Tag Archives: kön

Det är lätt att tänka och handla genusmedvetet när barnet är litet – men sen då?

21 Mar

När jag inte hinner blogga deltar jag relativt aktivt i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” och väldigt ofta dyker frågor, diskussioner och irritationer upp som jag gärna skulle fortsätta skriva om (om jag hade oändligt med tid). Häromdagen efterfrågades diskussioner om äldre barn, eftersom de flesta trådstarter tenderar att handla om barn i förskoleåldern. Vi med småbarn hejade på i tråden: Kom igen, diskutera! Vi vill läsa, lära oss och peppa inför framtiden! Samt även: förfasa oss… Ja, i alla fall tänkte jag så. För onekligen dyker sådana funderingar upp: Är det kört när ens barn blir äldre? När de lämnar den lekfulla, trots allt relativt könsnormsbefriade, förskolan och drar vidare till förskoleklassen och därefter första klass. När de har fattat det här med att snoppar och snippor styr vilka personer vi förväntas vara, vilka personer vi bör leka med och vilka personer vi ska förälska oss i. Är det kört då? Har genusmedvetenheten och normkritiken bara varit en ”lek” vi småbarnsföräldrar sysslar med, som ett tillfälligt intresse och till sist blir det bara pannkaka ändå (eftersom majoriteten av befolkningen inte tänker som vi)?

Nej, såklart det inte behöver vara så deppigt. Men ibland är det lätt att tappa hoppet.

Jag iakttog barn på lekplatsen i eftermiddags när jag och Adrian var ute och traskade. Framåt våren dyker de ju upp utomhus igen, kidsen som bor här i området. Idag var det ett rätt stort kompisgäng i kanske 9-10-årsåldern som invaderade klätterställningen mellan husen. Det var ”grabbarna” (grabbarna!),det var den tuffa tjejen som också får vara med, ni vet – och så var det den aningen yngre flickan, den lite tystare och försiktigare som inte deltar i leken, utan som blygt står intill och ser lite… rädd ut. Att tjejen i kompisgänget var just ”tjejen” rådde det ingen tvekan om, bland annat eftersom jargongen lät annorlunda när killarna talade med eller om henne. ”Var en gentleman nu, Viktor”, sa en kille vid något tillfälle, ironiskt förstås. (Ja, de var alltså max 10 bast.)

Och så betraktar jag min egen unge mitt i allt det där och vill bara stanna tiden.
Och sen tänker jag: Inte undra på att många genusskeptiker vägrar sluta hävda biologins fulla makt över vilka vi är, och inte undra på att de tycker saker som ”kan inte tjejer bara få vara tjejer, det är väl inget fel med det?”, ”men killar är ju sådär i den där åldern!”, ”det är ju något BRA att vi är olika!” och så vidare. Genom att utan närmare analys iaktta den scen som jag iakttog idag är det extremt lätt att rakt upp och ner dra sådana tvåköns- och cisnormativa slutsatser, samt även mena att jo, lite ojämställdhet är bara naturligt. Särskilt om man själv är cisperson, heterosexuell och lever i en så att säga ”jämställd” tvåsam relation. ”Varför kan inte alla bara vara stolta över att vara män/kvinnor??”

Men så enkelt är det som bekant inte. Om ”tjejer vore tjejer” och ”killar vore killar” (vad det ens betyder?!) och alla vore hetero samt glada och nöjda hade vi inte tjatat om genus. Om samhället dessutom vore jämställt och jämlikt hade vi inte heller tjatat om genus, eller om feminism. Och hade det inte funnits våldtäkter eller sexuella trakasserier eller utseendefixering eller sjukdomar kopplade till kroppshat så hade vi inte heller tjatat.

Att vara genusmedveten är liksom inte något intresse, det är inget som man kan välja att ”tro på” eller inte och det är inte heller en ”kul grej” att killar ska få ha klänning och tjejer ska få vara högljudda. Syftet är heller inte att rakt av göra tvärtom, så att tjejer till sist börjar begå en massa våldtäkter och killar plockar ut majoriteten av alla föräldradagar.

Det handlar om att skapa en bättre värld där alla får plats.

I förskoleåldern är det så enkelt. Adrian vet inte vilket kön han har, eller åtminstone inte vad ”kön” betyder och framför allt inte att könsorganet har något med (köns)identiteten att göra. Vissa dagar vill han ha tofs ”som Astrid”, andra dagar en Bamsetröja ”som Marcus” och han lägger förstås ingen värdering i det, han kopplar inte det ena namnet/den ena saken till att vara ”tjej” och de andra till att vara ”kille”. Han har alltmer börjat kategorisera människor i ”pappor”, ”människor”, ”mammor”, ”Karin” beroende på hur han tycker de ser ut, men utan värdering och heller inte alltid ”korrekt” utifrån mitt aningen mer normativa öga. När förstörs det där oförstörda sättet att se på andra människor, på attribut och olika handlingar, undrar jag? När kommer vårt barn börja dela in barn i ”pojkar” och ”flickor”, saker i ”pojkiga” och ”flickiga” och utifrån dessa uppdelningar vilja undvika vissa barn, vissa prylar, vissa lekar? Kommer han samtidigt komma underfund med att han själv är eller gör ”fel” på något sätt, och hur kommer han känna då?

Jag vet förstås inte, för Adrian är bara två och ett halvt. Nog har jag åtminstone en handfull goda exempel återberättade av genusmedvetna och jämställdhetsivrande föräldrar till barn i skolåldern och äldre, men jag behöver fler. Så, dela med er hörni!

(Eller, för all del, bjussa på era farhågor/dåliga exempel, så kan vi älta ihop…)

Annonser

Ytterligare två normutmanande barnbokstips

15 Mar

Titt som tätt när vi är på biblioteket så dyker de upp, de där jättebraiga barnböckerna som inte konserverar en massa unkna könsnormer. På ett sätt är det bra att de bara ligger där hyfsat anonyma bland alla andra böcker, så att vem som helst kan råka låna dem, men samtidigt skulle jag ibland önska att det fanns särskilda hyllor eller åtminstone listor över ”genusgodkänd” eller allmänt ”normutmanande” litteratur. Eller hur? Jag är helt och hållet övertygad om att böckerna vi läser för våra barn har stor inverkan på deras syn på samhället, familjekonstellationer och andra människor och eftersom samhället i stort är så jäkla könsstereotypt och heteronormativt vill jag helst bara läsa böcker som utmanar normerna för Adrian. Normen lär vår unge översköljas av ändå liksom, på förskolan och när han slötittar på Barnkanalen.

De senaste två fina och normutmanande barnböckerna vi ramlade över var Syskondagen av Siri Ahmed Backström och Ellis blir mörkrädd av Siri Reuterstrand och Jenny Wik.syskondagen-ahmed_backstrom_siri-23501180-685892900-frntl”Syskondagen” handlar om en storasyster och en lillebror som får en hel dag för sig själva efter att lillebror kommit på att han inte vill gå till förskolan. Istället får lillebror följa med storasyster till skolan, sedan går de på café och till sist köper de precis de kläder de önskar sig, för pengarna som storasyster egentligen hade fått till en särskild klänning.305658446866_dVLaPzXX_lBerättelsen utmanar normer om kön och familj på flera olika sätt. Varken lillebror eller storasyster följer normerna för hur en pojke respektive en flicka ska se ut och vara, syskonen har olika hudfärg utan att detta alls omskrivs och de verkar bo tillsammans med en ensamstående mamma som arbetar långa dagar, vilket innebär att storasyster och lillebror får klara sig en del själva. Det är en fin berättelse om syskonkärlek och vardag, som bara ”råkar” frångå stereotyperna, liksom. Jag gillade den, och Adrian också (även om den nog passar ännu bättre om ett år och senare).

”Ellis blir mörkrädd” fångade mitt öga på grund av förnamnet ”Ellis” just. Aha, tänkte jag: Ett könsneutralt namn, vad kan detta vara? Och jag hade rätt: Ellis könas inte någon gång i boken, eftersom författaren helt undviker att använda några pronomen när hon berättar om Ellis.9789132153792 Det vi får veta om Ellis är att hen lever tillsammans med sin pappa (bara), men eftersom det är hos morfar som Ellis ska övernatta så skulle man kunna tänka sig att det finns/har funnits en mamma någonstans. Eller så syftar ”morfar” på att det är pappans morfar, det förtäljer inte historien och står därmed fritt för läsaren att tolka, känner jag. Dessutom har ju inte barn någon koll på släktband och språk på det sättet, och en ”farfar” kan ju lika gärna vara en ”morfar” egentligen. Ni fattar. Den här boken lånade vi igår och jag har inte hunnit läsa den för Adrian än, men det är en trivsam och lagom spännande liten historia, så jag kan tänka mig att den går hem. När jag googlade på boken hittade jag för övrigt några ytterligare titlar om Ellis.

I mitt inlägg om biologi och sociala normer häromdagen kommenterade någon att just barnböcker allt oftare utmanar stereotyper, och det hade personen förstås rätt i. Det gäller dock fortfarande att leta aktivt för att inte falla i fällan ”jomen här finns ju faktiskt EN stark kvinnlig karaktär!” eller liknande. Dessutom måste sägas att just icke-heteronormativa barnböcker finns det betydligt färre av än böcker som vidgar synen på hur en flicka eller en pojke, en mamma eller en pappa är/får vara. Och… även om det ständigt dyker upp nya titlar så ligger de gamla böckerna kvar där i lådorna och barnen har liksom ingen koll på att ”den där boken skrevs för 30 år sedan och då var allt heeelt annorlunda!”

Vill du ha ett jämlikt samhälle? Sluta då häng upp dig på ”biologi”!

10 Mar

Att människor är olika är det nog få som förnekar. Män och kvinnor är olika, män och män är olika, kvinnor och kvinnor är olika, personer bortom dessa två kön är olika personer inom dessa två kön, samt förstås olika sinsemellan (med det lilla ”men”:et att vissa helt och hållet förnekar dessa individers existens?!).

Slutsats: Människor är olika varandra, helt enkelt.

Dock lever vi i ett samhälle som försöker få oss att tro att vi är lika. Eller nej, inte att vi alla är lika, men att vi är lika inom en av två könskategorier: Att män är lika varandra, att kvinnor är lika varandra – samt att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement. Detta försöker vårt extremt könsfixerade samhälle få oss att tro, och väldigt många av oss tror ju att det faktiskt är så. Vilket inte är så konstigt egentligen, för vi får lära oss tidigt att vi har en viss könstillhörighet samt att denna är viktig. Faktum är att det börjar redan innan vi föds, när vi ligger i magen och när folk runt omkring frågar vad det blir. Barnrummet inreds för att matcha könet, kläder införskaffas för att matcha könet och namn bestäms för att passa detsamma. När vi föds omtalas vi genast med ”han” eller ”hon” beroende på hur våra könsdelar ser ut och alla nya människor vi möter vill först och främst veta just vilka könsdelar vi har, innan de tar reda på något annat, innan de börjar interagera med oss, innan de köper oss kläder och leksaker i present. För så ser det ut i ett könsfixerat, ett könsbinärt samhälle. Könet, och att vi är antingen eller, är viktigt. Fundamentalt.

Och ja, dessa små bebisar växer som bekant sedan upp till barn. Barn som lär sig att pussas med barn som är av ”motsatt” kön och att de ska bjuda in barn av samma kön på kalas (mer om heterosexualitet och homosocialitet här). Barn som lär sig att snoppen respektive snippan avgör vilken sida av kläd- och leksaksbutikerna du ska välja, barn som lär sig att tjejiga saker är fjantiga och att killiga saker är coola. Och så vidare.

De flesta av oss är rätt duktiga på att rätta oss i leden och ser vi oss om när vi går på gatan möter vi till största delen ”manliga” män och ”kvinnliga” kvinnor samt väldigt ofta heterosexuella par och familjer. Ja, kanske är det så till och med att majoriteten trivs väldigt bra i sin vanligt förekommande könsroll och i sin sexualitet. Dock inte alla, och bara genom att iaktta människor vi möter på gatan kan vi inte alls veta vilka som går där och trivs och vilka som går där och anpassar sig så att kroppen nästan brister av obehag. Vad vi däremot vet är att de personer vi möter som vågar eller vars innersta helt enkelt tvingar dem att bryta mot det gängse mönstret genom att hålla sin partner av samma kön i handen eller som genom kläder eller frisyr avviker från normer rörande könsuttryck, dessa individer löper stor risk att utsättas för och har förmodligen någon gång utsatts för diskriminering, ifrågasättanden, kränkningar, hot, hån.

Vad vi dessutom vet är att även de kvinnor som går där och trivs, som känner sig stolta över att vara kvinnor på just precis det där sättet, som grupp är och blir diskriminerade i det här samhället, i den här världen. Dessa kvinnor tjänar förmodligen mindre pengar på sitt arbete än sina manliga partners, de tar förmodligen ett större ansvar för det obetalda hushållsarbetet, de tar ut fler föräldradagar och vabdagar än sina män, de får på grund av allt detta ut lägre pension, de löper betydligt större risk att bli utsatta för våld av sin manliga partner än tvärtom, de har förmodligen någon gång utsatts för sexuella trakasserier eller fått höra att de borde ”klä på sig”/”undvika den där stigen”/”våga ta mer plats”/”sluta vara så känslosam”…

För, tyvärr. Vi lever inte i ett jämställt eller jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter, inte ens här i det underbara Sverige. Och självklart är en grund till detta att vi så beslutsamt delar upp, bemöter och värderar människor olika efter deras kön, deras könsorgan.

”Men såhär gör vi för att män och kvinnor ÄR olika!” utbrister biologistiska genusmotståndare gärna. För det första har dessa människor fel, för forskning (samt mitt alldeles eget öga) visar att det absolut inte är så enkelt att vi är två sorter och punkt. För det andra: oavsett vad så rättfärdigar inga biologiska könsskillnader (påstådda eller faktiska) att småflickor ska kläs som små dockor och att småpojkar ska inspireras att växa upp till empatilösa monster. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte att vi lever i ett samhälle som värderar manligt och kvinnligt, män och kvinnor olika och som dessutom osynliggör och kränker individer som inte kan eller vill leva upp till samhällets könskrav. Fattar ni det? Att plocka fram argumentet ”biologiska könsskillnader” håller inte, det fyller inget fruktbart syfte! Åtminstone om du på allvar vill ha ett jämställt samhälle…

Vill ni, biologistiska genusmotståndare, att män och kvinnor ska vara jämställda? Inse då att samhället skapar ojämställdhet genom att fostra oss och värdera oss olika.
Vill ni att män ska sluta ses som (och bete sig som) våldsverkande monster, oförmögna att tygla sina känslor? Inse då att förhållningssättet vi har redan till små pojkar kommer att påverka hur de ser på sig själva, på flickor och kvinnor samt deras förmåga till empati och eftertanke.
Vill ni att kvinnor ska kunna välja det yrke de vill utan att bli motarbetade eller utsättas för sexuella trakasserier? Inse då att det är vi som måste skapa de förutsättningar som krävs för att de ska kunna och slippa detta.
Vill ni att transpersoner och intersexuella ska åtnjuta samma rättigheter och ha samma psykiska hälsa som cispersoner? Inse då att även biologin (om vi alls ska tala om den…) är mer komplex än två olika, sinsemellan lika genuppsättningar och inse att vårt eviga tvåkönsskapande missgynnar den här gruppen något oerhört.
Vill ni att pojkar som gillar att leka med dockor och klä sig i rosa ska kunna göra detta utan att mobbas? Sluta då snacka om att biologin gör att pojkar ”är” på ett visst sätt.
Vill ni att homo- och bisexuella ska ha samma rättigheter och faktiska möjligheter som heterosexuella att leva ett bra liv? Sluta då poängtera det biologiska i mäns och kvinnors reproduktiva möjligheter och attraktion till varandra, eller inse åtminstone att biologin och attraktionen kan vara mer komplex utan att för den skull vara ”defekt”.

Är ni med? Skit i biologin. Den finns där, självklart är vi biologiskt olika OCH lika, självklart påverkar vår genuppsättning och våra hormonnivåer vilka vi är, hur vi ser ut, vårt temperament, våra egenskaper. Men. Biologin är inte allt. Och framför allt: Biologiska argument kan aldrig ursäkta ojämställdhet, ojämlikhet, kränkande behandling av minoriteter, normbrytare, kvinnor. Vi alla måste tro på och agera med tron på att det är vi människor som skapar vårt samhälle, med vårt intellekt och med vår vilja – det är först då det kommer hända något. På riktigt.

…och delar du fortfarande inte min uppfattning om att biologi är bullshit när vi snackar mänskliga rättigheter så kan du väl åtminstone erkänna följande: Att du inte vill ha jämställdhet och jämlikhet. Att du är mot hbtq-personers rättigheter. Att du tycker att personer som bryter mot könsnormer får skylla sig själva. Att du anser män vara empatilösa monster. Att du anser att kvinnor inte hör hemma i chefspositioner. Och så vidare. Då vet jag åtminstone att du har läst det jag har skrivit och att du och jag har fundamentalt olika syn på världen. Och: Att jag inte kommer vilja diskutera dessa frågor med dig alls, för det ger mig absolut ingenting.

När den utsattas känslor och upplevelser värderas lägre än förövarens uppsåt – vart fan är vi då på väg?

14 Jan

Ingen kan det väl ha undgått att en man återigen har friats efter att ha våldtagit en kvinna? Den här gången fanns inga tvivel om att kvinnan inte ville, eftersom hon gång på gång skrek, kved och till slut uppgivet och med sprucken röst viskade ”nej” – men inte ens detta hjälpte henne att få upprättelse i rätten. Mannen gick fri eftersom hans uppsåt aldrig var att våldta. Läs detta igen och begrunda: Hans uppsåt var inte att våldta. Och mannens uppsåt togs på större allvar, värderades högre, ansågs viktigare än själva handlingen och kvinnans utsatthet.

Till att börja med är detta så vansinnigt att jag bara vill kasta datorn i väggen, skrika, hålla för öronen, blunda och sedan öppna ögonen igen för att vakna upp i en ny värld där utsatta kvinnors kroppar räknas, där våra känslor och upplevelser tas på allvar.

…men eftersom något dylikt inte lär hända i det närmaste inser jag att jag måste göra något helt annat. Jag behöver ta ett djupt andetag, tänka efter, jag behöver hämta ny kraft och jag behöver agera för att detta ska förändras. Vi kan liksom inte ha det såhär, i Sverige år 2014, nästan hundra år efter att kvinnor fick rösträtt.

I kommentarsfältet hos Amat Levin // Nöjesguiden uttrycker sig en härlig kille vid namn ”Ralle” såhär: Skärmavbild 2014-01-14 kl. 11.22.01Förutom att den här kommentaren ger en ytterligare huvudvärk, så säger den så vansinnigt mycket. Den ringar faktiskt in åtminstone flera delar av den, vad ska jag säga, samhällsproblematik som skapar situationer som dessa; där en man för det första tolkar en kvinnas tydliga ”nej” som ett ”ja”, där han för det andra fortsätter ta sig friheter utan att inhämta samtycke och där han för det tredje, med motiveringen ”hans uppsåt var inte att våldta”, inte ens blir dömd för sin handling. Och ja, där såväl hans handling som domen – för det fjärde – anses befogade (för nej, jag tror inte att Ralle och den aktuella domaren är ensamma om att tolka situationen såhär).

För vad handlar detta om (utöver det faktum att mannens ord tas på större allvar än kvinnans upplevelser)? Vi har normen att män och kvinnor är två väsensskilda arter, oförmögna att förstå varandra – och att kvinnan givetvis är svårare att förstå sig på än mannen… Vi har normen att män ska ta initiativet, ska vara de drivande när det kommer till sex och att det är helt normalt att kvinnor velar litegrann. Vi har naturligtvis också normen att män ”inte kan hejda sig”, att de är så jävla kåta att de bara inte kan sluta när de väl har börjat. Och så har vi även en norm – i mycket skapad av media och alla amerikanska romantiska komedier… – som lär oss att verbal kommunikation (utöver typ stön och stånk) inte har i sexakten att göra; att den rentav dödar attraktionen och passionen i och med att den förstör det fantastiska filmiska flowet.

Och precis just där måste vi lägga lite krut, tror jag. Naturligtvis behöver vi kämpa för en tydligare lagstiftning, naturligtvis ska förövare dömas för sina brott – men vi måste också agera för att antalet våldtäkter ska minska och att synen på sex ska förändras. Osökt tänker jag, som jag brukar, utifrån ett lärarperspektiv igen, försöker se min och mina kollegors roll i detta. Häromdagen diskuterade jag och Morrica ämnet på twitter, och efter det författade Morrica detta inlägg om sexualundervisning som jag tycker ni alla ska läsa. Självklart behöver vi lärare (alla vuxna!) sträva efter att i positiv riktning påverka ungdomars inställning till sex, till relationer, till kön, genus och jämställdhet – ungdomarna utgör trots allt vår framtid och det är hos dem den största förändringen måste ske.

Före jul precis lät jag och min SO-kollega eleverna läsa och skriftligt reflektera kring en DN-artikel om att ungdomars attityd till sexbrott blir allt råare och det sista vi gjorde före jullovet var att se filmen ”Hip hip hora”(som ju belyser många starka samhällsnormer kring bland annat kön och sexualitet, men samtidigt också riskerar befästa desamma om filmen inte diskuteras och bearbetas ordentligt). Någon uppföljning har sedan inte gjorts och jag tänker så det knakar på hur jag kan väva in mer av dessa frågeställningar i vårens undervisning kring språket, kring makt, kring kommunikation.En sak är säker och det är att arbetet inte kan göras på egen hand.

Hur tänker ni andra lärare, förskollärare, elever och studenter som läser min blogg? Hur arbetas det kring sexualitet, relationer, integritet, kommunikation, samtycke osv. i era skolor och vad ger det för resultat? Hur skulle ni vilja arbeta? Fundera, diskutera och tipsa varandra i kommentarsfältet! I mitt huvud går det bara runt runt runt…

…och behöver ni mer inspiration (eller frustration?) kan ni läsa vidare här:
Soraya Hashim – Uppsåt my ass (om den nämnda våldtäktsdomen)
Vem våldtar en jämlike? (mitt eget inlägg om hur våldtäkt och jämlikhet hör ihop)
Lady Dahmer – De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga
Torrun Carrfors – Jag måste be er systrar: Undvik män

Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

28 Nov

image

image

image

imageOvanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.

Nu slutar vi dalta med manligheten!

19 Nov

Idag är det internationella mansdagen. Det tycker jag vi firar med att granska och problematisera den normativa mansrollen en smula – istället för att, vilket gärna görs stora delar av av året, ifrågasätta och diskutera alla ”problem” som kvinnligheten skapar för samhället och för enskilda kvinnor.

Det är så vansinnigt lätt att ständigt landa i att diskutera avvikaren, undantaget, den med färre privilegier. Att tala om hur invandraren ska bete sig för att ”anpassas” till det ”svenska” samhället och därigenom på sikt bli accepterad och sedd som åtminstone nästan lika värdefull svensk som ”vi”. Att tala om hur homosexuella faktiskt inte behöver hålla på och sticka ut hela tiden, att det är bra att det finns ”goda” exempel i form av svenssonhomosar som jag, som gifter sig och skaffar barn och lever typ i heteronormen fast tvärtom liksom.
Att diskutera flickrollen och det kvinnliga som ett problem, sååå begränsande för stackars flickor och kvinnor.
Att prata om hur skadligt det är med smink och hur flickor borde lära sig ta mer plats.
Att problematisera flickors svårigheter att leka tre och att tjejer är så himla känsliga.
Att lära flickor att säga nej och tala om för dem att undvika opålitliga killar och ödsliga platser.

Det är så lätt att hamna där, så otroligt bekvämt. Och utanför hela diskussionen står normen oberörd: Svenskheten, heterosexualiteten, manligheten (och så vidare). Normen förblir neutral och förvandlas indirekt och ibland uttalat till det eftersträvansvärda, oproblematiska alternativet (ni minns väl Frida Boisens krönika om BH:ar och småflickor?). Tänk om alla invandrare betedde sig mer svenskt, va? Tänk om alla hbtq-personer bara smälte in lite mer i mängden och inte skrek om sin sexualitet hela tiden! (Könsidentitet? Könsuttr…va, vad menar du?!) Tänk om alla kvinnor var lite mer som män! Raka rör, tog mer plats, inte var så jävla mjäkiga, slutade bry sig så mycket om sitt utseende, slutade utmana med sin klädsel! Gud vilket trevligt samhälle vi skulle ha! Så enkelt för alla inblandade!

Fast nä. Så enkelt är det förstås inte, och särskilt trevligt skulle det inte direkt bli heller…

Jag är så in i bänken trött på diskussioner som fokuserar på och ifrågasätter undantaget och syftar till att undantaget ska förändras och bli mer lik normen. Jag är så vansinnigt less på att det normativt kvinnliga av många anses så himla problematiskt – ja, till och med perverst, enligt vissa. Exakt vari ligger det problematiska med att vara omhändertagande? Empatisk? Känslosam? Att bry sig om hemmet, sin familj, sina vänner? Att engagera sig i skolarbetet? Att vara tyst när läraren ber om det och låta andra komma till tals i klassrummet? Att läsa skönlitteratur? Att gråta när man är ledsen och trösta och krama den kompis som gråter? Nej, precis. Det finns inget direkt problematiskt med detta. Tvärtom. Dessa egenskaper och beteenden borde snarare uppmuntras hos alla, oavsett biologiskt kön.

Självklart tycker jag att vi måste arbeta med att stärka flickors och tjejers självkänsla, tron på att de duger, att deras utseende är helt okej, att kroppsstorleken inte är av så jäkla stor betydelse, att de inte behöver behaga någon annan med hur de ser ut eller beter sig. Men jag tycker också vi behöver arbeta med att stärka alla ungdomars självkänsla. Pojkar och killar – hur mår de egentligen? Att det generellt sett går allt sämre för dem i skolan vet vi ju redan, att deras läsförmåga sjunker i än raskare takt än flickornas och att det fortfarande är vanligare att pojkar stör och har svårt att koncentrera sig på lektioner. Samtidigt kryllar det av manliga förebilder på betydelsefulla positioner ute i samhället, och högstadieelever ”vet” redan att det är mycket ”bättre” att vara man än att vara kvinna i den här världen; att manliga idrottare är bättre, att män tjänar mer, att män oftare blir chefer, att mansfilmer är intressantare än kvinnofilmer, att det är rätt soft att vara kille. Alltså hur går detta ihop ens? Och vad blir resultatet av den här märkliga ekvationen?

Vill vi att våra pojkar växer upp till självgoda, känslokalla, icke-läskunniga män som inte har koll på vilken dag de har tvättid eller när mormor fyller år? Som inte kan prata om känslor utan istället tar till hårda ord, våld, droger eller drar sig undan? Som ser kvinnor som objekt och tar sig friheten att använda kvinnors kroppar enbart för sin egen njutning? Som överlåter allt ansvar för hem och barn till sina fruar och nöjt klappar sig själva på axeln när de tagit ut sina sextio ”pappadagar” i anslutning till helg och semestrar? Som inte gråter när de är ledsna, men innerst inne mår skitdåligt för att de absolut inte får bryta mot den där mansnormen som lär dem att män gråter inte, män slänger problemen över axeln och ser framåt!!

Den mannen vill inte jag att mitt barn växer upp till.

Vi måste i betydligt större utsträckning ifrågasätta och problematisera just normen, den privilegierade positionen.
Sluta svälja och rycka på axlarna åt all den plats män och manlighet tar på bekostnad av kvinnor och kvinnlighet.
Sluta se det normativt manliga som något eftersträvansvärt och så mycket bättre än det normativt kvinnliga.
För kvinnors skull, men också väldigt mycket för mäns skull. 

Och naturligtvis måste fler också göras medvetna om att det normativt manliga inte alltid hänger ihop med att vara född i en manskropp och att det normativt kvinnliga inte alltid hänger ihop med att vara född i en kvinnokropp. Det finns så många nyanser av att vara man, kvinna, människa – så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Nej. Jag är sjukt trött på normen. På manligheten. Och på att så många inte ens inser att den är ett problem. Boys will be boys och så vidare, ni vet.

Till sist, på tal om perversiteter. Dessa rader avslutar en krönika i gårdagens DN, apropå könsneutrala leksakskataloger:

En pojke som badar en bebisdocka är alltså perverst, medan en pojke med krigsleksak i handen är business as usual. Kanske är det dags att vi släpper fokus på den rosafärgade reklamen och börjar intressera oss lite mer för den slentrianmässiga våldsprogrammering som våra söner utsätts för i parti och minut. Den är faktiskt pervers om något.

Vad tusan är en manlig förebild?

17 Okt

Jag hade nästan glömt bort/tillfälligt förträngt (eller trängt bort, för att använda den korrekta psykologiska termen) att det finns folk som tycker att barn är i ett gigantiskt behov av både ”manliga” och ”kvinnliga” förebilder, men så påminde mig Lady Dahmer igår genom sitt inlägg på just detta tema. Hennes åsikt är givetvis att barn behöver förebilder, dock är könen på dessa förebilder tämligen ointressanta – och jag håller givetvis med.

Framför allt frågar jag mig vad fan ”manliga” respektive ”kvinnliga” förebilder är för något? Är det könsorganen man talar om? Att barn behöver få se lika många kukar som fittor under sin uppväxt för att få rätt balans i tillvaron? Är det personernas könsidentitet som är det viktiga, det vill säga att såväl cismän som transmän fungerar som ”riktiga” ”manliga” förebilder – eller krävs liksom att de får lära känna åtminstone en tvättäkta (inom citationstecken) karlakarl med helskägg, ölmage och en liten förtryckt gullig fru? Finns det liksom några riktliner för hur manliga dessa manliga förebilder bör vara? Och exakt hur kvinnliga bör de kvinnliga förebilderna vara? Utifrån vilken norm då?

Nä, ni hör ju själva hur otroligt knasigt detta låter. Men lik förbannat finns det som bekant personer – till exempel en och annan kristdemokrat/sverigedemokrat och andra skeptiker till homoföräldrar – som menar att barn mår allra bäst av en mamma och en pappa – och när jag tänker efter så har även vi fått frågan någon gång för länge sedan hur vi tänker kring det här med manliga förebilder just. Hur skulle vi säkerställa att vårt barn fick en sådan? Och vi visste inte riktigt vad vi skulle svara, men nog svarade vi säkert att ”eh jo, barnet kommer ju ha morbröder och morfäder och vi känner faktiskt en hel del andra, eh, män…” – för att inte vara oartiga, och för att vi någonstans i vårt inre hade den socialt nedärvda föreställningen om att det inte riktigt skulle räcka att vara två engagerade, omhändertagande, trygga, kvinnliga föräldrar.

Titt som tätt talas det även om unga män som hamnat snett i livet för att de saknat en ”fadersgestalt” och alla unga kvinnor som hela tiden träffar ”fel” killar, ja, även dessa anses ha saknat den trygga fadersfamnen och söker den därför nu någon annanstans…

…och om detta tänker jag framför allt två saker:
1. Vad dessa vilsna själar förmodligen saknade var trygga vuxna.
2. Genom att vi ständigt talar om att det var en pappa eller en mamma som saknades, ja, då kommer ju de individer som inte haft en sådan närvarande känna att något verkligen fattas dem. Dessutom upprätthålls därigenom normen att män och kvinnor automatiskt bidrar med olika saker i en uppväxande individs liv och att individen aldrig kommer bli ”hel” om hen inte får ta del av båda dessa ”beståndsdelar”.

(Här skulle jag även kunna skriva ett par rader om att vårt barn blivit till med hjälp av donator och att vissa envisas med att se denna donator som en frånvarande far – men i sådana dumheter orkar jag inte gräva ner mig just nu.)

Sammanfattningsvis tycker jag helt enkelt att föreställningen om att barn behöver ”manliga” respektive ”kvinnliga” förebilder är skitmärklig. Vad barn behöver är, som sagt, goda förebilder. De behöver trygga vuxna som respekterar andra människor, de behöver kärlek och omtanke, de behöver sociala meningsfulla sammanhang och stimulans att utvecklas. Alla barn har inte detta och det skadar/hämmar många av dem naturligtvis – men att koppla denna problematik till ett visst kön eller för den delen till biologi, nä, det skapar bara ytterligare problem. Däremot tänker jag förstås att det är av godo att barn möter många olika människor, just för att lära sig att människor är och ser olika ut – och då skadar det naturligtvis inte att det bland dessa människor finns både män, kvinnor och andra, i olika åldrar, med olika hudfärg, funktionsförmåga, klädsel, kroppsstorlek, sexuell läggning och så vidare.

(Ytterligare tillägg för vidare reflektion: Är det inte rätt intressant att just kön ständigt anses vara den absolut viktigaste kategorin – medan det för många inte alls anses viktigt att barn möter t.ex. personer med olika hudfärg, sexuell läggning eller funktionsförmåga?)

Ett genusinlägg, helt enkelt

13 Okt

(Den som kan finna en mer träffande rubrik till detta spretiga inlägg vinner ett pris i form av ära och berömmelse.)

Jag och Adrian slank in hos frisören i centrum igår för att jag behövde fixa till några hårstrån efter senaste klippningen och jag fick genast syn på något av det mest provocerande jag vet: En tvåbarnsfamilj med en dotter och en son, dottern i femårsåldern och klädd från topp till tå i rosa, med långt hår och tofsar, sonen i tvåårsåldern och alldeles nysnaggad (snaggad) samt klädd i knallblått. Jag kan inte hjälpa det: Jag blir irriterad. Inte för att långt hår, rosa kläder och tofsar är fel eller fult, inte för att kort hår och blå kläder är fel eller fult; utan för att de har ett barn av varje kön och så uppenbart ser dem och fostrar dem till att bli två individer av helt olika art, och förstås för att de på förhand har bestämt vem som är vem, vem som passar i vad, för vem det är ”så himla skönt” att ha kort snagg och för vem det är ”så himla fint” att ha håret i tofsar.

Missförstå mig inte, jag har ingen aning om hur dessa två föräldrar uppfostrar sina barn – de mår säkert jättebra och blir älskade och allt sånt där – men just den där… bilden, den visar så tydligt hur samhället ser ut med avseende på kön, hur stark tvåkönsnormen och cisnormen är. Och för mig, som genusmedveten och normkritisk förälder, är det helt enkelt ofattbart att det finns så många som uppenbarligen ser på sina barn som kön, och dessutom aktivt vill pressa ner dem i någon av enbart två olika könsmallar. Jag förstår det inte alls. Egentligen är det faktiskt rätt fascinerande, för deras världsbild måste ju ligga så otroligt långt ifrån min.

Samtidigt tänker jag allt oftare på hur svårt det kommer bli att värja sig från samhällets stora könspådrag, och framför allt skydda Adrian ifrån det ju äldre han blir. Sedan han började nya förskolan har det hänt att han pekar ut ”pojkar” och ”flickor” bland barn vi möter, han kallar sina större leksaksdjur för ”pappor” och de mindre för ”mammor” och det lär väl inte dröja länge innan han konstaterar att vissa prylar är ”tjejgrejer”. Dock vet jag såklart att vi föräldrar har stor möjlighet att påverka och det kommer vi naturligtvis försöka göra så gott det går – genom samtal, genom vårt språkbruk generellt, genom vilka filmer vi tittar på och vilka böcker vi läser tillsammans. För verkligheten är som bekant brokigare än stereotyperna och det kommer vi förmedla till vårt barn.

Och på tal om just böcker (häng med i svängarna!): Det gäller onekligen att se upp. Vi har fått ärva en del böcker, ett stort gäng har burits upp av släktingar från diverse grovsoprum och återanvändning välkomnas självklart. Dock är inte allt särskilt genusgodkänt, och viss litteratur är snarare rent jäkla skadlig skulle jag vilja påstå. Alla böcker av Sören Olsson och Anders Jakobsson till exempel (ett vidrigt exempel hittas här), för att inte tala om de gamla Jan Lööf-böckerna som förutom att de helt och hållet saknar kvinnliga karaktärer även reproducerar konservativa, ja, rasistiska föreställningar om vissa kulturer.

Vad som läses på förskolan vet vi dock inte, men eftersom det är därifrån Adrian har snappat upp både den ena och den andra ”sanningen” om kön så känner vi att vi snarast måste ta ett snack med dem. Den här lilla litteraturlistan ska de få: wpid-IMG_20131012_124742.jpg…och sedan får vi se om vi behöver gå så långt att vi köper böckerna själva. Självklart är böcker inte allt, men jag är tvärsäker på att de påverkar en hel del – om inte annat så kanske personalen får upp ögonen för hur de också kan (borde) tänka, agera och tala om och med barnen för att undvika att reproducera normer som skapar avvikare och osynliggör en himlans massa individer. Och ju starkare normerna är bland barnen (ju fler pojkar som har kort hår och flickor som har långt osv…), desto mer aktivt måste de vuxna arbeta för att vidga deras föreställningar – det står ju till och med i läroplanen.

Vem våldtar en jämlike?

1 Okt

Det handlar mycket om våldtäkter i media igen och jag är säker på att åtminstone 90% av alla ni som läser den här bloggen har skummat igenom eller läst minst en nyhetsartikel och kanske även något enstaka flitigt delat blogginlägg om den friande domen efter gruppvåldtäkten i Tensta. Tidigare i år handlade det om Umeå och en flicka som blev våldtagen med hjälp av en flaska, och under vår semester i somras satt jag och försökte formulera mig utifrån en artikel om en överfallsvåldtäkt som ägt rum i området där min mamma bor. Jag skrev och skrev, vände och vred på formuleringarna och det som malde i huvudet medan jag skrev var dels våldtäkt måste bli en mansfråga och dels ingen våldtar en jämlike.

Men jag postade aldrig det där inlägget. Det kändes obekvämt och olustigt att skriva kritiskt om mansrollen utifrån ett så brännhett ämne som våldtäkt, jag orkade inte med eventuella mothugg, kritik, påhopp om att jag var mansfientlig eller vad fan vet jag.

Så igår delades det här inlägget från Huffington post av ett dussin vänner och bekanta i mitt facebookflöde, och nu på morgonen läste jag först detta inlägg hos Stökboet och sedan det här av Brunheten och nu känner jag: Vad är jag rädd för? Jag har ju rätt! Våldtäktsfrågan är ingen kvinnofråga, det handlar inte om att kvinnor måste förändra sitt utseende eller sitt beteende: Det handlar om jämlikhet och det handlar om mansrollen. För i ett jämlikt och jämställt samhälle skulle ingen, eller åtminstone betydligt färre, bli våldtagna och i ett samhälle där den normativa och destruktiva sidan av mansrollen aktivt ifrågasätts skulle pojkar inte växa upp till att bli våldtäktsmän. Eller hur?

I den här frågan känns det onekligen bättre att inte vara först på bollen, så nu publicerar jag helt enkelt det där inlägget jag skrev under vår ölandstripp i slutet av juli.

Jag läste i den kalmaritiska lokaltidningen Barometern igår om en ung kvinna som blivit våldtagen under en löprunda i söndags kväll och som är så illa däran att polisen inte kunnat höra henne än. Min mamma sa apropå detta att hon senast dagen innan för första gången på länge bestämt sig för att promenera vårt närliggande elljusspår ensam, trots att hon egentligen tycker att det känns kusligt, och min fru undvek samma elljusspår när hon joggade bara häromdagen – men hade även känt en viss olust då hon joggat längs min gamla skolväg; en rätt ödslig cykelväg med skogspartier på båda sidor. Vi pratade om det sjuka i att man som kvinna ständigt aktar sig, och om det sjuka i beteendet att vilja våldta och att faktiskt genomföra en våldtäkt. Vi diskuterade även huruvida våldtäktsmän kan anses friska, eller om en person som planerar och genomför en överfallsvåldtäkt på det där sättet helt enkelt enbart måste anses sjuk på det ena eller andra sättet. Och sedan frågan: Om detta beteende förklaras med att det är ”sjukt” – hur ska det då kunna botas (och förebyggas)? Och hur kommer det sig att det är män som drabbas av den där ”sjukdomen” (en fråga som i min värld gör det tydligt att våldtäkter inte handlar om biologi utan är en del i vår ojämställda och ojämlika samhällsstruktur)? Därefter landade samtalet i att behandla (främst kvinnlig) utseendefixering och behovet att behaga, och om pojkföräldrars generella ovilja att inse att deras barn är potentiella våldtäktsmän.

Jag kan inte sluta tänka på den där diskussionen, jag kan inte sluta tänka på artikeln om våldtäkten, jag kan inte sluta tänka på ”små flickor i BH”-debatten och alla andra åtgärder som görs i förebyggande syfte för att kvinnor ska undvika att bli våldtagna. Jag kan inte heller sluta tänka på hur folk utan att blinka kan köpa att ”alla kvinnor är potentiella våldtäktsoffer”, medan påståendet ”alla män är potentiella våldtäktsmän” får många att se rött för då förolämpar vi ju alla män som inte våldtar!!!

Flickor, tjejer, kvinnor får lära sig att deras klädsel och deras utseende kan vara en trigger för en våldtäktsman och en anledning till att okända män visslar på dem eller utan att fråga tar dem på rumpan; något som tjejer därmed ständigt bör ha i åtanke – i synnerhet om de planerar att vara ute sent på kvällen, rör sig i en ödslig miljö eller befinner sig i ett sammanhang tillsammans med främmande och eventuellt berusade män. Undvik utmanande kläder, undvik att dricka för mycket alkohol, undvik att gå ensam i mörkret eller på ödsliga platser och se upp med hur du för dig när du samtalar med män på krogen, så att de inte råkar tro att du vill ligga med dem fast du inte alls vill det – de absolut viktigaste reglerna för en kvinnoperson! Och som en motvikt till dessa regler finns det motsatta förhållningssättet: Tjejer ska inte anpassa sig! Tjejer ska få klä sig precis hur de vill och ingen ska fan våldta dem för det! Och inte sjutton ska vi behöva undvika vissa platser under vissa tider på dygnet, det är ju helt sjukt! Vi tar natten tillbaka!

…och oavsett vilken sida man väljer så handlar allt detta om flickorna, tjejerna, kvinnorna. Allt blir vårt ansvar och pojkarna, killarna, männen bara är. För vilka åtgärder sätts in för att killar inte ska våldta eller ta sig friheten att röra en kvinnas kropp mot hennes vilja? Alltså, vilka förebyggande och framför allt främjande åtgärder? Inga alls, vad jag vet. Och vuxna cis-män tror själva att de drar sitt strå till stacken enbart genom att inte våldta. Utifrån detta undrar jag: När ska frågan om våldtäkter, sexuella övergrepp och trakasserier bli en mansfråga? Det är otroligt sällan jag hör cis-män diskutera det här, förutom när de försvarar sig själva och alla män som inte våldtar eller möjligtvis när de ondgör sig över låga straff mot våldtäktsmän. Varför anses de förebyggande åtgärderna vara en sak mellan kvinnan och våldtäktsmannen (som verkar poppa upp som en sjuk och otäck gubben i lådan och därmed inte alls anses ha socialiserats in i en roll som potentiell våldtäktsman)?

Allt detta gör mig matt och min semesterhjärna och jag, just nu sittande i en cab susande genom ett öländskt landskap, vet inte riktigt hur denna tankegång ska avslutas. Hur som helst blir det bara så himla tydligt att alla de åtgärder som sätts in för att tjejer ska undvika våldtäkt är så… meningslösa (alternativt förnedrande – exempelvis den att vi ska anpassa vår klädsel). För till syvende och sist lever vi med det ständiga hotet att det främst är vi – kvinnorna (såväl cis som trans, för att förtydliga) – som riskerar att drabbas om vi trots allt ger oss ut i löparspåret, med tighta träningskläder och i skymningsljus, och den där våldtäktsmannen lurar runt knuten. Är det värt det? Är det inte lättare då att alltid ge sig ut på sena promenader tillsammans med någon, och att undvika vissa passager för säkerhets skull? Jo, såklart det är. Även om det känns helt vansinnigt att det ska vara så.

Dock vet vi ju att våldtäkter inte bara, nej inte ens i första hand, sker ute i skogen av en främmande (psykiskt sjuk?) man – och nu förflyttar jag mig till nutid igen, eftersom sommarens inlägg aldrig blev färdigskrivet. När vi ser fall som våldtäkterna i Umeå eller i Tensta kan vi inte skylla på att gärningsmännen är galna psykopater utom räddning, utan här handlar det om det vi kallar för ”helt vanliga killar”. Detta faktum får mängder av försvarsmekanismer att gå igång hos många av oss: Flickan måste ha varit otydlig! Hon var nog väldigt utmanande klädd och bjöd in till sex! Killarna fattade nog inte vad de höll på med, de bara följde strömmen! ( = det vill säga en av dem måste ha varit den ledande – psykiskt sjuk? – och därmed lurat de övriga att begå en sådan vidrig handling)

Oavsett vilka förklaringsmodeller vi använder så kvarstår problemet: Våldtäkter sker, och det är främst män och killar som våldtar kvinnor och tjejer. Och detta måste upphöra, inte genom att kvinnor förändrar sitt beteende och klädsel, utan genom att män slutar våldta. Och för att män ska sluta våldta behöver vi arbeta för ett jämställt och jämlikt samhälle där personer av olika kön har samma värde, befinner sig på samma trappsteg i makthierarkin – för väldigt väldigt få skulle få för sig att våldta någon som hen, fullt ut och innerst inne, ser som sin jämlike. Eller hur? Det handlar liksom inte om kuken, det handlar om strukturen och det är jäkligt viktigt att se och ta fasta på det, annars kommer vi ingen vart.

Så, hur gör vi då? Naturligtvis måste vi som har söner och alla vi som möter pojkar och killar i vår vardag vara medvetna om hur strukturen ser ut och att den här strukturen riskerar leda till att vissa av de pojkar vi möter – inklusive våra söner – kommer att våldföra sig på en kvinna en vacker dag. Utöver denna medvetenhet måste vi förstås även fundera på hur vi bäst bryter strukturen och faktiskt främjar jämlikhet och jämställdhet istället för att återigen reproducera exakt de normer och de könsroller vi vill motverka. Som vissa av er vet, ni som har hängt med mig ett tag, så ser jag flera problem i främjande åtgärder som handlar om att t.ex. dela upp ungdomar i tjej- och killgrupper eller prata med tjejer och killar på helt olika sätt och om helt olika saker. Dels för att vissa personer riskerar må dåligt och uteslutas (i synnerhet transpersoner), och dels för att dessa åtgärder än en gång befäster att könen ska hållas isär, att män och kvinnor är olika, att vi har olika behov osv. Detta skrev jag en hel del om här och utöver det… avslutar jag nog det här inlägget nu, rakt upp och ner bara. Ni får tänka vidare själva.

Ytterligare läsning på temat våldtäkt:
Bloggutmaning Våldtäkt – alla bidrag
Hur man råder bot på våldtäkter
Det är så himla lätt att bli oskyldigt dömd blöööh blöööh
Det skulle vara skönt att kunna ta av sig de där genusglasögonen ibland (ett exempel på hur strukturen visar sig i kulturen, genom att påtvingat sex framställs som underhållning)

Varför vi borde sluta lära barn vem som är ”hon” och vem som är ”han”

7 Aug

En liten diskussion pågår just nu i facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” angående att köna personer och figurer (både i litteraturen och ute i verkligheten) inför sina barn, och jag kommer osökt att tänka på en situation på en förskola som jag hörde om (eller själv upplevde? Himmel, ibland sviker minnet): Barnen satt i ring, pedagogerna pekade på ett barn i taget och så skulle det tränas på vilka i gruppen som var en ”hon” och vilka som var en ”han”. Det var rätt länge sedan just den här händelsen och jag minns som sagt inte ens om jag själv bevittnade den eller om någon annan berättade om det för mig, men jag är rätt övertygad om att sådant fortfarande sker; att man som pedagog, som förälder eller annan viktig vuxen i stor utsträckning rättar barn som använder ”fel” pronomen om andra samt gärna pratar om att flickor ska benämnas som ”hon” och pojkar som ”han” och så vidare. Ja, jag har säkert gjort det själv en gång i tiden.

Med tanke på att folk generellt sett är väldigt noga med att placera in individer i korrekt könsfack (och då förstås enbart i kvinno- eller mansfacket…) så kan jag tänka mig att de flesta är noga att lära barn att säga just han och hon till rätt personer – för att säga fel är väl… ofint? Och att säga hen – iiih, ett politiskt ställningstagande och ett öppet förnekande av att kön över huvud taget existerar, hjälp!!!

Jag och min fru försöker så långt det är möjligt inte markera för vårt barn att kön är något viktigt. Vi pekar inte på barn eller vuxna och säger ”titta flickan där!” eller ”den där mannen där borta” utan vi talar just om barn och om vuxna. Dels kan vi inte veta hur personerna vi ser definierar sig eller kommer definiera sig, dels vill vi inte lära vårt barn att särskilda markörer är kopplade till en viss könstillhörighet och dels vill vi förmedla att kön inte är en så vansinnigt viktig kategori. Angående det senare tänker jag att enbart genom att peka ut ”pojkar” och ”män” i omvärlden och samtidigt gång på gång förklara för Adrian att han är en ”pojke” så bidrar vi till normen som till att börja med tycker att kön är en viktig kategori, samt att alla som benämns som ”pojkar” på något magiskt vis hör ihop, bör sälla sig till varandra, klä sig likadant och så vidare (och att gruppen ”pojkar” är något helt annat än gruppen ”flickor”).

Samtidigt är jag medveten om att eftersom vi lever i ett könsfixerat samhälle, och eftersom det enligt samhällsnormen (och juridiken) enbart finns två kön så är det ofta särskilt viktigt för personer som bryter mot en eller flera könsnormer, t.ex. transpersoner, att bli omnämnda med sitt pronomen och att kategoriseras in i rätt könskategori, alternativt att inte hamna i någon kategori alls – och detta är naturligtvis ingenting som jag ifrågasätter. Jag tänker dock att dessa personer (och även alla normpersoner) skulle gynnas av ett språk som inte könar hela förbannade tiden (särskilt som vi dessutom könar på grund av synliga yttre attribut, utifrån vilka vi liksom gissar vilket könsorgan och därmed vilket könsidentitet och könstillhörighet personer har…  cisnormen i ett litet nötskal).

Jag skrev tidigare om hur skönt det vore att kunna använda ”hen” i sandlådan, att ”hen” liksom kunde få bli ett ”rumsrent” och socialt accepterat pronomen precis överallt och att folk (främst cispersoner) kunde sluta se detta lilla ord som ett hot mot deras egen könsidentitet… och ju mer jag tänker på detta, desto starkare blir min önskan att vi en dag nästan helt ska kunna skippa både ”hon” och ”han” som pronomen i tredje person. Varför inte, egentligen? Bland annat i finskan finns inga könade pronomen och så vitt jag vet är folk inte nämnvärt identitetsförvirrade där. Naturligtvis skapar det inte automatiskt ett normkritiskt förhållningssätt till kön bara genom ett könsneutralt språk, men det kan ju heller definitivt inte skada. Att ”hen” blir det vedertagna pronomenet i tredje person och att vi inte stup i kvarten benämner människor som ”tjejer”/”hon” och ”killar”/”han” utesluter ju inte heller att vissa uttrycker att de allra helst omnämns som ”hon” och ”bruden” istället för med exempelvis förnamn.

Framför allt blir jag bara så störd, ja nästan äcklad, av vissas fixering vid vilket kön (i första hand) barn har. Vid reastället utanför en barnklädersbutik i Malmö hörde jag två personer diskutera hur vansinnigt duuumt det var att de inte hade koll på könet till en väns ofödda bebis än – för då kan man ju inte handla nåt!! Jag förstår helt enkelt inte den inställningen, och jag förstår verkligen inte den i inledningen beskrivna situationen heller. Att näsvist fråga om kön på ett ofött eller ett litet barn, att aktivt lära barn att där är en pojke och där är en flicka – det känns lite som ett… övergrepp i min värld. Faktiskt.

Samtidigt är det svårt att som enskild individ i alla sammanhang stå emot normen. Ja, jag omnämner exempelvis mitt barn som ”han” och om någon frågar efter hans kön och inte går med på svaret ”ett barn” svarar vi att han är en pojke (vilket han ju enligt juridiken och den synliga biologin är) men genom vårt normkritiska förhållningssätt till kön och vad ”han” och ”hon” kan vara för något hoppas jag att han kommer få ett vidare perspektiv ändå. Det går inte heller att blunda för hur verkligheten och hur samhället ser ut, och normerna måste naturligtvis också benämnas och bemötas. Det är en balansgång.

Rabiata Fanny skriver för övrigt helt könsneutralt i sin blogg och har beskrivit bland annat här varför hon gör det; en förklaring som både är lättförståelig, rak och väl underbyggd tycker jag.