Tag Archives: osynliggörande

Alla borde tänka normkritiskt, det är bara så

3 Apr

Jag ska försöka mig på att hyfsat pedagogiskt och tydligt förklara varför alla borde tänka genusmedvetet och framför allt normkritiskt i största allmänhet och varför dessa sätt att se på verkligheten faktiskt inte bör tas för några ”möjliga alternativ”, utan som måsten för att alla människor ska kunna behandlas likvärdigt.

Ett stort missförstånd som ofta sker när människor ifrågasätter genustänk och normkritik är att de tror att dessa synsätt innebär att de måste ändra på sig (alltså till exempel vad gäller klädval, frisyr eller intressen), eller att enskilda individer över huvud taget ska ändra på sig ”bara för att skapa större mångfald”. Det är ett rätt inskränkt och egoistiskt sätt att se på saken, att liksom lägga fokus enbart på sig själv – och de som gör det är väldigt ofta så kallade normpersoner, det vill säga personer som tillhör normen, som aldrig i någon högre utsträckning har setts som avvikare eller ens har funderat på att de faktiskt har det rätt privilegierat. Det är inte för deras skull som normkritiken har uppstått, skulle jag bestämt vilja hävda – och varken genustänk eller normkritik har som främsta syfte att sudda ut några befintliga skillnader eller ens att öka skillnader mellan människor (även om det förstås kommer kunna ske, när folk i större utsträckning tillåts uttrycka sin person precis hur de vill).

Genusmedvetenhet och i ännu högre grad normkritiskt tänkande (vilket handlar om att se till alla normer som på något sätt inordnar människor i kategorier och skapar hierarkier mellan dem*) har – som sagt – inte uppstått ur ingenting eller ur någon enskild persons önskan om att ”krångla till det” eller ”skapa lite mer mångfald här i världen”. Det har kommit till för att människor är olika, för att det redan finns en mångfald, i vilken alla dock inte ses som jämlika, där inte alla tillåts visa, uttrycka eller vara den de faktiskt är utan att utsättas för olika typer av bestraffningar. Det vill säga, företeelser som är (blir) vanliga – att som kvinna vara späd och bära kjol och smink, att som man vara lång och kraftig, gilla bilar och sport, att vara heterosexuell, att vilja leva tvåsamt, att vilja skaffa barn osv. osv. – har blivit en norm och i nästa steg normalt, medan allt som frångår denna norm på ett eller annat vis och i mindre eller större grad ses som avvikande och ibland rentav onormalt. Detta visar sig inte bara genom folks sätt att prata eller tycka om verkligheten, utan också genom vilka som representeras i media, i reklam och genom offentliga lagar och regler (som reglerar vilka som får gifta sig, hur många man får vara i ett äktenskap, vilka som får adoptera barn, vilka som alls tillåts behålla sin fertilitet t.ex.).

Det som är norm är dock inte det enda som finns i ett samhälle, för…
– det finns även personer som identifierar sig som kvinnor, men som inte trivs i eller som inte besitter normativt kvinnliga attribut,
– det finns personer som identifierar sig som män, men som inte trivs i eller som inte besitter normativt manliga attribut,
– det finns personer som fötts med ett biologiskt kön, men som upplever sig tillhöra ett annat,
– det finns personer som varken identifierar sig som kvinnor eller män och även personer som biologiskt inte kan inordnas i någon av dessa två kategorier,
– det finns personer som inte är heterosexuella,
– det finns personer som inte lever eller som inte vill leva tvåsamt,
– det finns personer som inte kan eller vill skaffa barn
och så vidare.

Men eftersom normen blivit det ”normala” och det eftersträvansvärda, så ses det som frångår normen som mindre eftersträvansvärt och som sagt, onormalt: orakade kvinnor i kort hår kanske benämns som manhaftiga, späda män eller män som bryr sig väldigt mycket om sitt utseende ses kanske som fjolliga, personer som lever ensamma utan barn är det ofta ”synd om”, homosexuella bör enligt vissa egentligen inte få gifta sig eller skaffa barn alls (och det är väl få som önskar att deras barn blir homosexuella), transpersoner är något som många inte ens vet existerar (möjligen transsexuella, och eventuellt även transvestiter – vilket dock ses som rätt konstigt och obehagligt, så länge det inte är någon i After Dark) och personer som inte identifierar sig med något av de två juridiskt möjliga könen osynliggörs precis hela tiden och i de allra flesta sammanhang – även när det diskuteras genus. OCH SÅ VIDARE.

Alltså. Människor i det här samhället lever (eller skulle vilja leva) på väldigt många olika sätt, men normen ser till att vissa sätt att leva och uttrycka sin (köns-)identitet på gång på gång synliggörs, privilegieras och legitimeras, medan andra osynliggörs, misstänkliggörs, fördöms och bestraffas. Normer skapar helt enkelt avvikare; hierarkier mellan människor och grupper, och det är därför normkritiken har uppstått, för att vi ska få syn på normerna som styr oss och ifrågasätta dem – och i längden för att människor ska kunna vara olika, se olika ut, organisera sina relationer på olika sätt utan att för den skull klassas som onormala.

*Någon tycker kanske att jag nu lite slarvigt blandat ”genus” med ”normkritik”, och det är absolut befogat att tycka det. Genus handlar ju om att granska på vilka sätt just könsroller skapas socialt och i förhållande till biologiskt kön, medan normkritik egentligen syftar till att även granska normer rörande t.ex. etnicitet, funktionsförmåga, vithet och så vidare. Jag vill dock gärna blanda in normkritiken i genusdiskussionen, eftersom även genusdiskussionen annars tenderar att bli rätt normativ vad gäller synen på kön, genom att den gärna befäster tvåkönsnormen; att det bara finns ”män” och ”kvinnor”… vilket det bevisligen inte gör. 

Mitt examensarbete från lärarutbildningen – ”Varför skulle man inte identifiera sig som kvinna eller man?” – handlar för övrigt om normer kring kön och sexualitet och om lärares förhållningssätt till detta. Min plan var egentligen att försöka få in några schyssta citat därifrån i den här texten, men orden bara seglade iväg… Så jag får återkomma även i detta ämne.

To be continued, som man säger…

Annonser