Tag Archives: övervikt

Tänk om kroppen bara kunde få vara en… kropp

20 Maj

Schmenus skriver om kroppskomplex och Lisa // Mondokanel hakar på (efter att tema kroppen och framför allt tema rumpor stötts och blötts både här och där den senaste veckan, men jag lyfter gärna de två nämnda en gång extra). Faktiskt har även jag ett utkast om kroppen liggande sedan rätt länge och som jag inte riktigt vetat vad jag ska göra med, så ja, uppdatera och publicera kanske? Lika roligt och befriande som hos Schmenus blir det inte förstås, och förmodligen inte heller lika eftertänksamt-smart-fast-enkelt som hos Lisa, men vad tusan gör det?

Jag ska vara helt ärlig. Jag har aldrig gillat mitt utseende, vare sig min kropp eller mitt ansikte. I perioder har jag på allvar tänkt att okända människor jag möter tycker att jag ser grotesk ut, att jag inte borde visa mig ute. Att bli tjock har alltid varit min största skräck och vikt var under min uppväxt… ett hett tema i min familj, kan man säga. Att vara missnöjd med den egna kroppen och att jämföra den med andra har liksom varit vardag, och min familj är inget unikt fall i detta avseende.

I högstadiet och gymnasiet brukade jag läsa mammas Må Bra-tidningar och jag lusläste särskilt reportagen om personer som varit överviktiga och deppiga men som sedan, genom att räkna points, lyckats gå ner i vikt och förändrat sina liv!! Scenariot var väldigt ofta detsamma: Personerna berättade om hur de flyttat hemifrån, blivit sambo, börjat köpa hem mer och mer skräpmat, ätit godis och myst vid tv:n om kvällarna, slutat träna och så hade kilona liksom bara smugit sig på – det framställdes alltid som något oundvikligt och utom dessa personers kontroll. Framför allt fanns det en skräckfilmsstämning applicerad på artikeln och budskapet var på något vis ”Se upp, det kommer hända dig också…!”

Jag var livrädd att det skulle hända mig när jag minst anade det, och jag kunde beskriva ett potentiellt ”bli fet”-scenario à la Må Bra i huvudet flera gånger om dagen samtidigt som jag hysteriskt räknade hur många points jag ätit den senaste veckan, igen och igen och igen. Varje gång jag trillade dit och åt ett halvkilo lösgodis kändes det fasansfullt efteråt – samtidigt som jag ville försöka ha en avslappnad och sund inställning till kroppen och till mat, för jag har alltid varit medveten, eller vad man ska säga. Medveten om att det är samhällets kroppsideal det är fel på, inte mig. Egentligen.

Medvetenheten har jag förstås fortfarande, och ingen behöver vara orolig för att jag inte äter ordentligt eller så – men ännu är jag inte fullt ut kompis med hur jag ser ut. För jag är rädd för att bli tjock och jag tycker inte att jag har ett fint ansikte, hur mycket jag än bråkar med mig själv. Och varför i hela friden ska jag hålla på såhär? Kroppen är det viktigaste vi har och det (enda?) i livet som vi aldrig kan bli av med – det är väl själva fan att vi är så många som för det första går runt och stör oss, beklagar oss och mår dåligt över våra egna kroppar, och för det andra att nästan lika många av oss till råga på allt håller på och stör sig och beklagar sig över andras kroppar (och väldigt ofta: kvinnokroppar).

”Har du sett hur mycket hon har gått upp i vikt den sista tiden? Vilken röv hon har fått!”
”Alltså hon behövde ju banta – men att gå ner sådär mycket är inte snyggt…”
”Stackarn som fick så mycket bristningar efter graviditeten, har du sett hur magen liksom hänger på henne?”
”Med den kroppen är det inte snyggt med en sån tröja – hon behöver ju inte framhäva det minst snygga på sig själv, liksom.”

Någon som har hört liknande kommentarer någon gång? Någon vars mage det knyter sig i när ni läser det? Jag tycker det är vansinnigt obehagligt, och ändå anses det i många sammanhang och bland många människor helt och fullt legitimt att kommentera folks utseende på det här sättet. Samma sak, förstås, med skvallertidningarna:

image

Vem gagnar detta? Vem gynnas av skitsnacket och kommentarerna om andras kroppar? Mår vi själva bättre av det? Jag gör det inte, för på samma sätt som jag då påverkades negativt av Må Bra-reportagen så påverkas jag nu av vetskapen om att kroppar är något som ständigt iakttas och bedöms av andra, i tystnad eller i samtal när jag inte finns närvarande. Vad säger de om mig?

Lisa skriver såhär i det inlägg jag länkar ovan:

Jag har två motsatta åsikter om kroppshets. Å ena sidan älskar jag kroppar – jag finner dem intressanta, vackra, oväntade. Jag tycker att det är intressant att titta på Schmenus röv på samma sätt som jag tycker att det är intressant att titta på en dokumentär av Herzog – jag får en annan vinkel av skönhet. Å andra sidan hatar jag kroppar – de får mig att tänka på min egen, vilket jag försöker undvika då för mycket fokus på min egna kropp oundvikligen gör att jag fokuserar på imperfektionerna istället för att antingen bara runda av och vara medveten om helheten, eller också helt enkelt se den som något ointressant.

Jag håller med henne, och jag önskar som hon att vi bara kunde få leva med den där kroppen vi fötts med och alla andras kroppar runt omkring oss. Iaktta dem, förmodligen attraheras mer av vissa, men inte hålla på och bedöma eller värdera utifrån någon samhällelig mall som väldigt få kan (eller vill) leva upp till – eller för den delen utifrån generella medicinska rön angående BMI och annat.

Jag kan erkänna att jag iakttar (iakttar, inte bedömer) andras kroppar i omklädningsrummet ibland, för det hjälper mig att inse hur vi människor ser ut, att vi är så otroligt olika och att de nakna eller halvnakna kroppar som vi dagligen matas med via media är en sorts kropp. Inte en bättre sorts kropp, men inte heller en sämre sorts kropp – det är bara en ensidig bild av vad en kropp är eller borde vara, liksom. I omklädningsrummet samlas många sorter. Olika tjocka eller smala lår, rumpor, magar, olika stora och olika formade bröst, olika mycket gropar både här och där, bristningar, födelsemärken, ärr, åderbråck, mer eller mindre kroppsbehåring… Och jag värderar inte, men jag kan däremot fascineras och framför allt konstaterar jag att det är så människor ser ut och att ingen – av någon annan! – borde behöva värderas vare sig åt det ena eller det andra hållet. Jag hoppas att fler där inne tänker likadant.

Eller att de inte tänker på sin egen eller andras kroppar över huvud taget.

Filmen Prinsessa, och: Vem bestämmer vad som är attraktivt?

24 Apr

Jag såg Teresa Fabiks film ”Prinsessa” med mina elever. Det var rätt länge sedan nu, men när jag stötte på den där Biggest Loser-reklamen i söndags kände jag att detta faktiskt är något att skriva om, även om jag kanske inte tillför något som inte har sagts tidigare.

image

”Prinsessa” handlar om gymnasietjejen Maja som drömmer om att bli skådespelare. Hon ser dock inte ut som den typiska stjärnan, eftersom hon är rätt många storlekar större än den smala filmstjärne-normen, och hon är för mycket även i sin personlighet: Hon är den enda i teatergruppen som tar skådespeleriet på fullaste allvar, och är helt klart en av de bästa på att verkligen våga gestalta, men det är ju inte riktigt okej – lagom är som bekant bäst, för du ska inte tro att du är någon. Maja träffar dokumentärfilmaren Erika på ett bröllop, och de kommer fram till att Erika ska göra en film om Maja. Erikas tanke är en seriös dokumentär om en ung tjej som vill bli skådis, men den idén säljer inte – och i hemlighet skriver Erika kontrakt på att skapa en plump komedi med titeln ”Fett” och med det enda syftet att publiken ska skratta ut Maja. Mitt i allt detta blir Maja nära vän med Alex ur teatergruppen. Hon är kär i honom, men han är förstås ihop med gruppens elaka snygging – hon som alltid får prinsessrollerna som Maja nekas. På slutet kommer han dock ut som bög och tillsammans entrar han och Maja studentceremonin i utmanande kläder som Alex har sytt åt dem.

Jag tycker mycket om den här filmen. Den är verklighetstrogen, den är rolig, men också ofantligt sorglig – och ibland fastnar skrattet i halsen, skämskudden åker fram, eller så vill man gråta (och jag tillhör dem som verkligen gråter. Varje gång). Zandra Andersson gör dessutom rollen som Maja så otroligt bra. Mina elever gillade också filmen, de satt alla och hatade Erika när hon skrev på det förödande kontraktet, och jublade på slutet när allt ordnade sig. Dock fanns det alltid någon i varje klass som bara var tvungen att kommentera Majas vikt på ett otrevligt och opassande sätt:
”Åh fy fan! Så jävla äckligt!”
”Tänk att ligga med henne alltså – usch så vidrigt!”
Och så höll de för ögonen och ryggade tillbaka. Dessa reaktioner uppmärksammades dock direkt av andra elever i klassen, som med irriterade blickar och skarpa tillsägelser tillrättavisade de oförskämda eleverna.

Efter vi hade sett filmen följde dels fri skrivning om den i skrivböckerna, och dels diskussion (önskar dock att jag hade haft mer tid, men det var precis innan ett lov). Vi pratade om att ha drömmar, om att vara eller inte vara som alla andra, om vänskap och svek, om kroppsideal och skönhet, om sexualitet… Kanske var eleverna lite för unga för den här filmen, i alla fall vissa av dem, men som sagt: De gillade den, och vissa sa väldigt kloka saker.

Grejen är dock att ungdomarna i de flesta fall vet vad de ska tänka och tycka, men de vet också hur verkligheten egentligen är. De flesta poängterade särskilt i sina skrivböcker att Maja faktiskt var en väldigt fin människa i första hand, att hon kanske inte var den snyggaste, men det är faktiskt insidan som räknas och så vidare. Och just där måste vi stanna upp: ”Hon kanske inte är den snyggaste, men…” Vem är det egentligen som bestämmer vem som är snygg, attraktiv, har en fin kropp, en kropp som duger, en kropp som någon vill krama om, kyssa och rentav ligga med? Eleverna vet liksom redan att även om de skulle säga att ”det finns många som tycker att Maja är snygg”, så är det en lögn med samhällets mått mätt. För enligt samhällsnormen ska man inte se ut så, det är inte bara ohälsosamt, det är också osexigt och ett bevis på att du inte tar hand om dig eller att du inte vet bättre.

Det är inte helt lätt att bemöta dessa ”sanningar” om mänskliga kroppar. Jag förklarar att alla som är tjocka, alltså som enligt större delen av samhället är tjocka, inte alls är ohälsosamma. Vissa har jättebra värden, deras kroppar är bara byggda så, och vissa kanske inte hela tiden orkar arbeta emot sin kropps natur och gå på diet jämt. Och andra kroppar mår inte alls bra, som personerna i Biggest Loser till exempel – här har vi människor som mår både fysiskt och psykiskt dåligt av sin övervikt. Men bara för det har ingen annan, som inte lider av samma problem, rätt att tycka om deras kroppar eller om dem som personer.

Jag lyfte specifikt frågan om ”vem som är värd att älskas” och vem som har en kropp värd att älskas. Det blev inga djuplodande diskussioner om just detta – som sagt, eleverna är lite unga – men jag hoppas att några av dem åtminstone började tänka efter och fundera över sina egna ideal och varifrån de hade fått dem. Vi pratade förstås om fotomodeller, om modereportage, om reklam och vilka människor som får synas där. Vi pratade om kroppsideal för män och för kvinnor, och vi pratade om hur otroligt snäva dessa normer faktiskt är: Du får inte vara tjock, men du får heller inte vara för smal. Du ska ha muskler, men som kvinna få du inte vara för muskulös. Precis lagom är alltid bäst. Hur många kan leva upp till det?

Igår var jag och klassen på en modevisning för elever, av elever och med elever. Kreationerna hade skapats av högstadie- och gymnasieelever och det var ungdomarna själva som gick mannekäng. Här syntes verkligen en bredd, alla fick vara med. Vissa var pinnsmala, vissa hade hull på kroppen, några var korta, någon var otroligt lång – de representerade liksom hur ungdomar ser ut, ja, hur människor ser ut. Det var otroligt befriande och hoppfullt att se! Men de flesta av dem kommer aldrig få gå på någon catwalk igen, de kommer aldrig få vara med i något modereportage eller i någon reklamfilm – om inte idealen ändras förstås. Och visst, det ska väl inte heller vara allas dröm i livet, att få synas på en reklampelare, men ni förstår poängen. Vi påverkas alla av de osunda skitidealen. Alla behöver inte tycka att alla är snygga, attraktiva, åtråvärda – men vissa ska definitivt inte behöva ses som fula, oattraktiva, oliggbara av hela samhället.

Nej, jag vet inte. Nu svävar jag ut igen. Jag skulle egentligen vilja skriva en massa mer, både om filmen ”Prinsessa” och om (möjliga) diskussioner kring den. Jag skulle vilja belysa fler av de normer som filmen ifrågasätter, men även de normer som den reproducerar. Jag skulle vilja komma fram till riktigt smarta lösningar som gör att inga av mina elever (eller någon annan) längre ska behöva känna sig för för ful, för fet, för kort eller lång och att de inte heller ska döma någon annan efter utseendet. Inte på något vis. Men jag är för trött och kommer bara skriva alldeles för långt. Istället uppmanar jag er att se filmen ”Prinsessa” och sedan får ni ge mig något klokt som jag kan fundera vidare på.

Promenera på stranden i bikini tillsammans med en kille som älskar dig kan du bara göra om du är smal

21 Apr

Eller hur tolkar ni den här reklamen för Biggest Loser Sverige?

image

Jag tycker rätt bra om det här programmet och jag stöttar till 100% deltagarnas strävan efter att gå ner i vikt, för de mår både fysiskt och psykiskt riktigt dåligt av att vara så kraftigt överviktiga.

Vad jag däremot inte alls gillar är den här reklamaffischen, som enligt mig sänder signalen att den här tjejens viktnedgång i första hand handlar om att äntligen kunna ses som attraktiv av en man och visa sig i bikini tillsammans med honom på en badstrand. Och vem vet, kanske är det hennes främsta mål och jag dömer henne verkligen inte för det – det är samhällets skeva uppfattning om vilka kroppar som anses attraktiva och åtråvärda, och vilka människor som anses värda och möjliga att älska som jag blir förbannad på.