Tag Archives: pojkar

Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte barnkläder som dessa

11 Maj

Vi skulle egentligen bara ta oss en snabb titt på barnkläder eftersom Adrian behöver en ny tunn munkjacka eller två, något lätt att dra på och av när vädret växlar nu under sommaren. Vi hittade inte vad vi sökte, för det enda som fanns var det här:

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

image

Jag vet – frågorna har ställts tusen gånger förr, men jag frågar igen:

Vad exakt är det i flickors biologi som försvarar att de som treåringar uppmanas bära glittriga volang- och spetsbikinis? Vad är det i deras fysiologi som kräver att de bär bikini över huvud taget? Och vad är det som gör att flickor (rent biologiskt?) ska pyntas med en massa krimskrams, smycken, diadem, glitterspännen och glittriga handväskor – medan pojkars kroppar inte alls behöver sånt? Hur kommer det sig att flickor bör ha på sig minishorts och kjolar som knappt täcker blöjan, medan pojkars shorts går ner till knäna (och för säkerhets skull pryds med en bil på rumpan)?

image

image

Och om allt detta inte har med biologi och fysiologi att göra (vilket det givetvis inte har) så undrar jag – än en gång – hur klädtillverkarna tänker. Att svara ”Men flickor vill ju ha fina kläder” eller ”Vi följer konsumentens önskemål” är liksom inte ett vettigt svar.

Det är en sak att vissa vill hävda att flickor och pojkar är olika av naturen, fine, tyck det då – men betyder det verkligen att flickor ska kläs som små utställningsdockor i tighta, utsmyckade kläder som framhäver deras kroppar, medan pojkar kläs i slitstarka, rymliga plagg som genom färgstarka tryck skriker ut hur snabba eller aggressiva de är? Nej, naturligtvis inte.

Till råga på allt låter de inte ens Pippi, världens starkaste flicka och så långt ifrån flickstereotypen man kan komma, vara just Pippi – för inte fasen skulle hon klä sig såhär:

image

 

(Jag tänkte för övrigt skicka detta till H&M, på tal om att säga ifrån…)

Annonser

Är det mer okej att en pojke är ”fin”?

29 Apr

Jag vabbar idag igen. Adrian har ingen feber längre, men nu misstänker vi urinvägsinfektion och har varit iväg på Vårdcentralen för att ta urinprov. Svårt dock att ta urinprov på en unge som för det första anar oråd och börjar streta emot så fort läkaren (hur snäll hon än ser ut) öppnar dörren till mottagningsrummet och för det andra inte ens vill kissa på grund av att det svider. Nåväl. Vi fick med oss hela artilleriet hem och hoppas kunna få fram önskat prov under dagen.

Hur som helst klädde jag Adrian i nya kläder dagen till ära (varför, kan man ju fråga sig egentligen, när vi bara skulle till Vårdcentralen – men jag skyller på berget av smutstvätt som väntar på eftermiddagens tvättid). Detta innebar den nya ”tjej”tröjan som jag visade i det här inlägget; ljusblå med fjädrar i olika färger, smalt skuren för en liten ”flick”kropp, och till det ett par rätt så matchande orangea jeans (köpta på rea, och därmed hittade i en okönad hörna – men den lilla plastdiamanten på byxknappen vittnar om var byxan från början hörde hemma).

Och vad hände? Läkaren överröste honom med komplimanger om hans fiiina kläder i så fiiina färger och med så fiiina mönster. Naturligtvis som ett sätt att försöka avleda honom från att fortsätta gråta, men ändå, jag tyckte att det var rätt… intressant. Det här med ”att vara fin” är ju annars något som oftast är förbehållet flickor, och en pojke i så kallade fiiina kläder kan inte räkna med att få uppmärksamhet för det – särskilt inte om de fiiina kläderna är feminint kodade (och en pojke klädd i klassiskt manliga finkläder, såsom skjorta och slips, får snarare höra att han är ”stilig” eller ”en riktig liten herre!”). En flicka får däremot i stort sett alltid det där fiiin-berömmet om hon har nya kläder eller bara någon liten rosa detalj någonstans. Ni vet.

Då är frågan: Vad tycker jag om detta? Jag vill på intet vis göra mig löjlig över läkaren eller kritisera henne för berömmet han fick, för på ett vis blev jag glad. Som jag har skrivit tidigare kan jag känna ibland, som så kallad ”pojkmamma”, att det värker en aning i hjärtat att mitt så vansinnigt fina barn inte får höra av omvärlden att han är fin, så som flickor får – men samtidigt: Är det något att sträva efter då? En fin person, ja så klart, men ett fint yttre..?

Genusmedveten barnuppfostran handlar egentligen inte om att ”göra tvärtom”, men visst finns det en risk att det ibland hamnar där ändå. Det sitter så djupt rotat i oss att det finns två kön inklusive två paket med personlighetsdrag, egenskaper, färdigheter, intressen och yttre attribut – och dessa två ses som varandras motsatser och komplement. När vi då ska tänka och agera genusmedvetet har de flesta av oss dessa bilder någonstans i ryggmärgen och det är därför rätt lätt hänt att vi som har söner (omedvetet eller medvetet) gärna uppmuntrar det traditionellt feminina hos dem, medan de som har döttrar uppmuntrar sina barns så kallade maskulina sidor. Kanske?

Utmaningen är att istället alltid tänka brett och bortom normerna. I första hand vill vi ju uppfostra en liten individ – inte ett kön – som har respekt för andra människor, som är trygg i sig själv och som bidrar till något gott här i världen – det vill väl alla föräldrar? (åtminstone de föräldrar som alls tänker till kring sin barnuppfostran… inbillar jag mig i alla fall.) Och vilken individ, som under hela sin uppväxt i första hand får höra hur fiiint klädd hen är eller vilken fiiin frisyr hen har, kommer alls gynnas av det?

Men, så har vi ju samtidigt omvärlden att förhålla oss till, och därför kan det förstås – som samhället ser ut nu – finnas vissa poänger att uppmuntra pojkar att vara fina och lära flickor att det är okej att inte vara fina, som en motvikt till allt de möter via TV, film, reklam och litteratur.

Eller vad tänker ni?

Inlägg i genusdebatten från min kloka syster

27 Mar

image

Jag kan inte annat än hålla med ovanstående uttalande och vara otroligt glad att min syster kommer förgylla socionomyrket med sin klokhet inom ett par år. Att se mitt barn – min son – som en fara för sig själv och samhället skulle vara väldigt korkat, men om vi blint litar på att våra handlingar styrs av biologiskt kön, ja, då borde det innebära att vi med söner räknar med att det förmodligen kommer gå åt skogen åtminstone för vissa av dem förr eller senare.

Många ”genusmotståndare” tror att genustänk handlar om att förbjuda pojkar att leka med bilar, att flickor inte får bära klänning och att vi alla ska bära beige kroppsstrumpa och kalla varandra ”hen” bara för att. Och jag säger det igen: Genusmedvetenhet handlar inte om att förbjuda, det handlar om att tillåta, att erkänna att vi alla är olika och dessutom att belysa och ifrågasätta sociala könsnormer som riskerar begränsa eller rentav stigmatisera personer av ett visst kön genom att till exempel, som min syster tar upp ovan, förvänta sig att pojkar ska klara sig sämre i skolan eller bli kriminella.

Behandla barn som individer istället, och stötta alla i att klara skolan, att få en god självkänsla och att respektera andra människor, för att så långt som möjligt undvika att någon hamnar i trubbel eller känner behovet att hävda sig på ett sätt som skadar andra.

Släpp fixeringen vid den beiga kroppstrumpan, för sjutton.

image

Spelet om könet – om könsuppdelning inom idrotten

16 Mar

De senaste numren av Rfsl:s tidning ”Kom Ut” och Riksidrottsförbundets ”Svensk idrott” har slagits ihop till ett. Detta i samma veva som en nyligen offentliggjord rapport visar att hbtq-personer, och i synnerhet ungdomar, i stor utsträckning känner sig utsatta inom idrotten, eftersom tvåkönsnormen och heteronormen är så otroligt starka där. Föga förvånande, eller hur?

image

Jag hade en (något frustrerande) diskussion med mina sexor om idrott och kön för någon månad sedan, vilket jag skrev om här. Samma ämne diskuterades när mina åttor arbetade med retorik och några grupper valde att livligt argumentera för eller mot könsblandade grupper inom skolidrotten. Jag jobbar dessutom på en skola där tjejer och killar i perioder har delats upp – för att tjejer ska våga ta för sig mer, och när jag försiktigt vidrört frågan om t.ex. transpersoner och omklädningsrum har jag mötts av oförståelse.

Någonstans borde väl alla förstå att en uppdelning mellan tjejer och killar – i synnerhet inom skolidrotten, där det inte ska finnas några tävlingsmoment – är otroligt obefogad, för den utgår ifrån att alla tjejer är lika duktiga (= dåliga, rädda, omotiverade) och att alla killar är lika duktiga (= starka, hårda, motiverade). Så ser det naturligtvis inte ut i verkligheten – de tjejer som sysslar med sport på fritiden och de killar som aldrig hållit på med någon idrott avviker från den bakomliggande normen och orsaken till uppdelningen. Men eleverna lär sig hur de borde vara, och de killar som tafatt lunkar efter fotbollen och aldrig vågar skjuta mot mål känner sig förmodligen väldigt utsatta.

En annan gång satt jag med en flicka i matsalen som höll på med någon sport, jag tror det var innebandy. Det fanns inget tjejlag i kommunen, men hon och hennes tjejkompis – båda 11 år gamla, ni vet i den åldern då det verkligen inte finns några fysiska skillnader att tala om mellan tjejer och killar – hade tjatat sig till en plats i killaget. De blev inte behandlade riktigt likadant som killarna, tyckte de, men det var okej. Fram tills de insåg att de inte fick vara med på några matcher.

Spelet om könet är titeln på artikeln i senaste Kom Ut/Svensk idrott just om könsuppdelning, och den som bara är minsta intresserad av idrott eller som har barn som idrottar borde läsa den (även om den är lång och inte helt lättläst). Den ifrågasätter inte bara den självklara och till synes logiska könsuppdelningen på ett så tydligt och konstruktivt sätt, utan den tar upp den kvinnosyn (och som följd även den manssyn) som ligger bakom. Å ena sidan finns ett ”stöttandetänk” gentemot kvinnorna, att de ska få utöva sin sport på samma villkor som männen – men å andra sidan finns tydliga ramar för hur bra man som kvinna får vara och en syn på att det så kallade ”manliga” både är det bättre, det eftersträvansvärda, och något som enbart är tillgängligt för mannen. Kvinnor som är ”för bra” ifrågasätts hårt, förföljs i media, deras resultat ses som fusk – och de ses som ofullständiga män.

Ni minns väl löperskan Caster Semenya? Och några kanske även minns Stella Walsh? Hon slog världsrekord i 100 meter 1932 – en gärning som redan då ifrågasattes, och som nu för tiden ses som fusk, eftersom hennes könstillhörighet visade sig otydlig vid obduktionen efter att hon mördats femtio år senare.

För barn och ungdomar är könsuppdelning inom idrotten något så otroligt självklart. De vet” att ”killar är bättre” , även om många tjejer stretar på med sitt fotbollsintresse och försöker stå upp för sig själva så gott de kan. För många av mina elever, i de diskussioner och debatter som vi har haft, existerar inte könsnormer när det kommer till idrott. Idrotten är liksom den plats där prestationer utifrån kön är förutbestämda och sanna. Jag har försökt ställa frågor som: ”Menar du att alla killar här inne är bättre än alla tjejer här inne?” och vissa killar svarar hela sonika: ”Ja.” Oavsett sport. Vissa kan möjligen enas om att det är skillnad mellan elitidrottare, amatörer och barn och ungdomar – men till syvende och sist slår de allra flesta fast att det är helt och fullt logiskt att dela upp killar och tjejer, och att killar i slutändan är bättre.

En kvinna som Caster Semenya, ja, hon ses av de flesta elever som jag har pratat med som en fuskare och inte någon riktigt kvinna. Vem hon skulle tävla emot istället, det är det ingen som kan svara på. Förstås.

Det är frustrerande som bara den, och jag kommer definitivt ta upp artikeln från senaste Kom Ut/Svensk idrott för diskussion vid något lämpligt tillfälle. Som med så mycket annat har vi i skolan otroligt stora möjligheter att påverka eleverna – och vare sig vi vill det eller inte, så gör vi det. Hela tiden.

…och vad sägs till exempel om det här:

Kön får och bör inte ges den betydelse som det ges idag. Att inte använda kön som skiljelinje skulle kunna innebära en ökad kreativitet. Även om kvinnor hamnar efter män till en början kan det bli en grund för att skapa andra sätt att förhålla sig till idrott, där andra tekniker och hur man tränar prövas. Sporten skulle därmed kunna bli mer intressant, mer pluralistisk där andra kvalitéer skulle kunna komma till.

– Idag är det dessutom mycket som inte prövas trots att undersökningar visar att exempelvis svenska manliga tyngdlyftare inte kan mäta sig med internationellt tävlande kvinnliga tyngdlyftare. De svenska herrarna kan alltså inte klå de bästa damerna i världen och är exempel på hur framgång handlar om teknik och hur man tränar.

ur Spelet om könet

Nej, det går inte att skylla på normkritiken (säg tack istället!)

27 Feb

Okej, jag ska försöka att fatta mig kort nu. Eller i alla fall extremt tydligt, så att du som eventuellt är mot normkritik, genustjafs och argsinta feminister ändå ska orka läsa hela vägen (eller trampade jag någon på tårna nu? Bra utgångsläge… Puh, jag kan liksom inte låta bli).

Många som missförstått det här med genustänk, normkritik eller för den delen feminism, vill gärna tro att ojämlikhet i samhället går att skylla på just dessa företeelser. Till exempel har vi det faktum att pojkar på en generell nivå halkar efter flickorna i skolan. Jag håller mig till det exemplet, så det blir tydligt.

Statistiken visar att pojkar läser sämre, har svårare att koncentrera sig och får lägre betyg än flickor. Detta menar många anti-genusmänniskor (jämställdister, biologister eller vad de nu vill kalla sig) har att göra med att vi pedagoger ser för lite till de biologiska skillnaderna mellan flickor och pojkar. Att skolan anpassas för flickorna och att pojkarna därmed inte hänger med. Beviset? Ja, statistiken förstås, samt att det uttryckligen står i läroplanen att vi ska jobba med att motverka traditionella könsmönster. 1 + 1 = 2, enkel matematik.

Men ser ni, så enkelt är det inte. För det första så saknas i mångt och mycket genuskompetens och normkritisk kompetens i skolorna – överlag arbetar inte pedagoger med detta särskilt mycket alls, skulle jag vilja påstå, och om de gör det så ofta på ett självtolkat vis som kan bli fel (lärare har som bekant en hel del måsten på sitt bord, och likabehandlingsfrågan prioriteras sällan).

För det andra så är inte alla pojkar biologiskt lika varandra och inte flickorna heller – och det är snarare där skon klämmer, skulle jag i egenskap av genusmedveten och normkritisk lärare, vilja påstå. Skolan och undervisningen innehåller för lite normkritik helt enkelt, och därför ställs ibland högre krav på flickor och lägre krav på pojkar.

Jag kan illustrera detta med en bild:

Du har en klass med tio pojkar och tio flickor i. Vid avslutningen i nian tilldelas sju av pojkarna E eller D i svenska (de två lägsta, men ändå godkända betygen), två stycken kanske får C och en har presterat ett B eller till och med ett A. Vänder du dig sedan och tittar på de tio flickorna så ser bilden lite annorlunda ut – för där kanske tre stycken nått E eller D, fyra har C och tre har B eller A. Vad säger då statistiken? Jo, att pojkar presterar sämre, generellt sett.

Men om du stannar upp ytterligare och synar hela pojkgruppen så är det ändå en rätt brokig skara som står framför dig – för allihop har inte E eller D, det finns faktiskt några som har presterat högre. Därför kan du inte säga att undervisningen måste anpassas till ”pojkars sätt att tänka” eller att pojkar ”rent biologiskt” har svårare för att lära sig saker och få höga betyg – det vore att säga att tre av pojkarna inte är några pojkar (eller?).

Hur tänker då normkritikern, som ju ser till hur alla sociala normer påverkar människor, bland annat de gällande kön? Vi väljer att inte prata bort eller ens förklara den lite ”sämre” prestationen i termer av ”ja, pojkar har det inte lika lätt med läsningen/reflektionen/analysen” utan vi ser till helheten, den enskilde individen och dess förutsättningar – vilka kan vara kopplade till alltifrån biologiskt kön till socioekonomisk bakgrund, föräldrarnas modersmål – eller varför inte elevens tidigare upplevelser av skolan, eventuella lässvårigheter och – förstås! – förväntningar och invanda beteenden utifrån sin könstillhörighet.

Med en högre grad av normkritisk och/eller genuskompetens är jag övertygad om att vi kan sudda ut åtminstone vissa av de där generella skillnaderna mellan pojkar och flickor – utan att, som nu, använda standardiserade prov som kräver ett högre antal rätt av flickan för att hon ska få samma poäng som pojken (prov som definitivt inte har utformats av en normkritiker).
För på vilket sätt gynnar det pojkar att bli bättre i skolan?

pojkar

Mer om detta med statistik kontra enskilda individer:
Att köna leder inte direkt till någon förändring.
På tal om det här med kön…

Kläder och utseende är väl ingen stor grej – bara du ser till att följa normen

26 Feb

Jag visste ju på förhand att frågan om könsstereotypa vs. könsneutrala barnkläder skulle väcka stor uppmärksamhet, för folk tycks aldrig tröttna på att försvara sina döttrars rätt att bära klänning och sina söners rätt att inte göra det (trist bara att debatten alltid fastnar där – i den rosa klänningen…).

Men trots att detta debatterats i all oändlighet, så är det intressant att iaktta hur argumentationen förs, i synnerhet hos de så kallade genusmotståndarna, eller stereotypfrämjarna/könsnormsförsvararna om man så vill – de är nämligen riktiga hejare på att göra egna tolkningar av vad ”genuspedagogik” och ”normkritik” är för något, och har inte heller någon som helst lust att få svar på vad det egentligen innebär:

fl5

Liknande resonemang har förts om feminism i kommentarsfälten till de större och mer inflytelserika bloggarna den senaste tiden, först i samband med att kändisar som Mia Skäringer och Maria Lundqvist tog avstånd från feminismen på bästa sändningstid och sedan efter att superinne bloggerskan Foki skrev ett anti-feministiskt, eller snarare ett ”jag har missförstått vad feminism är för nåt”-inlägg häromdagen. Just det tänker jag inte fördjupa mig i just nu, för det har andra gjort så bra (t.ex. Moralfjant, flat-feministen Fanny och Katta Kvack), men jag nämner det, eftersom tendenserna liknar varandra och allt hänger ihop:

Människor är otroligt beroende av kategoriseringar, vi mår bra av det, och vi tycker att det känns mycket obehagligt om någon kommer och försöker ändra i våra allra mest grundläggande uppfattningar – t.ex. rörande kön. Kön är nämligen den absolut viktigaste, mest fundamentala kategorin för de flesta av oss: Vet vi inte vilket kön en person har, blir vi osäkra på hur vi ska bemöta personen, och kommer en person emot oss, som vi tolkar tillhöra ”det ena” könet, men som bär kläder eller visar sig ha en röst som överensstämmer med ”det andra” könet, ja, då blir vi förvirrade – och vissa även äcklade eller förbannade.

Eftersom de allra flesta väljer, medvetet eller omedvetet, att följa könsnormerna, så ses normbrott av många som avvikelser, ”statements” eller onödiga och rentav obehagliga överraskningar. Och i dessa två diskussioner, om barn/genus och feminism, är det framför allt följande som människor upprörs/förfasar sig över:
1. föräldrar som använder sina barn som ”statements” eller vapen i en jämställdhetsdebatt (att de själva gör ”statements” när de väljer att följa könsnormerna är det ingen som tänker på)
2. pojkar (och män för den delen) i klänning
3. kvinnor som inte rakar sig under armarna/inte sminkar sig

fl1

fl1

Några har frågat mig varför ”vi genusfanatiker” envisas med att blanda in barnuppfostran, bemötande, förväntningar och frågan om jämställdhet i diskussionen om barnkläder, och en person gjorde också tydligt att visst, jämställdhetsdebatten är viktig – men just det här med kläder känns inte som den viktigaste frågan:

fl3

Absolut, jag håller med. Men rent uppenbart, utifrån det jag skrivit ovan samt utifrån mina iakttagelser både av barnklädersdiskussionerna på familjeliv.se och alla anti-feministers ilska mot kvinnor som inte följer skönhetsidealen – så är kläder och utseende något som har betydelse OCH något som starkt kan kopplas samman med bemötande, förväntningar och jämställdhet.

Varför skulle annars detta behov av att försvara prinsessklänningar och rakade armhålor vara så oerhört starkt?

***

Tidigare inlägg på samma tema/med samma utgångspunkt:
Om jag bestämmer nu – hur ska han kunna bestämma sen?
Att vara genusmedveten handlar inte om att förbjuda

Att vara genusmedveten handlar inte om att förbjuda

24 Feb

Nu har de två diskussionerna som jag startade på familjeliv.se igår både hunnit ta fart och gå över alla gränser. Det är fascinerande hur just kombinationen genus, barn och kläder alltid resulterar i en så otroligt het debatt! Folk blir verkligen upprörda ända in i märgen – det är som om jag, och andra med samma åsikt som jag, inkräktar på deras liv och försöker ta ifrån dem deras egen könsidentitet!! 

Jag lovar. Det är inte det jag vill.

Att vara genusmedveten handlar nämligen inte om att förbjuda – utan precis tvärtom: Om att tillåta. Att däremot aktivt reproducera de starka könsnormer som finns i vårt samhälle och motsätta sig allt som har med ”genusdiskussionen” att göra – det är att förbjuda och begränsa.

”Men vadå, bara för att jag klär min dotter i rosa och spets, och köper blått och spiderman till min son, betyder inte det att jag förbjuder dem att ta på sig vad de vill!” protesterar vissa, och lägger i nästa andetag till: ”Men jag vill ju inte heller att min son ska bli mobbad eller så om han tar på sig något tjejigt, för man vet ju hur det kan vara…”

De flesta som röstat i mina trådar väljer att klä sina barn könsstereotypt för att 1.barnen ska se ut som flickor/pojkar (det är ju så himla jobbigt för folk att behöva fråga!) och 2. för att kvinnor/män klär sig i kvinno-/manskläder. Många har valt ”annat” och motiverar sig till exempel genom att de försöker hitta könsneutrala kläder, men det finns inget att välja på (VA?) eller att de (kvinnorna) gärna skulle klä sitt barn lite mer könsneutralt, men att de inte får för sina män. Vissa motiverar sig också med att de själva är väldigt förtjusta i rosa och spetsar och att de enbart därför klär sina döttrar i det (antar att de skulle klä en son likadant då…?).

Mitt mål med de här trådarna är inte att tillrättavisa någon på ett otrevligt sätt eller slå fast att ”folk är dumma i huvudet”, för det tycker jag inte. Men jag önskar att uttalanden som ”ska alla vara könlösa till slut eller?”, ”varför ska ni förbjuda rosa?”, ”flickor är flickor och pojkar är pojkar!!” och ”jag tänker inte använda mitt barn som vapen i en jämställdhetsdebatt!” ska upphöra och att folk ska begripa vad genuspedagogik, genusmedvetenhet och normkritik handlar om, innan de uttalar sig.

Allting är inte frid och fröjd med jämställdheten i vårt samhälle. Kvinnor och män har inte samma förutsättningar – och transpersoner har definitivt inte samma förutsättningar som cispersoner*. Det går generellt sett inte lika bra för tjejer och killar i skolan. Tjejer och kvinnor har mycket större press på sig att prestera väl i skola och arbetsliv, se bra ut, åldras långsamt och vara behagande och moderliga – medan killar och män har press på sig att ta för sig, tjäna mycket pengar, vara starka, aktiva och hårda som sten.

Alla kan inte leva upp till detta, alla vill inte leva upp till detta och alla lever inte upp till detta. Men normer skapar strukturer, maktordningar, hierarkier som för en enskild individ inte är så lätta att bryta; för den som bryter, avviker, går sin egen väg – medvetet eller oavsiktligt – blir bestraffad, ses som irriterande, obehaglig, rentav onormal – och det vill väl ingen?

De flesta som deltar i diskussionen ser jämställdhet som en självklarhet, och alla vill att deras barn växer upp till självständiga individer. Men många förstår uppenbarligen inte att allt hänger ihop och att sådana saker som hur vi klär våra barn, hur vi talar till dem, vilka fritidsaktiviteter vi uppmuntrar dem att välja och hur väl vi tror att de kommer lyckas i skolan faktiskt påverkar deras beteende, deras syn på sig själva och på omvärlden.

Och de som nu ändå inte tror på det här resonemanget eller på social påverkan alls, utan som hävdar att kvinnor och män är ofantligt olika varandra i grunden, att kön och könsroller är rent biologiska fenomen och att genuspedagogik bara är trams som aldrig kommer förändra något –  varför ska de ens delta i debatten? Vad har de att vara ”oroliga” för?

fl tråd

omröstning

* cis-person, att ha ett ”linjärt kön”, dvs. att juridiskt, biologiskt, socialt och självupplevt kön stämmer överens med varandra.

Om jag bestämmer nu – hur ska han kunna bestämma sen?

23 Feb

Jag kunde inte låta bli.

Jag startade två omröstningstrådar på familjeliv.se. Familjeliv, där jag bara måste kika in titt som tätt, fast jag vet att diskussionerna kan få en att bli helt vansinnig, frustrerad, ledsen och tappa viss tro på mänskligheten (det kanske är därför det är så kittlande? Och jag har trots allt även lärt känna mammakompisar där… Inte bara skit, med andra ord). I den ena tråden ställer jag frågan ”Varför köper du så kallade flickkläder till din flickbebis?” och i den andra, följaktligen: ”Varför köper du så kallade pojkkläder till din pojkbebis?”

Naturligtvis tog diskussionen fart på studs. Klockan åtta på lördagsmorgonen hade flera hundra läst inläggen, och kommentarerna var uppe i tjugotalet per tråd.

Taktiskt?

Ja, kanske det. Men jag är faktiskt uppriktigt nyfiken. Och om du nu väljer att bidra till fortsatt normreproduktion och uppfostra dina barn strikt könsstereotypt – då måste du kunna motivera ditt val samt vara beredd på att bli ifrågasatt av oss som har bättre koll (japp!).

I skrivande stund leder alternativen ”För att hen är pojke/flicka”, ”För att kvinnor/män har på sig kvinno-/manskläder” och ”Jag klär mitt barn könsneutralt”, medan alternativ som ”Jag är rädd att hen ska bli bög/lesbisk” och ”För att hen inte ska bli mobbad” bara har någon enstaka. Tack och lov för det, åtminstone. (En person tyckte för övrigt att kopplingen mellan pojkiga kläder och att bli lesbisk var helt befängd, och visst förstod jag hen – men med tanke på att många kopplar ihop rosaklädda pojkar med att vara bög så borde steget inte vara alltför långt, eller? Men det förstås, tjejer har ju ingen sexualitet…)

Fascinerande är det hur som helst hur olika människor tänker, och att folk gång på gång missförstår hela grejen med genusmedvetenhet – tror att det handlar om att förbjuda och att alla ska se på pricken likadana ut. Utifrån det perspektivet kan jag kanske förstå deras motsträvighet – men det blir även extra viktigt att fortsätta upplysa om vad det egentligen handlar om.

Själv tycker jag det känns otroligt främmande att köna mitt barn åt honom (okej, jag använder han/honom som pronomen, det ska jag motivera vid tillfälle). Att bestämma hur han ska uttrycka sin personlighet genom kläder och intressen – det ska väl inte jag styra? Och om jag nu, medan han är liten och ”oförstörd”, väljer att bestämma och tydligt berätta för honom att såhär ser en pojke ut! – hur lätt blir det för honom att senare välja något annat?

Att klä sina barn könsneutralt, eller varierat, är att ge dem flera möjligheter, de blir inte begränsade av några stereotyper eller ideal, utan kan själva välja att senare – som stora barn, ungdomar, vuxna – uttrycka sin personlighet (eller sitt ”kön”, om det nu är så viktigt) på det sätt som just de vill, utan att klassas som ”norm” eller ”avvikare”.

Men då krävs förstås att hela samhället är med på tåget…

image

image

To be continued…