Tag Archives: manlighet

Orange is the new black, ”upplevelsen” av (o)jämställdhet och lite annat

6 Jun

Idag har säsong två av fantastiska serien Orange is the new black släppts på Netflix. Jag minns i augusti, när vi precis hade plöjt hela första säsongen, hur olidligt det kändes att behöva vänta ända till sommaren 2014 – men tänk va, nu är vi här! Ikväll, då jäklar ska det tittas! (Först ska jag bara genomlida hela den här dagen med överpigg/övertrött/övertrotsig unge… mysigt och ”mysigt”.)

I förrgår pryddes Metros förstasida av denna rubrik:2014-06-05 09.01.55-1 ”Kvinnorna tar för sig”, jojo. Och så under det en rad om Filips och Fredriks framgångar… talande. För nej, det är ju (tyvärr) inte så att bara för att ”kvinnorna tar för sig” i den omåttligt populära serien ”Orange is the new black” så är tv- och filmvärlden jämställd. Inte ens i närheten. Själva artikeln i tidningen handlar sedan om just detta, att andelen kvinnliga huvudroller i biofilmer är skrämmande låg (15% 2013) och att till och med andelen kvinnor med repliker är så pass låg som 30%.

Det är givetvis därför som Metro alls väljer en sådan rubrik som ovan, för att det fortfarande är något sensationellt att kvinnor på tv och film anses så pass intressanta att tittarsiffrorna skjuter i höjden.

Tröttsamt.

…och tröttsamt var också vår statsministers uttalande om jämställdhet och feminism i Agenda häromkvällen:BpWMq3vIAAENsP2(Bild lånad av ksomivem)

Kvinnor ”upplever” (och som vi alla vet bör kvinnors ”upplevelser” inte tas på riktigt samma allvar som en mans dito). Att en politiker med mångårig erfarenhet av riksdags- och regeringsarbete inte har koll på att jämställdhet inte handlar om ”upplevelser” eller ”åsikter” utan om kunskap och fakta är faktiskt riktigt skrämmande. Dock föga förvånande.

Såhär såg det förresten ut på partiledardebatten tidigare i vår:2014-06-04 15.53.28(Bild lånad av Konventionen)

…och såhär när Europeiska rådet samlar alla EU-länders statsministrar och regeringschefer:europeiska_radet_toppmote_okt_2012 Hmmm, bara jag som ”upplever” att Europa till väldigt liten del styrs av kvinnor? Rasifierade? Ja, det är bara jag, va?

Håhåjaja. En lång jävla bit har vi kvar till det där jämställda och jämlika samhället – som ju faktiskt även Reinfeldt och hans gäng, skämtpartiet Maskulint initiativ (som tyvärr inte är ett skämt, bara nästan, eh väldigt nära på) samt många andra icke-feminister säger sig eftersträva. Problemet är bara att vi aldrig kommer uppnå jämlikhet och jämställdhet på samhällets alla nivåer om inte alla erkänner att det idag finns en mansnorm, en vithetsnorm, en cisheteronorm, en funktionalitetsnorm som inte bara talar om för oss hur vi ska vara och bete oss utan som aktivt gynnar och tillåts gynna män, vita, cisheteros och personer utan funktionsnedsättning och lika aktivt missgynnar/bestraffar och tillåts missgynna/bestraffa alla andra. Dessa normer och samhällsövergripande strukturer är liksom inga ”upplevelser” som vi som kallar oss feminister råkar ha, utan det rör sig – som sagt – om kunskap. Fakta. Att förminska ”upplevelsen”, neka fakta och istället krampaktigt hålla om och tillbedja den privilegierade, förtryckande gruppen leder ingen vart (även om vissa, verkar tycka det.)

Tänkte bara påminna om detta såhär mellan hamburgerätning på Burger King, ponnyridningskö (dock vågade barnet inte sätta sig på hästen efter 40 minuters väntan) och upptäcktsfärd/insektsjakt bland stock och sten. Fasen vad mycket pms-godis jag ska äta ikväll. Och jäklar vad många OITNB-avsnitt jag ska kolla. Because I’m so worth it.

Annonser

Nu slutar vi dalta med manligheten!

19 Nov

Idag är det internationella mansdagen. Det tycker jag vi firar med att granska och problematisera den normativa mansrollen en smula – istället för att, vilket gärna görs stora delar av av året, ifrågasätta och diskutera alla ”problem” som kvinnligheten skapar för samhället och för enskilda kvinnor.

Det är så vansinnigt lätt att ständigt landa i att diskutera avvikaren, undantaget, den med färre privilegier. Att tala om hur invandraren ska bete sig för att ”anpassas” till det ”svenska” samhället och därigenom på sikt bli accepterad och sedd som åtminstone nästan lika värdefull svensk som ”vi”. Att tala om hur homosexuella faktiskt inte behöver hålla på och sticka ut hela tiden, att det är bra att det finns ”goda” exempel i form av svenssonhomosar som jag, som gifter sig och skaffar barn och lever typ i heteronormen fast tvärtom liksom.
Att diskutera flickrollen och det kvinnliga som ett problem, sååå begränsande för stackars flickor och kvinnor.
Att prata om hur skadligt det är med smink och hur flickor borde lära sig ta mer plats.
Att problematisera flickors svårigheter att leka tre och att tjejer är så himla känsliga.
Att lära flickor att säga nej och tala om för dem att undvika opålitliga killar och ödsliga platser.

Det är så lätt att hamna där, så otroligt bekvämt. Och utanför hela diskussionen står normen oberörd: Svenskheten, heterosexualiteten, manligheten (och så vidare). Normen förblir neutral och förvandlas indirekt och ibland uttalat till det eftersträvansvärda, oproblematiska alternativet (ni minns väl Frida Boisens krönika om BH:ar och småflickor?). Tänk om alla invandrare betedde sig mer svenskt, va? Tänk om alla hbtq-personer bara smälte in lite mer i mängden och inte skrek om sin sexualitet hela tiden! (Könsidentitet? Könsuttr…va, vad menar du?!) Tänk om alla kvinnor var lite mer som män! Raka rör, tog mer plats, inte var så jävla mjäkiga, slutade bry sig så mycket om sitt utseende, slutade utmana med sin klädsel! Gud vilket trevligt samhälle vi skulle ha! Så enkelt för alla inblandade!

Fast nä. Så enkelt är det förstås inte, och särskilt trevligt skulle det inte direkt bli heller…

Jag är så in i bänken trött på diskussioner som fokuserar på och ifrågasätter undantaget och syftar till att undantaget ska förändras och bli mer lik normen. Jag är så vansinnigt less på att det normativt kvinnliga av många anses så himla problematiskt – ja, till och med perverst, enligt vissa. Exakt vari ligger det problematiska med att vara omhändertagande? Empatisk? Känslosam? Att bry sig om hemmet, sin familj, sina vänner? Att engagera sig i skolarbetet? Att vara tyst när läraren ber om det och låta andra komma till tals i klassrummet? Att läsa skönlitteratur? Att gråta när man är ledsen och trösta och krama den kompis som gråter? Nej, precis. Det finns inget direkt problematiskt med detta. Tvärtom. Dessa egenskaper och beteenden borde snarare uppmuntras hos alla, oavsett biologiskt kön.

Självklart tycker jag att vi måste arbeta med att stärka flickors och tjejers självkänsla, tron på att de duger, att deras utseende är helt okej, att kroppsstorleken inte är av så jäkla stor betydelse, att de inte behöver behaga någon annan med hur de ser ut eller beter sig. Men jag tycker också vi behöver arbeta med att stärka alla ungdomars självkänsla. Pojkar och killar – hur mår de egentligen? Att det generellt sett går allt sämre för dem i skolan vet vi ju redan, att deras läsförmåga sjunker i än raskare takt än flickornas och att det fortfarande är vanligare att pojkar stör och har svårt att koncentrera sig på lektioner. Samtidigt kryllar det av manliga förebilder på betydelsefulla positioner ute i samhället, och högstadieelever ”vet” redan att det är mycket ”bättre” att vara man än att vara kvinna i den här världen; att manliga idrottare är bättre, att män tjänar mer, att män oftare blir chefer, att mansfilmer är intressantare än kvinnofilmer, att det är rätt soft att vara kille. Alltså hur går detta ihop ens? Och vad blir resultatet av den här märkliga ekvationen?

Vill vi att våra pojkar växer upp till självgoda, känslokalla, icke-läskunniga män som inte har koll på vilken dag de har tvättid eller när mormor fyller år? Som inte kan prata om känslor utan istället tar till hårda ord, våld, droger eller drar sig undan? Som ser kvinnor som objekt och tar sig friheten att använda kvinnors kroppar enbart för sin egen njutning? Som överlåter allt ansvar för hem och barn till sina fruar och nöjt klappar sig själva på axeln när de tagit ut sina sextio ”pappadagar” i anslutning till helg och semestrar? Som inte gråter när de är ledsna, men innerst inne mår skitdåligt för att de absolut inte får bryta mot den där mansnormen som lär dem att män gråter inte, män slänger problemen över axeln och ser framåt!!

Den mannen vill inte jag att mitt barn växer upp till.

Vi måste i betydligt större utsträckning ifrågasätta och problematisera just normen, den privilegierade positionen.
Sluta svälja och rycka på axlarna åt all den plats män och manlighet tar på bekostnad av kvinnor och kvinnlighet.
Sluta se det normativt manliga som något eftersträvansvärt och så mycket bättre än det normativt kvinnliga.
För kvinnors skull, men också väldigt mycket för mäns skull. 

Och naturligtvis måste fler också göras medvetna om att det normativt manliga inte alltid hänger ihop med att vara född i en manskropp och att det normativt kvinnliga inte alltid hänger ihop med att vara född i en kvinnokropp. Det finns så många nyanser av att vara man, kvinna, människa – så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Nej. Jag är sjukt trött på normen. På manligheten. Och på att så många inte ens inser att den är ett problem. Boys will be boys och så vidare, ni vet.

Till sist, på tal om perversiteter. Dessa rader avslutar en krönika i gårdagens DN, apropå könsneutrala leksakskataloger:

En pojke som badar en bebisdocka är alltså perverst, medan en pojke med krigsleksak i handen är business as usual. Kanske är det dags att vi släpper fokus på den rosafärgade reklamen och börjar intressera oss lite mer för den slentrianmässiga våldsprogrammering som våra söner utsätts för i parti och minut. Den är faktiskt pervers om något.

Pojkar kan också läsa – om vikten av att läsa skönlitteratur

9 Apr

Vi började läsa böcker för Adrian när han var ungefär fyra månader gammal. Varje kväll inför läggning satt en av oss tillsammans med honom i sovrummet och läste ”Tippen räknar från 1 till 10” eller ”Jenny och lillebror”, båda ärvda ur min barndoms bokhylla. Då och då slog vi på stort och testade ”Lill-Zlatan”, men nä, den var han för liten för (och är fortfarande…). Själv älskade jag att läsa redan när jag var pytteliten, och det gjorde liksom att jag aldrig hade riktigt tråkigt – regniga dagar antingen läste jag eller så skrev jag egna berättelser. Och visst hade jag sedan glädje och stor nytta av att vara en van läsare genom hela skoltiden. Skolan innebär mycket läsning, både av skönlitteratur och facklitteratur, och för den som är ovan att läsa, som har låg hastighet, som saknar lässtrategier och brister i läsförståelsen blir det inte helt lätt att klara skolgången. Så är det.

Igår handlade kulturdebattartikeln i DN om pojkars läsning, eller snarare pojkars bristande läsning. Författare var Gunilla Molloy, som arbetar på lärarutbildningen och vars föreläsning om genus jag en gång har lyssnat på, och hon tar upp inte bara det faktum att pojkar läser mindre och sämre än flickor, utan framför allt bakomliggande orsaker till det: att välja bort läsning är ett sätt att markera manlighet.

image

image

Att läsa skönlitteratur, och att samtala om skönlitteratur, är så otroligt viktigt för språkutvecklingen och den kognitiva utvecklingen, och det är väldigt lätt att se vilka elever i ens klassrum som är vana läsare, eftersom de överlag stavar bättre, har lättare för att uttrycka sig mer nyanserat i tal och skrift och lättare kan reflektera kring vad de läser, analysera, jämföra, dra paralleller och sätta sig in i andra människors situation. Dessa förmågor i sig är egentligen inga könsbundna fenomen, skulle jag bestämt vilja hävda; jag har både flickor och pojkar som besitter dessa förmågor – och både flickor och pojkar som saknar eller som på ett eller annat sätt brister i dessa förmågor. Det som förenar ”grupperna” är i mångt och mycket läsvana – vilket förstås inte enbart märks inom svenskämnet, utan även inom andra ämnen där du behöver läsa, diskutera, analysera och jämföra (nu för tiden: inom i stort sett alla ämnen!).

Men! Vilket Molloy belyser i artikeln och vilket visas i alla larmrapporter om skolan: Framför allt är det pojkar som saknar läsvana. Och orsaken hon nämner är att läsning ses som omanligt, som feminint – och som bekant är det en viktig del i det sociala könsskapandet att undvika markörer från det kön som inte är ens eget, och framför allt gäller det för killar att undvika det feminina.

image

Något som Molloy också belyser i artikeln är att det omöjligen bör ses som enbart skolans ansvar att elever läser skönlitteratur – de måste läsa hemma också. Här är det så himla intressant, för vad de läsovana och till läsning ovilligt inställda pojkarna ofta säger till mig är att de absolut inte hinner läsa något efter skolan! De har hockey, fotboll och tennis och träningen ligger jättesent på kvällen. Det går verkligen inte. Jag står fast vid att tio till femton minuter om dagen hinner alla – och jag ser ju att många av de som självmant läser mycket, det vill säga vissa pojkar och många flickor, de har också diverse träningar och andra fritidsaktiviteter efter skolan. Det är naturligtvis prioritering och intresse det handlar om, och jag ser det som föga troligt att det liksom ingår i ”hockeykille-rollen” att ta med sig en bok att läsa på vägen till och från träningen. Och, för att vara riktigt fördomsfull: Jag tror inte heller att de påhejande hockeypapporna överlag uppmanar eller inspirerar sina söner till att läsa mer skönlitteratur…

Molloys huvudpoäng i artikeln är:

pojkar läsning

…och visst ligger det en hel del i det? Framför allt måste läsning sluta ses som en markör för kvinnlighet, och att inte läsa måste sluta ses som en markör för manlighet. Du kan och bör tillåtas att både spela hockey och läsa böcker, och du kan och bör tillåtas – även som kille – att föredra böcker framför sport, utan att för den skull vara mindre ”manlig” (och den kille som är ”mindre manlig”, vad tusan nu det betyder, ska inte behöva skämmas för det heller…). Men som Molloy skriver, det räcker inte att skolan ensam jobbar för att få alla elever att läsa – eleverna måste få med sig det hemifrån också, från både mammor och pappor och andra viktiga vuxna. Varken vi lärare eller föräldrar bör heller använda ursäkten att ”pojkar har ju svårare att läsa” eller ”pojkar tycker inte att läsning är lika roligt”- för en sådan inställning kommer definitivt inte leda till att pojkar plötsligt börjar uppskatta läsning. Statistiken och egna erfarenheter av hur det ser ut i klassrummen, att pojkar har sämre läsförståelse och att de överlag är ovilligt inställda till läsning, bör inte heller ses som något bevis för eller legitimering av ovanstående ursäkter; se till att förändra inställningen istället, om vi nu på riktigt vill att det ska gå bra i skolan för alla oavsett kön.

Naturligtvis kan jag inte säga nu vilket förhållningssätt mitt barn i framtiden kommer ha till att läsa böcker, men något som vi redan kan se är att han älskar den där sagostunden innan läggdags, han går ofta och hämtar böcker och vill att vi ska läsa för honom även när det inte är tid att sova och han ”pratar” (på sitt eget 1,5-åringsspråk) gärna om vad vi läser, visar att han kommer ihåg vad som ska hända härnäst, härmar ord och gör ljudeffekter till det som händer. Han är dessutom väldigt fascinerad av bokstäver och siffror och börjar alltid ljuda när han ser skyltar med stor text och liknande. Att denna fascination inte kommer underlätta för honom i framtiden… det har jag väldigt svårt att tro, men jag får väl återkomma i ämnet om några år.