Jag har ett digitalt tänkande, säger min psykolog. Och det är väl inga nyheter egentligen för en sån som jag, som började samtalsterapikarriären redan som 14-åring: Det är allt eller inget, lyckoträff eller katastrof som gäller för min hjärna.
(Förmodligen är det därför hjärnan har lite svårt att fatta att jag nu faktiskt är halvtidssjukskriven. Men det var inte det jag skulle skriva om.)
När min kropps- och viktnoja var som värst i 20-årsåldern fanns två lägen: undernärd eller sjukligt fet. Och eftersom jag inte ville bli sjukligt fet var det undernäringen hjärnan ville eftersträva. Jag räknade points som en galning, åt havregrynsgröt till middag och ibland pallade jag inte och tryckte i mig 300 gram choklad och en påse kanelgifflar på en gång – för att sedan få för mig att jag skulle vakna dagen därpå och väga 150 kg. Ungefär så.
Likadant fungerar mitt huvud i ungefär alla lägen: Jag är bäst på något, eller är jag sämst på något. Allt kommer gå skitbra, eller kommer det gå åt helvete. Det gäller föräldraskapet, det gäller träningen, det gäller bloggandet.
Och hjärnan vill gärna intala resten av mig att om jag gör ett snedsteg så är det kört. När Adrian var liten trodde jag att en kväll med bristande rutiner skulle krascha allt vi lyckats bygga upp, om jag under en vecka inte tränar så kan jag lika gärna skita i det och skriver jag ett ointressant blogginlägg så kommer alla sluta följa mig och jag kan lika gärna skita i alltihop.
Det är fruktansvärt irriterande att fungera såhär och jag avskyr att det inte bara lätt som en plätt går att förändra. Varför kan jag inte bara vara förälder och lita på att Adrian vet att jag älskar honom? Varför kan jag inte bara nöja mig med att träna de gånger jag orkar och känna mig nöjd med det? Varför kan jag inte bara skita i om någon följer eller avföljer mig på bloggen och sluta vara så noggrann med att alla texter måste vara fullfjädrade analyser, nydanande och utbildande på samma gång?
Igår, när livet och tröttheten kom ikapp mig efter en och en halv veckas arbete, bestämde jag mig för att sluta blogga, sluta twittra och bara stänga ner sociala medier tills jag blir helt frisk igen. Allt eller inget, och nu stod alltså ”inget” på menyn. Bara jobba, vila, städa och vara en fantastisk (!) fru och mor.
Men så hade vi en trevlig våffelkväll med grannarna, jag sov ungefär så bra som man kan begära med en 2,5-åring i huset och vaknade till en strålande sol på en blå himmel – och tänkte (som så många gånger förr): GE DIG, SANNA! Var inte så jävla digital! Sluta överdriva för fan!
Sen traskade jag hand i hand med barnet till förskolan, tog en promenad till centrum och skrev det här inlägget på bussen till jobbet. Och nu publicerar jag det utan att ens korrekturläsa ordentligt.
Någon måtta får det fan vara.
Ps. Jobbet lyckas jag åtminstone ha en rätt schysst och lagom inställning till: Jag vet att jag kan, men jag måste inte vara bäst. Undrar när den inställningen börjar smitta av sig på resten av livet?
Sanna Mac Donald 
Kommenterat