Tag Archives: irritation

Vem har tolkningsföreträde i debatten?

19 Mar

Att föra skriftliga diskussioner är på många sätt inte helt optimalt, eftersom jag aldrig kan veta hur den andre tolkar mina ord, och eftersom den andres tolkning av mina ord väldigt lätt kan bli en sanning om den andre vill (och tvärtom, för den delen). Dessutom finns det som bekant en himla massa människor som i skydd av anonymitet slänger ur sig både det ena och det andra, utan någon som helst tanke på att mottagaren kan känna sig hotad, kränkt, påhoppad – oavsett vilket avsikt avsändaren hade.

I ”debatterna” rörande feminism, näthat, mäns våld mot kvinnor och Sveland-Josefsson-historien har jag identifierat flera otroligt stora frustrationsmoment. I dessa ”debatter” tenderar nämligen de (obs, jag könar inte och kommer inte göra det i resten av denna text heller) som är mot feminism, mot att tala om mäns våld mot kvinnor och mot Maria Sveland att se sanningen på ett helt eget sätt. De har totalt tolkningsföreträde och väljer inte bara att läsa in sanningar i det som andra sagt, utan de väljer också att komma med mothugg på samma sätt som de anser att deras motståndare (dvs. feministerna, de som talar om mäns våld mot kvinnor samt Maria Sveland) har givit dem motstånd. Detta är obehagligt och frustrerande, och det gör att möjligheten till en vettig debatt faller som en sten.

Exempel?

Uppdrag Granskning granskar de män (i första hand) som hotar och grovt kränker kvinnor, främst via Internet. Det är inga småsaker som har sagts; det handlar om att bli kallad hora, slampa, fruktansvärt jävla ful/oknullbar och att få en kniv uppkörd i fittan. I programmet poängteras tydligt att detta inte gäller alla män eller män som grupp, och SVT belyser att kränkningar mot till exempel gruppen ”män” och gruppen ”invandrare” också förekommer, men inte av samma grova sexuella karaktär (och om det gör det, så är det ingen som har rapporterat om det).

Motståndare – de som är mot att tala om mäns våld mot kvinnor, som är mot feminism och med största sannolikhet även mot Maria Sveland – tolkar ändå programmet som att män som grupp blir utpekade av kvinnor som grupp och ser sig därför äga rätten att ge igen med samma mynt – det vill säga genom att hoppa på kvinnor. Ifrågasätta hur kvinnor hela tiden väljer att spela offer, och bli upprörda över hur kvinnor helt och hållet väljer att försumma alla goda män, som inte hotar eller kränker. Jag har själv blivit utsatt för sådant ifrågasättande – trots att jag tydligt hela tiden framhåller min normkritiska hållning och i största möjliga mån vill undvika könande, framför allt i främjande likabehandlingsarbete. Att jag nämner och belyser problemet med att det finns vissa män som våldför sig på kvinnor betyder inte att jag hatar män som grupp eller tycker att män ska vara underordnade kvinnor i samhället. Of course.

Ett annat exempel: Grävgalan. Maria Sveland blir inbjuden till ett panelsamtal – ingen debatt – med bland annat Janne Josefsson. Detta samtal förvandlas likväl snart till en hätsk debatt där Josefsson bland annat hårt kritiserar Svelands bok, som han inte har läst, samt smutskastar hennes arbete i största allmänhet. Efter ett tag reser sig en kvinnlig (viktigt i sammanhanget) journalist och ifrågasätter mannen Josefsson samt kallar honom (och de två andra männen på scenen) gubbslem. Josefsson kallar i sin tur hela feministrörelsen för fascism.

Vad sker? De så kallade motståndarna – de som är mot Maria Sveland och framför allt mot feminism – tolkar journalistens (Sofia Mirjamsdotters) kritik mot Janne Josefsson som ett generellt påhopp mot män – och eftersom hon är kvinna så står förstås alla kvinnor bakom henne (eller?). Därför ser sig motståndarna ha rätten att i sin tur hoppa på alla kvinnor, till exempel genom diskussionstrådar som dessa:

image

image

image

image

Jag. Blir. Så. Vansinnigt. Frustrerad.

…och igår var det dags igen, när artisten Anton Ewald uppmuntrade ett skämt på sin twittersida, vilket gick ut på att han skulle bevisa att han inte är gay genom att sätta på någon annans flickvän. Oförargligt, tycker vissa, han är ju så ung och visst måste man få skoja ibland – men många skrev ifrågasättande kommentarer till honom, vilket ledde till att skämtet slutligen togs bort från hans sida. Var hamnade sedan debatten? Jo, radioprataren Cissi Wallin och alla andra feminister blev påhoppade av mängder av privatpersoner på Aftonbladets kommentarsfält bara för att Cissi var en av alla som ifrågasatt detta sexistiska skämt. Schmenus skriver bra om just detta.

Hur hamnar diskussionerna här hela tiden? Ser man inte att man på detta sätt reproducerar precis de maktstrukturer som feminismen ifrågasätter och som allt jämställdhetsarbete strävar efter att sudda ut?

Jag förstår det inte, jag gör bara inte det. Lika lite som jag förstår hur någon på allvar kan tro att bara för att en rörelse kallas feminism – av ytterst förklarliga skäl – så arbetar personer inom den bara med rättigheter för ”feminina personer” och i första hand för kvinnor. Hur kan man ha missat att det faktiskt inte ligger till på det sättet? Och bara för att det förekommer – av ytterst förklarliga skäl – stöttande arbete till förmån för utsatta kvinnor, så betyder inte det att männen ses som mindre värda. Jag skulle vilja banka in det i huvudet på alla som inte förstår det.

Eller så slutar jag ge mig in i, eller ens läsa, skriftliga diskussioner som bara gör mig nedslagen…

Och om någon nu planerar att missförstå mig så kan den personen börja med att läsa mina inlägg om främjande jämställdhetsarbete:
Hur ska vi ta debatten utan att reproducera just det vi vill förändra?
När tjejgrupper blir problematiska

Annonser