Tag Archives: Rachel Shelley

Flatfilmsfredag – vecka tolv

20 Sep

Just idag känner jag mig av flera anledningar extra pepp på flatfilmsfredag. Dels för att jag idag ska presentera en film som jag faktiskt hittade och såg nu i veckan som först, dels för att det för tillfället pågår så mycket skit i vårt samhälle och ute i världen och vi alla därmed behöver lite uppmuntran och hjälp att tänka på annat.

Låt oss börja med skiten (eventuellt blir detta ett eget inlägg så småningom, men man kan ju aldrig veta med mig nu för tiden): För det första förstås det faktum att vi har fått en ny arbetsmarknadsminister som är medlem i en kyrka där abort och homosexualitet anses vara synd. Detta är inte okej någonstans över huvud taget. För det andra att homosexuella föräldrar i Ryssland nu måste överväga att fly landet, eftersom det inkommit ett lagförslag på att barn till homosexuella ska omhändertas. Alltså, förstår ni vad det är som pågår där borta? För det tredje, och aningen blekt i sammanhanget kan tyckas (men på sikt är detta katastrofalt), det faktum att de borgerliga vill satsa på läxhjälp för alla elever istället för att sätta in resurser där det verkligen behövs = under lektionstid, i den ordinarie undervisningen (vilket jag ju också skrev om tidigare i veckan). Skärpning, regeringen.

Med denna skit i bakhuvudet uppmanar jag er härmed att se framåt för ett ögonblick, mot helgen och mot dagens flatfilmsfredag! Förra veckan bjöd jag er på en söt bagatell (någon som har sett ”Imagine me & you” sedan dess?) och idag blir det… ännu en söt bagatell. Såhär är det: Vissa filmer bara älskar jag, utan att egentligen kunna säga exakt vad det är som gör att jag älskar dem. Jag har alltid blivit besatt av vissa filmer, velat se dem om och om igen. Något gemensamt brukar de ha, exempelvis en vacker kvinna – och just detta kriterium stämmer in på dagens film: gray_mattersGray matters. Jag hittade den på Netflix och började slötitta i förrgår kväll medan Adrian såg på Teletubbies, och helt plötsligt hade jag sett hela filmen. Sedan dess har jag inte kunnat sluta tänka på den och med största sannolikhet kommer jag se den igen inom kort (jag försöker övertala min fru att titta tillsammans med mig, men hon är skeptisk – jag har ju redan avslöjat slutet).

Ett stort problem med den här filmen finns, nämligen det faktum att den inte riktigt vill sorteras in under genren ”flatfilm”. Hur detta yttrar sig? Jo, att det lesbiska får stå åt sidan till förmån för huvudhistorien: Syskonkärleken mellan bror och syster. Men som av en händelse – som alltid när man inte vill fokusera på det lesbiska – så bara råkar det, syskonkärlekstemat till trots, förekomma en jäkla massa heterohångel i filmen. Of course. För heterohångel är neutralt, ni vet.

Hur som helst, över till det positiva: L Word-Helena, Rachel Shelley, medverkar i en biroll och så fort hon dyker upp i bild så vet man ju med säkerhet att hon kommer vara av lesbisk betydelse, så att säga. Dessutom är hon vansinnigt snygg (säg inte emot mig!). Huvudrollerna, Gray och Sam, spelas av Heather Graham och Tom Cavanagh och dessa två är syskon som lever och gör allt tillsammans. Båda två är ute efter den stora kärleken och naturligtvis lyckas de förälska sig i samma tjej; tjejen som brodern Sam blir tillsammans med och gifter sig med (spelad av Bridget Moynahan). Gray visste dock inte innan att hon var lesbisk, så utöver triangeldramat serveras tittaren en lättsam komma ut-process.

Naturligtvis bjuder filmen även på en märklig terapeut, en tokrolig väninna och ett förödande missförstånd – samt ett lyckligt slut (även om jag fortfarande känner mig aningen snuvad på… ja, det kommer ni fatta när ni har sett filmen).

Glad fredag och trevlig helg!

Annonser