Tag Archives: Odd

Att förstå vad trans är kräver ett visst mått av normkritiskt tänkande

25 Apr

(Ni får stå ut med en titel som kanske inte fullt ut passar inlägget… Men det blev liksom lite brett!)

Sverige är ett tryggt, öppet och bra land att leva och växa upp i, både om man jämför med andra länder och om man jämför med hur det var här för 30, 50 eller 100 år sedan. Vi har möjlighet till föräldraledighet (både män och kvinnor), det finns barnomsorg för alla som behöver, både samkönade och olikkönade par får gifta sig och har laglig rätt att skaffa barn, det är lagligt att göra abort, det försiggår inga krig här och så vidare.

Men. Allting är inte tipp topp. Alla människor behandlas inte lika, alla mår inte bra och i praktiken har inte alla samma rättigheter och möjligheter. Och bara för att vi har det bättre än väldigt många – ska vi sluta kämpa för att det ska bli ännu bättre då? Nej, förstås inte. Det går inte att säga till den enda mobbade eleven i en skola att ”du ska vara glad att det bara är du som blir hånad, förlöjligad och utfryst – på andra skolor finns det flera stycken i varje klass som till och med blir slagna!” Målet måste alltid vara att alla ska ha det bra – men sedan kan inte alla kämpa för allt, förstås.

Transpersoner är en utsatt grupp i vårt samhälle, på många sätt. I rapporter (till exempel denna) visas att unga transpersoner är en av de samhällsgrupper som löper störst risk att ta sitt liv, och det har att göra med alltifrån totalt osynliggörande till utsatthet i form av hån och misshandel. Grunden till att det blir såhär, tror jag, är att den normkritiska analysen ofta är rätt obefintlig hos folk, och om du ska kunna inse att det finns transpersoner måste du ha ett visst mått av normkritiskt tänkande. Den som går omkring och ser världen i två kön kan möjligen föreställa sig en transvestit och även en transsexuell person, men att det skulle kunna finnas människor bortom och mellan könskategorierna… det är svårt för folk att greppa.

Ett superbt exempel på någon som inte alls har gjort den normkritiska analysen var ju Blondinbella tidigare idag. Hon menade att även om vi kan ha olika sexuella läggningar så är vi antingen man eller kvinna och där blir det knas. Men oj, så vanlig det synsättet är. Ingen kan heller till att börja med klandras för att de inte riktigt förstår sig på det här med trans, särskilt inte om de är heterosexuella cispersoner som lever i en tvåsam relation och tillsammans har fött och uppfostrat en pojkig son och en flickig dotter… Varför skulle dessa personer ha någon koll på trans? Det som däremot irriterar mig, och som gjorde att min puls gick upp i 190 tidigare idag när jag läste Blondinbellas inlägg, det är när personer inte heller vill förstå – när de vägrar se bortom sina egna föreställningar, och därmed osynliggör en massa människor i vårt samhälle.

Vänta nu, tänker någon: En massa människor, hur många transpersoner kan det finnas egentligen?? Det kan inte jag svara på, och nej, självklart är dessa personer ingen majoritet. Men betyder det att vi ska strunta i dem då? Hoppas att de reder sig själva på något vänster? För det skulle ju aldrig kunna vara så att det gäller mitt barn, min partner, min elev eller min kollega… 

Blondinbella, hennes pojkvän Odd och andra som slog bakut när de hörde att Södra Latin infört ett könsneutralt omklädningsrum verkade genast se framför sig något perverst. Människor med två kön dinglandes mellan benen som skulle ägna sig åt en massa snusk inne i det där omklädningsrummet. Sådant förstår jag bara inte. För det första så stod det uttryckligen i en av artiklarna om Södra Latin att omklädningsrummet var till för personer som vill byta om enskilt. För det andra – omklädningsrum i skolan är väl för sjutton inte till för att ha sex i? Hur kommer det sig att (en)könade omklädningsrum inte ses som potentiella sexuella arenor, medan könsneutrala gör det? Jo, uppdelningen mellan könen bygger på tvåkönsnormen och heteronormen, vilket alltså i de icke-normkritiska skeptikernas värld innebär att i ett enkönat omklädningsrum skulle det aldrig kunna pågå någon sexuell aktivitet, men i ett könsneutralt (vilket de tolkar som tvåkönat?!) dito skulle det automatiskt samlas en massa potentiella sexpartners med perversa fantasier. Puh.

Och för det tredje: Transpersonerna i en skola må vara få (men hur få kan vi inte veta, eftersom de faktiskt aldrig tidigare fått någon chans att vara öppna), men det är inte bara transpersoner som kan känna lättnad inför ett könsneutralt, enskilt omklädningsrum. Bara för att du är cisperson och kvinna till exempel betyder inte det att du trivs med att byta om inför andra kvinnor. Du kanske inte ens umgås med några kvinnor; alla dina närmaste vänner är killar och det skulle egentligen kännas mycket mer bekvämt för dig att byta om tillsammans med dem. Eller kanske du har enorma komplex för din kropp, kanske har du varit utsatt för något som gör att du inte vill visa upp din kropp inför en massa okända människor. Ett könsneutralt omklädningsrum kan därför underlätta för väldigt många!

Som jag har nämnt ett antal gånger tidigare så skrev jag alltså i mitt examensarbete om lärares förhållningssätt till kön, sexualitet och diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck (eller könsöverskridande identitet eller uttryck, som det så knasigt står i lagtexten), och jag slängde till och med in en länk till hela uppsatsen tidigare idag. Jag önskar verkligen att jag på ett eller annat sätt kunde få fortsätta jobba med det här, sprida kunskapen kring hbt-frågor och normkritik, framför allt i skolan – för där behövs den kunskapen så otroligt mycket. De lärare som jag intervjuade var duktiga och omtyckta pedagoger allihop, vissa med ett större intresse för normkritik och diskrimineringsfrågor, andra utan normkritisk kompetens men med inställningen att ”jag är fördomsfri och behandlar alla lika!” – vilken tyvärr är den vanligaste. Men det räcker liksom inte! För just när det kommer till hbt-personer, och framför allt till transpersoner, så är de så otroligt osynliga att de liksom inte ens finns. Och vad innebär det då att ”behandla lika”? Du måste åtminstone tänka att det finns homo- och bisexuella elever och att det även skulle kunna finnas en transperson i ditt klassrum. Du måste ha det i bakhuvudet, för först då kan du på riktigt ”behandla lika”, genom hur du pratar, vem du pratar om, hur du benämner individer och så vidare.

…och sedan får vi inte glömma att det även finns personer (inklusive lärare) som öppet och aktivt fördömer vissa personer och identiteter, hur ”öppna” de än säger sig vara.

Detta blir långt. Igen. Så nu bjussar jag på citat från två av mina informanter, special for you som har läst ända hit (fingerade namn, förstås):

Adam: Sen är det klart att skulle jag finna nöje i att klä mig i kvinnokläder så skulle väl jag i egenskap av lärare kanske inse att det är en jäkligt dum idé att gå till skolan i kvinnokläder, för litegrann söker jag trubbel om jag skulle göra det. (…) Man får vara lite listig, man behöver ju inte söka krångel om man kan undvika det, det är enkelt att klä sig på ett någorlunda neutralt sätt.

Sofia: När det gäller könsöverskridande identitet eller uttryck finns en enorm okunskap, nästan ignorans tycker jag. Folk tänker inte ens tanken, det kommer inte upp, man reflekterar inte över den problematiken. Alltså skulle det komma en elev här som hade en könsöverskridande identitet, det skulle bli väldigt intressant tycker jag… För jag tror att det skulle vara många lärare som skulle vara väldigt besvärade över det. Det är liksom könsdikotomi här, det är liksom flickor och pojkar. Och sen så ska dom vara lika mycket värda, men det är fortfarande flickor och pojkar.

Annonser

Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer

19 Apr

Igår blossade heta genusdebatter upp på nätet igen i samband med att Blondinbella skrev ett par olyckliga inlägg om könskvotering, hen, könlöshet och mäns och kvinnors biologiska skillnader (detta och detta). Lady Dahmer och Hanapee svarade i två jättebra texter, vilka jag länkade till igår kväll, och senare hakade Bellas fästman Odd på det hela genom att skriva ett spretigt, okunnigt inlägg om detsamma (blandat med lite AIK och… kåldolmar?!).

För det första skrev Blondinbella att könskvotering gör henne kräkfärdig, likaså kravet på könad statistik. Senare skrev hon om en föreläsning om biologiska könsskillnader som hon tyckte var så himla bra, eftersom den bevisade hur totalt fel ute vi i Sverige är i vår strävan efter könlöshet. Suck – när ska genusmotståndare förstå att vi inte vill göra någon könlös? Jag förstår inte ens vad det betyder, faktiskt.

Jag har ju tidigare flera gånger uttryckt min skepsis mot könad statistik – när den inte fyller någon funktion. För så är det ofta tycker jag, vi slentriankönar och räknar flickor och pojkar när det egentligen inte alls är nödvändigt och befäster könsskillnader istället för att ifrågasätta dem (i skolan till exempel). I grund och botten ska sådan statistik föras för att få övergripande koll på att inget kön gång på gång diskrimineras i något sammanhang, och tittar vi på lönestatistik och siffror som visar vem som sitter på de högsta posterna i bolagsstyrelser så blir skillnaderna mellan könen jäkligt markanta. Detta får vi inte blunda för. Men vi får inte heller blint se statistik som någon sanning om enskilda personer eller grupper, den måste alltid användas med förnuft och vi måste vara medvetna om att siffror inte talar om hur saker och ting fungerar på plats; bara för att det här företaget har 10 kvinnliga anställda och 10 manliga betyder inte det att arbetsplatsen är jämställd, och bara för att vi för statistik över hur många pojkar respektive flickor som går ut med högsta betyg på den här skolan, betyder inte det att vi aktivt arbetar för att förändra eventuell snedfördelning.

Varför eftersträvas lika många män som kvinnor i olika sammanhang? brukar jag fråga mig. Är det för att vi ska följa lagen, eller är det för att vi ska skapa dynamik genom en ”blandning av perspektiv och egenskaper”? Förmodligen en blandning av båda delarna. Överlag ses ju könsblandade grupper som ”mer dynamiska” eftersom kvinnor och män liksom automatiskt bidrar med olika synsätt på saker och ting. Blä, tycker jag om det sättet att se på saken… Snacka om att just befästa könsroller istället för att ifrågasätta och vidga. Visst, ofta blir det så att när den manlige förskolläraren har anställts, ja, då är det han som plockar fram gitarren och plötsligt minskar ”tanttjafset” i personalrummet – härligt med en man som friskar upp stämningen lite! Eller när den första tjejen entrar gymnasiets byggklass – plötsligt slutar killarna dra en massa sexistiska skämt hela tiden, hon bidrar till att fördjupa diskussionerna under svensklektionerna och det blir lugnare. Kanske. Och detta beror naturligtvis på att vi är uppfostrade i en extremt könad miljö, där könen separeras från skolåldern och uppåt. Vi blir olika, och de allra flesta anpassar sig till dessa normer.

Men, alla anpassar sig inte. Det kommer alltid finnas några som inte alls passar in i ramen för hur en kvinna eller en man ska vara – och de ställer saker och ting på ända. Om vi har anställt en man för att han ska spela gitarr och tumla runt med ungarna ute på gården, och så har han inte alls någon fallenhet för det, eller om vi har anställt en kvinna för att hon ska bidra med lite mjukare värden – men istället är hon extremt gåpåig, organisationsinriktad, styr och ställer. Vad händer då? Jag skrev ännu mer om just detta i det här inlägget: Vad tillför en man på ett kvinnodominerad arbetsplats?

Så har vi då detta med könskvotering. Jag tycker att det är lurigt. Å ena sidan ser jag det som en självklarhet att könskvotering ibland behövs, men å andra sidan blir jag sådär skeptisk igen och tänker ”jaha, och hur ska det ske utan att könsrollerna upprätthålls på precis samma sätt som förut?” En kvinna anställs och hon kommer inte bara ses lite sämre på grund av att hon är inkvoterad, hon kommer dessutom ses som en representant för hela det kvinnliga könet. Eller? Det måste naturligtvis inte bli så, för kvinnor ska självklart inte kvoteras in i bolagsstyrelser i första hand för att de är kvinnor – utan för att de har kompetenser som tidigare har förbisetts i ansökningsprocessen; eftersom deras namn, deras fotografi eller kanske deras sätt att skriva stod i vägen och en man fick gå före i kön.

Könskvotering ska alltså inte handla om att personer med snippa ska åka snålskjuts upp på höga positioner, utan om att synen på vad som är en bra chef, en kompetent ledare, måste vidgas. Hur brukar våra chefer se ut? Vilka egenskaper brukar vi eftersträva? Vilka personlighetsdrag? Vilka tidigare erfarenheter? Vilka sorters ansökningsbrev brukar automatiskt hamna högst i högen? Och om det helt uppenbart oftast blir tio män som får komma på intervju och bara två kvinnor – hur kommer det sig? Handlar det verkligen om kompetens, eller väljer vi omedvetet män före kvinnor?

Vi måste syna våra egna värderingar, helt enkelt. Om vi inte gör det så finns risk för att kvoteringen innebär just att plocka in personer som har ”rätt kön”, men kanske fel kompetens – och då kommer omvärlden förstås se snett på en, och framför allt på den personen som blivit inkvoterad. När det kommer till skolan är det ofta män som kvoteras in, särskilt i förskolan och skolans yngre år. En av de förskolor som vi besökte inför att Adrian skulle ställas i kö var så otroooligt stolta över att ha en manlig pedagog – ”honom håller vi hårt i!!!” Visst, han kanske var kompetent, men han anställdes uppenbarligen i första hand utifrån sitt kön – något som kan sticka i ögonen på vissa, särskilt om han favoriseras av chefen och kollegiet.

Är det dags att börja avrunda här kanske? Efter att ha skrivit om alla dessa, till synes spretiga, ämnen i ett och samma inlägg tycker jag att slutsatsen är rätt tydlig: Allt handlar om genus, om könsnormer, om synen på män och kvinnor, både inom könskategorierna och mellan dem. Arbetet för att nå ökad jämställdhet och jämlikhet måste ske på två fronter, både genom att vi räknar och synar statistik och samtidigt att vi tänker normkritiskt, slutar se egenskaper och beteenden som något rent biologiskt kopplat till kön och börjar vidga synen på hur det är okej att uttrycka sin könsidentitet. Gör vi inte det så kommer vi faktiskt inte uppnå någon förändring.

Tips_Christina-Norling

Hur ser en chef ut i din värld?
Bild från Genusfotografen.se