Tag Archives: Om allt vore annorlunda

Varför envisas det dåliga med att ta sig in så mycket djupare?

13 Feb

Jag ska faktiskt inleda med insikten som allting härefter har lett fram till: Bara det faktum ATT folk läser min bok är stort. Och ATT jag har fått (ganska många) recensioner är sjukt stort. Tänk så många böcker som släpps, och inte är det alla som får en sågning i Göteborgs-Posten?!

Okej, jag backar bandet lite. Igår googlade jag runt på min boktitel och hamnade på en artikel med rubriken ”Pedagogiskt om normbrytande kärlek”. Rätt trist rubrik till att börja med? Tja, jag klickade förstås. Läste. Och modet sjönk. Enligt denna krönikör är ”Om allt vore annorlunda” en ytterst slätstruken bok, med karaktärer som saknar kött och blod och med ett språk som bara redovisar vem som sa vad och när. Tom, är tydligen känslan man (hon) får efter att ha läst den. Jahaja. Det var ju inte så muntert.

På ganska kort tid (kanske runt två minuter) hann jag igenom ett antal olika känsloyttringar: Jag blev ledsen. Sårad. Sänkt. Kränkt. Sur. Smått frustrerad och sen… tänkte jag att vad fan det stämmer ju inte ens! Okej att hon inte gillade boken – det går ju inte att begära att alla ska göra det – men att komma och påstå att den rakt upp och ner redovisar tomma händelser? Näää minsann. Det går jag icke med på, särskilt inte efter att så många sagt exakt det motsatta. Så det var ju ändå en skön insikt på något vis.

Men. Den ännu viktigare insikten är ju ändå den att shit, jag fick en hel jäkla recension i en relativt stor tidning! De har läst den! Och väljer att skriva en artikel om den! Ganska coolt ändå. Faktiskt väldigt coolt. (Kan jag rentav påstå att JAG är lite cool?)

Många av mina instagramföljare peppade på tusen olika vis (de är fasen balsam för själen, hela bunten). Och de påminde mig också om alla helt ljuvliga recensioner och reaktioner jag fått. Jag rodnar ju bara jag skriver det… för det är ju så sant. Varför hänga läpp ens en sekund av en kass recension när ca alla andra varit mer än asbra? Dumt av mig. Jättedumt. Förmätet.

Men det är ju så det funkar. Bra grejer gör en glad i stunden, om de inte studsar väck direkt för att jante-jaget inte ens vill/kan ta in det, medan minsta lilla negativa grej på en sekund gräver sig djuuuuupt djupt in, bosätter sig och tar plats. Det borde sannerligen vara tvärtom, men förmodligen hade människosläktet inte överlevt om så vore fallet. Däremot är det en himla tur att det efter lite självömkan går att häva sig upp och se rationellt på saken.

…och än bättre att idag läsa ytterligare en tidningsrecension, i Blekinge Läns Tidning, där recensenten skriver att hon tycker mycket om ”Om allt vore annorlunda”.

Så, klart man ska glädjas åt att alls bli utgiven och att alls bli recenserad. Men visst ger det ytterligare guldkant på tillvaron när det dessutom kommer en BRA recension. Vad fasen, en rimligare människa än så är jag inte.

Ps. Det är även jättekul när man scrollar ner i GP:s recension och upptäcker vilka ämnen som den har taggats med:

Tänk va, att den som googlar på ”kött” kan hamna på en artikel om min roman. Jag som är vegetarian och allt!

Annonser

Det finns litteratur och så finns det hbtq-litteratur – eller?

2 Feb

När jag är i Tyskland, vilket händer minst en gång per år, vill jag alltid släpa med mig böcker och filmer hem. Dels är jag tysklärare och därmed omåttligt förtjust i språket, och dels vill jag för personlig del hålla mig lite uppdaterad. Och när jag där och shoppar är jag tacksam över att både bokhandlarna och elektronikbutikerna har skrivit ut ”Queer” som en egen kategori. Det är nämligen alltid där jag letar först.

”Vadå, läser du bara hbtq-böcker och ser på flatfilm?” frågar folk mig ibland och tycker att jag är ensidig och en smula inskränkt. Eh, nej, svarar jag, för skulle jag göra det hade jag inte kunnat plöja omkring 60 böcker förra året eller för den delen sett på film så pass ofta som jag gjorde och gör. Utbudet är inte direkt gigantiskt när man söker efter något som bryter mot normen.

”Själv då?” vill jag sedan fråga. ”Läser du bara heteroböcker och ser på heterofilm?” Svaret från samtalspartnern är förmodligen ”ja”. Eller, snarare ”nej, det tror jag inte” för ytterst få skulle se, tja, Ferrantes Neapelkvartett, Stina Jacksons hyllade debut ”Silvervägen” eller typ ”Tatueraren i Auschwitz” som heteroböcker. Det är litteratur, bara. Generationsromaner, deckare, historiska skildringar – trots att de allihop i mångt och mycket kretsar kring heterosexualitet.

Men det är ju så normen fungerar. Det som anses normalt, benämns inte. Det som anses normalt, det hamnar inte i fokus. Det bara finns där och breder ut sig och tar plats, men det läsaren eller tittaren fokuserar på är allting runt omkring. Historien, känslorna, karaktärernas utveckling, manuset, språket… Ja, ni fattar. Etiketter sätts endast på det som antingen anses viktigt (och vilken genre en bok tillhör kan ju vara ganska viktigt att meddela) eller på det som sticker ut eller avviker från normen. Den som tillhör normen, i något eller i flera avseenden, finner identifikation överallt, utan att alls behöva leta. Den behöver heller aldrig, om den inte vill, ta del av kultur där det normbrytande står i fokus.

Som sagt kan jag ibland vara tacksam för att det just jag söker har fått en särskild etikett eller en egen hylla, men i grunden är jag ytterst skeptisk – inte minst nu, efter att min roman har getts ut.

För, vilket är egentligen syftet med att hbtq-kategorisera böcker? Och vem bestämmer när en viss bok (ja, nu släpper jag filmerna, de inbegrips i samma resonemang) ska kategoriseras som just ”hbtq-litteratur”? Är det antalet hbtq-personer i boken som avgör? Är det huvudpersonen som ska vara hbtq-person, eller kan det räcka att det finns en granne som är flata/bög/bi/trans/queer? Och om vi vänder på det: Hur många heterosexuella cispersoner behöver en bok innehålla för att den ska klassas som en hetero… sorry, ”vanlig” bok?

För att återknyta till mig själv och till min roman ”Om allt vore annorlunda” – hur vill jag att den kategoriseras? Som en roman, förstås. På samma gång som jag själv ibland taggar inlägg om den med #hbtq och #hbtqlitteratur, och jag vill mer än gärna åka runt på exempelvis Pride-festivaler och prata om boken. Men jag tänker att också det har med normen att göra, för det går liksom inte att inte förhålla sig till den. De som har läst min bok vet att den gestaltar känslor och relationer som vem som helst kan känna igen sig i, oavsett exempelvis sexuell läggning. Förälskade har de flesta av oss varit, och säkerligen i någon som vi inte borde. Varit rädda och känt skam har vi också gjort, och vi alla kan fyllas av ånger och längta efter att våga, efter att lämna, efter att börja om. Men samtidigt så belyser min roman hur det var att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt, och den belyser hur dåtidens lagar fortfarande lever kvar i form av normer – något som är viktigt att både benämna och prata om.

Och någonstans här kommer jag fram till min poäng. Åtminstone alldeles strax.

Jag tror att syftet med att kategorisera exempelvis litteratur som ”hbtq-litteratur” delvis handlar om att hbtq-personer lättare ska kunna hitta den. För även om alltmer litteratur – och kultur överlag – är normmedveten och normvidgande, så har vi långt kvar och det betyder väldigt mycket för vem som helst att få läsa om någon som går att identifiera sig med, som delar samma erfarenheter som en själv. Men, jag tror att det ännu större syftet är att den som inte är hbtq-person ska kunna undvika att köpa just den där boken eller hyra den där filmen. Om inte annat, så är risken stor att det är så det blir. Som normperson går det att välja bort, för urvalet är stort nog ändå.

När jag föreläser om normkritisk pedagogik pratar jag både om att okommenterat inkludera det normbrytande OCH om att synliggöra och prata om normen. För så länge samhället är ojämlikt och så länge som diskriminering, förtryck, hot och våld mot minoriteter och normbrytande grupper förekommer, så kan vi liksom inte låtsas som ingenting.

…och därmed vill jag att min roman både ses som vilken skönlitterär berättelse som helst OCH som en skildring av under vilka omständigheter hbtq-personer (eller, homosexuella i det här fallet) har levt och i vissa fall fortfarande lever. Men helst av allt blir det senare – de eventuellt nya kunskaperna, insikterna och den ökade förståelsen – framför allt en bonus, utöver det att man finner engagemang, intresse och rycks med i själva historien. För jag är övertygad om att det är så förändring kan ske på riktigt.

Var jag tydlig nog nu?

 

Hybris och högtflygande planer, eller: Bjud in mig, vetja!

20 Jan

Mina tankar spretar åt alla håll just nu. Och om jag får bestämma, vilket jag får korta stunder åtminstone, så vill jag helst fokusera på allt som hör skrivandet och författarskapet till. Det skulle kunna gå att göra hur mycket som helst, men det är svårt att veta var tusan jag ska börja.

Jag vill prata om min bok.
Jag vill hemskt gärna prata om hela skrivprocessen, om research, dela med mig av mina bästa skrivtips.
Jag vill jättejättegärna få prata om normer och litteratur. Hur de hänger ihop, och kan påverka varandra. Berättelsens förändringskraft och möjlighet till påverkan. Det historiska och det samtida, hur alltsammans hör ihop.
Givetvis vill jag också fortsätta prata om normer och normkritik i största allmänhet. Om skolan och en mer inkluderande undervisning, där fler blir sedda och finns representerade.
Kanske alltihop på en och samma gång?

En tanke jag fick var att åka runt och gästa folks bokcirklar, skriv- och manusgrupper. Läs min bok, så kommer jag och besöker er! Bokpartyn, kanske. Gå ihop ett gäng författare, kanske ett gäng debutanter, och bjuda in till författarkväll på ett lokalt café.

Och bokpoddar förstås! Det vore asgrymt att få prata om boken och skrivandet i en sådan.

Bokhandlar, bibliotek och RFSL-föreningar har jag kontaktat hittills. Ett par bokningar är klara, från flera väntar jag på svar. Och under tiden gror idéer och möjligheter där inuti skallen, på alla bra saker som skulle kunna gå att genomföra och förverkliga. Om jag bara vågar, om jag bara tar mig tiden.

Sedan så råkar jag ju ha ett heltidsjobb också. Och är ensam med två barn varannan vecka. Samt ett varierande mående, på grund av orsaker som jag åtminstone får bra hjälp med nu. Men mitt i allt det så är jag glad att skrivandet finns. Kreativiteten. Den alldeles verkliga boken, och fler berättelser att skriva.

Så, vad ville jag säga med det här? Dels behövde jag nog bara få ner ett och annat på pränt. Allt blir tydligare när det skrivs ner. Och dels, förstås, finns en inbäddad uppmaning och/eller önskan om att du som läser tänker att shit pommes, den där personen verkar skoj, henne måste vi kontakta! Om så är fallet: Gör det bara, vetja! Jag är en jäkel på att prata, pedagogisk som få, kan massor, är ganska/väldigt rolig samt eh, lagom ödmjuk.

Sent omsider, för januari närmar sig trots allt sitt slut, så önskar jag att 2019 får bli ett bra år, och ett år som får gå i kreativitetens tecken. Det vore så himmelens underbart.

Ps. Det går utmärkt för den som vill att beställa ett exemplar av min bok! Adlibris har en kampanj januari ut, där får ni den billigt och bra. Eller maila mig, så får du den signerad också 🙂

…och helst vill jag BARA få skriva.

2 Jan

Nytt år, nya möjligheter – så heter det va? Jag är inget direkt fan av nyårsafton och får mest en klump i magen när jag tänker på summeringar av det gångna året, för att inte tala om nyårslöften, mål och förväntningar. Smartaste draget i år, eller jaja okej då, förra året, var att sticka till en herrgård i Hälsingland och ”fira” nyår i total stillhet. Datorn hade jag med mig, och mängder av myskläder – och så bara skrev jag. Så pass mycket att min andra roman blev färdig. Ett ganska bra slut på 2018 ändå.

För just ja: Nu finns min debutroman att köpa. Är inte det helt surrealistiskt och ashäftigt?! Adlibris, Bokus, Ginza, Plusbok… och så i alla Akademibokhandelns butiker runt om i Sverige – bland annat. En gång har jag fått hålla i den hittills, då såg jag ut såhär:

Hyfsat nöjd va?

Och i och med det här GIGANTISKA, samt efter en minst sagt lyckad skrivhelg på annan ort, så vill jag bara få fortsätta skriva. Leva med ordflödet, liksom. Jag vill redigera mitt andra manus, som förhoppningsvis kommer kunna bli en bok även det, jag vill påbörja ett tredje projekt – och jag vill blogga mer. Om sådant jag bloggat om tidigare (nej, jag har inte slutat vara engagerad i hbtq-frågor och normkritik) och om författarblivandet.

Men för att återkomma till inledningen och det här med nyårslöften: Det går ju inte direkt att ”lova” mig själv ett liv som fylls av skrivande i större utsträckning än nu… Jag har mitt heltidsjobb och jag har en hyra att betala. Lyxproblem, kanske. För jag har ju ta mig tusan fått ge ut en bok. Men ändå. Gud vad jag önskar mig att få omforma livet, och inte bara för att det är roligt och härligt och underbart att skriva, utan också för att det på många sätt känns som en livsnödvändighet. Att vara lärare är på många sätt fantastiskt, men det är vansinnigt slitsamt. Många ger upp, för att de helt enkelt inte orkar. Utbrändhet och sjukskrivningar. Ökat elevantal, mängder av måsten och uppdrag utöver att undervisa. Press och krav från elever, vårdnadshavare och omvärld. Det är synd på ett så viktigt och roligt arbete.

Även detta skulle jag förresten också vilja skriva mer om.

Kan 2019 blir hoppets år, kanske? Jag vågar inte lova mer än så. Men att hoppas är väl ändå bättre än att inte göra det.

Läs gärna artiklarna om mig och min bok (och tids nog kommer även den som vill kunna köpa den personligen av mig, och kanske att jag drar igång en tävling där priset är just boken – vad tror ni om det?):

https://www.qx.se/noje/173615/bokdebut-som-ar-fylld-med-hbtq/
http://www.ostrasmaland.se/kalmar/sanna-debuterar-med-bok-om-karlek-forr-och-nu/

Hej svejs och på återseende, hörni!

Författarblivandet – it’s happening!

18 Sep

Så himla märkligt ändå: Igår kontaktade redaktören mig för att boka in ett telefonmöte om redigeringen av min roman, och idag fick jag mail från förlaget som meddelade den helt surrealistiska nyheten att de nu bestämt att boken ska ges ut redan i januari. I JANUARI!

…och så loggade jag in här för att skriva ett blogginlägg varpå ett inlägg skrivet i mars 2013 dök upp: ”Helst av allt vill jag skriva en roman” löd rubriken, och jag mindes inte alls att jag hade skrivit det. Men gissa vad jag skriver där? Jo, just om drömmen om att bli författare, men framför allt – vilket är det märkliga, häftiga – om att man aldrig kan ha en aning om vad som händer under fem år. ”Fem år från nu – vem vet hur livet ser ut då?” frågar jag mig själv i texten och… nu har det gått fem år. Och jag ska ge ut en roman!?!

Ärligt talat kan jag oftast inte ens förstå det, fortfarande. Jag har fått se en första skiss på omslaget, jag har skrivit en presentation av mig själv, en redaktör arbetar med manuset och vi ska göra upp en tidsplan nästa vecka… Men hallå?! Det är på något sätt för overkligt. Och så enormt stort. En smula läskigt också faktiskt, och kanske handlar det om det också: Att hjärnan är så fullproppad med jobb och därmed behöver ha kontroll hela tiden, så därför siktar den automatiskt in sig på det där lite otäcka med att något som JAG har skrivit – som inte handlar om min vardag, eller om åsikter, om samhällsfrågor – plötsligt ska finnas där ute till allmän beskådan. Och det ska värderas och recenseras, kanske sågas, kanske ifrågasättas. Jo, förhoppningsvis så finns det ju en och annan som kommer uppskatta historien och mitt berättande också. Men det är verkligen något helt annat än de tiotusentals ord jag publicerat via exempelvis den här bloggen. Min själ speglas för tusan i den där berättelsen.

Min fantastiska manusgrupp har redan börjat peppa inför releasefesten och alltså ja, jag ser verkligen fram emot den också. Och jag ser fram emot att hålla den färdiga boken i min hand. Titta på den, känna på den, bläddra i den. Samt förstås att fortsätta skriva på det projekt jag har igång just nu. Har jag skrivit en bok, så borde jag för sjutton kunna skriva en till – eller hur?

Är ni nyfikna på mer kring mitt ”författarblivande”, på processen kring arbetet med boken och så, så kan ni gärna läsa mitt tidigare inlägg om detta. Och ni får jättejättegärna börja följa mig på instagram! Mitt skrivkonto heter @sannaskriver och där lägger jag upp ett och annat om skrivande i allmänhet, och förstås om romanen. Kika in!

Jag är författare?!

27 Aug

När jag var sex år gammal hade jag bara ett drömyrke, och under hela lågstadietiden var det detta yrke jag skrev i mina egna och andras ”Mina vänner”-böcker. Vad ska du bli när du blir stor? Författare. Givet! Jag läste och skrev tidigt, ett par år innan skolan började, och när min mamma för några år sedan sålde huset jag växte upp i körde hon upp mängder av kartonger till min lägenhet. Säkert fem av dem var fyllda av en enda sak: Texter, berättelser, häften med mer eller mindre färdiga historier.

Jag har nog alltid, även i vuxen ålder, tänkt att nån gång ska jag ge ut en roman. Nån gång. Men ungefär i tjugoårsåldern slutade jag skriva skönlitterärt. Jag tappade självförtroendet, och jag hade väl fullt upp med studierna och att skriva uppsatser. 2013 började jag blogga på allvar – det är ju också att skriva, om än på helt andra sätt – och till följd av att jag föreläste en hel del om normkritik och likabehandling så har jag då och då fått i uppdrag att skriva metodmaterial och liknande. Kul, men inte så kreativt.

Förra året, i mars 2017, skickade en vän en liten notis ur en straffjournal från ett barnhem till mig. Hon själv hade inte tid att göra något med den, men i mig vaknade fantasin. Och när mina elever satt och skrev nationellt prov i svenska använde jag helt enkelt titeln som gavs dem och skrev en egen första scen till det som nästa år kommer bli en riktig bok. Kombinationen av journalnotisen och en given rubrik fick i den stunden tre karaktärer att växa fram, men de kommande månaderna hände inte så mycket mer.

…förrän jag i mitten av juni anlände till Furusund och en skrivkurs med Mian Lodalen och Sara Lövestam (som för övrigt var den som visade mig notisen). 21 fantastiska kvinnor samlades på Villa Dagmar för ett fyra dagars skrivläger med skrivövningar, föreläsningar och framför allt en massa tid att bara skriva. Och jäklar vad jag skrev. Utöver den historia som jag påbörjat i mars, så växte en parallellhandling fram, och vips hade jag ett synopsis till en hel roman.

Under sommaren 2017 skrev jag på alla möjliga ställen. Jag satt hemma hos en kompis i Malmö och skrev, jag drog ensam till Zakynthos och skrev (två gånger, faktiskt), jag skrev hos min vän i Norrland och jag skrev när jag var nere i Kalmar hos min släkt. När hösten började startade några av oss från Furusund en manusgrupp, som fortfarande ses varannan måndag och stöttar varandra att hålla skrivandet vid liv. (Jag älskar min manusgrupp – mer om dem en annan gång!).

I januari i år var romanen färdig. Eller okej, inte färdig. Men så klar som jag just då kunde bli. Och impulsiv som jag är tänkte jag att äsch då, jag skickar in den till ett gäng förlag. Då valde jag de största och mest kända, däribland Bonniers och Norstedts. Förhoppningarna var låga, men det var ju liksom ett första försök. Och refuseringarna kom fort – inget av förlagen läste ens min roman.

Hela våren gick, och jag lät manuset vila. Jag var nog lite mätt på det, rent allmänt. Så jag fokuserade på ett nytt projekt under manusträffarna istället. Fram till i somras, då jag bestämde mig för att NU JÄKLAR ska romanen bli ÄNNU bättre och den ska fasen ges ut, om jag så ska trycka den själv. Jag och en av manusgruppsmedlemmarna ägnade tre dagar på Husarö åt att utveckla våra respektive manus. Jag hade låtit ett gäng personer läsa mitt, och responsen jag fick från dem var ganska exakt densamma som jag gett mig själv: Den ena parallellhandlingen kändes rätt färdig, medan den andra måste utvecklas ytterligare. Sagt och gjort – jäklar vad jag jobbade.

Och så i början av augusti blev jag klar. Igen. Nöjd, och tänkte att den nu var redo för utgivning – men jag räknade med att göra det på egen hand och därmed investera egna pengar. Dock tänkte jag att det inte kunde skada att testa ett par förlag till, bara för att, så jag mailade manuset till tre stycken. Däribland till Mima förlag, som jag hört talas om i olika sammanhang under våren. Planen var att om ingen nappar så drar jag igång den egna utgivningsprocessen typ i oktober.

…men det dröjde bara TRE DAGAR så svarade Mima. De var överförtjusta. Alltså på riktigt överförtjusta. De ville väldigt gärna jobba med mig och ge ut min roman, och jag fick ett gott intryck under vårt första möte och sa ja direkt.

Så nu händer det som mitt sexåriga jag drömde om: Jag kommer att kunna titulera mig författare till våren. Redaktören har fått manuset för en första genomläsning, vi har pratat om omslag och baksidestext. Arbetet är i rullning och det är så otroligt jäkla roligt! YES!