Tag Archives: samhälle

Politiska partier i skolan – bra eller anus?

1 Apr

När jag gick i gymnasiet och det vankades riksdagsval (samt även skolval) bjöds representanter från de politiska ungdomsförbunden in för att debattera i aulan. Detta var 2002 och naturligtvis behövde skolan inte ta ställning till om SD var välkomna eller ej, men däremot har jag en vag aning om att Kristdemokraterna fanns på plats för att bland annat tala sig varma för kärnfamiljen och argumentera mot homoadoptioner.

Nåväl. Mitt starkaste minne från denna debatt var den otroliga ojämlikheten representanterna emellan och att jag, som den kritiska och reflekterande elev jag var, verkligen slogs av hur viktig retoriken och talarens framtoning är för att ett budskap ska nå fram och övertyga publiken: Vänsterpartiet representerades i denna debatt av en tystlåten tjej på 15-16 år, helt ny inom Ung Vänster i Kalmar. Hon var påläst och kom med vissa bra argument, men hennes ovana att tala inför många människor gjorde att hon inte riktigt nådde fram till oss i publiken. Centerpartiet däremot representerades av den nationella ordföranden för CUF, en kvinna på 30 år med mångårig erfarenhet av att arbeta politiskt. Hon var naturligtvis en riktigt vass debattör och lyckades snacka omkull hela panelen enbart genom retoriska figurer och en självsäker framtoning.

När resultatet för skolvalet redovisades fick Centerpartiet nästan lika många röster som Socialdemokraterna och Moderaterna. Föga förvånande, men förstås helt och fullt en följd av debatten (vilken inte följdes upp i klassrummet efteråt).

Igår skrev jag om Sverigedemokraternas närvaro i skolor nu under valåret. Jag fokuserade på vikten av att inte höja toleransnivån och tumma på skolans likabehandlingsuppdrag bara för att vi nu har ett rasistiskt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen. Rasism och hbtq-fobi får inte normaliseras och elevers trygghet ska inte äventyras i ”demokratins och yttrandefrihetens namn”, liksom.

En annan aspekt som kan diskuteras i samband med detta är: Hör politiska partier hemma i skolan över huvud taget? Är det kanske bättre att helt och hållet skippa det momentet, och bara inom ramen för den ordinarie undervisningen diskutera politik och de olika partier som finns? Vad tycker ni?

På ett sätt tänker jag att jo, det kanske är bättre att inga partier bjuds in än att exempelvis SD får tillträde. Och med min egen erfarenhet av den skeva debatten i aulan på gymnasiet kanske det är bättre att låta eleverna själva söka information och diskutera under ”ordnade former” i klassrummet.

Men samtidigt. Jag möter dagligen ganska många elever som helt och hållet ger fan i samhällsfrågor, politik och sin närmaste omvärld. Många har ingen aning om vilka partier som finns och de bryr sig inte heller. Samtal om orättvisor engagerar inte eftersom det ”inte rör dem”. ”Jag tänker inte rösta”, säger de och rycker på axlarna när jag och klasskamraterna försöker väcka deras engagemang i en viss fråga genom att påminna dem om att de kommer ha makten över vårt samhälle så småningom. Det som läraren pratar om blir inte alltid på riktigt, hur entusiasmerande och kunnig läraren än är. Vissa behöver, mer än andra, få en inblick i verkligheten – och ett sätt kan givetvis vara att få möta riktiga politiker.

Själv har jag vid flertalet tillfällen, inom ramen för retorikundervisningen, visat klipp från partiledardebatter och låtit eleverna fokusera dels på hur politikerna pratar; retoriska figurer, disposition, hur de agerar och engagerar, och dels har vi tittat just på innehållet – vad säger och förespråkar de egentligen? På vilka sätt skiljer sig partierna åt innehållsmässigt?

…och något liknande skulle förstås kunna göras under en livedebatt i aulan: I olika grupper får eleverna ansvara för ett parti som de ska lyssna på och analysera utifrån olika frågor. Vill de även ta ställning i frågorna är det upp till dem, men mitt syfte som lärare kommer i så fall vara att lära dem se bakom vackra ord, figurer och en karismatisk talare. Kritiskt tänkande, helt enkelt – vilket ju är något eleverna ska och måste lära sig för att klara sig i livet. Det är dessutom något som verkligen behövs för att partier som SD inte ska växa sig större.

Men som sagt: Detta kan självklart göras utan politikernas fysiska närvaro också.

Vad tänker ni? Vad har ni för erfarenheter av att lyssna till och träffa politiska partier i skolan? Hur har ni/era skolor förberett och följt upp detta? Är det något som behövs eller bara helt onödigt? Är stjälpen större än hjälpen, eller tvärtom?

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

31 Mar

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här

Lösenordsskyddad: Vem kommer vårt barn bli?

24 Maj

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Vi som förstör statistiken, eller: gäller jämställdhetsarbetet även personer utanför heteronormen?

21 Mar

Jag läser flera bloggar som handlar om genusmedvetenhet, feminism, normkritik och jämställdhet. Oftast spelar mitt kön, min sexuella läggning eller det faktum att jag lever med och har barn med en kvinna ingen roll; diskussionen rör sig bortom enskilda individers kön och relationer liksom, och det handlar på ett övergripande plan om en gemensam vilja till och arbete för jämlikhet – för förändring. Utom på ett område: i diskussionen om jämställdhet i familjen, som helt och fullt utgår ifrån en heteronormativ tvåköns- och tvåsamhetsnorm – att det helt enkelt är i heterosexuella parrelationer som jämställdheten analyseras och anses behöva förbättras.

Igår läste jag ett väldigt tänkvärt och ”typiskt” inlägg hos Fråga Ugglan, som på ett klockrent sätt beskriver den där vanliga heterosexuella parrelationen; berättelsen om ett par, en man och en kvinna, som tycker sig leva jämställt – trots att det tydligt visar sig att det hela tiden är kvinnan som tar lite mer ansvar för hemmet, lite mer ansvar för barnen, som lite mer låter sina egna intressen och sin karriär stå åt sidan, medan mannen tillåts ägna sig precis så mycket som han behöver åt arbete och fritidsaktiviteter. Jag tror att många som lever i en heterorelation kan känna igen sig i den berättelsen.

Men det är där jag funderar lite på var jag och min fru hamnar någonstans? Vi som lever två kvinnor tillsammans – ingår vi i den här diskussionen? Eller förväntas vi per automatik leva jämställt, eftersom vi är två kvinnor – och enligt normen så tar ju vi kvinnor ansvar för hus och hem och varandra, så därför existerar inga ojämliketer? Eller har ingen tänkt på oss, helt enkelt?

De allra flesta är heterosexuella, det vet vi, och de allra flesta väljer att leva i tvåsamhet (om de inte är singlar), så naturligtvis är det för de allra flesta självklart att diskutera jämställdhet utifrån ett heteronormativt tvåsamhetsperspektiv, absolut. Men det intressanta är ju att även vi ingår i statistiken – vi som inte lever i en heterosexuell relation. Kan man säga att vi sabbar statistiken då? Om vi tar föräldraledigheten som exempel. Där sammanställer Försäkringskassan statistik över hur många föräldradagar mammor respektive pappor tar ut, och min fru fick faktiskt till och med hem en blankett där det stod ”pappadagar” (kan vi en gång för alla komma överens om att det inte finns något som heter pappadagar??) men i slutändan vet jag inte var våra uttagna föräldradagar hamnade. I statistiken menar jag. Och oavsett var den hamnade, så borde vi sabba på något vis statistiken i slutändan:

Antingen hamnar både mina och min frus dagar i ”kvinnospalten” – vilket innebär att det trots att vi delade 50/50 ser ut som att ”kvinnan tog ut alla dagar”.
…eller hamnar jag i ”kvinnospalten” och min fru i ”mansspalten” – och det blir bara konstigt och förbannat fel.
…och ett tredje alternativ skulle vara att vi som lever utanför normen inte inkluderas i statistiken alls – men det vore ju ännu konstigare och ännu mer fel.

Jag blir inte klok på detta.

Oavsett vad så funderar jag mycket kring vad folk i allmänhet tycker att jämställdhet egentligen ska handla om. Handlar det enbart om att män och kvinnor ska ta lika mycket ansvar, ses som lika mycket värda, kompetenta och få ta lika mycket plats på arbetsmarknaden, i hemmet och i andra sammanhang? Eller handlar det om att individer ska vara jämställda? Och varför ska vi i så fall hålla på och mäta vad ”män” gör och vad ”kvinnor” gör hela tiden (och då samtidigt, som vanligt, bortse från alla människor som inte kan eller vill inordna sig i dessa två könskategorier)? Kan vi göra på något annat sätt? Eller kan vi åtminstone vidga debatten och försöka hänga med lite i svängarna i takt med att samhället förändras?

Framför allt: Hur kan vi samtidigt som vi använder statistiken som ett hjälpmedel för att se över hur vårt samhälle ser ut, helt bortse ifrån den och bara arbeta för att ”göra det bättre”? Varje familj måste få se ut på det sätt den gör, det går inte att alla par är fullt ut jämställda, gör exakt samma saker exakt lika ofta eller att de tjänar exakt lika mycket pengar. Den enskilda familjen är inte problemet – det är de övergripande strukturerna som är problemet. Men samtidigt… det som sker i de enskilda familjerna påverkar förstås de övergripande strukturerna, och därför behövs både generella fakta (statistik!) och en rejäl dos normkritik. Är ni med?

…och det är återigen där jag undrar: Var hamnar vi som inte lever i en heterosexuell parrelation? Hur ska vi analysera vårt sätt att leva tillsammans, att dela upp arbetet hemma, ansvaret för barnen och hur vi fördelar var och ens ”egentid”? Behöver vi analysera detta alls – så länge vi är nöjda? Har vi ”gjort vårt jobb” bara genom att leva utanför normen? Eller är det problematiskt för de övergripande samhällsstrukturerna och vår jämställdhetssträvan att jag just nu jobbar heltid medan min fru jobbar deltid, att hon tar ett större ansvar för hämtning och lämning, att hon oftare städar, lagar mat, diskar och tvättar hemma? För oss är det inte ett problem – förutom att det förstås är tråkigt att vi inte kan dela upp det annorlunda (jag jobbar liksom mer, och har längre restid till och från jobbet).

Även om jag nu inte känner mig helt färdig i mina tankar, så tror jag att en poäng någonstans har framgått. Jag ska fundera vidare och återkommer förmodligen i ämnet, men fram tills dess få ni gärna komma med era synpunkter och tankar:

Vad är jämställdhetsarbetets yttersta syfte, det vill säga för vem existerar egentligen jämställdhetsarbetet? Och hur kan vi diskutera jämställdhet – och jämlikhet, förstås – utan att för den skull hela tiden fastna i att tala om ”män” och ”kvinnor” som lever ”tillsammans”?