Tag Archives: Mondokanel

Vi behöver inte höra att tjock är = ohälsosam fler gånger

9 Maj

Det pågår återigen en kroppsfight i cyberspace, vilken tog avstamp i Lady Dahmers kritik av en smal bloggares inlägg om att släppa kroppshetsen. LD var tydlig med att hon inte riktade kritik mot bloggaren personligen, utan att det handlade om det skeva i att stoltsera med och hylla sin avslappnande inställning till sitt utseende när man faktiskt följer kroppsnormen – samt att responsen på sådana texter och bilder dessutom blir så enorm och positiv. ”Wow, vilken härlig och modig tjej!”När en TJOCK person gör samma sak, däremot, tornar klagomuren genast upp sig och alla hälsoexperter bara MÅSTE peppra med sina goda träningsråd, hälsoriskerna med fetma och oja sig över det OACCEPTABLA i att HYLLA fetma på det viset.

…och dessutom dyker en drös smalisar upp som gråter för att de då känner sig kränkta över att de inte får känna stolthet längre för nu ska visst alla vara tjocka!!! ”Jag kan inte hjälpa att jag är smal!” och ”Vi smalarååå, vi har det också jobbigt!!!” kan det låta och jag kommer osökt att tänka på det i feministiska diskussioner välbekanta ”men männen då!”, Pride-snack som bemöts med ett ”men vi heterosexuella då!” och diskussioner om rasism som landar i att vita känner sig åsidosatta och bortglömda…

Kort sagt: Jag blir SÅ irriterad. För hörni, även om skönhets- och kroppsideal drabbar oss alla (främst kvinnor) i dagens samhälle så existerar ingen övergripande norm som konsekvent drabbar smala kroppar eller som säger att ”det är bättre att vara tjock än att vara smal”. Däremot har vi en norm som konsekvent bestraffar tjocka kroppar och vi har ett samhälle som hetsar till ”god hälsa” på ett fruktansvärt osunt sätt.

Egentligen skulle jag bara kunna avsluta här genom att länka till Lisa ”Awesomeness” Mondokanel’s inlägg om hela debatten, men… jag tänkte säga några ord själv också som styrker både det LD skriver och min egen bestämda uppfattning i frågan (vilken jag till stor del har att tacka såväl LD som When darkness falls, som skriver oerhört bra om just smalhets och fettförakt, bl.a. här).

Som vanligt tar jag avstamp i en erfarenhet som lärare:

En gång var jag med om en redovisning där ett gäng högstadieelever pratade om hälsa respektive ohälsa. De hade forskat ett bra tag, fått hjälp av lärare och i sin presentation tog de upp att ohälsa är något dåligt (förstås), medan god hälsa är något bra (förstås). God hälsa fick man enligt eleverna om man tränade mycket, sov bra och åt nyttig mat och dålig hälsa fick man när det omvända förhållandet rådde: ingen träning, lite sömn, skräpmat. Och jo då, grovt generaliserat skulle de flesta nog kunna gå med på att det är bra att röra på dig, sova lagom mycket och sträva efter att skippa skräpmaten. Men. Vad som också sades, inte bara den här gången, utan alltid när det diskuteras hälsa respektive ohälsa, var att det ohälsosamma beteendet leder till och innefattar tjockhet, medan det hälsosamma beteendet leder till och innefattar smalhet.

Och där blev jag illa till mods. Att vara tjock innebär de facto INTE automatiskt att du är ”ohälsosam” och att vara smal innebär INTE automatiskt att du är ”hälsosam”. Dock tror de flesta av oss det, för det är just det vi får inpräntade i oss heeeeela tiden, från alla möjliga håll (inte minst ifrån reklampelarna och alla tv-program som går ut på att bli hälsosam och smal). Jag är trött på det, och jag förstår sannerligen om man som tjock är jävligt trött på det.

Det anses så vansinnigt självklart att en snygg kropp är en smal kropp är en hälsosam kropp är en eftersträvansvärd kropp att ingen någonsin reflekterar i andra banor. ”Ingen vill ju köpa bikinin om det är en tjock tjej som visar den”, sägs det när man diskuterar reklam. ”Om man äter för mycket godis blir man tjock och det är ohälsosamt”, sägs det när man pratar kost och hälsa. ”Att röra på sig är viktigt, annars kan man bli tjock”, sägs det i diskussioner om träning och motion. Och det som tydligt sägs mellan raderna är att TJOCK betyder lat och otränad som betyder matvrak som betyder ohälsosam som betyder ful. Det är liksom som om ”tjock” och ”smal” vore synonymt med andra sociala hittepå-motpoler som ”man” och ”kvinna”, där det med respektive kroppsform följer en rad förgivettagna sanningar om ens personlighet, vanor och mående.

Det är extremt få som ifrågasätter denna skeva svartvita uppfattning, och snackar vi ungdomar är det verkligen en sanning utan minsta tvivel. Alla ”vet” att det förhåller sig på det här sättet, och det talas liksom aldrig om att kroppar, liksom personer av olika kön, är olika inom respektive ”kategori”. Framför allt talas det betydligt mer sällan om faror och hälsorisker med den alltför smala kroppen, den övertränade kroppen, den hälsobesatta kroppen. Eller för all del den genomsnittligt byggda och på utsidan ”snygga” kroppen som lever på kaffe, cigaretter och smågodis. Om det nu är så att vi prompt ska lägga oss i enskilda individers levnadsvanor…

Samt: Vad kännetecknar ”god hälsa” egentligen? Är det nödvändigtvis något som alls kan avgöras enbart genom att titta på någons kropp, midjemått, vikt i förhållande till längd, personens matvanor, sovvanor eller träningsvanor? Nej, givetvis inte. Och i synnerhet bör man inte fästa all vikt (sorry) vid det förstnämnda.

I skolan, exempelvis då i idrott och hälsa samt i hem- och konsumentkunskap, pratas det mycket om vilka näringsämnen kroppen behöver, hur mycket sömn en tonåring behöver, att motion i lagom dos är viktigt och så vidare. Och ja, detta är värdefull kunskap, såklart. Men, och jag säger verkligen MEN, skolan ska inte bidra till kroppsförakt eller spä på myter om vilken kroppsform som är den mest eftersträvansvärda, för människor ser och kommer alltid se olika ut.

Med andra ord: Elever bör i skolan inte uppmanas att räkna ut sitt BMI, mäta sitt midjemått, skriva kostdagbok där varenda kalori noteras eller dylikt. Snacka om att bädda för kroppsångest och ätstörningar. Vad skolan istället borde göra, vilket jag gjorde i samband med ovan nämnda elevers redovisning, är att agera motvikt till det som hela samhället dagligen lär oss. Vi behöver inte ännu en gång tala om för eleverna att det är farligt att vara överviktig, för de ”vet” det redan. Vad vi istället bör göra är att hjälpa dem ifrågasätta samhällsnormen kring kroppsstorlek och utseende, stötta dem att trivas i sina respektive kroppar och framför allt sluta uppmuntra dem att jämföra med varandra. Mycket kan vi påverka vad gäller våra kroppar och vårt utseende, men långt ifrån allt. Långt ifrån. Och vad tjänar det då till att ägna hela livet åt att kämpa för den ouppnåeliga kroppen? Och framför allt: Vad fan tjänar det till att tala om för andra att de borde förändra sin kropp? I synnerhet om de faktiskt säger och visar att de MÅR BRA! (Om inte annat så fram tills dess att någon talar om för dem att de inte borde må bra…)

Detta blev långt och jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta, men jag hoppas att poängerna har gått fram. Jag är medveten om att jag inte har tolkningsföreträde i frågan och jag tänker inte sätta någon agenda. Men i egenskap av människa och lärare så kan jag liksom inte bara stå tyst. Jag blir för jäkla illa berörd helt enkelt. Lämna folks kroppar i fred, och sluta föra vidare löpsedlarnas och ”hälso”magasinens ensidiga budskap. Vi får nog av den skiten ändå.

Ytterligare ett lästips: Om du är tjock och inte hatar dig själv, då jävlar blir det liv

Annonser

Vem har tillåtelse att visa upp rumpan i kampen mot utseendehetsen?

21 Maj

Alltså jag måste formulera något mer om det här med kroppar och rumpor, för nu har jag än en gång läst Brunhetens inlägg (som rullade igång rumpkalaset), Lady Dahmers replik på detta, Schmenus egen rumpkontring, Mondokanels kloka avrundning på… debatten? samt förstås UnderbaraClaras svar på kritiken hon fått. Dessutom har ett häftigt meningsutbyte utbrutit hos Kvinnopartaj, och jag själv vädrade mina tankar kring kroppen igår.

Så. Är ni med nu?

Jag har en tendens att först tänka åh, hen har rätt! om personer som är sådär självklara i sina åsikter, som dessutom formulerar sig väl och tycks så övertygade om att de har rätt – och så är det med Brunheten, tycker jag, för hon är både välformulerad, klok och rätt giftig. Hon gav ju även mig en känga häromveckan och ju mer jag tänkt på det, desto mer fel tycker jag att hon har. Inte om sin poäng, vilken var att mansrollen bör problematiseras mer än den gör, men om att jag missar detta – för det gör jag inte.

…och nu är det samma sak. Jag håller inte riktigt med om att Clara inte borde få visa upp sin ”perfekta jeansröv” på sitt alldeles eget instagramkonto. Det jag framför allt hajar till vid är ordet perfekt, att Brunheten uttrycker att samhället har sett nog med perfekta rövar – något som folk i kommentarerna sedan nickar bifall till. De får ångest av att läsa om Clara och hennes träningsbravader. Och visst, jag får också ångest (eller vad jag ska kalla det) av att läsa om folks träning, men just därför skiter jag i att läsa om det. Det är en sak att löpsedlarna och facebook och alla tusentals hälsomagasin skriker ut att vi måste träääna och bli smaaala – för det går liksom inte att värja sig ifrån det, men när en bloggare skriver om sin träning på ett relativt avslappnat sätt… Men läs en annan blogg då?

Alltså, missförstå mig rätt nu – jag tycker förstås att Brunheten har sina poänger, och Lady Dahmer i sitt inlägg likaså. Att de själva inte vill spä på samhällets träningshets genom att blogga om sin egen träning är jättebra, och jag vill inte heller blogga så värst mycket om min träning, för jag tror inte att det är bra för mig (åtminstone inte just nu) och det är inte sådana diskussioner jag främst vill ha i mina kommentarsfält.

Men för att återgå till det som jag framför allt blir kritisk till: Det här med perfekt och osunda ideal – för här gäller det att skilja på ett och annat samt se upp så att vi inte reproducerar just det som vi vill bekämpa. När Claras rumpa ger ångest och borde bannlysas (ja, nu överdriver jag lite) och Schmenus rumpa känns härligt befriande, då känner jag att vi definitivt har ett problem i vår strävan efter att utseende inte ska spela så stor roll – för då har vi faktiskt bidragit till den där normen som talar om för oss vad som är perfekt respektive inte perfekt, osunt respektive sunt. Dessutom har vi (felaktigt) fört samman det perfekta med det osunda och det inte perfekta med det sunda. Är det vad vi vill?

Det som spontant dök upp i mitt huvud när mina tankar benats ut en aning var: Jaha, undrar om min rumpa skulle vara okej att visa upp – antingen som ett led i ”nu släpper vi utseendehetsen” eller ”bara för att jag också vill flasha rumpan”? Min rumpa är liten. Den är slät, gropfri, bristningsfri. Den får rum i en byxa i storlek 26-27 och även om den nog är på gränsen till för liten enligt kvinnoidealet så är den rätt så snygg i ett par jeans. Skulle jag bidra till ”osunda ideal” genom att visa upp min rumpa? Eller kan det vara befriande att se en rumpa som min också? För jag tränar ju inte särskilt mycket, jag äter rätt mycket skräp, jag har fött barn, jag har kronisk sömnbrist och känner mig vare sig särskilt sund eller tillfreds med min kropp. ”Såhär kan en osund rumpa också se ut!” – eller?

Äsch, jag vet inte. Vi kanske bara ska släppa det här ämnet nu? Vi är överens om att människor ser ut på olika sätt, antar jag? Och att det viktigaste borde vara – i alla lägen – att människan som äger kroppen mår bra? Då så. Då jobbar vi för det.

Ur gårdagens inlägg:

Jag kan erkänna att jag iakttar (iakttar, inte bedömer) andras kroppar i omklädningsrummet ibland, för det hjälper mig att inse hur vi människorser ut, att vi är så otroligt olika och att de nakna eller halvnakna kroppar som vi dagligen matas med via media är en sorts kropp. Inte en bättre sorts kropp, men inte heller en sämre sorts kropp – det är bara en ensidig bild av vad en kropp är eller borde vara, liksom. I omklädningsrummet samlas många sorter. Olika tjocka eller smala lår, rumpor, magar, olika stora och olika formade bröst, olika mycket gropar både här och där, bristningar, födelsemärken, ärr, åderbråck, mer eller mindre kroppsbehåring… Och jag värderar inte, men jag kan däremot fascineras och framför allt konstaterar jag att det är så människor ser ut och att ingen – av någon annan! – borde behöva värderas vare sig åt det ena eller det andra hållet.

Tänk om kroppen bara kunde få vara en… kropp

20 Maj

Schmenus skriver om kroppskomplex och Lisa // Mondokanel hakar på (efter att tema kroppen och framför allt tema rumpor stötts och blötts både här och där den senaste veckan, men jag lyfter gärna de två nämnda en gång extra). Faktiskt har även jag ett utkast om kroppen liggande sedan rätt länge och som jag inte riktigt vetat vad jag ska göra med, så ja, uppdatera och publicera kanske? Lika roligt och befriande som hos Schmenus blir det inte förstås, och förmodligen inte heller lika eftertänksamt-smart-fast-enkelt som hos Lisa, men vad tusan gör det?

Jag ska vara helt ärlig. Jag har aldrig gillat mitt utseende, vare sig min kropp eller mitt ansikte. I perioder har jag på allvar tänkt att okända människor jag möter tycker att jag ser grotesk ut, att jag inte borde visa mig ute. Att bli tjock har alltid varit min största skräck och vikt var under min uppväxt… ett hett tema i min familj, kan man säga. Att vara missnöjd med den egna kroppen och att jämföra den med andra har liksom varit vardag, och min familj är inget unikt fall i detta avseende.

I högstadiet och gymnasiet brukade jag läsa mammas Må Bra-tidningar och jag lusläste särskilt reportagen om personer som varit överviktiga och deppiga men som sedan, genom att räkna points, lyckats gå ner i vikt och förändrat sina liv!! Scenariot var väldigt ofta detsamma: Personerna berättade om hur de flyttat hemifrån, blivit sambo, börjat köpa hem mer och mer skräpmat, ätit godis och myst vid tv:n om kvällarna, slutat träna och så hade kilona liksom bara smugit sig på – det framställdes alltid som något oundvikligt och utom dessa personers kontroll. Framför allt fanns det en skräckfilmsstämning applicerad på artikeln och budskapet var på något vis ”Se upp, det kommer hända dig också…!”

Jag var livrädd att det skulle hända mig när jag minst anade det, och jag kunde beskriva ett potentiellt ”bli fet”-scenario à la Må Bra i huvudet flera gånger om dagen samtidigt som jag hysteriskt räknade hur många points jag ätit den senaste veckan, igen och igen och igen. Varje gång jag trillade dit och åt ett halvkilo lösgodis kändes det fasansfullt efteråt – samtidigt som jag ville försöka ha en avslappnad och sund inställning till kroppen och till mat, för jag har alltid varit medveten, eller vad man ska säga. Medveten om att det är samhällets kroppsideal det är fel på, inte mig. Egentligen.

Medvetenheten har jag förstås fortfarande, och ingen behöver vara orolig för att jag inte äter ordentligt eller så – men ännu är jag inte fullt ut kompis med hur jag ser ut. För jag är rädd för att bli tjock och jag tycker inte att jag har ett fint ansikte, hur mycket jag än bråkar med mig själv. Och varför i hela friden ska jag hålla på såhär? Kroppen är det viktigaste vi har och det (enda?) i livet som vi aldrig kan bli av med – det är väl själva fan att vi är så många som för det första går runt och stör oss, beklagar oss och mår dåligt över våra egna kroppar, och för det andra att nästan lika många av oss till råga på allt håller på och stör sig och beklagar sig över andras kroppar (och väldigt ofta: kvinnokroppar).

”Har du sett hur mycket hon har gått upp i vikt den sista tiden? Vilken röv hon har fått!”
”Alltså hon behövde ju banta – men att gå ner sådär mycket är inte snyggt…”
”Stackarn som fick så mycket bristningar efter graviditeten, har du sett hur magen liksom hänger på henne?”
”Med den kroppen är det inte snyggt med en sån tröja – hon behöver ju inte framhäva det minst snygga på sig själv, liksom.”

Någon som har hört liknande kommentarer någon gång? Någon vars mage det knyter sig i när ni läser det? Jag tycker det är vansinnigt obehagligt, och ändå anses det i många sammanhang och bland många människor helt och fullt legitimt att kommentera folks utseende på det här sättet. Samma sak, förstås, med skvallertidningarna:

image

Vem gagnar detta? Vem gynnas av skitsnacket och kommentarerna om andras kroppar? Mår vi själva bättre av det? Jag gör det inte, för på samma sätt som jag då påverkades negativt av Må Bra-reportagen så påverkas jag nu av vetskapen om att kroppar är något som ständigt iakttas och bedöms av andra, i tystnad eller i samtal när jag inte finns närvarande. Vad säger de om mig?

Lisa skriver såhär i det inlägg jag länkar ovan:

Jag har två motsatta åsikter om kroppshets. Å ena sidan älskar jag kroppar – jag finner dem intressanta, vackra, oväntade. Jag tycker att det är intressant att titta på Schmenus röv på samma sätt som jag tycker att det är intressant att titta på en dokumentär av Herzog – jag får en annan vinkel av skönhet. Å andra sidan hatar jag kroppar – de får mig att tänka på min egen, vilket jag försöker undvika då för mycket fokus på min egna kropp oundvikligen gör att jag fokuserar på imperfektionerna istället för att antingen bara runda av och vara medveten om helheten, eller också helt enkelt se den som något ointressant.

Jag håller med henne, och jag önskar som hon att vi bara kunde få leva med den där kroppen vi fötts med och alla andras kroppar runt omkring oss. Iaktta dem, förmodligen attraheras mer av vissa, men inte hålla på och bedöma eller värdera utifrån någon samhällelig mall som väldigt få kan (eller vill) leva upp till – eller för den delen utifrån generella medicinska rön angående BMI och annat.

Jag kan erkänna att jag iakttar (iakttar, inte bedömer) andras kroppar i omklädningsrummet ibland, för det hjälper mig att inse hur vi människor ser ut, att vi är så otroligt olika och att de nakna eller halvnakna kroppar som vi dagligen matas med via media är en sorts kropp. Inte en bättre sorts kropp, men inte heller en sämre sorts kropp – det är bara en ensidig bild av vad en kropp är eller borde vara, liksom. I omklädningsrummet samlas många sorter. Olika tjocka eller smala lår, rumpor, magar, olika stora och olika formade bröst, olika mycket gropar både här och där, bristningar, födelsemärken, ärr, åderbråck, mer eller mindre kroppsbehåring… Och jag värderar inte, men jag kan däremot fascineras och framför allt konstaterar jag att det är så människor ser ut och att ingen – av någon annan! – borde behöva värderas vare sig åt det ena eller det andra hållet. Jag hoppas att fler där inne tänker likadant.

Eller att de inte tänker på sin egen eller andras kroppar över huvud taget.

”Genuskrigaren” besvarar gårdagens frågor och funderingar

12 Maj

Mitt inlägg från igår har hittills visats 3500 gånger sedan det publicerades. Jag har aldrig haft så många besökare på en och samma dag som jag hade igår eftermiddag och kväll. Orsaken? Lady Dahmer länkade mitt inlägg på sin facebooksida. Detta har hänt en gång förut, gällande detta inlägg, och även då sköt statistiken i höjden – men inte alls på samma sätt som nu. Barnkläder är med andra ord något som engagerar många, och långt ifrån alla är positiva till det jag skrev igår, många tycker förstås att jag fjantar, överdriver och att hela genusdebatten har gått till överdrift. Folk får inte vara kvinnor och män längre! Barn får inte längre vara flickor och pojkar! 

Alltså, ursäkta, men vem som helst som ser sig om i kläd-, sko- och leksaksbutiker eller för den delen i en förskole- eller högstadieklass måste väl för sjutton se hur det ser ut? Hur många beiga kroppsstrumpor finns ute på marknaden? Hur många klädbutiker skippar skyltarna för ”flick” och ”pojk? På hur många förskolor har 90% av alla flickor inte en rosa eller lila overall och alla pojkar inte en blå, grön eller svart? Nej, jag tänkte väl det. Normerna kring kön är på många sätt extrema nu för tiden, antingen/eller-tänket är starkt och ramarna för hur en flicka respektive en pojke får se ut och bete sig är supersnäva (även om det, till min stora glädje och – antar jag – till genusmotståndarnas förtret faktiskt sker förändringar, sakta men säkert…). Lisa // Mondokanel skriver pedagogiskt om detta apropå mitt inlägg – läs gärna det efter att ni lärt klart det här.

Det som jag tycker är intressant med inlägget från igår är att reaktionerna egentligen inte är reaktioner på det jag faktiskt skriver, utan det är reaktioner på ”genuskrigarnas dumma åsikter i största allmänhet”. Jag fördömer inga enskilda personer i mitt inlägg, jag skriver inte att pikétröjor är fula, att det är synd om mig för att jag inte ”kan” handla på H&M eller att jag förbjuder mitt barn att bära blått – men ändå får jag kommentarer som om jag hade skrivit det.

Hur som helst. Jag tänkte vara så pedagogisk jag kan en söndag som denna och helt enkelt plocka ut några av kommentarerna och frågorna från gårdagen och besvara dem rakt av. Eftersom det blir rätt långt lovar jag att bjuda på en bild av mitt barns garderob (ett gratis genustips, kan man säga) längst ner, så har ni en morot att orka läsa hela vägen…

Varför ska inte barn få ha kända motiv som de gillar? Hur ser bra könsneutrala kläder ut i sånt fall? Vad är ok?
Självklart ska barn få ha kända motiv som de gillar, men varför ska motiv som Blixten McQueen och Angry Bird sys fast på breda tröjor och placeras på en pojkavdelning medan en flirtande Hello Kitty och Pippi Långstrump placeras på tjejavdelningen på figursydda tröjor med volanger? Jag tycker att alla kläder utom de riktigt utmanande är okej och bör kunna bäras av alla barn utan att klädkedjorna ska lägga sig i vilket könsorgan som lämpar sig bäst i kombination med plagget. Funktionen först (skydda mot sol, kyla, vind och vatten, samt förstås bekvämlighet och lekvänlighet) och utseende sen. En minibikini skyddar knappast mot solen, en kjol med massa ryschpysch inbjuder inte direkt till lek och bus. Alla barnkroppar är olika, och flickkroppar är långt ifrån alltid smalare än pojkars – så varför ska flickkläderna uteslutande vara snäva och figursydda medan pojkarnas är rymliga och breda?

Man köper väl dom kläder man vill? Vill du köpa en tröja med bilar till din dotter eller om hon vill ha den själv så varsegod! Det är ju du som väljer?
Det är utbudet som styr vad jag kan köpa, och är utbudet snävt tvingas jag köpa snävt. Uppdelningen hos de större klädkedjorna (där de flesta har råd att köpa barnkläder) är extrem och det finns få mellanting när barnen är över två. Mitt barn kanske inte alls gillar bilar, men hen kanske inte heller gillar Hello Kitty. Ett par baggyshorts från killavdelningen kanske är för stora och breda för mitt barns späda kropp, men jag kanske inte har lust att klä hen i tighta minishorts. Och det är starkt förenklat att säga att ”det är jag som väljer” – vi påverkas alla av normen, och en flicka lär sig tidigt att det gäller att vara fin och söt, oavsett hur hon egentligen skulle vilja se ut. Då har hon själv, och för den delen jag som förälder, svårt att stå emot. Målet är väl ändå starka, trygga individer som vill och vågar stå upp för den de är?

Vem blir attraherad av ett barn för vad de har på sig? 
Ingen förhoppningsvis. Och om syftet inte är att barnet ska attrahera eller utmana så ser jag ingen poäng med att klä barnet i utmanande kläder, som t.ex. framhäver dess former eller låter magen vara bar.

Vad är det för fel på färgglada piketröjor?
Det är inget fel alls med färgglada pikétröjor och jag skrev heller inte i inlägget att det är något fel med dem. Bilderna valdes ut för att visa på de tvära kasten och den snäva uppdelningen: Pojkar i piké och flickor i figursydda t-shirts med lite rysch på axeln och i den lilla urringningen (flicktröjorna är dock inte med i inlägget).

Vill man smycka sin pojke så köper man tjejkläder, vill man ha pojkaktiga kläder till sin dotter så köper man det, så länge dom är för små för att ha en egen vilja. Problem solved.
Eller så erbjuder klädbutikerna ett bredare utbud där allting inte är extremt könat? Kläder som i första hand är sköna och fungerar bra att leka i?

Eller är det uppdelningen som stör? Jag lovar att 95% av dagens föräldrar klär sina barn efter sina kön.
Ja, uppdelningen stör – och framför allt de extremt tvära kasten mellan det som kallas ”flickigt” och det som kallas ”pojkigt”. Jag är helt okej med att föräldrar vill markera för omvärlden vilket kön deras barn har (även om jag själv inte riktigt förstår poängen), men varför ska detta göras genom att flickor smyckas ut som utställningsobjekt och pojkar kläs i grövre kläder med enorma plasttryck? Det vore för övrigt intressant att få en källa till siffran 95%.

Varför har ni ”genuskrigare” så svårt för det? Är det för att ni VILL ha nåt att härja om?
Nej, vi vill inte ha något att härja om. Mitt mål är att slippa tjata om detta över huvud taget. Jag vill att mitt barn när han blir större ska kunna välja helt fritt ur både garderoben och leksakshyllan, vad han vill klä på sig och leka med – utan att någon ska reta honom för det. Jag vill att han ska bli en trygg och självständig individ som har respekt för sig själv och för andra människor. Jag vill att alla människor – oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck – ska kunna vandra fritt på gatorna utan att löpa risk att bli hånade, kränkta eller misshandlade (för ja, misshandel på grund av könsuttryck förekommer i vårt samhälle). Jag vill också att alla människor – och framför allt barn och ungdomar – ska slippa pressen att passa in genom att bära de rätta kläderna, ha den perfekta kroppen och den mest passande frisyren. De ska trivas med sig själva, helt enkelt.

Bestämmer ni att era döttrar inte får ha flickkläder och era söner vice versa för att det definierar kön?
Genusmedvetenhet handlar inte om att förbjuda, det handlar om att tillåta, så NEJ, vi förbjuder inte våra barn någonting. Däremot vill vi erbjuda bredd och variation så att våra barn när de blir äldre ska kunna hitta sitt eget uttryck och trivas med det (läs gärna det gamla inlägget jag länkar till om du vill veta mer).

Men handla kläder på polarn och pyret istället då.
PoP är dyrt och de flesta har inte råd att handla där. Och även om jag enbart skulle handla kläder där så skulle jag fortsätta vara irriterad och orolig över utvecklingen på den stora marknaden. Jag tycker inte att det är okej att flickor sexualiseras i tidig ålder. Bland annat.

Sådärja. Det var några av kommentarerna. Naturligtvis fick inlägget även en massa kommentarer från ”genuskrigare” som jag, och vill ni ha fler goda argument för att fortsätta kämpa för ett jämlikt samhälle där alla får vara den de är tipsar jag om att kika in där.

Och, till sist (för nu orkar jag inte skriva mer…), den utlovade bilden.
Till alla er som undrar hur ”könsneutrala” kläder kan se ut, till er som tror att vi ”genuskrigare” vill göra folk könlösa och förkastar allt vad färg och identitet heter vill jag härmed visa ett litet smakprov på en glad barngarderob (för ja, vårt barn bär även byxor):

wpid-2013-05-08-06.16.05.jpg

Wow, vilken grej va – hur provocerande som helst?!?

Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”?

30 Mar

Jag har tidigare i veckan skrivit om det här med att önska kön på sitt barn, om fixeringen vid vilket kön små barn har och om fenomenet ”att vara fin” kopplat till flickor respektive pojkar. Utifrån en kommentar jag fick av Lisa – Mondokanel det här gamla inlägget igår, och utifrån ett uttalande av Blondinbella i en skvallertidning om hur ”jobbigt” hon tycker det är att inte veta vilket kön barn har nu för tiden, när många föräldrar klär sina barn könsneutralt (hon kallar det märkligt nog för ”hen-debatten” – va?) så funderar jag vidare… Varför är det så viktigt att veta ”vad det är för nåt”? Och varför blir folk generade när de ”tar fel” på vilket kön någon har?

Lisa skriver i sin kommentar att hennes son nästan jämt blir tagen för att vara flicka, och många tittar till och med surt på henne som förälder, för att den stackars flickan tvingas ha på sig könsneutrala kläder och liksom förvägras prinsessklänningar. Vårt barn har också rätt ofta tagits för att vara flicka, ja, ungefär lika ofta som främlingar tar honom för pojke, skulle jag nog vilja säga och det finns förstås en solklar koppling till vilka kläder han för dagen har på sig. Adrian måste helt enkelt ha ett klockrent unisexutseende, och grejen är att vi blir inte det minsta förolämpade när någon tror att han är flicka – för vad tusan gör det?

Det var inte så länge sedan som vi var på en familjeträff för regnbågsfamiljer, på vilken Adrian dagen till ära var klädd i rosa- och vitrandig tröja och jeans, och en mamma som jag pratade lite med omtalade honom uteslutande som ”hon”. Det intressanta i det sammanhanget var för övrigt att väldigt många små flickor där var klädda i just rosa – vilket fick mig att tänka att det kanske finns en ”överkompensationstanke” hos vissa regnbågsfamiljer, att verkligen följa könsnormerna, eftersom vi redan bryter både kön- och sexualitetsnormer genom vår familjebildning? Äsch, jag vet inte.

Hur som helst. Den här mamman frågade en hel del om ”henne”,  det vill säga Adrian, och jag blir alltid lika osäker på hur jag ska bemöta det. Eftersom hans kön är så vansinnigt oviktigt för oss och han ännu inte har någon egen könsidentitet så finns det ju ingen anledning att markera att han är en pojke, men samtidigt känns det lite som att man lurar vederbörande genom att ”spela med” i hennes tro på att han är en flicka – för om könstillhörigheten plötsligt uppdagas brukar folk skämmas så förbaskat. Hänger ni med? Jag brukar försöka smyga in hans namn eller ett ”han” i mina svar, och det gjorde jag även den här gången – men hon hade bestämt sig för att Adrian var en flicka, så det bet inte på henne. Under hela konversationen använde hon således pronomenet ”hon” medan jag använde ”han” och så var det inget mer med det.

I andra sammanhang, när han är klädd i blå jacka, med blå napp och till råga på allt ett blått nappspänne råder det inga tveksamheter hos folk – ”en riktig liten pojke!” kan vi få höra (lite ironiskt, eller hur?) och då och då får vi förstås rakt ut frågan: Är det en pojke eller en flicka? eller, ännu värre: Vad är det för nåt? På den sistnämnda frågan finns ju egentligen bara ett korrekt svar: Ett barn, men det svaret får inte direkt folk att ge sig – då ställer de bara frågan igen. Den situationen tycker jag också är knivig, för jag känner mig lite obekväm med att öppna upp för eventuella ”hen-debatter” med okända människor som helt uppenbart anser att de bara måste få veta vilket könsorgan mitt barn har. Så, då svarar jag helt enkelt att han är en pojke, trots att det känns lite… märkligt. Det handlar liksom om ett kort möte på tunnelbanan, på ett café eller på lekplatsen – varför är könet på barnet de möter så vansinnigt viktigt? Om vi skulle lära känna varandra närmare så skulle de ju med största sannolikhet få reda på könet tids nog.

Nåväl. Egentligen så vet jag ju redan varför. Vi människor gillar att kategorisera, och kön är den kategori som är allra viktigast för oss. Det första vi noterar när en person entrar ett rum är vilket kön personen har, och om vi inte med en gång kan tolka personens könstillhörighet så blir vi förvirrade, letar frenetiskt efter tydliga tecken på om hen är en man eller en kvinna. Vi vill inte riskera att ta fel! Därför är det ”naturligt” att den första frågan vi ställer till nyblivna föräldrar blir: Vad blev det för nåt? När jag tar upp detta med folk tycker många att ja, men vadå, det är ju bara artighet, man vill visa att man bryr sig, man vill ha en fråga att ställa. Absolut, men varför just kön? Och om jag som förälder då väljer att inte svara på vilket kön mitt barn har – är jag oartig då (eftersom frågan ställdes av artighet)?

Motståndare till ”hen” tror att detta lilla pronomen har blivit till för att långsamt beröva folk på deras könsidentitet. Jag tror inte att de behöver vara särskilt rädda för det faktiskt, men eftersom motståndet och rädslan finns så dröjer det nog ett tag innan man, eller i alla fall jag, kommer våga mig på att kalla barn jag inte vet könet på för ”hen”. Och vad gäller Adrian så är han just en ”han” i vår värld, även om vi aktivt försöker fylla ordet med nya innebörder och som sagt, kallas han för ”hon” ibland rasar inte världen för det.

Vad tänker ni? Och hur reagerar ni när era barn tilldelas ”fel” kön av främlingar?

Förresten har jag en liten anekdot på temat som jag kan dela med mig av såhär på påskafton och allt:
När vi åkte flygbuss från Bromma i julas började den äldre mannen som körde bussen prata med oss och med Adrian. Han sa något i stil med att ”jaha, och vad har vi här för något?”, men innan vi ens hann svara la han till, med ett litet flin:
”Det kanske är en hen?”
Vi blev aningen paralyserade för ett ögonblick och, jo, vi hann nog tänka en och annan fördomsfull tanke innan han fortsatte:
”Jag tycker det är så himla bra! Om man inte vet könet, liksom. Jättepraktiskt!”
Och så satt vi där med lång näsa.

Jag älskar när mina fördomar inte visar sig stämma med verkligheten.

image

Hon, hen eller han?