Tag Archives: SFQ

Något som gör mig riktigt rädd

17 Aug

DN:s osignerade ledare från tidigare i veckan (vilken jag är rätt säker på skrevs av Hanne Kjöller) har resulterat i mängder av reaktioner från alla möjliga håll, och två mycket läsvärda textsvar är FI:s Sissela Nordling Blancos samt juristen Kerstin Burman med fleras. Det jag fokuserade på i min korta text om saken var respektlösheten mot och okunnigheten om transpersoner, men nästan lika illa var raderna om hur allt numera är frid och fröjd i vårt land för homo- och bisexuella personer. För nej, allt är inte frid och fröjd, och att en heterosexuell cisperson sitter och påstår sådant är helt vansinnigt. Vad vet hen om vår situation?

Det finns fortfarande människor som anser att homosexualitet är onaturligt och att denna åsikt är helt legitim att ha, det finns personer som rakt ut (fast gärna under anonymitet) skriver till mig att ”lesbiska jävlar inte borde ha barn” och det finns ännu fler som liksom DN:s ledarskribent tänker att bara för att de själva ”inte bryr sig vem jag ligger med” så har homo- och bisexualitet fått samma status i samhället som heterosexualitet (och därför är slaget vunnet och vi behöver inte prata mer om det). Här, i Sverige, just precis nu. Och många triggas ytterligare av att hb- och även t-personer får alltfler rättigheter, naturligtvis; undrar hur långt utvecklingen ska tillåtas gå och så vidare.

Sofie med e tipsade mig om den här artikeln om att barn till hbt-föräldrar i Ryssland kan komma att omhändertas (ja, nu länkar jag väldigt mycket här – ni får klicka som vettvillingar) och den får mig verkligen att rysa. Ja, hela situationen i Ryssland just nu får mig att rysa. Jag känner på riktigt ett starkt obehag – för Ryssland är nära, det är inte på andra sidan jordklotet. Och när vi stod på Gröna Lund igår kväll och lyssnade på Miss Li, Adrian sovande i vagnen och jag och min fru stod båda och höll i vagnens handtag, hennes hand ovanpå min, då sa vi till varandra att ”här står vi och sprider propaganda”. För hade det varit i Ryssland så hade vi ju gjort det. Och det hade varit olagligt. Så såg jag mig omkring och runt oss stod flera heteropar, med och utan barn, höll om varandra, vilade i varandras närvaro – och de skulle aldrig någonsin kunna få skit för det. Deras relation är i allas ögon helt naturlig, helt neutral, helt självklar – och det är inte något paren själva har valt, precis som vi inte har valt vem vi blev kära i. Det är så fruktansvärt orättvist, det gör mig uppriktigt ledsen och jag kan inte för mitt liv förstå att så många andra människor runt om i världen anser att den ena relationen ena är helt och hållet självklar, medan den andra är äcklig, onaturlig, fel och ska straffas med fängelse eller till och med döden. Hur kan jag vara säker på att utvecklingen här i Sverige inte börjar dra åt det hållet också?

På vägen hem med tunnelbanan satt vi allra längst fram i en vagn och de var bara jag, min fru, det sovande barnet och en ensam man som satt där. Jag och min fru pratade om det ena och det andra, flera samtalsämnen som avslöjade att vi var en familj och att vi känner andra regnbågsfamiljer. Mannen satt bara och stirrade tomt ut i luften och förmodligen var han bara en helt vanlig trött man på väg hem från ett sent arbetspass, eller vad vet jag. Men. I min hjärna trängdes ändå olika tankar om vem han kunde vara och vad han kanske tänkte om mig, om vår familj. Är han en sådan som på nätet och hemma i sitt vardagsrum kallar damlandslaget i fotboll för lesbiska horor? Röstar han på Sverigedemokraterna och tycker att homosexuella inte borde få skaffa barn? Det skulle kunna vara så, det är ingen omöjlighet. Och däri ligger skillnaden och det som bevisar att slaget inte är vunnet beträffande hb-personers ställning i samhället: Hade jag haft en man istället för en fru och vi (som vita medelklasspersoner) hade suttit där på tunnelbanan med vårt sovande barn i vagnen så hade jag aldrig tänkt så. Jag hade aldrig undrat om den där ensamme mannen hatade oss i tysthet eller inte. Jag hade aldrig funderat på om han skulle kliva av på samma station som vi och känt obehag av den tanken. Jag hade inte heller känt lättnad när han trots allt satt kvar då vi klev av.

Kanske tycker någon att allt sitter i mitt huvud. Att jag inte borde ”kränka” en okänd man på det viset genom att ens fundera på om han är homofob eller inte. Men jag kan inte hjälpa det, och tyvärr så är mitt obehag inte taget ur luften. Allra oftast är jag ändå optimistisk, jag är öppen med hur min familj ser ut och jag tror gott om människor. Jag har tålamod med välmenande frågor, även när de egentligen är kränkande, och jag försöker alltid vara pedagogisk. Jag tror helt enkelt att de allra flesta vill mig och andra väl, och att okunskap och ovana ligger bakom deras ibland problematiska inställning till saker och ting. Ibland rämnar dock det där för en stund, och då vet jag inte riktigt vad jag ska ta mig till. Som nu. När situationen i Ryssland ser ut som den gör, när DN och Aftonbladet publicerar transfobiska texter (den senare orkar jag inte länka till, ni får googla) och när vissa samtidigt påstår att allt är så himla bra här i vårt land. Vi får helt enkelt inte vara så naiva, utan vi som kan måste fortsätta upplysa, engagera oss, säga ifrån, synas och höras.

…och som ett extra tillägg skulle jag vilja uppmana er att faktiskt engagera er på något sätt. Kanske genom att gå med i Rfsl (kostar 100 kronor om året) eller i SFQ (i synnerhet om ni är studenter, kostar bara 50 kronor). Att vara stödmedlem är också att göra något, tänker jag.

Annonser

Vad är viktigast – att tala så att folk begriper eller att hålla ”hög nivå”?

30 Apr

Okej då, jag gör ett försök. Mina tankar om resonemang och analys på ”hög nivå” respektive ”vardagsnivå”, som rätt tvärt avbröts igår när husläkaren tvingade oss åka till akuten med barnet, måste ju försöka sättas på pränt trots allt.

(Och för den som undrar så slutade akutenbesöket med ordinationen ”alvedon” och ”bada lite extra de närmaste dagarna” så kommer infektionen gå över av sig självt. Som väntat alltså. Lisa och Adrian var hemma tio över ett i natt, jag smet ”redan” kvart över tio.)

Jag ska erkänna att jag inte så väl har satt mig in i det som Kvinnopartaj skriver och det som föranledde det här (nej, jag hinner inte läsa alla bloggar), men jag känner till diskussionen om att vissa bloggare liksom ses som mer intellektuella och därmed ”bättre” än andra, och att andra – såsom Lady Dahmer – av dessa ibland avfärdas som lättvindiga, att de rör sig inom bekvämlighetszonen genom att alltid prata ”vardagsgenus”, barnkläder och rakning. Vissa menar att vi liksom måste ta oss bortom det, att vi inte kan tjata och gnata om färger och leksaker och hår dagarna i ända – vi måste få upp analysen, ifrågasätta strukturer på en högre och en djupare nivå samt iaktta våra egna fel och brister.

Och jag både håller med och inte, för jag tror inte att det ena måste utesluta det andra. Själv räknar jag mig till ”de rätt så insatta”, framför allt när det kommer till kön- och sexualitetsfrågor och normer kring detta, och särskilt mycket har jag att säga om föräldraskap och skolan. Jag har både i min kandidatuppsats och i mitt examensarbete under lärarutbildningen fokuserat just på kön/genus och sexualitet, jag har varit engagerad i två olika organisationer (Sveriges Förenade HBTQ-studenter och Rfsl Stockholm) som arbetar just med dessa frågor, jag är själv lesbisk och mamma och jag är verksam lärare. Därför är det inte så konstigt att jag gärna bidrar med mina kunskaper och erfarenheter just kring detta – jag tycker faktiskt att det är mitt ansvar, eller vad man ska säga. Och dessutom vet jag, för jag ser ju dagligen hur skolan ser ut och jag har även föreläst för lärarstudenter och högskolepersonal, att verkligheten ”här ute” inte riktigt är densamma som den ”där inne”, till exempel under en Rfsl-kongress, ett årsmöte med SFQ eller under ett samkväm med en massa andra genusförespråkande föräldrar.

I de sammanhangen är det ofta självklart att göra en pronomenrunda i början för att alla ska omnämnas med rätt pronomen, alla har stenkoll på vad heteronormativitet betyder, de känner förmodligen till den heterosexuella matrisen och använder begrepp som ”cisperson” och ”queer” lika självklart som vilket annat ord som helst. Dessutom har många rätt bra kunskaper om lagstiftning och förfarande kring att skaffa barn utanför den heterosexuella kärnfamiljen.

…men så ser det inte ut här ute i verkligheten! Här ute vet inte ”folk”, det vill säga de flesta människor, vad heteronormativitet eller cisperson betyder – de kanske inte ens kan läsa ut förkortningen ”hbt” – och det är en självklarhet för dem att alla är ”han” eller ”hon” och att det är lätt att avgöra vem som är vem utifrån klädsel, frisyr och röst. Hur barn blir till i en lesbisk relation till exempel, eller hur lagstiftningen ser ut kring detta – det har folk ingen aning om. Många missuppfattar dessutom innebörden av ”hen” och ”genus” och tror att ”vi genusfanatiker” vill att alla ska gå runt i beiga kroppsstrumpor. Så ser verkligheten ut!

Är det så dåligt då att gång på gång tjata om samma saker? Nej, det är det inte: Det är en nödvändighet.

När jag under min tid som aktiv i dåvarande Gaystudenterna vid Lärarhögskolan i Stockholm (innan den slogs ihop med Stockholms Universitet) planerade föreläsningar för lärarstudenter tillsammans med en föreningskollega, poängterade vi alltid att vi i första hand måste försöka nå alla de personer som faktiskt inte hade en aning om vad ”hbt” var, för fattade de inte det – hur skulle de då kunna förstå och ta till sig resten? Att börja med att måla upp en heterosexuell matris, eller att börja slänga sig med termer som ”heteronormativitet” och ”queer” utan att sätta det i något konkret sammanhang innebar liksom att hälften slutade lyssna direkt – och alltid just de personer som faktiskt behövde lyssna. Självklart var målet med våra små utbildningar att de skulle få syn på normerna kring kön och sexualitet, och att detta faktiskt var något som gällde alla, inte bara de så kallade ”avvikarna”. Vi ville inte skapa ett ”vi och dem”, där vi var ”de” som kom och berättade om ”hur det var att vara bög och lesbisk i det här samhället”. Men, för vissa av åhörarna var homosexualitet någonting så otroligt främmande och exotiskt (faktiskt!) och då behövdes den där lilla inblicken i den 14-åriga lesbiska tjejens vardag innan de kunde börja ta till sig syftet med att vi kom på besök.

Vad jag alltså vill komma fram till med allt detta är att jag tror stenhårt på att det är skitviktigt att tala så att den stora massan begriper. Att vara tjatig och upprepande, att vara (över)tydlig och pedagogisk är ett måste; för ser vi oss omkring i leksaksbutiker, barnklädesaffärer, reklamannonser och så vidare och så vidare så syns det ju att det behövs! Sedan utesluter inte detta eviga tjatande att vi ”redan invigda” funderar vidare, analyserar strukturer inom den egna gruppen, på ”en högre nivå” och utanför vår egen bekvämlighetszon. Men det är ju upp till var och en.

Oavsett vad så tror jag att det är bland barn och ungdomar vi måste börja. Att vi vuxna diskuterar och analyserar och resonerar kan definitivt leda någon vart (ja, vi ser ju vart feminismen trots allt har tagit oss de senaste decennierna), men om barnen inte får med sig nya perspektiv på samhället, på varandra och på sig själva så hamnar vi ändå i samma problematik igen om tjugo år.

Här står tiden stilla – om hemlängtan, okunskap och egna fördomar

31 Mar

Nu är vi i Kalmar. Resan ner gick bättre än förväntat – fem och en halv timme i buss tillsammans med liten rackarunge med spring i benen samt en röst som kan spränga väggar, ja, det borde inte sluta annat än illa, men det gick faktiskt bra. Tio minuter efter att bussen börjat rulla bajsade han naturligtvis, det verkar liksom ingå i paketet ”långfärdsbuss med litet barn”, men eftersom han börjar bli stor och är rätt förståndig nu gick det alldeles utmärkt att byta stående i famnen (inte som förra våren när jag åkte den där bussen ensam med honom, då han bajsade utanför för att sedan stå och hoppa som en galning i min famn medan bajset stänkte och tanterna hejade på och tyckte ”vilken tapper mamma!”).

Nåväl. Sånär som på detta lilla obligatoriska blöjbytesförfarande skötte han sig så bra så. Sjöng för full hals gjorde han ett par gånger och den nyinköpta svindyra dvd-spelaren var tyvärr ingen hit, eftersom han envisades med att öppna locket alternativt stänga av hela rasket gång på gång… Men, vi kom fram och nu är vi här, i Kalmar, hos min familj.

Då och då har jag haft en längtan att flytta tillbaka hit, till barndomsstaden. Här finns min familj, här är det nära till allting, det är extremt mycket billigare att köpa hus här än uppe i huvudstaden och här är det lugnt och stilla. Och ja, där har vi en hake: Det är lite för lugnt och stilla. Tiden står nästan helt still här nere, kan man säga, vilket passar väldigt bra när man åker ner för lite ledighet några dagar, men en rastlös själ som jag skulle med största sannolikhet klättra på väggarna rätt fort om vi faktiskt bodde här. Efter två dagars vistelse så vet jag till exempel inte alls vad som händer ute i stora världen längre. Dagstidningen rapporterar mycket om vad som pågår här i trakterna, i Nybro och Emmaboda och Mönsterås och Rockneby – men mycket lite om vad som sker uppåt landet, nedåt landet och ute i Europa, i världen. Det känns lite som att jag knappt vågar publicera det här inlägget, liksom, för tänk om det hänt något superviktigt där ute som jag egentligen borde blogga om – och så skriver jag blaj istället?

Faktiskt så blev jag intervjuad av lokaltidningen Barometern förra året. De hade läst ett pressmeddelande från Sveriges Förenade HBTQ-studenter, som jag tidigare varit engagerad i, och ville gärna göra en intervju med någon lokal personlighet om det här med hbtq-frågor. Naturligtvis ställde jag upp – det kändes toppen att de ville skriva en artikel på detta viktiga tema, men jag undrade exakt vad artikeln skulle handla om. Redaktören bad mig skicka en liten text om mig och mina intressefrågor till honom, så att de hade något att utgå ifrån – och jag dundrade på med vikten av hbtq-kompetens i skolan, osynliggörandet av transpersoner och den ”nya” diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck, normkritisk pedagogik samt frågan om lagstiftning kring föräldraskap. Intressant, tyckte de, och när det så var dags för intervju visade det sig att reportern som egentligen skulle intervjua mig hade blivit dubbelbokad, och en annan reporter fick rycka in i sista sekund.

Väl inne i intervjurummet tittade reportern med ett snett leende på mig och frågade:
”Jaha, vad ville du berätta om då?”
Va? Jag? Det var ju de som kontaktade mig!

Hela intervjun blev sedan ett stort missförstånd. Jag försökte hela tiden återkomma till normkritiken, till transfrågan, till diskrimineringslagstiftningen och skolan – men hon ville hellre gräva i ”min personliga story”, hur det kändes att vara lesbisk, hur Adrian hade blivit till, när jag hade kommit ut och hur det hade gått till. Varje gång jag återvände till normkritiken och transfrågan la hon ner pennan och stirrade dumt på mig, medan hon skrev så pennan glödde så fort jag nämnde något personligt.

Slutresultatet blev en märklig, spretig text med rubriken ”Tuff kamp mot diskriminering” och en bild där jag, med ett stort flin, står placerad vid Domkyrkan med Adrian i liggvagnen. Texten var fylld av faktafel och själva syftet framgick inte riktigt – ville jag berätta om min situation eller vad ville jag egentligen? 

I de perioder då jag känner mig väldigt hemlängtig och på riktigt vill flytta hit igen brukar jag tänka att shit, här finns verkligen möjligheten att göra skillnad! Överlag är hbtq-kompetensen och den normkritiska kompetensen minimal här, så jag skulle definitivt kunna dra igång ett stort påverkansarbete och få massor av respons – och eftersom det dessutom är så nära till allting och jag skulle slippa tunnelbanan, så skulle jag ha tid att ägna mig ännu mer åt skrivande och olika typer av engagemang. Men samtidigt, skulle vi orka? Och skulle det leda någon vart? För det ointresse och den okunskap som reportern från Barometern visade prov på, det är förstås också något som på många sätt präglar den här delen av landet. Adrian skulle med säkerhet vara helt ensam om att ha två mammor på sin förskola (och i hela upptagningsområdet…), vi skulle inte få några inbjudningar till regnbågsträffar och någon Rfsl-förening eller liknande finns inte ens här. I gårdagens tidning rapporterades att inga fall av diskriminering på grund av sexuell läggning har anmälts till Diskrimineringsbyrån Sydost sedan de startade sin verksamhet 2005. Och förmodligen inga fall på grund av könsidentitet eller könsuttryck heller, för denna diskrimineringsgrund är så osynlig att den inte ens nämns i artikeln. Jag tror inte att det beror på att Kalmar med omnejd är så vansinnigt öppet och tillåtande, snarare precis tvärtom: Folk flyttar härifrån, alternativt stannar i de garderober som i min värld känns förlegade och som jag önskar inte existerade längre.

Men samtidigt är det kanske jag som är fördomsfull. Rastlös, velig och fördomsfull – fast definitivt med viss skälig grund.

Jag kommer säkerligen komma in i en sån där ”flytta till Kalmar”-fas igen. Och vem vet, någon gång kanske vi gör slag i saken? Samhället måste bara förändras en gnutta först, för jag orkar nog inte dra hela lasset själv

SAMSUNG
Personer med ”annan sexuell läggning” – vad menar han?

SAMSUNG
Vad hände med könsidentitet och könsuttryck? ”Övrigt” kanske? Så självklart för alla människor att man inte ens måste nämna det..?