Tag Archives: pedagogik

Nätets skönaste häng för ämneslärare

1 Maj

Jag har feber och kroppen känns som ett slagfält, men något som väcker pepp och inspiration mitt i denna misär är att Apan // Apan satt i granen precis har dragit igång en site för alla oss lärare mot högre åldrar som vill förkovra oss ytterligare i våra egna och andras ämnen, diskutera skolan och läraryrket och inspirera varandra i vardagen, helt enkelt.

Är inte det ett skitbra initiativ? Vi lärare behöver stötta varandra så mycket vi bara kan!

Lärarbloggen heter sidan och jag vet även att Apan, eller Anna som hon ju heter på riktigt, söker fler bloggande lärare som vill dela med sig. Spana in vetja, och du som är lärare och bloggar/skulle vilja blogga kan kontakta henne direkt – kontaktuppgifter finns i bloggens första inlägg.

…och du som är ny läsare hos mig och gärna läser om just skolan och läraryrket, ta gärna en kik i kategorin lärare, skola & förskola. Inser att jag skrivit rätt få renodlade lärarinlägg sista par veckorna, men flera av mina tidigare inlägg är fortfarande (alltid!) väldigt aktuella – alltifrån debatterande texter om lärares villkor till funderingar kring och tips på hur man kan jobba likabehandlande och normkritiskt.

Nu ska jag fortsätta vila upp mig och innerligt hoppas att min sjukdom blir den sista i familjen på ett tag, det vill säga: Så att vi liksom inte börjar om från Adrian igen…

Annonser

En högstadielärares dilemma

30 Apr

Det finns ett stort problem med att vara högstadielärare och det är det faktum att mina elever går i högstadiet, medan jag har gått i högstadiet. Och det spelar inte alltid någon roll att jag är ung och har ett rätt skarpt minne av hur det var att vara högstadieelev och därför till viss del kan sätta mig in i deras situation – för jag gör det fortfarande ur en vuxens perspektiv, en vuxen som har gått igenom och bearbetat allt som hände under den där tiden och som nu kan se på enskilda perioder, händelser och personer med klarare blick.

Ibland är detta otroligt frustrerande och gör att lärarjobbet och allt extra engagemang för elevernas välmående känns lite… lönlöst. Alltså, jag vet ju att det inte är lönlöst och många elever kommer säkert se i efterhand att den eller den läraren brydde sig lite extra och faktiskt hade rätt sunda, kloka tankar och värderingar (eller vad det nu må vara) – men just i de där situationerna när vissa tar extremt mycket plats på bekostnad av andra, när menande blickar far genom rummet på ett sätt som syns, men är så subtilt att det just där och då inte går att ta upp, när tvivelaktiga åsikter och uttalanden om vissa (ej namngivna) personer i klassen eller på skolan slängs ut inför alla andra med en sådan självklarhet att det nästan känns omöjligt att bemöta på ett riktigt bra och fruktbart sätt… Då önskar jag att jag kunde åka tidsmaskin tillbaka istället, vara en lärare och en elev på samma gång, röra om i grytan, ta mig igenom vissa personers hårda yta och plocka fram det absolut finaste och bästa som jag tror (vill tro!) finns i alla.

För lätt är det inte. Att gå i högstadiet är inte lätt för någon (eller är det någon här som minns den tiden som den bästa i livet?) och det är väl själva fan att vi inte ska kunna ändra på det!?

Nu för tiden är det väldigt populärt med samtal om saker och ting, istället för att man faktiskt genomför. Jag tänker till exempel på handledningar och livskunskap och EQ och Olweus och Friends – det finns tusen metoder för hur man ska diskutera om att umgås, om att agera utifrån allas lika värde, om att vara en god kompis. Dessa samtal kan vara jättebra förstås, men de omvandlas inte alltid till något lika bra i praktiken, där vi faktiskt är tänkta att umgås, behandla alla lika värdigt och vara goda kamrater. Borde vi inte istället baka ihop allt till ett? För vad är annars meningen med dessa samtal?

När det gäller barn i behov av särskilt stöd talas det ibland om att ”det sociala går först!” och så fokuseras det på att barnet ska integreras i gruppen och skaffa kompisar, bli accepterad och lära sig ”socialt samspel” – innan det satsas på barnets praktiska och teoretiska kunskaper och färdigheter. Den som kom på detta måste vara rätt dum ändå, för agerar, socialiserar och kommunicerar gör vi ju i skolan i första hand kring kunskaper och färdigheter – och här blir det ju också mycket mer naturligt att vi hjälps åt, grupperar oss på olika sätt och kan dela med oss av vad vi kan. Det sociala kommer då lite mer på köpet – om alla inblandade faktiskt kan bidra med något.

Sedan behövs förstås alltid en kunnig, lyhörd och engagerad pedagog som är duktig på att lyfta varje individs styrkor, som styr upp arbetet genom lämpliga grupperingar och frågeställningar till exempel. Men, det jag på något vis ville komma fram till genom dessa små utsvävningar är just att det där samtalet om – metasamtalet – inte alltid är så himla fruktbart om det sker isolerat (och handen på hjärtat, i högstadiet är det lätt hänt att det sker rätt isolerat, eleverna rör sig oftast mellan många olika klassrum och lärare). Det är i praktiken det måste hända något, det är där vi pedagoger måste öppna upp för nya bekantskaper att mötas, lösa upp destruktiva kombinationer, uppmuntra och lära barn och ungdomar att både ta plats och att lyssna och förstås se till att vi jobbar på ett sätt som gör att olika människotyper har möjlighet att visa vad de kan – så att andra också inser att alla kan bidra.

Kanske feberyrar jag nu (ja, jag har feber) och kanske låter jag lika verklighetsfrånvänd och utopisk som lärarutbildarna när de naivt uppmuntrar lärarstudenter till både det ena och det andra som låter så fiiint i teorin men som i praktiken bara blir löjlig pannkaka, men… Jag tror på mig i alla fall. Även om jag just idag känner mig en aning hopplös och frustrerad.

Kan inte ungdomarna bara ha vett att vara schyssta mot varandra??

Normkritik och likabehandling för hela slanten – länktips

20 Mar

Jag ingår i en liten likabehandlingsgrupp på mitt jobb, ”intressegrupp för likabehandling och normkritik” kallar vi oss och vi sysslar med de absolut viktigaste frågorna i skolan, skulle jag vilja påstå. Idag hade vi möte och eftersom den här gruppens arbete inte har någon budget att tala om funderade vi på vad för vettigt vi kunde göra som inte kostar något – och svisch, så hade vi fått ihop ett klockrent blogginlägg för alla våra kollegor, fullspäckat med bra länkar att förkovra sig i på egen hand, att diskutera med andra kollegor och att ha som underlag för arbetet med eleverna. Och såklart är alla som läser min blogg superintresserade av att få ta del av vår klokskap, eller hur?

Så, helt sonika klipper jag in hela inlägget här:

Som vi alla vet så ingår det i vårt uppdrag som lärare och annan skolpersonal att behandla alla elever lika, det vill säga att främja lika rättigheter och möjligheter för elever oavsett kön, könsidentitet och könsuttryck, sexuell läggning, etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning, funktionsnedsättning eller ålder. Det finns dock en fara i att vi ibland tror att vi arbetar aktivt med likabehandling, fast vi egentligen inte gör det. För det räcker inte att vara öppen, tolerant, att respektera olika åsikter och se till allas bästa – vi måste aktivt fundera över vad vi säger, hur vi bemöter eleverna och varandra och framför allt: vad vi inte säger, vilka grupper vi osynliggör, utan att vi egentligen har för avsikt att göra det.

Att göra-listan för oss lärare är LÅNG, eller hur? Men om vi inte ser likabehandlingsarbetet som en extra ”att göra”-punkt, utan istället ser det som en helt självklar del i allt annat arbete, ja, då behöver det inte ta så himla lång tid. Naturligtvis krävs det dock att vi funderar ett extra varv på hur vi talar med och om eleverna, och det krävs att vi faktiskt har lite koll på diskrimineringsgrunderna så att vi inte glömmer bort någon grupp – utan att för den skull peka upp de grupper som ”avviker” från samhällsnormen.

Vi i den eminenta intressegruppen likabehandling och normkritik har sammanställt en lista med superintressanta länkar som ni alla borde ta del av! Använd gärna som underlag till diskussion under Olweusmöten eller arbetslagsmöten, som material till handledning med eleverna eller bara för att själva förkovra er i dessa viktiga ämnen.

Normkritik och likabehandling – övergripande
– Otroligt bra material från Rfsl Ungdom. Behandlar massor av olika samhällsnormer. Alla lärares bästa vän! 
http://www.rfslungdom.se/sites/default/files/bryt_upplaga3.pdf

– En liten grundkurs i normkritik och varför det är så viktigt att vara normkritisk
https://docs.google.com/a/edu.sollentuna.se/file/d/0B4P2IbGC3Z9tRDBiWW53Y09nQU0/edit

– Ungdomsmottagningens egen hemsida
http://www.umo.se/

– Konkreta normkritiska övningar för pedagoger
http://www.lasupp.nu/

– Checklista för hur du kan tänka normkritiskt
http://jamfota.se/wp-content/uploads/2011/05/nolltoleranscirkel.pdf

– Om att likabehandling måste göras – det sker inte av sig självt
https://minasannaord.wordpress.com/2013/02/06/likabehandling-behover-inte-ta-tid-men-det-maste-goras/

– Om någon eventuellt skulle vara skeptisk mot normkritik…
https://minasannaord.wordpress.com/2013/02/27/nej-det-gar-inte-att-skylla-pa-normkritiken/

Kön, könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning
– Intressant artikel som på ett konkret sätt ifrågasätter normen att män är starkare än kvinnor. För ja, det är en norm!
http://www.tidningenkomut.se/2013/03/spelet-om-konet/

– Om transpersoners utsatthet inom idrotten
http://www.tidningenkomut.se/2013/03/bakom-fel-dorr/

– Onödig heterosexualisering i läromedel
https://minasannaord.wordpress.com/2013/03/18/onodig-heterosexualisering/

– Hbtq-kojan – för hbtq-ungdomar som vill ha stöd i form av en mentor
http://www.hbtqkojan.se/

– Mer om könsnormer inom idrotten
https://minasannaord.wordpress.com/2013/03/16/spelet-om-konet-om-konsuppdelning-inom-idrotten/

Funktionsnedsättning/tillgänglighet
– Filmer om tillgänglighet – om världen skulle vara ”tvärtom”
http://www.handisam.se/Publikationer-och-press/Informationsmaterial/Oka-tillgangligheten-nu1/Tillganglighetsfilmer/

Etnisk tillhörighet, religion eller annan trosuppfattning
– Jonas Hassen Khemiris öppna brev till Beatrice Ask. Har du inte läst detta så MÅSTE du göra det.
http://www.dn.se/kultur-noje/basta-beatrice-ask

…och hörni: Kom ihåg att likabehandling inte behöver vara så krångligt, om du bara vill och bestämmer dig för att ta på dig normglasögonen, ser över de läromedel du använder eller reflekterar kring hur du talar med och om eleverna så har du förmodligen kommit en liten bit på väg.

Nej, det går inte att skylla på normkritiken (säg tack istället!)

27 Feb

Okej, jag ska försöka att fatta mig kort nu. Eller i alla fall extremt tydligt, så att du som eventuellt är mot normkritik, genustjafs och argsinta feminister ändå ska orka läsa hela vägen (eller trampade jag någon på tårna nu? Bra utgångsläge… Puh, jag kan liksom inte låta bli).

Många som missförstått det här med genustänk, normkritik eller för den delen feminism, vill gärna tro att ojämlikhet i samhället går att skylla på just dessa företeelser. Till exempel har vi det faktum att pojkar på en generell nivå halkar efter flickorna i skolan. Jag håller mig till det exemplet, så det blir tydligt.

Statistiken visar att pojkar läser sämre, har svårare att koncentrera sig och får lägre betyg än flickor. Detta menar många anti-genusmänniskor (jämställdister, biologister eller vad de nu vill kalla sig) har att göra med att vi pedagoger ser för lite till de biologiska skillnaderna mellan flickor och pojkar. Att skolan anpassas för flickorna och att pojkarna därmed inte hänger med. Beviset? Ja, statistiken förstås, samt att det uttryckligen står i läroplanen att vi ska jobba med att motverka traditionella könsmönster. 1 + 1 = 2, enkel matematik.

Men ser ni, så enkelt är det inte. För det första så saknas i mångt och mycket genuskompetens och normkritisk kompetens i skolorna – överlag arbetar inte pedagoger med detta särskilt mycket alls, skulle jag vilja påstå, och om de gör det så ofta på ett självtolkat vis som kan bli fel (lärare har som bekant en hel del måsten på sitt bord, och likabehandlingsfrågan prioriteras sällan).

För det andra så är inte alla pojkar biologiskt lika varandra och inte flickorna heller – och det är snarare där skon klämmer, skulle jag i egenskap av genusmedveten och normkritisk lärare, vilja påstå. Skolan och undervisningen innehåller för lite normkritik helt enkelt, och därför ställs ibland högre krav på flickor och lägre krav på pojkar.

Jag kan illustrera detta med en bild:

Du har en klass med tio pojkar och tio flickor i. Vid avslutningen i nian tilldelas sju av pojkarna E eller D i svenska (de två lägsta, men ändå godkända betygen), två stycken kanske får C och en har presterat ett B eller till och med ett A. Vänder du dig sedan och tittar på de tio flickorna så ser bilden lite annorlunda ut – för där kanske tre stycken nått E eller D, fyra har C och tre har B eller A. Vad säger då statistiken? Jo, att pojkar presterar sämre, generellt sett.

Men om du stannar upp ytterligare och synar hela pojkgruppen så är det ändå en rätt brokig skara som står framför dig – för allihop har inte E eller D, det finns faktiskt några som har presterat högre. Därför kan du inte säga att undervisningen måste anpassas till ”pojkars sätt att tänka” eller att pojkar ”rent biologiskt” har svårare för att lära sig saker och få höga betyg – det vore att säga att tre av pojkarna inte är några pojkar (eller?).

Hur tänker då normkritikern, som ju ser till hur alla sociala normer påverkar människor, bland annat de gällande kön? Vi väljer att inte prata bort eller ens förklara den lite ”sämre” prestationen i termer av ”ja, pojkar har det inte lika lätt med läsningen/reflektionen/analysen” utan vi ser till helheten, den enskilde individen och dess förutsättningar – vilka kan vara kopplade till alltifrån biologiskt kön till socioekonomisk bakgrund, föräldrarnas modersmål – eller varför inte elevens tidigare upplevelser av skolan, eventuella lässvårigheter och – förstås! – förväntningar och invanda beteenden utifrån sin könstillhörighet.

Med en högre grad av normkritisk och/eller genuskompetens är jag övertygad om att vi kan sudda ut åtminstone vissa av de där generella skillnaderna mellan pojkar och flickor – utan att, som nu, använda standardiserade prov som kräver ett högre antal rätt av flickan för att hon ska få samma poäng som pojken (prov som definitivt inte har utformats av en normkritiker).
För på vilket sätt gynnar det pojkar att bli bättre i skolan?

pojkar

Mer om detta med statistik kontra enskilda individer:
Att köna leder inte direkt till någon förändring.
På tal om det här med kön…

”Vadå, tjejer är ju sämre!” – när man inte riktigt lyckas nå fram

20 Feb

Vi såg en film igen på svensklektionen, en kortfilm som handlade om att bli arg och om vad unga människor upprörs över. Ett av barnen i filmen blev arg över en situation som jag tror många kan känna igen, nämligen att en fotbollstränare hade ropat ”Du spelar ju som en jävla tjej!!” när en kille spelade dåligt.

En klassiker? Något jag ändå trodde, eller hoppades, inte hände längre. Men jo, det förekommer visst, och några killar i klassen kunde fnissande intyga att så skriker deras tränare JÄMT till dem när de spelar för ”dåligt”. De tyckte inte det var konstigt, för vadå, ”tjejer spelar ju sämre!” Och ett bevis på att tjejer spelar sämre var att läktarna minsann är tomma när tjejer spelar och att biljetter till herrmatcher kostar flera hundra euro, medan dammatcherna kostar en hundring att bevittna. Det fanns så klart ingen annan förklaring: tjejer är sämre på sport. Punkt.

Och jag vet ju att flera tjejer i den klassen sysslar med olika sporter, är superduktiga och gärna vill bli proffs. Hur kul känns de för dem att bli dömda på förhand gång på gång?

Jag försökte förklara för eleverna på olika sätt varför ett sådant uttalande är problematiskt och hur uttalandet i sig bidrar både till synen på vem som är sämre eller bättre på sport och vem som faktiskt, i realiteten blir bättre – samt, förstås, hur det påverkar synen på tjejer och killar i allmänhet. Flera andra elever hade också vettiga förklaringar. Vi pratade om skillnaden mellan att spela inom högsta eliten och på deras nivå, som 12-åringar, vi pratade om att det konstigt nog är ett rätt nytt fenomen att t.ex. damfotboll och damhockey visas på tv, att någon satsar tid och pengar på att det ska gå bra för dem. Och visst påverkar det ”hur bra” damlagen är (skulle Zlatan vara lika bra idag om han, som Viktoria Svensson under hela sin karriär, tvingades jobba heltid vid sidan om?). Vi pratade också om att du blir bra på det du gör, och om en tolvårig flicka har hållit på med kampsport i åtta år, självklart är hon då bättre än vem som helst som kommer ny i gruppen.

Vem bestämmer förresten vad det innebär att vara bra?

Men det gick inte att nå dem vars tränare uttalade sig sådär illa om tjejer, för han är ju deras förebild och ledare inom deras sport. Självklart kan inte en lärare eller en klasskamrat få dem att tänka om bara sådär.

Slutsats?
1. Vi i skolan kan inte själva skapa förändring, både föräldrar och ledare inom fritidsaktiviteter måste vara med på tåget.
2. Jag hoppas innerligt att mitt barn aldrig vill börja spela hockey…

Och bara så ni vet: Jag har i alla fall bokat biljetter till fotbolls-EM i sommar. Dam-EM.

Nu trampade jag i klaveret…

19 Feb

Tillbaka på jobbet efter kräksjukan. Tyska första lektionen och jag tänkte, äsch då, vi drämmer till med en hörövning såhär två dagar innan provet, det kan ju aldrig vara fel.

Klädesplagg på tyska skulle förklaras och eleverna fick titta på bilder och ringa in de plagg som beskrevs. Hur fel kan det gå? Ganska rejält, för som vanligt tror jag för gott om mänskligheten och tog för givet att kläderna skulle förklaras utifrån färg, form och väderlek – men icke sa nicke…

(Tänk er följande, fast med tysk basröst, gissar att det var en man):

”Det här klädesplagget tycker mamma att Lisa ska bära till morfars födelsedagsfest!” 
(svar: en klänning)
”På kontoret har pappa på sig en vit *piiiip* och en randig *piiiip*. Då ser han väldigt stilig ut!” 
(svar: en skjorta och en kostym)
”I Skottland finns det vissa män som bär det här plagget, men i Sverige, Tyskland och många andra europeiska länder, är det bara kvinnor som har på sig den.” 
(svar: en kjol)

Åh, herregud. Jag rodnade hela första genomlyssningen, bad eleverna om ursäkt och sa till dem att ta på sig sina riktigt normativa stereotypglasögon inför lyssning nummer två.

Lärdom av detta: Lita aldrig på ditt läromedel. Lyssna alltid igenom varje hörövning innan du spelar upp den för klassen.
Nästa uppgift för eleverna: Träna på att beskriva klädesplagg utan att använda sig av könsstereotyper.

image

”Åh, tänk om Jonas Gardell var min pappa!!”

13 Feb

Det är inte ofta svensklektioner slutar med att elever dansar runt i ring och hoppar av glädje. Ännu mer sällsynt är att de samtidigt i förtjusning ropar att de önskar Jonas Gardell var deras pappa. Men det hände mig idag, faktiskt.

Jag vet inte om det beror på att jag är en grym lärare, eller om jag bara har råkat få grymma elever?

Vi diskuterade ”En komikers uppväxt”, som eleverna just har läst ut, och det är otroligt roligt att de flesta är så himla engagerade. Jag tvivlar inte på att ”En komikers uppväxt” är en fantastisk bok, för det är den, men att fjortonåringar blir så entusiastiska är häftigt – den är trots allt inte helt enkel att förstå, även om frågorna som jag ställer utifrån boken och diskussionerna vi har förstås underlättar tolkningen av den en del. När de drar paralleller till sin egen verklighet och till nuet och kommer med massor av så vansinnigt kloka slutsatser om att vara tonåring, om mobbning, om att vara sig själv – det är då jag får ett sånt där teacher hallelujah moment och jag får hålla mig i schack stenhårt för att inte börja lipa av ”åh det är så himla fint och så hemskt på samma gång”-känslosvallningar (sedan jag fick barn är gråten tydligen min kropps första känsloreaktion, vilken känsla det än gäller).

Nästan hela klassen tycktes ha tittat på filmatiseringen utöver läsningen, och det var ju skandal att jag inte sett den, för det bara måste du!! Och ”Torka aldrig tårar utan handskar” – några var helt fast. Och Gaygalan – såg ni den? Åh, det var så himla bra och…

Sådant gör verkligen min dag.

På tal om att göra världen lite bättre, liksom.

Likabehandling behöver inte ta tid – men det måste göras

6 Feb

Eftersom det här inlägget fick en hel del respons så blev jag inspirerad att fortsätta lite på samma linje; nämligen faran i att så otroligt många inom skolans värld (och förstås även andra, men nu fokuserar jag på skolan) faktiskt tror att öppenhet och respekt – och även tolerans, detta otäcka ord – räcker när det kommer till likabehandlingsarbete. Många använder ”normkritik” som begrepp, men talar i samma mening om att ”vi måste se till att prata om homo- och bisexuella ibland” – och tänker då inte alls på att de faktiskt glömde bort de stackars heterosexuella (eller varför de glömde bort dem). Och i nästa steg glöms det ofta bort att alls prata om de där homo- och bisexuella ändå.

Vårt svenska samhälle är ju så himla långt framskridet när det kommer till hbt-personers rättigheter och möjligheter; lesbiska par får insemineras, homopar får prövas för adoption, gifta sig i kyrkan och alla älskade ju Jonas Gardells ”Torka aldrig tårar utan handskar”. Så det är väl klart att alla få vara precis den de är, accepteras och respekteras för det? Hur mycket mer jobb behöver vi lägga ner egentligen?

En hel del, förstås.

För samtidigt sker i skolan det ständiga osynliggörandet av alla identiteter och kärleksrelationer som frångår den heterosexuella monogama tvåkönsnormen. Så är det faktiskt, tro det eller ej. Det krävs att någon, en skolledare eller en pedagog med normkritiskt specialintresse och ett jävlar anamma, ser till att detta lyfts upp på agendan någon gång ibland – och man får kämpa för att göra sin röst hörd. Ja, så är det faktiskt. 

Och detta handlar inte om att gnälla över småsaker, det handlar om att massor av ungdomar i skolan blir trakasserade, ignorerade eller mår skitdåligt över att de inte kan vara den de är (om de inte själva har en jäkligt stark självkänsla från början, som gör att de vågar sticka ut – mot alla odds) och i ett vidare perspektiv handlar det om att massor av länder runt om i världen just nu går i motsatt riktning vad gäller hbt-personers rättigheter, och skapar lagar som alltmer inskränker dessa människors möjligheter att leva sina liv. Sådan är verkligheten, och vi bidrar, direkt och indirekt, till att detta kan fortgå genom att tro att vi jobbar likabehandlande, inkluderande, normmedvetet utan att faktiskt göra det.

Jag kan inte säga att jag är någon stjärna heller, såklart inte, som lärare har man dessutom en väldigt massa att göra och tänka på precis hela tiden – men jag är åtminstone medveten om det. Och när jag, som igår, fick frågan av en kollega om hennes arbetslag kunde få lite tips av mig på hur de kan jobba normkritiskt med temat kärlek, då blir jag skitglad, för då har jag faktiskt nått fram med vad jag står för och vad jag kan bidra med.

Och helt hopplöst är det uppenbarligen inte, även om det känns så ibland.

Men det kanske viktigaste av alltihop: Likabehandlingsarbete behöver inte ta massor av tid. Det som möjligen tar tid är att man måste se, och inse, var problemen ligger och hur man i det lilla kan bidra till att förändra situationen:

– Vilken litteratur läser vi, och finns det något i den litteratur vi läser som särskilt mycket reproducerar en norm som kanske borde belysas och problematiseras?
– Kan vi byta ut eller lägga till någon ny litteratur för att undvika att det blir för hetero, för vitt, för könsstereotypt – om det är det?
– Kan vi undvika att slentrianmässigt dela in eleverna i tjej- och killgrupper och sluta utgå ifrån att personer som (vi antar) har liknande könsorgan ska trivas så bra tillsammans och ha massor gemensamt?
– Kan vi helt enkelt bara ha i bakhuvudet när vi går in i klassrummet att vi där inne kommer att möta ungdomar med alla möjliga könsidentiteter och sexuella identiteter, med olika ursprung, religion, funktionsförmåga osv. osv. och helt enkelt tala, handla och bemöta utifrån det?
– Kan vi se till att försöka prata om normen ibland, och inte bara om det som är mindre vanligt, annorlunda, avvikande?

Ja.

Så mycket om det.

Och du som orkade läsa ända hit: Fler tankar, idéer, invändningar som borde lyftas när vi ändå är igång?

”Varför tänder alla tjejer på bögsex?” – om att vända lite på steken i svenskundervisningen

4 Feb

Mina åttor läser just nu två gemensamma skönlitterära böcker: Jonas Gardells ”En komikers uppväxt” i den ena klassen (denna helt fantastiska bok!!!) och ”Förföljaren” av Magnus Nordin i den andra. Utan att skämmas erkänner jag villigt att Gardells bok i min värld vinner över klichédeckaren, men det känns schysst med två helt olika typer av böcker – de flesta eleverna gillar någon av dem.

Som vanligt i en klassisk ungdomsroman, vilket ”Förföljaren” trots sina deckardrag ändå är, så avlöser klyschorna varandra. De duktiga flickorna blir kidnappade och mördade av de farliga pojkarna, och det är den ultrareko svärmorsdrömmen som blir hjälte på slutet. Dessutom innehåller boken ett avsnitt då pojkvännen (och rockmusikern) ska ligga med sin tjej, och eftersom det är hennes första gång är hon förstås lite nervös – något som löser sig då han (efter att ansvarsfullt ha ordnat fram en kondom) är så försiktig så, och hela hennes sexualdebut blir hur mysig som helst. Därefter följer en scen där kompisgänget sitter på ett café och en av killarna tycker att de två tjejerna borde hångla, för det skulle vara så himla hett, fniss och suck, ”är ni inte ens lite bisexuella?”, ”varför tänder alla killar på tjejsex?” osv osv.

Och alltså puh! Kan man läsa sånt här med sina högstadieelever? Jo, det kan man väl, men inte utan att ta upp det för diskussion, eller? Jag kan verkligen inte göra det – för ungdomarna tycks ju inte ens märka vad det är som pågår i de där sekvenserna. Inget att ens rycka på axlarna åt. Är dessa bilder självklara för dem?

Det är inte helt lätt. Att upptäcka och ifrågasätta väl inpräntade kön- och sexualitetsnormer är inte lätt, särskilt inte när man är 14 år och mitt inne i att skapa sin egen identitet, oftast till stor del kopplad till just kön och sexualitet.

Och för mig att ställa rätt frågor på ett sätt som ungdomarna förstår är inte heller lätt.

Idag valde jag att läsa upp hela scenen om det uteblivna lesbiska hånglet för dem, fast jag bytte ut tjejnamnen mot killnamn och tvärtom. Och då händer det något! När Andrea ber Jack och Samuel att hångla upp varandra för att det är så himla hett, och Jack ställer frågan till Andrea varför tjejer jämt tänder på bögsex – då blir det bara jätteknasigt, pinsamt, fnissigt, för något sådant har de ju aldrig hört talas om! Och plötsligt blir självklarheten i att de två tjejerna skulle hångla med varandra för killens skull inte lika självklar längre; det blir istället rätt löjligt och konstigt.

Jag vet inte om jag fick alla med mig, och jag vet inte om jag lyckades få gruppen att se vad som faktiskt händer runtomkring dem, i böcker, på film, i verkligheten, gång på gång varje dag. Men jag lyfte i alla fall frågan, jag synliggjorde normen och hjälpte kanske samtidigt någon att våga hantera verkligheten på ett annat sätt…

Att vara obekväm är rätt obekvämt – även om man har rätt

1 Feb

image

Idag på morgonen beställde jag ett gäng böcker på nätet för att ge till förskolan. ”Pinsamt värre, Krille!”, ”Värsta prutten, Lolly!” och ”Dojo på skattjakt”. Alla tre från superbra Olika förlag. Bokbeståndet på nya förskolan är nämligen både pyttelitet, slitet och rätt traditionellt. Och eftersom det i entrén hänger ett ex av ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för två” borde det ju vara en välkommen present?

Självklart måste flera olika familjekonstellationer finnas representerade i de böcker som presenteras för barnen. Självklart måste Adrian få läsa om en familj som han senare själv kan identifiera sig med. Självklart måste det finnas böcker som utmanar de traditionella könsrollerna – det står ju uttryckligen i läroplanen.

Men ändå känns det obekvämt.

Hur kommer personalen reagera? Är det inte rätt typiskt att vi, som är det lesbiska paret och som klär vår son i rosa, kommer med de här böckerna? Och att jag, som själv är pedagog, tar mig friheten att lägga mig i verksamheten? Om en heterosexuell man skulle komma med ett sådant bokpaket skulle han ses som en medmänsklig hjälte, men om vi gör det kan det uppfattas som rätt typiskt eller rentav irriterande.

Eller är jag fördomsfull nu?

Tänker på när jag och min gaystudentkollega föreläste för lärarstudenter på det forna Lärarhögskolan i Stockholm. Det var tacksamt att bjuda in oss, eftersom högskolan själva inte hade så mycket hbt-kompetens att bidra med. (och så var det rätt tacksamt att vi trots vår läggning kom till föreläsningen och såg så vanliga ut, särskilt tur var det att O, som representerade bögsidan, såg ut som en rätt vanlig kille och ”inte kom in i en rosa plyschhatt eller liknande”). Vi tog hur som helst upp litteratur som ett enkelt sätt att jobba mer inkluderande, och då hände det vid ett par tillfällen att diskussionen blossade upp:
”Men det är inte säkert att vi bara sådär kan börja läsa såna böcker för barnen! Det kan finnas föräldrar som tar illa upp – och då får vi ta skiten för det! Det är inte helt lätt!”

Nä. Såklart det inte är. Att vara obekväm är inte så bekvämt. Och det är självklart att det på vissa skolor, i vissa områden är särskilt svårt – kanske finns det nog med problematik att ta hand om som det är. Vi, som bor söder om Söder och lämnar vårt medelklassbarn på en förskola med en massa andra medelklassbarn, har det rätt förspänt ändå.

Så jag kanske inte ska skämmas. Jag kan faktiskt begära ett och annat från den här förskolan, till exempel att mitt barn i en bok av femtio ska kunna läsa om en familj med ett barn och två mammor som åker på charterresa.

Det är ju för tusan så nära hetero- och kärnfamiljsnormen som man kan komma…