Tag Archives: Pernilla Alm

Jag är för att träna elever i att ta eget ansvar – men självklart ska läxor aldrig ersätta undervisningen

17 Sep

Okej. När man bloggar sällan hopar sig ämnena när tiden väl finns, och därför har jag nu tre blogginlägg som jag skulle vilja färdigställa: Ett om det fantastiska med förskolan (apropå Alex Schulmans irriterande krönika i Aftonbladet för någon vecka sedan), ett om surrogatmödraskap och ett om läxornas vara eller icke vara, apropå ett inlägg jag läste nu alldeles nyss men också apropå Moderaternas obehagliga reklam i tunnelbanan om ”lexhjälp åt alla”.

Så, var ska jag börja? Eftersom jag egentligen har mängder av lektioner att planera så passar det väl bra att skriva om skolan = läxor. Och för att inte hålla er på halster för länge så kan jag direkt meddela att jo, jag är faktiskt för läxor – rimligt stora läxor, med ett tydligt syfte och utformade på ett sätt så att eleven utan större problem kan klara av att göra dem själv, utan stöd av en vuxen (utöver mig då, förstås). Varför? Det kommer jag till nedan.

Det här blogginlägget av Pernilla Alm dök upp i mitt facebookflöde och jag tänker inte motsätta mig att texten är välskriven och innehåller många bra argument mot läxor. Likväl tänker jag inte fullt ut hålla med henne. Eller, såhär: Jag blir irriterad när lärare tycks tro att deras ämne är det enda som eleverna har på schemat och därmed delar ut enorma läxor med kort varsel. Jag blir även irriterad när läxor består i att eleverna ska lära sig nya saker, göra nya upptäckter och befästa kunskaper som aldrig behandlats under lektionstid. Det är självklart inte okej, för undervisningen ska ske i skolan, av utbildade lärare. Men som sagt: Som företeelse är läxor trots allt något jag förespråkar – inom rimliga gränser.

Anledningen till att jag aldrig någonsin (tror jag) kommer sluta dela ut läxor då och då är dels att jag vill träna eleverna i att ta eget ansvar, dels att de själva ska få möjlighet att upptäcka vilken studieteknik som passar dem bäst (som ett led i att rusta dem för framtida studier) och dels för att alla kunskaper omöjligen kan läras in och befästas enbart under lektionstid. Ta mitt ena ämne till exempel, tyska. Under två sextiominuterspass i veckan går det inte att lära sig tyska, särskilt inte om du ena veckan är sjuk en av dagarna och nästa förlorar du ytterligare en timme på grund av en friluftsdag. Sänka kraven? Nej, det tänker jag inte göra (och det är ju inte ens upp till mig, för övrigt, jag följer kursplanen). Att läsa om eller lyssna på en text som vi har jobbat med under lektionstid, att träna ord och uttryck som eleven under lektionen har skrivit upp i sitt häfte eller som jag har lagt in på den interaktiva lärplattformen glosor.eu – det kan elever göra utan stöd av någon vuxen, och det kan till och med ske på skolan, direkt i anslutning till skoldagens slut eller under någon rast. Med små medel hålls då språket vid liv och du befäster nya ord, och under nästa lektion behöver vi inte börja om från noll utan kan fortsätta där vi slutade senast.

Och så har vi mitt andra ämne, svenska. Just nu får mina sjuor ordkunskapsläxa, 12 svenska ord varje vecka. Vi går tillsammans igenom orden (som är plockade ur den gemensamma boken vi läser) och så ska eleverna i första hand träna på ordens betydelse och att kunna använda dem, och i andra hand även träna på stavningen. Då och då har jag även delat ut läsläxor, för ja, det behövs faktiskt. Ungdomar läser allt mindre; jag skulle säga att över hälften av eleverna i mina klasser aldrig läser en skönlitterär bok på egen hand. De har inte tid, de tycker att läsning är tråkigt – och det blir inte direkt roligare av att deras läshastighet och läsförståelse aldrig utvecklas. Den här artikeln av Gunilla Molloy har jag tidigare länkat till, likaså den här av författaren Johan Unenge och i övrigt behöver jag inte säga så mycket mer om det: Läsning är superviktigt, och tio minuter om dagen hinner alla läsa.

Men. Och jag trycker verkligen på ordet men: Läxor ska aldrig, aldrig någonsin ersätta undervisningen, och elevens modersmål (eller föräldrarnas modersmål) eller för den delen föräldrarnas akademiska bakgrund ska aldrig, aldrig verka begränsande för elevens möjligheter att göra läxorna.

Moderaterna skriver på sina reklamaffischer (valaffischer?) att de vill ge ”lexhjälp åt alla!” och utan närmare eftertanke vill jag naturligtvis nicka och hålla med. Ja, jag tycker att läxhjälp i skolan är toppen. Där jag jobbar nu har vi läxhjälpstimmar insprängda i schemat, en timme i veckan för varje klass, och vi försöker hitta ytterligare timmar för att kunna stötta extra i kärnämnena. Men – ändå blir jag så otroligt provocerad av den där texten, just för att den är signerad Moderaterna och den borgerliga regeringen; den regering som skurit ner på resurser inom skolan och som därmed gjort att skolan just nu befinner sig i kris. För tack vare vår sittande regering behövs verkligen den där läxhjälpen som de så fint förespråkar – för jag hinner inte ge mina elever det de behöver under lektionstid (och det gäller både på mitt nuvarande och på mina tidigare jobb). Om jag kunde skulle jag undervisa många elever (t.ex. elever med annat modersmål än svenska, elever med koncentrationssvårigheter och elever som på andra sätt har svårt med det svenska språket) i mindre grupper för att verkligen ha möjlighet att individanpassa. Ett annat alternativ vore att ha tillgång till en specialpedagog eller en svenska som andraspråks-lärare under samtliga svensktimmar. För då skulle det inte behövas någon läxhjälp, tror jag. Om alla elever kunde tillgodogöra sig det absolut viktigaste under lektionstid och fick hjälp att hitta sina bästa studiestrategier, då kunde de själva klara av en mindre mängd läxor utan vuxnas inblandning. (Jag spränger med andra ord in ett litet försynt önskemål såhär mitt i texten: Please, regeringen, ge oss de resurser vi behöver i skolan istället – läxhjälpsbehovet är inte det mest akuta. Inte egentligen.)

Men okej. Jag är alltså för läxor, samtidigt som jag kan se problemen med dem. Innan jag avrundar vill jag dock säga några ord till om ett av mina argument för läxor ovan, nämligen det om eget ansvar: Som det ser ut i skolan just nu tar de flesta lärare med sig en bunt pennor till varje lektion – eftersom eleverna inte klarar av att ta ansvar för en egen penna. Dessutom, om vi har planerat en övning i datorn, skriver vi även ut några ex av uppgiften – eftersom det alltid är några elever som har glömt datorn hemma alternativt har glömt/tappat bort laddaren. Jag samlar även in elevernas extranycklar till skåpen och får rycka ut som skåpsöppnare ungefär varje dag, eftersom de har glömt nyckeln hemma. Och dessutom undviker alltfler lärare att ge eleverna läxor – eftersom de inte klarar av att ta ansvar för att göra läxor (okej, inte enbart därför – men det är en anledning). Med risk för att låta som en bakåtsträvande surkärring så vill jag säga såhär: Jag tycker inte att den här utvecklingen känns okej. Och jag tycker definitivt inte heller att vi gör eleverna en tjänst genom att frånta dem alla möjligheter till eget ansvar. Däremot, vilket jag ju redan har sagt ovan på en massa olika sätt, så tycker jag självklart att vi måste guida dem i att kunna ta det där ansvaret. Vi måste ge dem goda möjligheter att lyckas, vi måste ge dem tydlighet, vi måste sträva efter att ge alla elever det stöd de behöver – och vi måste även ha höga förväntningar på dem: Vi måste se dem som kompetenta nog att genomföra mindre uppgifter på egen hand. När ska de annars lära sig? undrar jag.