Tag Archives: Kvinnopartaj

Vad är viktigast – att tala så att folk begriper eller att hålla ”hög nivå”?

30 Apr

Okej då, jag gör ett försök. Mina tankar om resonemang och analys på ”hög nivå” respektive ”vardagsnivå”, som rätt tvärt avbröts igår när husläkaren tvingade oss åka till akuten med barnet, måste ju försöka sättas på pränt trots allt.

(Och för den som undrar så slutade akutenbesöket med ordinationen ”alvedon” och ”bada lite extra de närmaste dagarna” så kommer infektionen gå över av sig självt. Som väntat alltså. Lisa och Adrian var hemma tio över ett i natt, jag smet ”redan” kvart över tio.)

Jag ska erkänna att jag inte så väl har satt mig in i det som Kvinnopartaj skriver och det som föranledde det här (nej, jag hinner inte läsa alla bloggar), men jag känner till diskussionen om att vissa bloggare liksom ses som mer intellektuella och därmed ”bättre” än andra, och att andra – såsom Lady Dahmer – av dessa ibland avfärdas som lättvindiga, att de rör sig inom bekvämlighetszonen genom att alltid prata ”vardagsgenus”, barnkläder och rakning. Vissa menar att vi liksom måste ta oss bortom det, att vi inte kan tjata och gnata om färger och leksaker och hår dagarna i ända – vi måste få upp analysen, ifrågasätta strukturer på en högre och en djupare nivå samt iaktta våra egna fel och brister.

Och jag både håller med och inte, för jag tror inte att det ena måste utesluta det andra. Själv räknar jag mig till ”de rätt så insatta”, framför allt när det kommer till kön- och sexualitetsfrågor och normer kring detta, och särskilt mycket har jag att säga om föräldraskap och skolan. Jag har både i min kandidatuppsats och i mitt examensarbete under lärarutbildningen fokuserat just på kön/genus och sexualitet, jag har varit engagerad i två olika organisationer (Sveriges Förenade HBTQ-studenter och Rfsl Stockholm) som arbetar just med dessa frågor, jag är själv lesbisk och mamma och jag är verksam lärare. Därför är det inte så konstigt att jag gärna bidrar med mina kunskaper och erfarenheter just kring detta – jag tycker faktiskt att det är mitt ansvar, eller vad man ska säga. Och dessutom vet jag, för jag ser ju dagligen hur skolan ser ut och jag har även föreläst för lärarstudenter och högskolepersonal, att verkligheten ”här ute” inte riktigt är densamma som den ”där inne”, till exempel under en Rfsl-kongress, ett årsmöte med SFQ eller under ett samkväm med en massa andra genusförespråkande föräldrar.

I de sammanhangen är det ofta självklart att göra en pronomenrunda i början för att alla ska omnämnas med rätt pronomen, alla har stenkoll på vad heteronormativitet betyder, de känner förmodligen till den heterosexuella matrisen och använder begrepp som ”cisperson” och ”queer” lika självklart som vilket annat ord som helst. Dessutom har många rätt bra kunskaper om lagstiftning och förfarande kring att skaffa barn utanför den heterosexuella kärnfamiljen.

…men så ser det inte ut här ute i verkligheten! Här ute vet inte ”folk”, det vill säga de flesta människor, vad heteronormativitet eller cisperson betyder – de kanske inte ens kan läsa ut förkortningen ”hbt” – och det är en självklarhet för dem att alla är ”han” eller ”hon” och att det är lätt att avgöra vem som är vem utifrån klädsel, frisyr och röst. Hur barn blir till i en lesbisk relation till exempel, eller hur lagstiftningen ser ut kring detta – det har folk ingen aning om. Många missuppfattar dessutom innebörden av ”hen” och ”genus” och tror att ”vi genusfanatiker” vill att alla ska gå runt i beiga kroppsstrumpor. Så ser verkligheten ut!

Är det så dåligt då att gång på gång tjata om samma saker? Nej, det är det inte: Det är en nödvändighet.

När jag under min tid som aktiv i dåvarande Gaystudenterna vid Lärarhögskolan i Stockholm (innan den slogs ihop med Stockholms Universitet) planerade föreläsningar för lärarstudenter tillsammans med en föreningskollega, poängterade vi alltid att vi i första hand måste försöka nå alla de personer som faktiskt inte hade en aning om vad ”hbt” var, för fattade de inte det – hur skulle de då kunna förstå och ta till sig resten? Att börja med att måla upp en heterosexuell matris, eller att börja slänga sig med termer som ”heteronormativitet” och ”queer” utan att sätta det i något konkret sammanhang innebar liksom att hälften slutade lyssna direkt – och alltid just de personer som faktiskt behövde lyssna. Självklart var målet med våra små utbildningar att de skulle få syn på normerna kring kön och sexualitet, och att detta faktiskt var något som gällde alla, inte bara de så kallade ”avvikarna”. Vi ville inte skapa ett ”vi och dem”, där vi var ”de” som kom och berättade om ”hur det var att vara bög och lesbisk i det här samhället”. Men, för vissa av åhörarna var homosexualitet någonting så otroligt främmande och exotiskt (faktiskt!) och då behövdes den där lilla inblicken i den 14-åriga lesbiska tjejens vardag innan de kunde börja ta till sig syftet med att vi kom på besök.

Vad jag alltså vill komma fram till med allt detta är att jag tror stenhårt på att det är skitviktigt att tala så att den stora massan begriper. Att vara tjatig och upprepande, att vara (över)tydlig och pedagogisk är ett måste; för ser vi oss omkring i leksaksbutiker, barnklädesaffärer, reklamannonser och så vidare och så vidare så syns det ju att det behövs! Sedan utesluter inte detta eviga tjatande att vi ”redan invigda” funderar vidare, analyserar strukturer inom den egna gruppen, på ”en högre nivå” och utanför vår egen bekvämlighetszon. Men det är ju upp till var och en.

Oavsett vad så tror jag att det är bland barn och ungdomar vi måste börja. Att vi vuxna diskuterar och analyserar och resonerar kan definitivt leda någon vart (ja, vi ser ju vart feminismen trots allt har tagit oss de senaste decennierna), men om barnen inte får med sig nya perspektiv på samhället, på varandra och på sig själva så hamnar vi ändå i samma problematik igen om tjugo år.

Annonser

Nej, Blondinbella är ingen normbrytare

4 Apr

Åh, typiskt, när jag nu redan har sjutton blogginlägg på gång så dyker här oundvikligen ett ämne upp som jag bara måste kommentera.

Det är så intressant med diskussioner, särskilt när de liksom föder nya diskussioner om själva diskussionen. Det började med att Blondinbella kritiserade ”hen-debatten”, vilket jag skrev om här, och flera stora bloggare, såsom Lady Dahmer och Hanapee, skrev superbra inlägg om detsamma med efterföljande intressanta diskussioner. Huvudpoängen var att Blondinbella uttryckt sig förbannat klantigt när hon gjorde hela genusdiskussionen till en icke-fråga (detta återkommer jag för övrigt till senare idag, ska göra ett förtydligande efter gårdagens inlägg…) och att någon så framgångsrik och intelligent som hon borde veta bättre.

Puh.

Men så kom även ett inlägg från Kvinnopartaj, vilket istället kritiserar diskussionen om Blondinbella och hennes uttalande, eftersom den reducerar genusdebatten till att handla om kläder när det i själva verket handlar om så mycket mer – och när de flesta människor i verkligheten inte är så jävla mycket bättre än Blondinbella. Att kritisera någon som Blondinbella för något som vi (folk överlag, räknar dock inte in mig själv där – ha!) inte själva kan leva upp till blir enligt Kvinnopartaj rätt löjligt och meningslöst. Ja, så tolkar jag det i alla fall.

Men, vad som också dyker upp i Kvinnopartajs inlägg och senare i Lady Dahmers replik på det (puh, nu får ni hänga med i svängarna, strax kommer poängen) är att Blondinbella faktiskt borde erkännas som en normbrytande förebild; hon är ung, extremt framgångsrik, hon är kvinna, hon står för vad hon tycker och så vidare. Är det inte det något som feminismen och alla genustänkare borde jubla och applådera åt istället för att kritisera hennes tillkortakommanden?

Och… nää, sakta i backarna, säger jag då och kommer med mina intersektionella normkritiska pekpinnar. Vilka normer bryter Blondinbella egentligen? Får se nu… Hon:
– har vit hy och blont hår
– har ett svenskklingande namn
– har inga synliga funktionsnedsättningar
– är cis-person
– är heterosexuell och monogam
– har pengar
Har jag glömt något?

Det enda som är normbrytande med henne är att hon är kvinna och ung, och ser vi hela normpaketet som ett stort rutnät av olika kategorier och faktorer, så hamnar Blondinbella tamejtusan längst upp i det ena snäva hörnet, så nära Normen Himself (dvs. den vite mannen) som det bara går.

Och vad vill jag ha sagt med det? Inte att alla måste vara mörkhyade, rullstolsburna, polygama lesbianer för att vinna respekt hos mig, verkligen inte, men jag menar att det är otroligt farligt att se henne som en ”normbrytare av rang”, som någon som bidrar till att förändra världsbilden och samhällets starka normer rörande kön, etnicitet, funktionsförmåga, hudfärg och så vidare när hon faktiskt inte gör det. Hon har enorm makt genom de tiotusentals människor som varje dag besöker hennes blogg, hennes ord väger tungt och när hon avfärdar genustänk och ”hen” som hitte-på och vi samtidigt erkänner henne som en normbrytande förebild, då bidrar vi till att osynliggöra de strukturer som finns i vårt samhälle och alla de människor, grupper, kategorier som dagligen drabbas av detta.

Att genus handlar om mer än kläder är självklart, och just klädval till sina barn kan ses som en pytteliten fråga när vi ser till hela samhället och alla de stora frågor och problem som ryms där – men denna pyttelilla fråga inrymmer starka uppfattningar och värderingar rörande kön och människors värde; på vilka sätt det är okej att uttrycka kön, vilka kön och könsidentiteter som alls erkänns i folks medvetanden och i offentliga sammanhang, vilka människor som anses ”normala”, vilka som anses ”onormala” och vilka som helt och hållet osynliggörs.

Och vad tror ni, skulle Isabella Löwengrip ha den starka ställning som hon har om hon vore lesbisk? Hade en arbetarklassbakgrund? Om hon vore transperson eller på något annat vis bröt starka könsnormer? Om hon vore synskadad, mörkhyad, muslim, fet…?