Tag Archives: mångkulturellt perspektiv

Förskolan, genustänket och vithetsnormen

9 Jun

När vi skulle ställa Adrian i kö till förskolan bokade vi tid på en massa förskolor i närheten för att få en rundtur. Vi spanade in några förskolor närmast vår egen tunnelbanestation och några i krokarna runt nästa station, i riktning mot stan. Två stationer extremt nära varandra, men två relativt olika områden – vilket blev ännu tydligare efter att vi besökt de olika förskolorna. I grund och botten ogillar jag den där valfriheten (eller snarare tvånget att välja), för alla förskolor borde förstås vara lika bra och dessutom känns det helt galet att det liksom är kört om man inte ställer barnet i kö så fort det har fyllt sex månader. Ja, detta gäller i Stockholm. Men, nu var det dessa premisser som gällde och självklart hade vi en något sånär klar bild av vad vi önskade, utöver engagerad personal och en känsla av trygghet och säkerhet för vårt barn. Vi är vegetarianer, så vi ville gärna höra oss för angående maten, jag ville veta lite mer om pedagogiken och det kändes även viktigt med ett aktivt likabehandlingsarbete och ett genustänk. Minsta lilla antydan till dåligt eller tvivelaktigt bemötande på grund av vår familjekonstellation gick bort direkt.

Den allra första förskolan vi besökte låg mitt i ett mysigt villaområde en station närmare stan, dessutom en rätt bra bit ifrån tunnelbanan. Vi var fyra familjer som kom dit på rundtur samtidigt, allihop ljushyade och med svenskklingande namn, allihop med barn klädda i färgglada och relativt könsneutrala barnkläder, allihop med en önskan om vegetarisk kost. Förskolans arbete genomsyrades av ett genusperspektiv; just nu jobbade de med ett tema om Bolibompadraken, som ju var en hen, och förskolläraren Anna poängterade hur viktigt det var att barn fick vara barn. ”Hur gammalt är ditt barn?” frågade hon, och tycktes inte intresserad av att veta vilket könsorgan Adrian hade. Förskolan hade även en manlig förskollärare på en av avdelningarna, och honom höll de hårt i. Mitt inre jublade när vi gick därifrån – trots avståndet så måste vi försöka få plats här!

Veckan därpå besökte vi en förskola i vårt eget område. Barnen på gården kom springande emot mig, alla med olika hudnyanser och hårfärger och förskolläraren som visade mig runt hette Shirin och talade svenska med lätt brytning. Den här förskolan hade bäst rykte i området, berättade hon; de arbetade mycket med måleri och kreativt skapande, språk och olika kulturer – det fanns barnböcker på persiska, turkiska, engelska, svenska, polska och alla barn fick lära sig att hälsa på alla de olika språk som fanns representerade på förskolan, det vill säga bortåt 30 stycken. ”Är det en flicka eller pojke?” frågade en av pedagogerna så fort vi kom dit, vilket fick min rabiata genushjärna att slå bakut en aning, men å andra sidan var det inga som helst problem att önska vegetarisk kost – här fanns barn med alla möjliga matpreferenser utifrån kultur, religion, föräldrarnas önskemål och allergi. Osympatiskt med den här förskolan var dock att de hade som policy att enbart ta in barn i augusti (vilket egentligen inte är tillåtet) och vårt barn skulle börja i januari, vilket gjorde att vi inte riktigt visste om det alls var lönt att sätta Adrian i kö här. Till slut gjorde vi det i alla fall.

Jag brinner för genus- och hbtq-frågor. Jag brinner även för likabehandling och normkritik överlag, och jag vill så gärna att ett intersektionellt perspektiv ska vara en självklarhet i alla lägen – vi har inte bara ett kön och en sexuell identitet, vi har även en hudfärg, en etnisk bakgrund, ett namn, en funktionsförmåga och så vidare. Men i sammanhang som dessa blir det så jäkla tydligt att den egna lilla vita genusbubblan inte riktigt går att plocka med sig vart man än går, och det är både ledsamt och lite otäckt. Och nu menar jag inte otäckt som i att övriga världen är otäck, utan som i att vi vita, genusmedvetna medelklassmänniskor tenderar att stänga ute en hel del andra perspektiv, även om det inte sker medvetet. Innan vi klickade i förskolealternativen pratade vi om detta här hemma och ställde oss frågan: Vilken verklighet vill vi visa för Adrian? Vilken verklighet ska bli hans verklighet? Ska vi ge honom vitt, mysig villaidyll, ett genustänk och en massa vegetariankompisar som heter Ester och Arvid – eller ska vi ge honom färgglatt, en balans mellan villa- och lägenhetsbarn, en massa språk och etnisk mångfald? Egentligen är det otroligt dumt att ställa dessa två alternativ mot varandra, för vi vill förstås ge honom både och. Ett genusperspektiv OCH ett mångkulturellt perspektiv, samt förstås bara en helt vanlig trygg, mysig, rolig, säker och utvecklande förskolevardag.

För att förtydliga menar jag alltså inte att en person som heter Anna alltid är genusmedveten/saknar det mångkulturella perspektivet och att en person som heter Shirin alltid arbetar antirasistiskt och ur ett mångkulturellt perspektiv/är omedveten om genus – men i just dessa två exempel blev det så vansinnigt tydligt att det ena liksom uteslöt det andra, åtminstone vid första mötet. 

Den senaste veckan har det pågått diskussioner på bloggar och på twitter om feminism och vithetsnorm, att feminismen tenderar att i första hand arbeta för vita medelklasskvinnors frigörelse (här citerar jag alltid lika kloka Fanny, men diskussionerna tog sitt avstamp hos Pk-maffia och Falskheten). Jag kan bara instämma i detta, och precis på samma sätt tenderar det mer riktade jämställdhetsarbetet på arbetsplatser och genusarbetet i skolor och förskolor att glömma bort andra starka normer, exempelvis just vithetsnormen och även heteronormen, cisnormen och normer kring funktionsförmåga. Vi jobbar med en fråga medan de andra hamnar i skymundan, och när områden redan är så segregerade som de är så leder ju detta till en ännu större segregation, tänker jag. Jag menar inte att personer med mörkare hudton än jag, ett mindre svenskklingande namn än jag, med en annan födelseort än jag skulle vara ointresserade eller okunniga i frågor som rör genus och jämställdhet – utan snarare i så fall det omvända, att ”såna som jag” är rätt dåliga på att belysa vithetsnormen, för jag är ju liksom normen i detta avseende. Något som redan är snett blir dessutom snedare när (generellt sett) en och samma sorts människor söker sig till regnbågsträffar, genus- och hbt-certifierade förskolor och grupper för genusmedvetna föräldrar på facebook. Att föra in ett mångkulturellt perspektiv eller ett anti-rasistiskt perspektiv när personerna som leder arbetet själva är vita (nåja, beiga), födda i Sverige och har studerat på högskola eller universitet… det blir liksom inte riktigt på riktigt. Och hur välkomnande är vi egentligen?

Jag känner mig extremt okunnig här – trots att jag ser mig själv som en normkritisk person med rätt stora kunskaper om diskriminering och likabehandling – men vad jag förstås kan se är att det är förbannat svårt, eller egentligen omöjligt! att arbeta anti-rasistiskt och med ett mångkulturellt perspektiv när det mångkulturella inte ens finns representerat. Själv kommer jag ifrån en liten ort med 6000 invånare, en mil norr om Kalmar, och i min skola fanns ett adopterat barn med mörk hudfärg och ett barn som hade en förälder från Indien – i övrigt var det så jävla vitt och så jävla svenskt att det är pinsamt. När det i årskurs tre kom en ny elev inflyttad från Polen var vi alla så uppspelta att vi till och med neg när vi tog honom i hand första dagen, och när vi blev tvungna att åka buss till en annan skola – Kalmars enda mångkulturella skola – för att ha hemkunskap i åttan blev det konflikter direkt. De ansåg oss vara rasister eftersom ingen av oss var invandrare, och vi trodde att de var gangsters. Ungefär så. Efter detta drogs ett stort projekt igång för att eleverna från de två skolorna skulle mötas (tror till och med projektet hette ”Våga mötas”) och i detta ingick bland annat att vi skulle sätta upp en teaterföreställning ihop – en föreställning som jag regisserade.

Men ja, vad jag skulle komma fram till: Att arbeta anti-rasistiskt i ett sammanhang där allihop är beigehyade och heter Johansson i efternamn är rätt omöjligt – men däremot går det ju faktiskt alldeles utmärkt att arbeta för ökad jämställdhet och utifrån ett genusperspektiv i en grupp där flera hudfärger, nationaliteter och efternamn finns representerade. Och för att återgå till förskolefrågan så hamnade Adrian till sist på en helt annan förskola än någon av dem vi hade önskat, och där har de varken ett genomsyrande genustänk eller något uttalat mångkulturellt perspektiv/anti-rasistiskt tänk i arbetet, även om det mångkulturella åtminstone finns där genom representation i personal och barngrupp.

Jag är medveten om att jag själv rent spontant trivs i den där myspysiga akademiska (vita) genusbubblan, men trivseln har en besk och olustig eftersmak, för jag vill och vet att jag behöver bredda mitt perspektiv – och framför allt mitt barns världsbild! – betydligt mer än jag gör.

Annonser