Flator på bästa sändningstid och gammal kärlek som väcks till liv

Såg ni Jills veranda i onsdags? Kakan Hermansson var på besök i Nashville och programmet var precis så bra som man kunde önska: Jill, som jag var fruktansvärt förälskad i som tonåring, och Kakan, som på allra bästa sätt bemötte den kristna högerns homofobi och synen på homosexualitet som något valbart (och möjligt att bota, förstås). Bara det faktum att två kvinnor, inklusive en awesome flata, på bästa sändningstid pratar om livet, musik, homorättigheter, politik, rasism, feminism (istället för typ män/mode/vikt/städning) är så vansinnigt befriande och – tyvärr – alltför ovanligt.
 Det var inte bara Kakan som växte ännu mer i mina ögon efter detta fabulösa avsnitt i programserien; min kärlek för Jill pånyttföddes en aning och dessutom bjöds tittarna på ett smakprov ur Dixie Chicks’ låtskatt och deras skandalomsusade uttalande om president Bush.

Låt mig erkänna (eller slå fast) detta: Jag älskar Dixie Chicks, och jag har älskat dem sedan 2001 då jag tillbringade en hel sommar i Canada och barnen jag passade satt runt frukostbordet och tjoade med i ”‘Cause Earl had to die, nananananaaa, goodbye Eaaaarl!” Här hemma var det ingen som kände till Dixie Chicks då, och när jag såg dem live 2003 (i samma veva som deras minst sagt uppmärksammade statement angående irakkonflikten) spelade de i Globens annex, dit framför allt inbitna countryfans hade letat sig (inklusive Jill Johnson – oj, som jag har stalkat henne i mina dagar…).

När Dixie Chicks sedan helt plötsligt slog igenom som fasen här i Sverige också, efter Bush-”skandalen” och i samband med den välspelade hiten ”Not ready to make nice”, blev jag nästan lite sur. Plötsligt tyckte alla om Dixie Chicks och talade om dem som ”nya stjärnor på musikhimlen”. Ja, jag är lite löjlig på det sättet; jag vill behålla mina idoler för mig själv (kanske just därför som jag i barndomen först var kär i Tina Leijonberg, sedan i Jill Johnson och diverse random utvalda såpa”stjärnor”…).

Hur som helst. I mars är det dags för Dixie Chicks att spela i Stockholm igen – och självklart ska jag dit. Jag blev så överlycklig när jag såg att de skulle komma, och det skyhöga biljettpriset fick jag liksom blunda för: Jag måste dit. Nedräkningen har börjat.

…och idag är det fredag (det som i den här bloggens historia ju tidigare kallats flatfilmsfredag) och er som eventuellt aldrig har hört Dixie Chicks eller som bara känner till deras ovan nämnda monsterhit tänkte jag därmed bjussa på en annan finfin sång, ”Goodbye Earl”. Det var faktiskt första gången som jag såg videon nu och jag måste säga att jag rynkade en aning på näsan, då den känns så extremt lättsinnig och faktiskt rätt löjlig… Men strunt samma. Ni får titta och döma själva. Låten handlar hur som helst om en kvinna som blir misshandlad av sin man och då bestämmer sig för att tillsammans med sin bästa vän döda mannen, så är detta tema på minsta sätt för nära tillhands för dig som läser – don’t look: 

En fd. stalkers bekännelser

Söndag innebär tv-kväll hemma hos oss, och i perioder har det varit så himla lyxigt med först typ Bones klockan åtta och sen, tadaaa, Law & Order – Special Victims Unit klockan nio.

Law & Order är en solklar favorit i min värld och det beror inte i första hand på storyn, måste erkännas, utan på huvudrollsinnehavaren Mariska Hargitay, a.k.a Olivia Benson. Och så är det överlag när det gäller mig och tv-serier: det är den snygga kvinnan som är intressant (på tal om att inte köna individer… men man kan inte alltid vara konsekvent).

Därför känns det lite bittert att det just nu bara är Bones som sänds. Helt okej serie, gillar att Bones Herself är sådär härligt tvärtemot sociala normer, att hon tar allting bokstavligt och så. Men jag antar att, tja, hon är lite för ung för att vinna mitt intresse fullt ut.

Plus att Mariska redan innehar förstaplatsen i kategorin Sannas absoluta favoritkvinnor inom tv, musik och film.

Jag har genom historien alltid haft en kvinna som mitt hjärta bultar lite extra för. En stor idol, kanske man kan kalla det, eller en förebild, en förälskelse. Och dessvärre har jag aldrig varit särskilt ”lagom” när jag sett upp till någon, det har nästan alltid gått överstyr.

Först ut var Tina Leijonberg, ni vet Pilla i ”Tre kronor”. Det var i mellanstadiet, och jag fattade nog inte då att jag var förälskad. Jag skrev brev till henne och bad särskilt om handskrivna svar, vilket jag alltid fick, och jag frågade henne hur det egentligen kändes att stå med på tidningen Fridas utelista!?? Tror inte det behöver tilläggas att jag var rätt ensam om min besatthet för just henne, de flesta andra tjejer i klassen gillade Jamie Walters.

1998 var det Jill Johnsons tur att ta över tronen. Ett av beundrarbreven lämnade jag personligen till hennes skivbolag, och när jag var i Borås besökte jag hennes mans skivaffär. På Viktoriadagen i Borgholm följde jag efter henne en hel dag, fram till efter konserten på kvällen. Mina fotoalbum är fullspäckade med foton från dejter med Jill, och jag höll fasen på att bränna ut mig i jakten på att spela in varje tv-framträdande hon gjorde.

Och min stackars tysklärare ska vi inte ens tala om… Men hon tillhör ju inte heller den ”kända” skaran.

Nu är det som sagt Mariska som leder ligan, fast alltså… Det går ju inte att jämföra med hur det var då, när jag var ung och totalt gränslös, både i känsla och handling. Nu nöjer jag mig med att köpa alla dvd-boxarna av Law & Order SVU, gilla på facebook, och förstås: sörja lite över att det bara är Bones som visas på söndagarna.

Jag har väl blivit vuxen, helt enkelt. Och så är jag ju gift också.