Tag Archives: killar

Mina genusutmaningar som lärare

28 Mar

En klurig grej med läraryrket är att det är svårt att ha en rent professionell roll i förhållande till eleverna. Jag menar, jag är naturligtvis till stor del en lärare när jag undervisar, men läraren är ju samtidigt väldigt mycket jag. Jag skulle inte vara någon bra lärare annars och jag skulle absolut inte kunna skapa några relationer till eleverna. Läraren är en del av mitt jag och mitt jag är en del av läraren. Liksom.

Genus och normkritik är dels mina personliga intressen, dels en del av mitt samhälleliga och politiska engagemang och dels en viktig aspekt av mitt läraryrke. Det ingår liksom i läraryrket att jobba genusmedvetet och normkritiskt (om du inte tror mig kan du exempelvis läsa detta inlägg med passande länkar till Skolverket). Jag har ett brett teoretiskt kunnande om genus och normkritik, jag har många tankar och åsikter och jag omsätter givetvis mycket av mina teoretiska kunskaper i praktiken.

Exempelvis omnämner eller tilltalar jag aldrig elever med kön, utan alltid med deras förnamn (jag lär mig förnamnen första lektionen) alternativt med något neutralt, såsom ”gänget”, ”allihop”, ”ni pratglada där borta”. Jag skulle heller aldrig göra några generaliseringar om ”hur killar är” eller ”hur tjejer är” i klassrummet och jag förutsätter naturligtvis aldrig heterosexualitet. När eleverna delas in i grupper gör jag det inte utifrån kön (aldrig ”två tjejer och två killar i varje grupp” eller dylikt) utan jag blandar friskt, så att de får testa att arbeta med många olika individer. Därmed inte sagt att jag inte anpassar grupperna efter deras personligheter, deras sätt att arbeta, kunskapsnivå och vänskapsrelationer – för det gör jag absolut (är man uppmärksam som lärare lär man sig väldigt fort vilka som fungerar bra ihop och vilka som absolut inte gör det, och även om jag har som mål att de flesta ska kunna arbeta/diskutera med de flesta så ser jag inget värde i att vara ”elak” genom att göra en riktigt dålig matchning – alla ska framför allt känna sig trygga).

Utöver detta ser jag förstås över vilken litteratur vi arbetar med så att eleverna får läsa texter och böcker skrivna av personer med olika kön, ursprung och så vidare och när vi läser skönlitteratur vill jag få in olika perspektiv även i innehållet. Jag talar inte om ”tjejböcker” och ”killböcker” utan om olika genrer, helt enkelt. I bedömningen ser jag noggrant upp med att inte råka tänka ”äsch det får duga” om killars prestationer, utan tänker aktivt på att se till individuella skillnader och behov. Annars är det lätt hänt att kraven ställs högre på tjejer än på killar och att tjejer får betydligt mer omfattande feedback än killarna, som får ett ”bra jobbat, tänk på stavningen bara”.

Men. Och nu kommer vi till det där med att jag i min lärarroll också är mig själv någonstans:

Jag märker ofta att jag ändå, fast jag inte vill, i det mer informella snacket och i mitt tilltal under lektionerna förhåller mig aningen olika till tjejer och killar. Generellt sett. Jag hamnar betydligt lättare i att skämta med killarna, jag kan mer avslappnat hänga med i jargongen (aldrig som en tonåring, givetvis, men på lärarvis) och det går oftast fortare att skapa en relation med killarna än med tjejerna. När jag analyserar varför det blir så så tänker jag dels att det har att göra med att jag ofta trivdes bättre med killar när jag själv var tonåring och att jag än idag tycker det är enklare att ta kontakt med en främling av manskön än av kvinnokön (jag känner mig avslappnad och inte lika ”bedömd” av män… konstigt nog?), och dels tänker jag att det handlar om att jag lättare landar i en mamma- eller storasysterroll gentemot killarna, som ju – utifrån normen sett – är mer omogna än tjejerna. Detta gör även att jag märker att jag litar mer på tjejerna (generellt sett), och att jag helst inte släpper killarna ur sikte medan de arbetar.

Bara medan jag skriver detta nu så skäms jag verkligen, för det är så många… fel på en och samma gång. Tycker jag att ”killar” är lättare att ta kontakt med än ”tjejer”? Tycker jag att ”killar” är på ett annat sätt än ”tjejer”? Tror jag att ”tjejer” är mer pålitliga och ansvarsfulla än ”killar”? Nej, måste jag svara på alla frågorna. Egentligen.

Men jag är, som alla andra, en produkt av de sociala sammanhang jag vuxit upp i, och jag är en produkt av samhällets normer. Normer som säger att killar är mer easy going och rakt på sak, medan tjejer är omständliga och svåra, drivna av känslor och socialt spel. Normer som säger att tjejer tar ett större ansvar för skolarbetet än vad killarna gör, att killarna slarvar mer och behöver mer stöd i att fixa uppgifterna. Bland annat. Och till viss del ”är” det säkert så i de klasser jag undervisar och även bland kollegorna i personalrummet, på en generell nivå, för vi är alla produkter av samhällsnormerna. Och ju oftare dessa bekräftas, desto mer en sanning blir de.

Det irriterande är insikten om att även jag faller i fällan.

Frågor på det? Tappade ni respekten för mig nu?

Samt: Dela med er av era genusutmaningar, i ert yrke, i er vardag, i ert föräldraskap – whatever! (Jag vill inte känna mig ensam…)

Annonser