Tag Archives: intersektionalitet

Istället för att föra kampen framåt tvingas vi gång på gång försvara dess legitimitet

19 Jan

”Jämställdhet är ingen åsiktsfråga, det handlar om fakta!” sa Gudrun Schyman bland annat när jag var och lyssnade på henne för någon vecka sedan, och just detta citat var jag bara tvungen att bära med mig – av den enkla anledningen att hon har så jävla rätt. Dock tvingas som bekant diskussioner kring jämställdhet och jämlikhet alltid backa några steg, stanna upp och försvara sitt syfte på grund av att någon viftar bort frågan som oviktig, någon som ”tycker” att vi redan är jämställda/att jämställdheten rentav  har gått för långt (?)/att hbtq-personer faktiskt är accepterade nu/att allt ”faktiskt inte handlar om kön och sexualitet”/att den ena frågan är viktigare än den andra och så vidare.

…och med dessa inledande ord hoppar jag nu sent omsider på Lisa Zetterströms bloggutmaning ”en feministisk agenda, vilken den här veckan handlar om att ringa in hur den feministiska debatten ser ut idag, vilka frågor som lyfts och vem det egentligen är som sätter tonen och agendan för hur debatten ska föras och förs. Mycket klokt har redan skrivits, så min text blir väl egentligen bara att plocka några russin ur den livsnödvändiga feministkakan.

I ett äldre inlägg om normer och privilegier inom den feministiska rörelsen skrev jag såhär:

”Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla.”

Och det är här någonstans jag befinner mig. Jag är en av dem som enligt den bakåtsträvande Ebba Witt-Brattström splittrar feminismen (men som enligt Inti Chavez Perez ger den välbehövlig bredd!): Jag är en av dem som helst fokuserar specifikt på hbtq-personers rättigheter och möjligheter i vårt samhälle, och i första rummet queera personer, trans*personer samt homo- och bisexuella personer som identifierar sig som kvinnor. Där brinner jag som allra starkast, där kan jag tillföra och påverka mest och samtidigt känna att det är min kamp. Lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring och andra frågor med syfte att nå jämställdhet i heterosexuella (barn)familjer samt för att ge kvinnor ekonomisk autonomi – självklart är detta grymt viktiga feministiska frågor, men jag litar på att det finns andra som än tydligare driver just detta (exempelvis i det parti där jag är medlem).

Så, jämställdhet mellan könen är givetvis så jävla grundläggande och urviktigt – men jag vill tala om jämlikhet, om alla människors lika värde och i denna diskussion och detta arbete alltid tillämpa ett normkritiskt perspektiv och en intersektionell analys. Allt för att inte glömma bort någon som annars alltid glöms bort. (Nej, jag påstår inte att jag själv alltid i alla sammanhang lyckas med detta…)

För att då återgå till dagens frågeställning och knyta an till Gudruns ord i inledningen: Jag skulle vilja hävda att all (offentlig) debatt kring jämställdhet och jämlikhet tenderar föras likadant och brottas med samma problem. De redan privilegierade sätter tonen, ställer frågorna och vill inte se sina egna privilegier utan hävdar istället att vi har kommit så långt nu och att enskilda individer måste ta sitt eget ansvar istället för att se sig som offer. De privilegierade stämplar de mindre privilegierade som gnälliga och sig själva som starka, samt tycker att de är duktiga som ”ser bortom förtryck”, såsom ”kön spelar ingen roll för mig!” eller ”vem bryr sig om vem du ligger med?” Samtidigt blir det gång på gång väldigt tydligt att dessa människor inte alls ser strukturerna, att de tror att det handlar om tyckande, om ett intresse, om att ha en åsikt. Detta måste vi komma bort ifrån, för diskussionen om och kampen för det jämlika samhället grundar sig inte i tyckande – det handlar om att vi i nuläget inte har ett jämlikt samhälle.

(Dock inser jag ju att en del i själva kampen är just att få folk att inse att samhället inte är jämlikt, att kvinnor och män inte har samma rättigheter, att hbtq-personer inte har det lika förspänt som heterosexuella cispersoner, att rasifierade inte har det lika bra som vita osv. För bara genom att vi får ännu en person att se problemen så har vi ju kommit ytterligare en liiiten bit på väg. Det är bara så sjukt frustrerande att det ska ta evigheter för folk att se sina egna privilegier, sin egen del i den ständigt pågående normreproduktionen som skapar avvikare samt få dem att aktivt vilja förändra något.)

Annonser

Förskolan, genustänket och vithetsnormen

9 Jun

När vi skulle ställa Adrian i kö till förskolan bokade vi tid på en massa förskolor i närheten för att få en rundtur. Vi spanade in några förskolor närmast vår egen tunnelbanestation och några i krokarna runt nästa station, i riktning mot stan. Två stationer extremt nära varandra, men två relativt olika områden – vilket blev ännu tydligare efter att vi besökt de olika förskolorna. I grund och botten ogillar jag den där valfriheten (eller snarare tvånget att välja), för alla förskolor borde förstås vara lika bra och dessutom känns det helt galet att det liksom är kört om man inte ställer barnet i kö så fort det har fyllt sex månader. Ja, detta gäller i Stockholm. Men, nu var det dessa premisser som gällde och självklart hade vi en något sånär klar bild av vad vi önskade, utöver engagerad personal och en känsla av trygghet och säkerhet för vårt barn. Vi är vegetarianer, så vi ville gärna höra oss för angående maten, jag ville veta lite mer om pedagogiken och det kändes även viktigt med ett aktivt likabehandlingsarbete och ett genustänk. Minsta lilla antydan till dåligt eller tvivelaktigt bemötande på grund av vår familjekonstellation gick bort direkt.

Den allra första förskolan vi besökte låg mitt i ett mysigt villaområde en station närmare stan, dessutom en rätt bra bit ifrån tunnelbanan. Vi var fyra familjer som kom dit på rundtur samtidigt, allihop ljushyade och med svenskklingande namn, allihop med barn klädda i färgglada och relativt könsneutrala barnkläder, allihop med en önskan om vegetarisk kost. Förskolans arbete genomsyrades av ett genusperspektiv; just nu jobbade de med ett tema om Bolibompadraken, som ju var en hen, och förskolläraren Anna poängterade hur viktigt det var att barn fick vara barn. ”Hur gammalt är ditt barn?” frågade hon, och tycktes inte intresserad av att veta vilket könsorgan Adrian hade. Förskolan hade även en manlig förskollärare på en av avdelningarna, och honom höll de hårt i. Mitt inre jublade när vi gick därifrån – trots avståndet så måste vi försöka få plats här!

Veckan därpå besökte vi en förskola i vårt eget område. Barnen på gården kom springande emot mig, alla med olika hudnyanser och hårfärger och förskolläraren som visade mig runt hette Shirin och talade svenska med lätt brytning. Den här förskolan hade bäst rykte i området, berättade hon; de arbetade mycket med måleri och kreativt skapande, språk och olika kulturer – det fanns barnböcker på persiska, turkiska, engelska, svenska, polska och alla barn fick lära sig att hälsa på alla de olika språk som fanns representerade på förskolan, det vill säga bortåt 30 stycken. ”Är det en flicka eller pojke?” frågade en av pedagogerna så fort vi kom dit, vilket fick min rabiata genushjärna att slå bakut en aning, men å andra sidan var det inga som helst problem att önska vegetarisk kost – här fanns barn med alla möjliga matpreferenser utifrån kultur, religion, föräldrarnas önskemål och allergi. Osympatiskt med den här förskolan var dock att de hade som policy att enbart ta in barn i augusti (vilket egentligen inte är tillåtet) och vårt barn skulle börja i januari, vilket gjorde att vi inte riktigt visste om det alls var lönt att sätta Adrian i kö här. Till slut gjorde vi det i alla fall.

Jag brinner för genus- och hbtq-frågor. Jag brinner även för likabehandling och normkritik överlag, och jag vill så gärna att ett intersektionellt perspektiv ska vara en självklarhet i alla lägen – vi har inte bara ett kön och en sexuell identitet, vi har även en hudfärg, en etnisk bakgrund, ett namn, en funktionsförmåga och så vidare. Men i sammanhang som dessa blir det så jäkla tydligt att den egna lilla vita genusbubblan inte riktigt går att plocka med sig vart man än går, och det är både ledsamt och lite otäckt. Och nu menar jag inte otäckt som i att övriga världen är otäck, utan som i att vi vita, genusmedvetna medelklassmänniskor tenderar att stänga ute en hel del andra perspektiv, även om det inte sker medvetet. Innan vi klickade i förskolealternativen pratade vi om detta här hemma och ställde oss frågan: Vilken verklighet vill vi visa för Adrian? Vilken verklighet ska bli hans verklighet? Ska vi ge honom vitt, mysig villaidyll, ett genustänk och en massa vegetariankompisar som heter Ester och Arvid – eller ska vi ge honom färgglatt, en balans mellan villa- och lägenhetsbarn, en massa språk och etnisk mångfald? Egentligen är det otroligt dumt att ställa dessa två alternativ mot varandra, för vi vill förstås ge honom både och. Ett genusperspektiv OCH ett mångkulturellt perspektiv, samt förstås bara en helt vanlig trygg, mysig, rolig, säker och utvecklande förskolevardag.

För att förtydliga menar jag alltså inte att en person som heter Anna alltid är genusmedveten/saknar det mångkulturella perspektivet och att en person som heter Shirin alltid arbetar antirasistiskt och ur ett mångkulturellt perspektiv/är omedveten om genus – men i just dessa två exempel blev det så vansinnigt tydligt att det ena liksom uteslöt det andra, åtminstone vid första mötet. 

Den senaste veckan har det pågått diskussioner på bloggar och på twitter om feminism och vithetsnorm, att feminismen tenderar att i första hand arbeta för vita medelklasskvinnors frigörelse (här citerar jag alltid lika kloka Fanny, men diskussionerna tog sitt avstamp hos Pk-maffia och Falskheten). Jag kan bara instämma i detta, och precis på samma sätt tenderar det mer riktade jämställdhetsarbetet på arbetsplatser och genusarbetet i skolor och förskolor att glömma bort andra starka normer, exempelvis just vithetsnormen och även heteronormen, cisnormen och normer kring funktionsförmåga. Vi jobbar med en fråga medan de andra hamnar i skymundan, och när områden redan är så segregerade som de är så leder ju detta till en ännu större segregation, tänker jag. Jag menar inte att personer med mörkare hudton än jag, ett mindre svenskklingande namn än jag, med en annan födelseort än jag skulle vara ointresserade eller okunniga i frågor som rör genus och jämställdhet – utan snarare i så fall det omvända, att ”såna som jag” är rätt dåliga på att belysa vithetsnormen, för jag är ju liksom normen i detta avseende. Något som redan är snett blir dessutom snedare när (generellt sett) en och samma sorts människor söker sig till regnbågsträffar, genus- och hbt-certifierade förskolor och grupper för genusmedvetna föräldrar på facebook. Att föra in ett mångkulturellt perspektiv eller ett anti-rasistiskt perspektiv när personerna som leder arbetet själva är vita (nåja, beiga), födda i Sverige och har studerat på högskola eller universitet… det blir liksom inte riktigt på riktigt. Och hur välkomnande är vi egentligen?

Jag känner mig extremt okunnig här – trots att jag ser mig själv som en normkritisk person med rätt stora kunskaper om diskriminering och likabehandling – men vad jag förstås kan se är att det är förbannat svårt, eller egentligen omöjligt! att arbeta anti-rasistiskt och med ett mångkulturellt perspektiv när det mångkulturella inte ens finns representerat. Själv kommer jag ifrån en liten ort med 6000 invånare, en mil norr om Kalmar, och i min skola fanns ett adopterat barn med mörk hudfärg och ett barn som hade en förälder från Indien – i övrigt var det så jävla vitt och så jävla svenskt att det är pinsamt. När det i årskurs tre kom en ny elev inflyttad från Polen var vi alla så uppspelta att vi till och med neg när vi tog honom i hand första dagen, och när vi blev tvungna att åka buss till en annan skola – Kalmars enda mångkulturella skola – för att ha hemkunskap i åttan blev det konflikter direkt. De ansåg oss vara rasister eftersom ingen av oss var invandrare, och vi trodde att de var gangsters. Ungefär så. Efter detta drogs ett stort projekt igång för att eleverna från de två skolorna skulle mötas (tror till och med projektet hette ”Våga mötas”) och i detta ingick bland annat att vi skulle sätta upp en teaterföreställning ihop – en föreställning som jag regisserade.

Men ja, vad jag skulle komma fram till: Att arbeta anti-rasistiskt i ett sammanhang där allihop är beigehyade och heter Johansson i efternamn är rätt omöjligt – men däremot går det ju faktiskt alldeles utmärkt att arbeta för ökad jämställdhet och utifrån ett genusperspektiv i en grupp där flera hudfärger, nationaliteter och efternamn finns representerade. Och för att återgå till förskolefrågan så hamnade Adrian till sist på en helt annan förskola än någon av dem vi hade önskat, och där har de varken ett genomsyrande genustänk eller något uttalat mångkulturellt perspektiv/anti-rasistiskt tänk i arbetet, även om det mångkulturella åtminstone finns där genom representation i personal och barngrupp.

Jag är medveten om att jag själv rent spontant trivs i den där myspysiga akademiska (vita) genusbubblan, men trivseln har en besk och olustig eftersmak, för jag vill och vet att jag behöver bredda mitt perspektiv – och framför allt mitt barns världsbild! – betydligt mer än jag gör.

Nej, Blondinbella är ingen normbrytare

4 Apr

Åh, typiskt, när jag nu redan har sjutton blogginlägg på gång så dyker här oundvikligen ett ämne upp som jag bara måste kommentera.

Det är så intressant med diskussioner, särskilt när de liksom föder nya diskussioner om själva diskussionen. Det började med att Blondinbella kritiserade ”hen-debatten”, vilket jag skrev om här, och flera stora bloggare, såsom Lady Dahmer och Hanapee, skrev superbra inlägg om detsamma med efterföljande intressanta diskussioner. Huvudpoängen var att Blondinbella uttryckt sig förbannat klantigt när hon gjorde hela genusdiskussionen till en icke-fråga (detta återkommer jag för övrigt till senare idag, ska göra ett förtydligande efter gårdagens inlägg…) och att någon så framgångsrik och intelligent som hon borde veta bättre.

Puh.

Men så kom även ett inlägg från Kvinnopartaj, vilket istället kritiserar diskussionen om Blondinbella och hennes uttalande, eftersom den reducerar genusdebatten till att handla om kläder när det i själva verket handlar om så mycket mer – och när de flesta människor i verkligheten inte är så jävla mycket bättre än Blondinbella. Att kritisera någon som Blondinbella för något som vi (folk överlag, räknar dock inte in mig själv där – ha!) inte själva kan leva upp till blir enligt Kvinnopartaj rätt löjligt och meningslöst. Ja, så tolkar jag det i alla fall.

Men, vad som också dyker upp i Kvinnopartajs inlägg och senare i Lady Dahmers replik på det (puh, nu får ni hänga med i svängarna, strax kommer poängen) är att Blondinbella faktiskt borde erkännas som en normbrytande förebild; hon är ung, extremt framgångsrik, hon är kvinna, hon står för vad hon tycker och så vidare. Är det inte det något som feminismen och alla genustänkare borde jubla och applådera åt istället för att kritisera hennes tillkortakommanden?

Och… nää, sakta i backarna, säger jag då och kommer med mina intersektionella normkritiska pekpinnar. Vilka normer bryter Blondinbella egentligen? Får se nu… Hon:
– har vit hy och blont hår
– har ett svenskklingande namn
– har inga synliga funktionsnedsättningar
– är cis-person
– är heterosexuell och monogam
– har pengar
Har jag glömt något?

Det enda som är normbrytande med henne är att hon är kvinna och ung, och ser vi hela normpaketet som ett stort rutnät av olika kategorier och faktorer, så hamnar Blondinbella tamejtusan längst upp i det ena snäva hörnet, så nära Normen Himself (dvs. den vite mannen) som det bara går.

Och vad vill jag ha sagt med det? Inte att alla måste vara mörkhyade, rullstolsburna, polygama lesbianer för att vinna respekt hos mig, verkligen inte, men jag menar att det är otroligt farligt att se henne som en ”normbrytare av rang”, som någon som bidrar till att förändra världsbilden och samhällets starka normer rörande kön, etnicitet, funktionsförmåga, hudfärg och så vidare när hon faktiskt inte gör det. Hon har enorm makt genom de tiotusentals människor som varje dag besöker hennes blogg, hennes ord väger tungt och när hon avfärdar genustänk och ”hen” som hitte-på och vi samtidigt erkänner henne som en normbrytande förebild, då bidrar vi till att osynliggöra de strukturer som finns i vårt samhälle och alla de människor, grupper, kategorier som dagligen drabbas av detta.

Att genus handlar om mer än kläder är självklart, och just klädval till sina barn kan ses som en pytteliten fråga när vi ser till hela samhället och alla de stora frågor och problem som ryms där – men denna pyttelilla fråga inrymmer starka uppfattningar och värderingar rörande kön och människors värde; på vilka sätt det är okej att uttrycka kön, vilka kön och könsidentiteter som alls erkänns i folks medvetanden och i offentliga sammanhang, vilka människor som anses ”normala”, vilka som anses ”onormala” och vilka som helt och hållet osynliggörs.

Och vad tror ni, skulle Isabella Löwengrip ha den starka ställning som hon har om hon vore lesbisk? Hade en arbetarklassbakgrund? Om hon vore transperson eller på något annat vis bröt starka könsnormer? Om hon vore synskadad, mörkhyad, muslim, fet…?