Tag Archives: mima förlag

Författarblivandet – it’s happening!

18 Sep

Så himla märkligt ändå: Igår kontaktade redaktören mig för att boka in ett telefonmöte om redigeringen av min roman, och idag fick jag mail från förlaget som meddelade den helt surrealistiska nyheten att de nu bestämt att boken ska ges ut redan i januari. I JANUARI!

…och så loggade jag in här för att skriva ett blogginlägg varpå ett inlägg skrivet i mars 2013 dök upp: ”Helst av allt vill jag skriva en roman” löd rubriken, och jag mindes inte alls att jag hade skrivit det. Men gissa vad jag skriver där? Jo, just om drömmen om att bli författare, men framför allt – vilket är det märkliga, häftiga – om att man aldrig kan ha en aning om vad som händer under fem år. ”Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då?” frågar jag mig själv i texten och… nu har det gått fem år. Och jag ska ge ut en roman!?!

Ärligt talat kan jag oftast inte ens förstå det, fortfarande. Jag har fått se en första skiss på omslaget, jag har skrivit en presentation av mig själv, en redaktör arbetar med manuset och vi ska göra upp en tidsplan nästa vecka… Men hallå?! Det är på något sätt för overkligt. Och så enormt stort. En smula läskigt också faktiskt, och kanske handlar det om det också: Att hjärnan är så fullproppad med jobb och därmed behöver ha kontroll hela tiden, så därför siktar den automatiskt in sig på det där lite otäcka med att något som JAG har skrivit – som inte handlar om min vardag, eller om åsikter, om samhällsfrågor – plötsligt ska finnas där ute till allmän beskådan. Och det ska värderas och recenseras, kanske sågas, kanske ifrågasättas. Jo, förhoppningsvis så finns det ju en och annan som kommer uppskatta historien och mitt berättande också. Men det är verkligen något helt annat än de tiotusentals ord jag publicerat via exempelvis den här bloggen. Min själ speglas för tusan i den där berättelsen.

Min fantastiska manusgrupp har redan börjat peppa inför releasefesten och alltså ja, jag ser verkligen fram emot den också. Och jag ser fram emot att hålla den färdiga boken i min hand. Titta på den, känna på den, bläddra i den. Samt förstås att fortsätta skriva på det projekt jag har igång just nu. Har jag skrivit en bok, så borde jag för sjutton kunna skriva en till – eller hur?

Är ni nyfikna på mer kring mitt ”författarblivande”, på processen kring arbetet med boken och så, så kan ni gärna läsa mitt tidigare inlägg om detta. Och ni får jättejättegärna börja följa mig på instagram! Mitt skrivkonto heter @sannaskriver och där lägger jag upp ett och annat om skrivande i allmänhet, och förstås om romanen. Kika in!

Annonser

Jag är författare?!

27 Aug

När jag var sex år gammal hade jag bara ett drömyrke, och under hela lågstadietiden var det detta yrke jag skrev i mina egna och andras ”Mina vänner”-böcker. Vad ska du bli när du blir stor? Författare. Givet! Jag läste och skrev tidigt, ett par år innan skolan började, och när min mamma för några år sedan sålde huset jag växte upp i körde hon upp mängder av kartonger till min lägenhet. Säkert fem av dem var fyllda av en enda sak: Texter, berättelser, häften med mer eller mindre färdiga historier.

Jag har nog alltid, även i vuxen ålder, tänkt att nån gång ska jag ge ut en roman. Nån gång. Men ungefär i tjugoårsåldern slutade jag skriva skönlitterärt. Jag tappade självförtroendet, och jag hade väl fullt upp med studierna och att skriva uppsatser. 2013 började jag blogga på allvar – det är ju också att skriva, om än på helt andra sätt – och till följd av att jag föreläste en hel del om normkritik och likabehandling så har jag då och då fått i uppdrag att skriva metodmaterial och liknande. Kul, men inte så kreativt.

Förra året, i mars 2017, skickade en vän en liten notis ur en straffjournal från ett barnhem till mig. Hon själv hade inte tid att göra något med den, men i mig vaknade fantasin. Och när mina elever satt och skrev nationellt prov i svenska använde jag helt enkelt titeln som gavs dem och skrev en egen första scen till det som nästa år kommer bli en riktig bok. Kombinationen av journalnotisen och en given rubrik fick i den stunden tre karaktärer att växa fram, men de kommande månaderna hände inte så mycket mer.

…förrän jag i mitten av juni anlände till Furusund och en skrivkurs med Mian Lodalen och Sara Lövestam (som för övrigt var den som visade mig notisen). 21 fantastiska kvinnor samlades på Villa Dagmar för ett fyra dagars skrivläger med skrivövningar, föreläsningar och framför allt en massa tid att bara skriva. Och jäklar vad jag skrev. Utöver den historia som jag påbörjat i mars, så växte en parallellhandling fram, och vips hade jag ett synopsis till en hel roman.

Under sommaren 2017 skrev jag på alla möjliga ställen. Jag satt hemma hos en kompis i Malmö och skrev, jag drog ensam till Zakynthos och skrev (två gånger, faktiskt), jag skrev hos min vän i Norrland och jag skrev när jag var nere i Kalmar hos min släkt. När hösten började startade några av oss från Furusund en manusgrupp, som fortfarande ses varannan måndag och stöttar varandra att hålla skrivandet vid liv. (Jag älskar min manusgrupp – mer om dem en annan gång!).

I januari i år var romanen färdig. Eller okej, inte färdig. Men så klar som jag just då kunde bli. Och impulsiv som jag är tänkte jag att äsch då, jag skickar in den till ett gäng förlag. Då valde jag de största och mest kända, däribland Bonniers och Norstedts. Förhoppningarna var låga, men det var ju liksom ett första försök. Och refuseringarna kom fort – inget av förlagen läste ens min roman.

Hela våren gick, och jag lät manuset vila. Jag var nog lite mätt på det, rent allmänt. Så jag fokuserade på ett nytt projekt under manusträffarna istället. Fram till i somras, då jag bestämde mig för att NU JÄKLAR ska romanen bli ÄNNU bättre och den ska fasen ges ut, om jag så ska trycka den själv. Jag och en av manusgruppsmedlemmarna ägnade tre dagar på Husarö åt att utveckla våra respektive manus. Jag hade låtit ett gäng personer läsa mitt, och responsen jag fick från dem var ganska exakt densamma som jag gett mig själv: Den ena parallellhandlingen kändes rätt färdig, medan den andra måste utvecklas ytterligare. Sagt och gjort – jäklar vad jag jobbade.

Och så i början av augusti blev jag klar. Igen. Nöjd, och tänkte att den nu var redo för utgivning – men jag räknade med att göra det på egen hand och därmed investera egna pengar. Dock tänkte jag att det inte kunde skada att testa ett par förlag till, bara för att, så jag mailade manuset till tre stycken. Däribland till Mima förlag, som jag hört talas om i olika sammanhang under våren. Planen var att om ingen nappar så drar jag igång den egna utgivningsprocessen typ i oktober.

…men det dröjde bara TRE DAGAR så svarade Mima. De var överförtjusta. Alltså på riktigt överförtjusta. De ville väldigt gärna jobba med mig och ge ut min roman, och jag fick ett gott intryck under vårt första möte och sa ja direkt.

Så nu händer det som mitt sexåriga jag drömde om: Jag kommer att kunna titulera mig författare till våren. Redaktören har fått manuset för en första genomläsning, vi har pratat om omslag och baksidestext. Arbetet är i rullning och det är så otroligt jäkla roligt! YES!