Tag Archives: sexualitet

När den utsattas känslor och upplevelser värderas lägre än förövarens uppsåt – vart fan är vi då på väg?

14 Jan

Ingen kan det väl ha undgått att en man återigen har friats efter att ha våldtagit en kvinna? Den här gången fanns inga tvivel om att kvinnan inte ville, eftersom hon gång på gång skrek, kved och till slut uppgivet och med sprucken röst viskade ”nej” – men inte ens detta hjälpte henne att få upprättelse i rätten. Mannen gick fri eftersom hans uppsåt aldrig var att våldta. Läs detta igen och begrunda: Hans uppsåt var inte att våldta. Och mannens uppsåt togs på större allvar, värderades högre, ansågs viktigare än själva handlingen och kvinnans utsatthet.

Till att börja med är detta så vansinnigt att jag bara vill kasta datorn i väggen, skrika, hålla för öronen, blunda och sedan öppna ögonen igen för att vakna upp i en ny värld där utsatta kvinnors kroppar räknas, där våra känslor och upplevelser tas på allvar.

…men eftersom något dylikt inte lär hända i det närmaste inser jag att jag måste göra något helt annat. Jag behöver ta ett djupt andetag, tänka efter, jag behöver hämta ny kraft och jag behöver agera för att detta ska förändras. Vi kan liksom inte ha det såhär, i Sverige år 2014, nästan hundra år efter att kvinnor fick rösträtt.

I kommentarsfältet hos Amat Levin // Nöjesguiden uttrycker sig en härlig kille vid namn ”Ralle” såhär: Skärmavbild 2014-01-14 kl. 11.22.01Förutom att den här kommentaren ger en ytterligare huvudvärk, så säger den så vansinnigt mycket. Den ringar faktiskt in åtminstone flera delar av den, vad ska jag säga, samhällsproblematik som skapar situationer som dessa; där en man för det första tolkar en kvinnas tydliga ”nej” som ett ”ja”, där han för det andra fortsätter ta sig friheter utan att inhämta samtycke och där han för det tredje, med motiveringen ”hans uppsåt var inte att våldta”, inte ens blir dömd för sin handling. Och ja, där såväl hans handling som domen – för det fjärde – anses befogade (för nej, jag tror inte att Ralle och den aktuella domaren är ensamma om att tolka situationen såhär).

För vad handlar detta om (utöver det faktum att mannens ord tas på större allvar än kvinnans upplevelser)? Vi har normen att män och kvinnor är två väsensskilda arter, oförmögna att förstå varandra – och att kvinnan givetvis är svårare att förstå sig på än mannen… Vi har normen att män ska ta initiativet, ska vara de drivande när det kommer till sex och att det är helt normalt att kvinnor velar litegrann. Vi har naturligtvis också normen att män ”inte kan hejda sig”, att de är så jävla kåta att de bara inte kan sluta när de väl har börjat. Och så har vi även en norm – i mycket skapad av media och alla amerikanska romantiska komedier… – som lär oss att verbal kommunikation (utöver typ stön och stånk) inte har i sexakten att göra; att den rentav dödar attraktionen och passionen i och med att den förstör det fantastiska filmiska flowet.

Och precis just där måste vi lägga lite krut, tror jag. Naturligtvis behöver vi kämpa för en tydligare lagstiftning, naturligtvis ska förövare dömas för sina brott – men vi måste också agera för att antalet våldtäkter ska minska och att synen på sex ska förändras. Osökt tänker jag, som jag brukar, utifrån ett lärarperspektiv igen, försöker se min och mina kollegors roll i detta. Häromdagen diskuterade jag och Morrica ämnet på twitter, och efter det författade Morrica detta inlägg om sexualundervisning som jag tycker ni alla ska läsa. Självklart behöver vi lärare (alla vuxna!) sträva efter att i positiv riktning påverka ungdomars inställning till sex, till relationer, till kön, genus och jämställdhet – ungdomarna utgör trots allt vår framtid och det är hos dem den största förändringen måste ske.

Före jul precis lät jag och min SO-kollega eleverna läsa och skriftligt reflektera kring en DN-artikel om att ungdomars attityd till sexbrott blir allt råare och det sista vi gjorde före jullovet var att se filmen ”Hip hip hora”(som ju belyser många starka samhällsnormer kring bland annat kön och sexualitet, men samtidigt också riskerar befästa desamma om filmen inte diskuteras och bearbetas ordentligt). Någon uppföljning har sedan inte gjorts och jag tänker så det knakar på hur jag kan väva in mer av dessa frågeställningar i vårens undervisning kring språket, kring makt, kring kommunikation.En sak är säker och det är att arbetet inte kan göras på egen hand.

Hur tänker ni andra lärare, förskollärare, elever och studenter som läser min blogg? Hur arbetas det kring sexualitet, relationer, integritet, kommunikation, samtycke osv. i era skolor och vad ger det för resultat? Hur skulle ni vilja arbeta? Fundera, diskutera och tipsa varandra i kommentarsfältet! I mitt huvud går det bara runt runt runt…

…och behöver ni mer inspiration (eller frustration?) kan ni läsa vidare här:
Soraya Hashim – Uppsåt my ass (om den nämnda våldtäktsdomen)
Vem våldtar en jämlike? (mitt eget inlägg om hur våldtäkt och jämlikhet hör ihop)
Lady Dahmer – De flesta som anklagas för våldtäkt är skyldiga
Torrun Carrfors – Jag måste be er systrar: Undvik män

Annonser

När de egna fördomarna gör sig påminda

29 Maj

Jag lät mina elever välja en av fyra filmer att avsluta terminen med. Alla fyra på något vis kopplade till det vi pratat om under kärleksdagarna, alla fyra från min egen videohylla: ”Grabben i graven bredvid” (hetero så det förslår om kärlek, tja, kan man säga över klassgränser?), ”Hur många lingon finns det i världen?” (baserad på Glada Hudik-teaterns framgångsresa), ”Connie & Carla” (Toni Collette och Nia Vardalos klär ut sig till män som klär ut sig till kvinnor och gör karriär som dragqueens) och ”But I’m a cheerleader” (lesbisk tjej blir skickad på straight camp för att bli ”botad”).

Ena klassen valde den sistnämnda:

image

Och alltså, jag tycker mig vara jäkligt normkritisk, öppen och frispråkig, men när scenerna som jag glömt bort kommer: Huvudpersonen onanerar upptryckt mot en vägg medan hon ger sig själv elchocker (aversionsterapi) och ber till Gud att förlåta henne, och när hon sedan upptäcker två av killarna som ligger och hånglar passionerat på golvet… Då säger någonting i mitt huvud (jag tror det kallas HETERONORMEN) till mig att jag inte borde visa sådant för mina elever, att det är rätt opassande. Och då måste jag förstås föra en konversation med mig själv där jag talar om för mig själv att eleverna – även i skolan – har fått se filmer där heterosexuellt hångel och heterosexuellt sex förekommer, att de med absolut största sannolikhet har bevittnat killar som onanerat på film och att de förstås även har sett filmer där det förekommer våldtäkt, misshandel, krig, blod och död. Varför i hela friden skulle det vara fel på något sätt över huvud taget att visa en tjej som onanerar och två personer av samma kön som hånglar?

Så att istället för att sitta där och skämmas över att jag låter ”min” sexuella läggning ta plats i ett klassrum fyllt med 15-åringar försöker jag tänka att shit, vad härligt. De fick välja mellan fyra filmer, och de valde faktiskt den här – en film som många av dem aldrig skulle ha sett annars. Heterokärlek får de se hela tiden – och tjejer med ett alldeles eget sexuellt behov syns rätt sällan, så det är väl snarare på sin plats att skolan visar den bredden. Det vet jag ju egentligen, men visst är det galet hur starka de där normerna kring kön och sexualitet är…

Lite kort om första kärleksdagen

27 Maj

Vi pratade (som ni säkert vet vid det här laget) om normer kring kärlek, sex och relationsskapande med eleverna idag under introföreläsningen till kärlekstemat. Heteronormen, tvåsamhetsnormen, kärleksnormen, samlagsnormen och penetrationsnormen. Att dessa normer är just normer, inga regler – för ingen annan kan bestämma om du vill leva ensam, tillsammans med en person eller flera, om du ska leva med eller ha sex någon av samma kön eller ett annat kön, om du ska vilja ha barn eller inte, hur ofta och på vilket sätt du ska vilja ha sex. Detta kan tyckas självklart, men det är ju inte det eftersom vi matas med snäva föreställningar om kärlek och relationer precis hela tiden. Som 15-åring är det definitivt inte lätt att veta hur du ska förhålla dig till allt detta.

En elev uttryckte det så klokt: ”Ofta uppfostrar ju föräldrarna en att bli typisk tjej eller typisk kille och att man ska vara hetero, alltså föräldrarna uppfostrar en att följa heteronormen… Och därför kan det ofta dröja innan man blir lite äldre innan man kanske kommer på att man inte alls passar in i den normen.”

Så. Jäkla. Klokt.

Förutom att prata om normer, vilka det alltså står var och en fritt att förhålla sig till, följa eller inte följa, så tog vi upp två regler kring kärlek och framför allt kring sexualitet och sexuell aktivitet:

1. Alla inblandade måste samtycka innan sexuellt umgänge äger rum. Att ni har haft sex tidigare, att ni har en kärleksrelation eller att du/den andra personen säger ja till en början ger inte någon rätten att ta för sig av en annans kropp.
2. Du ska aldrig ”ställa upp” på något som inte känns bekvämt eller som du inte vill. Låt dig inte övertalas, tänk inte att det är något fel på dig för att du inte vill – du bestämmer över din egen kropp.

Många elever såg frågande ut, lite förvirrade, förskräckta, överrumplade. Jag vet inte om det var för att de aldrig hade hört detta förut, om de kände att det inte gällde dem (ännu) eller att några av dem faktiskt har en motsatt erfarenhet. Jag vet inte. Men det jag nu känner mig övertygad om är: Vi måste prata mer om detta! Jag nämnde våldtäktsdomen i Umeå för dem, och vi pratade lite om porr och om amerikanska komedier som ofta ger oss bilden av att ”alla (tjejer) vill bara man gör såhär eller såhär!” Fasen, vad jag önskar att det fanns mer tid att prata om viktigheter som dessa...

Sammantaget: Nöjd med dagen, och hoppas att även morgondagen ska kännas givande. Den som vill läsa klokheter om samtycke och nej som ”betyder” ja kan klicka sig in hos Fanny, här eller här, och själv ska jag författa några skriftliga omdömen innan jag säger tack och hej för idag. Intresseklubben antecknar, och så vidare.

Även när vi stampar runt på samma ställe för vi utvecklingen framåt

13 Maj

Anette kommenterar det här inlägget med att det känns 90-tal: Är vi inte förbi detta med rosa på pojkar och blått på flickor nu? Är det inte dags att släppa barnkläderna och föra kampen vidare?

Å ena sidan håller jag med. Det är väl ett evigt tjat om barnkläder och självklart borde vi ha kommit ”längre” (vad nu längre innebär? Alltså, vad är steg 1 och vad är steg 2, 3, 4…?). Men å andra sidan: Hur långt har vi kommit? Bilderna jag tog i lördags togs just i lördags, 2013, och jag tog dem av förundran över hur jäkla snett det fortfarande är när det kommer till allt vad ”flickor” och ”pojkar” heter. Hur kommer det sig att de större klädkedjorna säljer skit som det där och delar upp som de gör?
Jo, för att folk köper och klär sina barn i det.
För att barnen lär sig vad som ger dem ”rätt” uppmärksamhet.
För att folk anser att det är en milsvid skillnad mellan pojkar och flickor och ”det måste det väl få vara?”
För att allt som frångår de stereotypa könsnormerna gång på gång fördöms eller helt och hållet osynliggörs.

När jag publicerade alla dessa bilder hade en kompis precis kommenterat på ett tidigare inlägg att pedagogerna på deras förskola talar om att flickor och pojkar ”leker olika” som om det vore ett självklart faktum, en annan om hur hennes dotter blir ifrågasatt av andra barn när hon har Blixten McQueen-strumpor för att de är till för pojkar och en av mina elever argumenterade häromdagen i klassrummet för vilka filmer som är tjejfilmer och vilka som är killfilmer – och det var intet nytt under solen där, kan jag säga.

När man själv redan har omvärderat hela sin syn på och uppfattning om kön är det lätt att tro att resten av världen har det också. Vi umgås i vår lilla bubbla där de flesta kanske är genusmedvetna och normkritiska och att prata om barnkläder kan kännas rätt löjligt. På samma sätt kan jag tycka att det känns löjligt att prata om att komma ut som homosexuell, uppmärksamma att kändisar kommer ut och liknande. För shit, det där är väl också passé nu? Men jag påminner mig själv ständigt om att nej, så är det förstås inte – det är bara i min egen skyddade värld som det är frid och fröjd (oftast, för även jag har stött på homofobi). Allt förutom heterosexuell tvåsamhet är fortfarande i större delen av samhället, och framför allt ute i världen, något annorlunda, i ”bästa” fall lite spännande – men för många främst något stötande, obehagligt, äckligt, precis på samma sätt som många anser det onaturligt och fel att pojkar vill ha rosa eller leka med dockor (och ja, enligt många hör dessa fenomen dessutom ihop – för inte kan väl en blivande heterosexuell pojke uppskatta en så feminin färg som rosa?).

Nästan varje dag är det någon som har hittat till min blogg via sökord som ”att komma ut”, ”första gången lesbisk”, ”hur komma ut” – eller som igår:
image

Folk undrar, för vill veta, folk vet inte och tycker att det är rätt främmande. Senast igår var det ett barn på lekplatsen som inte riktigt fick ihop det med vem som var vem av mig och min fru:

”Är du hans mamma?”
”Ja.”
”Men vem är han?”
”Hon menar du? Hon är min fru, Adrians mamma. Han har två mammor.”
”Hans låtsasmamma?”
”Nej, hans riktiga mamma. Vi är riktiga mammor båda två.”
”Kan man ha två mammor??” Och så ett par ögon stora som tefat.

Vad blir då kontentan av detta något spretiga måndagsinlägg? Vi måste tänka utanför vår egen lilla värld, även vi som är vana att tänka genusmedvetet och normkritiskt, även vi som bryter mot köns- och/eller sexualitetsnormer, ser det som ren vardag och kanske inte heller stöter på motgångar särskilt ofta – eller har lärt oss att hantera dem. Självklart ska vi se bortom barnkläder också, men vi får inte släppa det helt i tron om att folk och resten av samhället hänger med – för det gör de inte. Allt hänger ju dessutom ihop, och debatten om barns kläder har definitivt att göra med synen på könsroller, sexualitet och jämställdhet i största allmänhet. Ofta är diskussionen om kläder dessutom en trigger till att komma åt annat, något djupare och det som vi egentligen vill åt.

Även om det känns som att vi stampar och stampar utan att komma någon vart i vissa frågor så tror jag stenhårt på vikten av att ständigt börja från grunden, på en enkel och begriplig nivå, i folks vardag. Det gäller bara att ha en rejäl dos tålamod. Och sakta men säkert går det faktiskt framåt.

(Mer om att tala så att folk begriper har jag skrivit här, bland annat. Mycket sägs onekligen om och om igen i den här bloggen, fast på lite olika sätt varje gång. Det är åtminstone mitt mål!)

Vad är viktigast – att tala så att folk begriper eller att hålla ”hög nivå”?

30 Apr

Okej då, jag gör ett försök. Mina tankar om resonemang och analys på ”hög nivå” respektive ”vardagsnivå”, som rätt tvärt avbröts igår när husläkaren tvingade oss åka till akuten med barnet, måste ju försöka sättas på pränt trots allt.

(Och för den som undrar så slutade akutenbesöket med ordinationen ”alvedon” och ”bada lite extra de närmaste dagarna” så kommer infektionen gå över av sig självt. Som väntat alltså. Lisa och Adrian var hemma tio över ett i natt, jag smet ”redan” kvart över tio.)

Jag ska erkänna att jag inte så väl har satt mig in i det som Kvinnopartaj skriver och det som föranledde det här (nej, jag hinner inte läsa alla bloggar), men jag känner till diskussionen om att vissa bloggare liksom ses som mer intellektuella och därmed ”bättre” än andra, och att andra – såsom Lady Dahmer – av dessa ibland avfärdas som lättvindiga, att de rör sig inom bekvämlighetszonen genom att alltid prata ”vardagsgenus”, barnkläder och rakning. Vissa menar att vi liksom måste ta oss bortom det, att vi inte kan tjata och gnata om färger och leksaker och hår dagarna i ända – vi måste få upp analysen, ifrågasätta strukturer på en högre och en djupare nivå samt iaktta våra egna fel och brister.

Och jag både håller med och inte, för jag tror inte att det ena måste utesluta det andra. Själv räknar jag mig till ”de rätt så insatta”, framför allt när det kommer till kön- och sexualitetsfrågor och normer kring detta, och särskilt mycket har jag att säga om föräldraskap och skolan. Jag har både i min kandidatuppsats och i mitt examensarbete under lärarutbildningen fokuserat just på kön/genus och sexualitet, jag har varit engagerad i två olika organisationer (Sveriges Förenade HBTQ-studenter och Rfsl Stockholm) som arbetar just med dessa frågor, jag är själv lesbisk och mamma och jag är verksam lärare. Därför är det inte så konstigt att jag gärna bidrar med mina kunskaper och erfarenheter just kring detta – jag tycker faktiskt att det är mitt ansvar, eller vad man ska säga. Och dessutom vet jag, för jag ser ju dagligen hur skolan ser ut och jag har även föreläst för lärarstudenter och högskolepersonal, att verkligheten ”här ute” inte riktigt är densamma som den ”där inne”, till exempel under en Rfsl-kongress, ett årsmöte med SFQ eller under ett samkväm med en massa andra genusförespråkande föräldrar.

I de sammanhangen är det ofta självklart att göra en pronomenrunda i början för att alla ska omnämnas med rätt pronomen, alla har stenkoll på vad heteronormativitet betyder, de känner förmodligen till den heterosexuella matrisen och använder begrepp som ”cisperson” och ”queer” lika självklart som vilket annat ord som helst. Dessutom har många rätt bra kunskaper om lagstiftning och förfarande kring att skaffa barn utanför den heterosexuella kärnfamiljen.

…men så ser det inte ut här ute i verkligheten! Här ute vet inte ”folk”, det vill säga de flesta människor, vad heteronormativitet eller cisperson betyder – de kanske inte ens kan läsa ut förkortningen ”hbt” – och det är en självklarhet för dem att alla är ”han” eller ”hon” och att det är lätt att avgöra vem som är vem utifrån klädsel, frisyr och röst. Hur barn blir till i en lesbisk relation till exempel, eller hur lagstiftningen ser ut kring detta – det har folk ingen aning om. Många missuppfattar dessutom innebörden av ”hen” och ”genus” och tror att ”vi genusfanatiker” vill att alla ska gå runt i beiga kroppsstrumpor. Så ser verkligheten ut!

Är det så dåligt då att gång på gång tjata om samma saker? Nej, det är det inte: Det är en nödvändighet.

När jag under min tid som aktiv i dåvarande Gaystudenterna vid Lärarhögskolan i Stockholm (innan den slogs ihop med Stockholms Universitet) planerade föreläsningar för lärarstudenter tillsammans med en föreningskollega, poängterade vi alltid att vi i första hand måste försöka nå alla de personer som faktiskt inte hade en aning om vad ”hbt” var, för fattade de inte det – hur skulle de då kunna förstå och ta till sig resten? Att börja med att måla upp en heterosexuell matris, eller att börja slänga sig med termer som ”heteronormativitet” och ”queer” utan att sätta det i något konkret sammanhang innebar liksom att hälften slutade lyssna direkt – och alltid just de personer som faktiskt behövde lyssna. Självklart var målet med våra små utbildningar att de skulle få syn på normerna kring kön och sexualitet, och att detta faktiskt var något som gällde alla, inte bara de så kallade ”avvikarna”. Vi ville inte skapa ett ”vi och dem”, där vi var ”de” som kom och berättade om ”hur det var att vara bög och lesbisk i det här samhället”. Men, för vissa av åhörarna var homosexualitet någonting så otroligt främmande och exotiskt (faktiskt!) och då behövdes den där lilla inblicken i den 14-åriga lesbiska tjejens vardag innan de kunde börja ta till sig syftet med att vi kom på besök.

Vad jag alltså vill komma fram till med allt detta är att jag tror stenhårt på att det är skitviktigt att tala så att den stora massan begriper. Att vara tjatig och upprepande, att vara (över)tydlig och pedagogisk är ett måste; för ser vi oss omkring i leksaksbutiker, barnklädesaffärer, reklamannonser och så vidare och så vidare så syns det ju att det behövs! Sedan utesluter inte detta eviga tjatande att vi ”redan invigda” funderar vidare, analyserar strukturer inom den egna gruppen, på ”en högre nivå” och utanför vår egen bekvämlighetszon. Men det är ju upp till var och en.

Oavsett vad så tror jag att det är bland barn och ungdomar vi måste börja. Att vi vuxna diskuterar och analyserar och resonerar kan definitivt leda någon vart (ja, vi ser ju vart feminismen trots allt har tagit oss de senaste decennierna), men om barnen inte får med sig nya perspektiv på samhället, på varandra och på sig själva så hamnar vi ändå i samma problematik igen om tjugo år.