Tag Archives: kejsarsnitt

Ändrade planer i sista stund

30 Jun

Jag har sedan första början haft väldigt svårt att begripa att det alls ska anlända ytterligare en bebis till det här hushållet, och varje gång jag halvt insett att så trots allt är fallet har jag gripits av panik. Dock hade jag verkligen ställt in mig på att på tisdag, den 1 juli, DÅ händer det – vare sig jag är redo eller inte. Bebisen har suttit i säte i min frus mage sedan vecka 31-32 någonting, hon har lyssnat på bebisens hjärtljud med stetoskop här hemma om kvällarna och vi båda har iakttagit det där guppande huvudet uppe under brösten. Ingen tvekan om saken, och vändningsförsöken i vecka 37 ledde ju ingenstans alls. Bebisen hade bestämt sig, helt enkelt.

I torsdags var det som bekant inskrivning inför det planerade kejsarsnittet, som bokats in aningen senare än brukligt (på beräknat förlossningsdatum) eftersom det är sommar och tiderna knappare. Som förstföderska med normal graviditet hamnar man längst ner på prioriteringslistan. Barnmorskan lyssnade på hjärtljuden även då, kände huvudet och i min hjärna blev den stundande ankomsten aningen verkligare. En liten aning.

Men. Så hände det plötsligt, natten mellan fredag och lördag: Ungrackaren vände sig i magen, och lördagen ägnade hen sedan åt att borra ner det där lilla huvudet i mitt frus bäcken.

Min fru mådde konstigt hela dagen, tyckte att magen hade ändrat form (det tyckte jag också) och i bäckenet ilade och högg det som sjutton. Jag tvingade henne att ringa förlossningen, där en dryg barnmorska försäkrade henne om att allt var lugnt (jag avskyr att de så sällan litar på förstföderskor…) – men när hon sedan ringde igen igår morse och tydligt förklarade att hon misstänkte att bebisen vänt sig fick hon komma in direkt.

CTG-kurva, ultraljud… och mycket riktigt: Bebisen ligger ”som den ska”. I vecka 39+3 vände den sig alltså om, bara sådär, helt otippat. Och hade det inte varit sommar nu så hade vi förmodligen redan fått den utplockad innan detta alls hann hända. På gott och ont?

Känslorna just nu? Blandade. Den första reaktionen hos oss båda var illamående och en näst intill förlamande oro. Urladdning, liksom. Särskilt för henne. För såhär är det: Hon ville helst föda vaginalt. Vi laddade upp med ”En unge i minuten” för några veckor sedan, pratade smärtlindring och funderade på om vi skulle gå om den dyra profylaxkursen. När snittet blev ett faktum släppte vi allt det där, och nu var vi båda inställda på att vaginal förlossning inte skulle bli något alternativ. Fram tills igår förmiddag alltså, då snittet ställdes in. Det är onödigt med en magoperation när det inte behövs och när den gravida egentligen inte är förlossningsrädd.

För min del har illamåendet lagt sig nu. Jag tänker att det kommer bli skitbra med vaginal förlossning. Min fru har en barnafödarkropp, vilket jag verkligen inte har (ändå gick min förlossning väldigt fort) och i hennes familj har kvinnorna fött barn utan problem alls. Jag är övertygad om att ungen lätt kommer tränga ner genom hennes bäcken och att hon med sin grundstyrka kommer klämma ut den minst lika ”lätt” som jag gjorde. Hon är dock väldigt orolig. Omtumlad. Efter att just ha insett allt vad det innebär att snittas och förberett sig för det måste hon nu blixtsnabbt ställa om skallen  – och dessutom räkna med att gå över tiden åtminstone några dagar.

Sammandragningarna har varit täta och regelbundna i flera veckor, men man vet ju inte. Det kan dröja.

Så, där är vi nu. Livet är bra omtumlande, och ”värre” ska det väl bli inom en relativt snar framtid. Jag passar på att fylla tiden med lagom uttröttande aktiviteter – socialt umgänge, löpning, promenader – och min fru försöker vila och ladda om.

Idag är det för övrigt vår bröllopsdag. Häpp.

Viktigast är att bebishen kommer ut, och det gör den – om tre veckor…!

9 Jun

Så, det där vändningsförsöket i torsdags lyckades inte. I fyra timmar var vi på förlossningen; väntade, ctg-kurvade bebis, min fru fick bricanyl och därmed en massa hjärtklappning, läkaren tog i allt hon hade för att försöka vrida runt ungen, min fru blev yr och illamående och svimfärdig, jag andades för min egen och för hennes skull medan jag smekte arm och baddade panna. Efter återhämtning gjordes ytterligare försök som nästan fick mig att tippa omkull också, bara åsynen av den förvridna magen gav mig rysningar och jag är imponerad av min frus lugn mitt i allt det där.

Tre försök gjorde läkaren innan hon konstaterade att nej, ungen vill inte. Och trots att vi nästan ställt in oss på att det nog inte skulle funka och att det var kejsarsnitt som gällde så kom besvikelsen oundvikligen över oss. En liten stund, i alla fall.

Det är ju så att kejsarsnitt ändå anses ”sämre” än att föda vaginalt. Det är liksom lite ”fusk” och inte att föda barn ”på riktigt”, framför allt enligt personer som själva endast fött vaginalt. Vissa av dessa predikar dessutom gärna om hur oändligt mycket bättre det är med vaginal förlossning, och ja, jag har också varit betydligt mer av den uppfattningen innan – innan jag insett att jag 1. bara ska hålla käften och 2. faktiskt har haft fel. Så konstigt att man ens har åsikter om något man inte har en aning om egentligen. (Minns att jag blev rätt rejält avhyvlad i en diskussion inne hos Lady Dahmer om just kejsarsnitt för något år sedan, när jag sa något ”ytterst välment”, men ni vet med ett sånt där fult och jäkligt onödigt ”men det är ju ändå bättre bla bla bla…”-tillägg. Det fick mig verkligen att backa några steg och fundera vem fan jag var som ens uttalade mig. Nåväl, skönt att man kan bättra sig… Och skönt att det finns folk som säger ifrån.).

Givetvis är en lyckad, lagom utdragen vaginal förlossning som avslutas med skrikande rödrosig baby efter två krystvärkar, ett bara aningen sargat underliv och en moderkaka som lossnar på ett kick säkerligen det ”bästa” sättet att föda och födas på, men hur många vaginala förlossningar ser ens ut så? Det räcker med att prata med människor i ens närhet, eller för den delen läsa om vår förlossningsupplevelse och alla som delat med sig i mitt kommentarsfält för att få lite perspektiv på det där. Vaginalt eller ej, smärtlindring eller ej – inget är en garanti för någonting alls.

Nä, det viktigaste är att barnet kommer ut, givetvis. Samt att det blir väl omhändertaget när det kommit ut, att andningen kommer igång, att den födande får den omsorg hen behöver och allra helst inga omfattande bestående men. På samma sätt som det är viktigast att en spädis får mat som den växer och mår bra av, inte var maten finns förpackad eller hur den levereras.

Och allra viktigast är att när det blir på ett sätt – antingen för att man inte har något val eller för att man själv tagit ett beslut som känns alldeles riktigt – så ska folk runt omkring inte ifrågasätta eller se bekymrade ut, utan stötta istället. Så enkelt är det. Eller, borde åtminstone vara.

Det aningen läskiga i vårt fall är att vi fick tid för snittet på beräknat förlossningsdatum!! Visst, bara tre veckor dit – men alltså… det kan ju sätta igång innan. Och blir det som med Adrian innebär en eventuell vattenavgång att livmodern är fullt öppen bara sju timmar senare. ”Du är mycket ovanlig!” sa vår barnmorska idag, och det har hon ju rätt i, men ändååå. Vi får helt enkelt hoppas att detta är en bebis som vill bakas tiden ut.

Nervösa är vi. För snittet, förstås, men framför allt för… hela grejen. Att få en unge till! Att det ska finnas en bebis här hemma hos oss snart! Åh, jag längtar ihjäl mig, samtidigt som jag är rätt skräckslagen. Har jag ens fattat än? Och kommer jag hinna börja fatta på tre veckor? Puh. image image(Jag = mer skärrad än den gravida.)