Tag Archives: läxhjälp

Okej, vi tar det här med läxor igen

27 Sep

Jag har fört en diskussion på twitter om läxor hela förmiddagen, lite sporadiskt under filmtittande, lunch och vila. Särskilt vilosamt för själen har det dock inte varit eftersom jag går igång något fruktansvärt av vissas åsikter att läxor som fenomen är totalt förkastligt och borde avskaffas helt och hållet. Varför blir jag så upprörd? Jag håller helt enkelt inte med, eftersom frågan inte är svartvit för mig.

Här skrev jag ganska utförligt om vilken sorts läxor jag delar ut då och då och att jag självklart anser att läxor ska kunna göras utan en vuxens hjälp alternativt med en vuxen som inte är lärare eller har några specialkunskaper i skolämnena. Undervisningen ska självklart ske under lektionstid, det är vi lärare som ansvarar för den och de hemuppgifter vi eventuellt delar ut ska enbart handla om att befästa kunskaper, att repetera och att öka elevers nyfikenhet, ansvarsförmåga, läslust och -förståelse.

Under morgonens diskussion har främst följande argument mot läxor dykt upp: 1. Elever ska inte behöva ta med sig arbetet hem. 2. Läxor skapar ojämlikhet, eftersom alla inte kommer från hem där föräldrarna har akademisk utbildning, svenska som modersmål osv. 3. Alla nödvändiga kunskaper bör kunna läras in under skoltid. 4. När läraren tvingar eleven till att exempelvis läsa hemma kommer det inte bli roligt – det är bättre att uppmuntra elever till läsning genom att inspirera dem.

Jag tänkte besvara dessa argument ett efter ett (och vill förstås poängtera att dessa är mina tankar just precis nu, tankar som naturligtvis kan komma att förändras – och jag vill även gärna framhäva att jag inte tror att det är läxorna som är främsta nyckeln till all kunskap; det är självklart undervisningen och den goda relationen till alla elever).

1. Elever ska inte behöva ta med sig arbetet hem
Jag håller naturligtvis med om att elever inte ska sitta med läxor hela kvällarna och aldrig umgås med sina kompisar. Jag håller även med om att läxor inte ska vara så stora att en lågpresterande elev behöver timmar till att förstå vad sjutton hen ska lära sig, och sedan ytterligare timmar till att försöka lära sig det där som läraren bad om (utan att ens förstå varför). Självklart ska det absolut inte vara på det sättet, och alla de lärare som fortfarande sysslar med att ge elever tonvis med sidor att läsa/räkna/skriva hemma, helt utan eftertanke – de måste tänka om. Punkt.

Men. Jag stör mig på formuleringen ”ta med sig arbetet hem”, för det implicerar en väldigt tråkig inställning till skolan. Det implicerar att skolan är något enbart tufft och något som absolut inte är lika kul (eller viktigt) som fritiden. Jag förstår att väldigt många, särskilt högstadieelever, tycker att skolan är rätt trist – men vi vuxna ska definitivt inte ha den uppfattningen.

Tänk en elev som börjar första klass – inte är skolan i första hand ett tråkigt arbete för den!? Och om den är det – i så fall är något väldigt fel. I så fall handlar det förmodligen om att eleven fått för svåra uppgifter, att eleven inte känner att hen fått den hjälp hen behöver, kanske handlar det om att det saknas resurser i klassen (ja, det gör det ofta…) och därmed är läraren ofta stressad och otillräcklig och så vidare. Men målet är ju att alla förstaklassare ska vara överlyckliga över att få börja skolan, att få lära sig bokstäver, siffror, få egna matteböcker och läseböcker – eller? Och att då få med sig en bokstav hem att träna på, eller läsa en hel sida i läseboken för första gången eller kanske räkna de där tre talen som vi tränade under lektionen – det ska ju vara något roligt, inte något betungande. Eller?

Likadant tänker jag när det gäller äldre elever: Skolan ska inte ses som ett tråkigt arbete som är mindre viktigt än fritiden. Framför allt inte av oss lärare och föräldrar. Jag har full förståelse för att elever vill vila, träffa kompisar, spela lite dataspel, gå på träning – men lästräning är som bekant minst lika viktigt som idrottsträning, och även den som har fotboll fem kvällar i veckan hinner läsa tio minuter innan läggdags eller lyssna en extra gång på den där texten vi läste under spansklektionen, det är jag helt övertygad om. Och det handlar inte om att skolan tar över hela fritiden, det handlar om att värdesätta kunskaper och skolarbetet och på köpet öka upp läsförståelsen, befästa det spanska uttalet och de där fraserna man skulle lära sig (till exempel).

2. Läxor skapar ojämlikhet, eftersom alla inte kommer från hem där föräldrarna har akademisk utbildning, svenska som modersmål osv.
Om läraren känner sina elever väl och enbart delar ut hemuppgifter som är väl genomtänkta och väl motiverade, då skapar läxor inte ojämlikhet. Däremot kan ojämlikhet uppstå om läxor aldrig delas ut – det är jag rätt övertygad om. Vårt barn växer upp i ett privilegierat hem; vi båda föräldrar har akademisk utbildning, svenska som modersmål, vi värdesätter och har god insyn i skolan och kommer vara engagerade i vårt barns skolgång. Om Adrian hamnar i en skola som inte delar ut några läxor kommer vi ändå läsa för honom om kvällarna, vi kommer ändå vilja träna lite matte med honom någon gång ibland så att han ska få visa upp vad han har lärt sig (kanske låter vi honom räkna ihop vad olika varor kostar när vi är i affären eller liknande) och vi kommer prata med honom om vad han gör i skolan om dagarna, prata om vad som står i tidningen och vad som händer i samhället. Och hur jämlikt blir det, om man då jämför med elever som kommer från mindre privilegierade hem – där föräldrarna jobbar obekväma arbetstider, där de är totalt ointresserade av barnens skolgång, hem där det inte finns några böcker eller dagstidningar?

Jag tror att läxor (kom ihåg nu vad jag menar med läxor) kan utjämna de där skillnaderna litegrann. Eleven som aldrig läser böcker eller dagstidningar hemma får på så vis med sig en bok eller en tidning från skolan och har någon där som pushar hen att leta reda på en intressant artikel eller att läsa åtminstone tio sidor i veckan till att börja med (och ju mer eleven läser, desto mer intresserad blir hen förhoppningsvis av att läsa mer på egen hand).

Genom att jag ger elever hemuppgifter så tänker jag helt enkelt att om ingen annan gör det så tränar åtminstone jag dem i att ta eget ansvar, jag visar dem att jag tror på dem och att skolarbetet faktiskt är viktigt och roligt – och jag stöttar eleverna i att trots allt göra lite hemma (alternativt i skolan, direkt i anslutning till skoldagens slut).

3. Alla nödvändiga kunskaper bör kunna läras in under skoltid.
Detta låter vackert, men det fungerar inte riktigt så i alla ämnen och framför allt inte för alla elever. Jag önskar mig mest av allt tid och resurser för att verkligen hinna med och individanpassa för alla elever under lektionstid, självklart önskar jag det. Jag har elever som helt enkelt inte orkar att göra någonting mer över huvud taget när skoldagen är slut – att bara ta sig dit var ansträngning nog för dem, och jag skulle aldrig någonsin stressa dem med fler uppgifter än nödvändigt (däremot skulle jag gärna ha en extra timme på schemat där jag kan sitta och träna något specifikt tillsammans med detta fåtal).

Men. Som sagt: Allting kan inte fullt ut läras in och framför allt inte fördjupas och befästas under lektionstid – i synnerhet inte om du behöver längre tid på dig eller om du satsar på de högre betygen. Språk är ett sådant ämne, svenska ett annat och då menar jag främst läsning av skönlitteratur (vilket jag ständigt återkommer till). Kort och gott: Det är näst intill omöjligt att lära sig ett främmande språk på två sextiominuterslektioner i veckan, tyvärr. Därför kommer jag aldrig sluta ge läxor i språk; läxor i form av glosträning på nätet (går att göra i skolan om det inte finns internet hemma) eller i form av att läsa och kanske lyssna igenom korta texter ett par extra gånger hemma. Små uppgifter som faktiskt ger något, för det håller språket vid liv. Och vet ni vad, när man känner att man behärskar något – då blir inlärningen dessutom mycket roligare, som en ren bonus!

4. När läraren tvingar eleven till att exempelvis läsa hemma kommer det inte bli roligt – det är bättre att uppmuntra elever till läsning genom att inspirera dem.
Att hjälpa elever att hitta en bok som passar dem i biblioteket och ge dem i uppgift att läsa minst tjugo sidor till nästa fredag ser jag inte som något tvång; jag ser det som en uppmaning och som ett stöd för att framför allt de läsovana eleverna ska komma igång med sin läsning. En elev som aldrig eller mycket sällan läser tycker att läsning är skittråkigt, ofta för att hen har en låg läshastighet och en låg läsförståelse som ett resultat av för lite läsning – och det enda sättet att råda bot på det där är att börja läsa (och fungerar läsningen väl blir det även lättare att hänga med i andra ämnen).

Sedan utesluter det ena liksom inte det andra; jag pratar hur mycket som helst om hur roligt och hur viktigt läsning är, viger lektioner till tyst läsning, jag läser högt även för högstadieelever – både kortare texter och längre romaner – men just de där eleverna som inte får stöttning hemifrån, de behöver få det ifrån skolan. Och jag önskar att vi kunde ägna ännu mer tid även i högstadiet åt att läsa tillsammans, träna på att se dolda budskap och budskap mellan raderna, diskutera ord och begrepp och innehåll… men kursplanen är fullspäckad med moment som ska hinnas med. Samt, återigen: Jag vill inte ha inställningen att skolarbetet är en börda som inte bör tas med utanför skolbyggnadens väggar, även om jag är fullt medveten om att elever är olika och har olika mål i livet. I skolan är mitt uppdrag trots allt att ge dem lika förutsättningar.

För att sammanfatta vill jag återigen poängtera att frågan om läxor därmed inte är svartvit för mig. Det handlar liksom inte om läxornas vara eller icke vara, för läxor måste inte och bör inte innebära att familjer tvingas betala för läxhjälp för att eleverna ska fixa dem. Det finns problem med läxor om de hanteras fel och det finns absolut elever som inte kan hantera läxor, men det även finns många fördelar om läxor hanteras rätt. Elevers olika förutsättningar och hemförhållanden är en fråga, men en annan minst lika viktig fråga är den om skolans värde i många elevers och många föräldrars liv. Om de föräldrar som egentligen har möjlighet suckar när deras barn plockar fram läsläxan eller ber om en linjal för att kunna mäta olika föremål till en matteuppgift, då är det inte undra på att eleverna avskyr att ”ta med sig jobbet hem” – och där har vi ett väldigt stort problem.

…eller så är jag bara extreeemt gammaldags. Den moderna språk-lärare vars elever lyckas nå goda kunskaper utan minsta träning hemma och den svensklärare (med erfarenhet av läsovana och icke-läsintresserade högstadieelever) som aldrig någonsin skulle få för sig att dela ut en läsläxa men ändå lyckats öka elevernas läsförståelse och läsintresse får hemskt gärna dela med sig av sina tips.

Jag är för att träna elever i att ta eget ansvar – men självklart ska läxor aldrig ersätta undervisningen

17 Sep

Okej. När man bloggar sällan hopar sig ämnena när tiden väl finns, och därför har jag nu tre blogginlägg som jag skulle vilja färdigställa: Ett om det fantastiska med förskolan (apropå Alex Schulmans irriterande krönika i Aftonbladet för någon vecka sedan), ett om surrogatmödraskap och ett om läxornas vara eller icke vara, apropå ett inlägg jag läste nu alldeles nyss men också apropå Moderaternas obehagliga reklam i tunnelbanan om ”lexhjälp åt alla”.

Så, var ska jag börja? Eftersom jag egentligen har mängder av lektioner att planera så passar det väl bra att skriva om skolan = läxor. Och för att inte hålla er på halster för länge så kan jag direkt meddela att jo, jag är faktiskt för läxor – rimligt stora läxor, med ett tydligt syfte och utformade på ett sätt så att eleven utan större problem kan klara av att göra dem själv, utan stöd av en vuxen (utöver mig då, förstås). Varför? Det kommer jag till nedan.

Det här blogginlägget av Pernilla Alm dök upp i mitt facebookflöde och jag tänker inte motsätta mig att texten är välskriven och innehåller många bra argument mot läxor. Likväl tänker jag inte fullt ut hålla med henne. Eller, såhär: Jag blir irriterad när lärare tycks tro att deras ämne är det enda som eleverna har på schemat och därmed delar ut enorma läxor med kort varsel. Jag blir även irriterad när läxor består i att eleverna ska lära sig nya saker, göra nya upptäckter och befästa kunskaper som aldrig behandlats under lektionstid. Det är självklart inte okej, för undervisningen ska ske i skolan, av utbildade lärare. Men som sagt: Som företeelse är läxor trots allt något jag förespråkar – inom rimliga gränser.

Anledningen till att jag aldrig någonsin (tror jag) kommer sluta dela ut läxor då och då är dels att jag vill träna eleverna i att ta eget ansvar, dels att de själva ska få möjlighet att upptäcka vilken studieteknik som passar dem bäst (som ett led i att rusta dem för framtida studier) och dels för att alla kunskaper omöjligen kan läras in och befästas enbart under lektionstid. Ta mitt ena ämne till exempel, tyska. Under två sextiominuterspass i veckan går det inte att lära sig tyska, särskilt inte om du ena veckan är sjuk en av dagarna och nästa förlorar du ytterligare en timme på grund av en friluftsdag. Sänka kraven? Nej, det tänker jag inte göra (och det är ju inte ens upp till mig, för övrigt, jag följer kursplanen). Att läsa om eller lyssna på en text som vi har jobbat med under lektionstid, att träna ord och uttryck som eleven under lektionen har skrivit upp i sitt häfte eller som jag har lagt in på den interaktiva lärplattformen glosor.eu – det kan elever göra utan stöd av någon vuxen, och det kan till och med ske på skolan, direkt i anslutning till skoldagens slut eller under någon rast. Med små medel hålls då språket vid liv och du befäster nya ord, och under nästa lektion behöver vi inte börja om från noll utan kan fortsätta där vi slutade senast.

Och så har vi mitt andra ämne, svenska. Just nu får mina sjuor ordkunskapsläxa, 12 svenska ord varje vecka. Vi går tillsammans igenom orden (som är plockade ur den gemensamma boken vi läser) och så ska eleverna i första hand träna på ordens betydelse och att kunna använda dem, och i andra hand även träna på stavningen. Då och då har jag även delat ut läsläxor, för ja, det behövs faktiskt. Ungdomar läser allt mindre; jag skulle säga att över hälften av eleverna i mina klasser aldrig läser en skönlitterär bok på egen hand. De har inte tid, de tycker att läsning är tråkigt – och det blir inte direkt roligare av att deras läshastighet och läsförståelse aldrig utvecklas. Den här artikeln av Gunilla Molloy har jag tidigare länkat till, likaså den här av författaren Johan Unenge och i övrigt behöver jag inte säga så mycket mer om det: Läsning är superviktigt, och tio minuter om dagen hinner alla läsa.

Men. Och jag trycker verkligen på ordet men: Läxor ska aldrig, aldrig någonsin ersätta undervisningen, och elevens modersmål (eller föräldrarnas modersmål) eller för den delen föräldrarnas akademiska bakgrund ska aldrig, aldrig verka begränsande för elevens möjligheter att göra läxorna.

Moderaterna skriver på sina reklamaffischer (valaffischer?) att de vill ge ”lexhjälp åt alla!” och utan närmare eftertanke vill jag naturligtvis nicka och hålla med. Ja, jag tycker att läxhjälp i skolan är toppen. Där jag jobbar nu har vi läxhjälpstimmar insprängda i schemat, en timme i veckan för varje klass, och vi försöker hitta ytterligare timmar för att kunna stötta extra i kärnämnena. Men – ändå blir jag så otroligt provocerad av den där texten, just för att den är signerad Moderaterna och den borgerliga regeringen; den regering som skurit ner på resurser inom skolan och som därmed gjort att skolan just nu befinner sig i kris. För tack vare vår sittande regering behövs verkligen den där läxhjälpen som de så fint förespråkar – för jag hinner inte ge mina elever det de behöver under lektionstid (och det gäller både på mitt nuvarande och på mina tidigare jobb). Om jag kunde skulle jag undervisa många elever (t.ex. elever med annat modersmål än svenska, elever med koncentrationssvårigheter och elever som på andra sätt har svårt med det svenska språket) i mindre grupper för att verkligen ha möjlighet att individanpassa. Ett annat alternativ vore att ha tillgång till en specialpedagog eller en svenska som andraspråks-lärare under samtliga svensktimmar. För då skulle det inte behövas någon läxhjälp, tror jag. Om alla elever kunde tillgodogöra sig det absolut viktigaste under lektionstid och fick hjälp att hitta sina bästa studiestrategier, då kunde de själva klara av en mindre mängd läxor utan vuxnas inblandning. (Jag spränger med andra ord in ett litet försynt önskemål såhär mitt i texten: Please, regeringen, ge oss de resurser vi behöver i skolan istället – läxhjälpsbehovet är inte det mest akuta. Inte egentligen.)

Men okej. Jag är alltså för läxor, samtidigt som jag kan se problemen med dem. Innan jag avrundar vill jag dock säga några ord till om ett av mina argument för läxor ovan, nämligen det om eget ansvar: Som det ser ut i skolan just nu tar de flesta lärare med sig en bunt pennor till varje lektion – eftersom eleverna inte klarar av att ta ansvar för en egen penna. Dessutom, om vi har planerat en övning i datorn, skriver vi även ut några ex av uppgiften – eftersom det alltid är några elever som har glömt datorn hemma alternativt har glömt/tappat bort laddaren. Jag samlar även in elevernas extranycklar till skåpen och får rycka ut som skåpsöppnare ungefär varje dag, eftersom de har glömt nyckeln hemma. Och dessutom undviker alltfler lärare att ge eleverna läxor – eftersom de inte klarar av att ta ansvar för att göra läxor (okej, inte enbart därför – men det är en anledning). Med risk för att låta som en bakåtsträvande surkärring så vill jag säga såhär: Jag tycker inte att den här utvecklingen känns okej. Och jag tycker definitivt inte heller att vi gör eleverna en tjänst genom att frånta dem alla möjligheter till eget ansvar. Däremot, vilket jag ju redan har sagt ovan på en massa olika sätt, så tycker jag självklart att vi måste guida dem i att kunna ta det där ansvaret. Vi måste ge dem goda möjligheter att lyckas, vi måste ge dem tydlighet, vi måste sträva efter att ge alla elever det stöd de behöver – och vi måste även ha höga förväntningar på dem: Vi måste se dem som kompetenta nog att genomföra mindre uppgifter på egen hand. När ska de annars lära sig? undrar jag.