Tag Archives: könsidentitet och könsuttryck

Normer och att våga stå upp för sig själv

23 Okt

(Jag kunde inte låta bli – här kommer en liten uppdatering om projektveckan.)

Normer är värderingar, uppfattningar om världen och förhållningssätt som vi sällan reflekterar över att vi har. Vissa normer, exempelvis normer rörande kön, sexualitet, funktionsförmåga och hudfärg, delar upp människor i ”normala” och ”avvikare” och ger vissa av oss fördelar och privilegier som vi sällan – eller aldrig – tänker på att vi besitter.

Som heterosexuell cisperson – till exempel – våndas du sällan över din sexuella läggning eller din könsidentitet, du får aldrig frågan om när du kom ut eller hur det ”känns” att vara hetero och cis. Som heterosexuell cisperson kan du i förbifarten nämna din partners namn i ett nytt sammanhang utan större rädsla för reaktionerna och du funderar förmodligen sällan på om det är lämpligt att hålla din partner i handen just här. Som heterosexuell cisperson förväntas du alltid vara just heterosexuell cisperson, du omtalas förmodligen alltid med rätt pronomen, din könskategori finns förtryckt på blanketten du ombeds fylla i och du blir inte ifrågasatt när du talar om vilket kön du har. Du behöver heller inte fundera över vilken toalett eller vilket omklädningsrum du ska välja och dina rättigheter att skaffa barn eller gifta dig diskuteras aldrig på bästa sändningstid eller i fikarummet. Du har aldrig, i egenskap av heterosexuell cisperson, haft en sjukdomsstämpel på dig och du riskerar sällan våld eller hot om våld enbart baserat på din sexuella läggning.

Och så vidare.

Vi pratade om normer idag, niorna och jag. Vi pratade om att skolan, ja varje arbetsplats, har ett ansvar att se till att alla elever (och lärare) ska kunna vara sig själva fullt ut, utvecklas, ges goda förutsättningar att genomföra sitt arbete och aldrig någonsin riskera att diskrimineras, trakasseras eller kränkas. I detta ingår även att främja en god psykisk hälsa hos alla elever och medarbetare.

Vi pratade också om att just diskrimineringsgrunderna könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning tenderar att glömmas bort och att det främjande arbetet kring dessa grunder inte sällan uteblir – bland annat för att personer med annan sexuell läggning än hetero och annan könsidentitet än cis sällan vågar säga ifrån, för att en hel del hbtq-personer mår dåligt och liksom är vana att glömmas bort, både i skolan och ute i samhället.

Några elever tyckte då att man som homo, bi, trans eller queer får skylla sig själv. Om man inte står upp för sig själv kan man ju inte räkna med att någon försvarar en! Man får väl vara lite modig?

Några andra menade att det var löjligt att skolan skulle anpassa sig för så få personer. Det vanligaste är ju att vara hetero och cis! Det måste man väl fatta?

Jag drog parallellen med en person i rullstol som, även om hen är helt ensam på den här skolan om att ta sig fram på det sättet, har rätt till tillgängliga lokaler och jag belyste också att tröskelfria dörröppningar och hiss kan underlätta även för gående personer; om inte annat så stör det i alla fall inte att det fattas trösklar och att det erbjuds alternativ till trapporna för den som behöver.

Jag belyste också att även om det för dig – som hetero, cis och utan fysisk funktionsnedsättning – är ovanligt med homosexualitet eller transidentitet eller att ta sig fram i rullstol så är det definitivt inte det för den homosexuella, transpersonen eller den rullstolsburna – det är liksom vardag, och om ett mer inkluderande, könsneutralt, tillåtande språk eller en hiss underlättar någons vardag – då är det väldigt värt det. Ja, det är ju faktiskt vår plikt som skola och arbetsplats att fixa detta.

Och det här med mod. Att våga. Att våga stå upp för den man är… när man bryter mot starka normer.

Det är förhållandevis lätt att stå upp för sig själv när man följer normen, ser ut och gör som det förväntas av en.
Det är definitivt inte lika lätt att göra det när man bryter mot normen och man dessutom befinner sig i ett otillåtande och exkluderande sammanhang.

Idag fortsätter diskussionerna (och sen drar jag till Kalmar).

Annonser

Att förstå vad trans är kräver ett visst mått av normkritiskt tänkande

25 Apr

(Ni får stå ut med en titel som kanske inte fullt ut passar inlägget… Men det blev liksom lite brett!)

Sverige är ett tryggt, öppet och bra land att leva och växa upp i, både om man jämför med andra länder och om man jämför med hur det var här för 30, 50 eller 100 år sedan. Vi har möjlighet till föräldraledighet (både män och kvinnor), det finns barnomsorg för alla som behöver, både samkönade och olikkönade par får gifta sig och har laglig rätt att skaffa barn, det är lagligt att göra abort, det försiggår inga krig här och så vidare.

Men. Allting är inte tipp topp. Alla människor behandlas inte lika, alla mår inte bra och i praktiken har inte alla samma rättigheter och möjligheter. Och bara för att vi har det bättre än väldigt många – ska vi sluta kämpa för att det ska bli ännu bättre då? Nej, förstås inte. Det går inte att säga till den enda mobbade eleven i en skola att ”du ska vara glad att det bara är du som blir hånad, förlöjligad och utfryst – på andra skolor finns det flera stycken i varje klass som till och med blir slagna!” Målet måste alltid vara att alla ska ha det bra – men sedan kan inte alla kämpa för allt, förstås.

Transpersoner är en utsatt grupp i vårt samhälle, på många sätt. I rapporter (till exempel denna) visas att unga transpersoner är en av de samhällsgrupper som löper störst risk att ta sitt liv, och det har att göra med alltifrån totalt osynliggörande till utsatthet i form av hån och misshandel. Grunden till att det blir såhär, tror jag, är att den normkritiska analysen ofta är rätt obefintlig hos folk, och om du ska kunna inse att det finns transpersoner måste du ha ett visst mått av normkritiskt tänkande. Den som går omkring och ser världen i två kön kan möjligen föreställa sig en transvestit och även en transsexuell person, men att det skulle kunna finnas människor bortom och mellan könskategorierna… det är svårt för folk att greppa.

Ett superbt exempel på någon som inte alls har gjort den normkritiska analysen var ju Blondinbella tidigare idag. Hon menade att även om vi kan ha olika sexuella läggningar så är vi antingen man eller kvinna och där blir det knas. Men oj, så vanlig det synsättet är. Ingen kan heller till att börja med klandras för att de inte riktigt förstår sig på det här med trans, särskilt inte om de är heterosexuella cispersoner som lever i en tvåsam relation och tillsammans har fött och uppfostrat en pojkig son och en flickig dotter… Varför skulle dessa personer ha någon koll på trans? Det som däremot irriterar mig, och som gjorde att min puls gick upp i 190 tidigare idag när jag läste Blondinbellas inlägg, det är när personer inte heller vill förstå – när de vägrar se bortom sina egna föreställningar, och därmed osynliggör en massa människor i vårt samhälle.

Vänta nu, tänker någon: En massa människor, hur många transpersoner kan det finnas egentligen?? Det kan inte jag svara på, och nej, självklart är dessa personer ingen majoritet. Men betyder det att vi ska strunta i dem då? Hoppas att de reder sig själva på något vänster? För det skulle ju aldrig kunna vara så att det gäller mitt barn, min partner, min elev eller min kollega… 

Blondinbella, hennes pojkvän Odd och andra som slog bakut när de hörde att Södra Latin infört ett könsneutralt omklädningsrum verkade genast se framför sig något perverst. Människor med två kön dinglandes mellan benen som skulle ägna sig åt en massa snusk inne i det där omklädningsrummet. Sådant förstår jag bara inte. För det första så stod det uttryckligen i en av artiklarna om Södra Latin att omklädningsrummet var till för personer som vill byta om enskilt. För det andra – omklädningsrum i skolan är väl för sjutton inte till för att ha sex i? Hur kommer det sig att (en)könade omklädningsrum inte ses som potentiella sexuella arenor, medan könsneutrala gör det? Jo, uppdelningen mellan könen bygger på tvåkönsnormen och heteronormen, vilket alltså i de icke-normkritiska skeptikernas värld innebär att i ett enkönat omklädningsrum skulle det aldrig kunna pågå någon sexuell aktivitet, men i ett könsneutralt (vilket de tolkar som tvåkönat?!) dito skulle det automatiskt samlas en massa potentiella sexpartners med perversa fantasier. Puh.

Och för det tredje: Transpersonerna i en skola må vara få (men hur få kan vi inte veta, eftersom de faktiskt aldrig tidigare fått någon chans att vara öppna), men det är inte bara transpersoner som kan känna lättnad inför ett könsneutralt, enskilt omklädningsrum. Bara för att du är cisperson och kvinna till exempel betyder inte det att du trivs med att byta om inför andra kvinnor. Du kanske inte ens umgås med några kvinnor; alla dina närmaste vänner är killar och det skulle egentligen kännas mycket mer bekvämt för dig att byta om tillsammans med dem. Eller kanske du har enorma komplex för din kropp, kanske har du varit utsatt för något som gör att du inte vill visa upp din kropp inför en massa okända människor. Ett könsneutralt omklädningsrum kan därför underlätta för väldigt många!

Som jag har nämnt ett antal gånger tidigare så skrev jag alltså i mitt examensarbete om lärares förhållningssätt till kön, sexualitet och diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck (eller könsöverskridande identitet eller uttryck, som det så knasigt står i lagtexten), och jag slängde till och med in en länk till hela uppsatsen tidigare idag. Jag önskar verkligen att jag på ett eller annat sätt kunde få fortsätta jobba med det här, sprida kunskapen kring hbt-frågor och normkritik, framför allt i skolan – för där behövs den kunskapen så otroligt mycket. De lärare som jag intervjuade var duktiga och omtyckta pedagoger allihop, vissa med ett större intresse för normkritik och diskrimineringsfrågor, andra utan normkritisk kompetens men med inställningen att ”jag är fördomsfri och behandlar alla lika!” – vilken tyvärr är den vanligaste. Men det räcker liksom inte! För just när det kommer till hbt-personer, och framför allt till transpersoner, så är de så otroligt osynliga att de liksom inte ens finns. Och vad innebär det då att ”behandla lika”? Du måste åtminstone tänka att det finns homo- och bisexuella elever och att det även skulle kunna finnas en transperson i ditt klassrum. Du måste ha det i bakhuvudet, för först då kan du på riktigt ”behandla lika”, genom hur du pratar, vem du pratar om, hur du benämner individer och så vidare.

…och sedan får vi inte glömma att det även finns personer (inklusive lärare) som öppet och aktivt fördömer vissa personer och identiteter, hur ”öppna” de än säger sig vara.

Detta blir långt. Igen. Så nu bjussar jag på citat från två av mina informanter, special for you som har läst ända hit (fingerade namn, förstås):

Adam: Sen är det klart att skulle jag finna nöje i att klä mig i kvinnokläder så skulle väl jag i egenskap av lärare kanske inse att det är en jäkligt dum idé att gå till skolan i kvinnokläder, för litegrann söker jag trubbel om jag skulle göra det. (…) Man får vara lite listig, man behöver ju inte söka krångel om man kan undvika det, det är enkelt att klä sig på ett någorlunda neutralt sätt.

Sofia: När det gäller könsöverskridande identitet eller uttryck finns en enorm okunskap, nästan ignorans tycker jag. Folk tänker inte ens tanken, det kommer inte upp, man reflekterar inte över den problematiken. Alltså skulle det komma en elev här som hade en könsöverskridande identitet, det skulle bli väldigt intressant tycker jag… För jag tror att det skulle vara många lärare som skulle vara väldigt besvärade över det. Det är liksom könsdikotomi här, det är liksom flickor och pojkar. Och sen så ska dom vara lika mycket värda, men det är fortfarande flickor och pojkar.

Obehagligt, Blondinbella!

25 Apr

Ojoj, två blogginlägg tätt efter varandra: Jag fick just ett tips om att gå in på Blondinbellas blogg, och det inlägg som mötte mig högst upp på förstasidan fick pulsen att öka med 300%. I detta inlägg inte bara osynliggör Blondinbella den otroligt utsatta gruppen transpersoner, utan hon hånar och förlöjligar dem – hårt, utan skrupler och visar verkligen att hon absolut inte har en aning.

Såhär står det:

image

Vad ska jag säga? För det första blandar Blondinbella ihop sexuell läggning och könsidentitet – dessa två kan ha med varandra att göra, men det är inte samma sak. För det andra är hon rentav oförskämd och kränkande när hon skämtar om att ”hermafroditer med två kön får panik när de går in i fel omklädningsrum” – känner hon till att det finns personer som föds med odefinierbar könstillhörighet, alltså intersexuella personer? Känner hon till att det finns transsexuella, som fötts i fel kropp? Eller för den delen intergenderpersoner som inte kan inordna sig i något av de enligt normen och lagen tillgängliga könen? Hermafrodit är dessutom ett ord som inte används längre. För det tredje så… nä jag vet inte, då bara raljerar hon över ”hen” igen och blandar ihop biologi och kropp med könsidentitet: En person som har snippa och livmoder kan liksom behöva gå till gynekolog även om personen inte identifierar sig som kvinna, det som ofta saknas där är kompetens kring exempelvis trans och bemötande av både h, b och t-personer.

Usch, jag blir ledsen. Visst, Blondinbella är jag inte något fan av ändå, och jag kanske inte behöver hänga upp mig på detta just därför – men hon är inte direkt ensam om att tänka såhär kring kön och tvåkönssystemets ”biologiska vara”. Transpersoner är, som sagt, en grupp som osynliggörs överallt i samhället, hela tiden.

Igår nämnde jag mitt examensarbete som handlar just om lärares förhållningssätt till kön och sexualitet, och i arbetet tog jag avstamp i den då rätt nya diskrimineringslagstiftningen och framför allt i diskrimineringsgrunden ”könsidentitet och könsuttryck”. I en konversation med en lärare just om den diskrimineringsgrunden sades följande (obs, fingerat namn):

Adam: Varför skulle man inte identifiera sig som kvinna eller man? Nä nu hänger jag inte med.
Sanna: Vem skulle kunna omfattas av den här grunden tänker du?
Adam: Men om inte… (läser lagen igen) Alltså om vi har några elever som inte identifierar sig som kvinna eller man, eller hur?
Sanna: Ja det skulle det kunna vara, någon som du har mött på eller någon kollega.
Adam: Att vi har elever som man tänker att en vacker dag kommer dom komma ut och inse att dom är homosexuella, det tror jag vi alla lärare har mött på såna elever (…) Men det här med könsöverskridande identitet eller uttryck, jag förstår inte riktigt om det… vad denna riktigt syftar till.

Den här läraren hade alltså ingen aning. Transpersoner eller könsnormsöverskridare över huvud taget finns inte i hans värld, och som sagt: Han är inte ensam. Jag har försökt få ihop ett inlägg om det här den senaste i veckan och nu känner jag bara: Jag måste skriva klart det! Förhoppningsvis hinner jag idag, men vi får se – schemat är späckat och nu hinner jag inte med någon längre rast. Tills dess får ni gå in och kommentera hos Blondinbella och tala om för henne, sakligt och tydligt, att hon inte kan kränka människor på det här sättet.

…och den som verkligen inte har något bättre för sig idag kan roa sig med att läsa mitt examensarbete:
Uppsatsen i sin helhet hittas här.

Här står tiden stilla – om hemlängtan, okunskap och egna fördomar

31 Mar

Nu är vi i Kalmar. Resan ner gick bättre än förväntat – fem och en halv timme i buss tillsammans med liten rackarunge med spring i benen samt en röst som kan spränga väggar, ja, det borde inte sluta annat än illa, men det gick faktiskt bra. Tio minuter efter att bussen börjat rulla bajsade han naturligtvis, det verkar liksom ingå i paketet ”långfärdsbuss med litet barn”, men eftersom han börjar bli stor och är rätt förståndig nu gick det alldeles utmärkt att byta stående i famnen (inte som förra våren när jag åkte den där bussen ensam med honom, då han bajsade utanför för att sedan stå och hoppa som en galning i min famn medan bajset stänkte och tanterna hejade på och tyckte ”vilken tapper mamma!”).

Nåväl. Sånär som på detta lilla obligatoriska blöjbytesförfarande skötte han sig så bra så. Sjöng för full hals gjorde han ett par gånger och den nyinköpta svindyra dvd-spelaren var tyvärr ingen hit, eftersom han envisades med att öppna locket alternativt stänga av hela rasket gång på gång… Men, vi kom fram och nu är vi här, i Kalmar, hos min familj.

Då och då har jag haft en längtan att flytta tillbaka hit, till barndomsstaden. Här finns min familj, här är det nära till allting, det är extremt mycket billigare att köpa hus här än uppe i huvudstaden och här är det lugnt och stilla. Och ja, där har vi en hake: Det är lite för lugnt och stilla. Tiden står nästan helt still här nere, kan man säga, vilket passar väldigt bra när man åker ner för lite ledighet några dagar, men en rastlös själ som jag skulle med största sannolikhet klättra på väggarna rätt fort om vi faktiskt bodde här. Efter två dagars vistelse så vet jag till exempel inte alls vad som händer ute i stora världen längre. Dagstidningen rapporterar mycket om vad som pågår här i trakterna, i Nybro och Emmaboda och Mönsterås och Rockneby – men mycket lite om vad som sker uppåt landet, nedåt landet och ute i Europa, i världen. Det känns lite som att jag knappt vågar publicera det här inlägget, liksom, för tänk om det hänt något superviktigt där ute som jag egentligen borde blogga om – och så skriver jag blaj istället?

Faktiskt så blev jag intervjuad av lokaltidningen Barometern förra året. De hade läst ett pressmeddelande från Sveriges Förenade HBTQ-studenter, som jag tidigare varit engagerad i, och ville gärna göra en intervju med någon lokal personlighet om det här med hbtq-frågor. Naturligtvis ställde jag upp – det kändes toppen att de ville skriva en artikel på detta viktiga tema, men jag undrade exakt vad artikeln skulle handla om. Redaktören bad mig skicka en liten text om mig och mina intressefrågor till honom, så att de hade något att utgå ifrån – och jag dundrade på med vikten av hbtq-kompetens i skolan, osynliggörandet av transpersoner och den ”nya” diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck, normkritisk pedagogik samt frågan om lagstiftning kring föräldraskap. Intressant, tyckte de, och när det så var dags för intervju visade det sig att reportern som egentligen skulle intervjua mig hade blivit dubbelbokad, och en annan reporter fick rycka in i sista sekund.

Väl inne i intervjurummet tittade reportern med ett snett leende på mig och frågade:
”Jaha, vad ville du berätta om då?”
Va? Jag? Det var ju de som kontaktade mig!

Hela intervjun blev sedan ett stort missförstånd. Jag försökte hela tiden återkomma till normkritiken, till transfrågan, till diskrimineringslagstiftningen och skolan – men hon ville hellre gräva i ”min personliga story”, hur det kändes att vara lesbisk, hur Adrian hade blivit till, när jag hade kommit ut och hur det hade gått till. Varje gång jag återvände till normkritiken och transfrågan la hon ner pennan och stirrade dumt på mig, medan hon skrev så pennan glödde så fort jag nämnde något personligt.

Slutresultatet blev en märklig, spretig text med rubriken ”Tuff kamp mot diskriminering” och en bild där jag, med ett stort flin, står placerad vid Domkyrkan med Adrian i liggvagnen. Texten var fylld av faktafel och själva syftet framgick inte riktigt – ville jag berätta om min situation eller vad ville jag egentligen? 

I de perioder då jag känner mig väldigt hemlängtig och på riktigt vill flytta hit igen brukar jag tänka att shit, här finns verkligen möjligheten att göra skillnad! Överlag är hbtq-kompetensen och den normkritiska kompetensen minimal här, så jag skulle definitivt kunna dra igång ett stort påverkansarbete och få massor av respons – och eftersom det dessutom är så nära till allting och jag skulle slippa tunnelbanan, så skulle jag ha tid att ägna mig ännu mer åt skrivande och olika typer av engagemang. Men samtidigt, skulle vi orka? Och skulle det leda någon vart? För det ointresse och den okunskap som reportern från Barometern visade prov på, det är förstås också något som på många sätt präglar den här delen av landet. Adrian skulle med säkerhet vara helt ensam om att ha två mammor på sin förskola (och i hela upptagningsområdet…), vi skulle inte få några inbjudningar till regnbågsträffar och någon Rfsl-förening eller liknande finns inte ens här. I gårdagens tidning rapporterades att inga fall av diskriminering på grund av sexuell läggning har anmälts till Diskrimineringsbyrån Sydost sedan de startade sin verksamhet 2005. Och förmodligen inga fall på grund av könsidentitet eller könsuttryck heller, för denna diskrimineringsgrund är så osynlig att den inte ens nämns i artikeln. Jag tror inte att det beror på att Kalmar med omnejd är så vansinnigt öppet och tillåtande, snarare precis tvärtom: Folk flyttar härifrån, alternativt stannar i de garderober som i min värld känns förlegade och som jag önskar inte existerade längre.

Men samtidigt är det kanske jag som är fördomsfull. Rastlös, velig och fördomsfull – fast definitivt med viss skälig grund.

Jag kommer säkerligen komma in i en sån där ”flytta till Kalmar”-fas igen. Och vem vet, någon gång kanske vi gör slag i saken? Samhället måste bara förändras en gnutta först, för jag orkar nog inte dra hela lasset själv

SAMSUNG
Personer med ”annan sexuell läggning” – vad menar han?

SAMSUNG
Vad hände med könsidentitet och könsuttryck? ”Övrigt” kanske? Så självklart för alla människor att man inte ens måste nämna det..?