Tag Archives: självkänsla

Allt eller inget, svart eller vitt, noll eller 100

28 Mar

Jag har ett digitalt tänkande, säger min psykolog. Och det är väl inga nyheter egentligen för en sån som jag, som började samtalsterapikarriären redan som 14-åring: Det är allt eller inget, lyckoträff eller katastrof som gäller för min hjärna.

(Förmodligen är det därför hjärnan har lite svårt att fatta att jag nu faktiskt är halvtidssjukskriven. Men det var inte det jag skulle skriva om.)

När min kropps- och viktnoja var som värst i 20-årsåldern fanns två lägen: undernärd eller sjukligt fet. Och eftersom jag inte ville bli sjukligt fet var det undernäringen hjärnan ville eftersträva. Jag räknade points som en galning, åt havregrynsgröt till middag och ibland pallade jag inte och tryckte i mig 300 gram choklad och en påse kanelgifflar på en gång – för att sedan få för mig att jag skulle vakna dagen därpå och väga 150 kg. Ungefär så.

Likadant fungerar mitt huvud i ungefär alla lägen: Jag är bäst på något, eller är jag sämst på något. Allt kommer gå skitbra, eller kommer det gå åt helvete. Det gäller föräldraskapet, det gäller träningen, det gäller bloggandet.

Och hjärnan vill gärna intala resten av mig att om jag gör ett snedsteg så är det kört. När Adrian var liten trodde jag att en kväll med bristande rutiner skulle krascha allt vi lyckats bygga upp, om jag under en vecka inte tränar så kan jag lika gärna skita i det och skriver jag ett ointressant blogginlägg så kommer alla sluta följa mig och jag kan lika gärna skita i alltihop.

Det är fruktansvärt irriterande att fungera såhär och jag avskyr att det inte bara lätt som en plätt går att förändra. Varför kan jag inte bara vara förälder och lita på att Adrian vet att jag älskar honom? Varför kan jag inte bara nöja mig med att träna de gånger jag orkar och känna mig nöjd med det? Varför kan jag inte bara skita i om någon följer eller avföljer mig på bloggen och sluta vara så noggrann med att alla texter måste vara fullfjädrade analyser, nydanande och utbildande på samma gång?

Igår, när livet och tröttheten kom ikapp mig efter en och en halv veckas arbete, bestämde jag mig för att sluta blogga, sluta twittra och bara stänga ner sociala medier tills jag blir helt frisk igen. Allt eller inget, och nu stod alltså ”inget” på menyn. Bara jobba, vila, städa och vara en fantastisk (!) fru och mor.

Men så hade vi en trevlig våffelkväll med grannarna, jag sov ungefär så bra som man kan begära med en 2,5-åring i huset och vaknade till en strålande sol på en blå himmel – och tänkte (som så många gånger förr): GE DIG, SANNA! Var inte så jävla digital! Sluta överdriva för fan!

Sen traskade jag hand i hand med barnet till förskolan, tog en promenad till centrum och skrev det här inlägget på bussen till jobbet. Och nu publicerar jag det utan att ens korrekturläsa ordentligt.

Någon måtta får det fan vara.

Ps. Jobbet lyckas jag åtminstone ha en rätt schysst och lagom inställning till: Jag vet att jag kan, men jag måste inte vara bäst. Undrar när den inställningen börjar smitta av sig på resten av livet?

Den ångestladdade skolidrotten

23 Maj

Mitt inlägg om mens i relation till skolidrotten och även några tweets på ämnet skolidrott väckte reaktioner som jag känner att jag måste spinna vidare på. Tankarna från er som kommenterade/svarade kan (enligt min tolkning) sammanfattas såhär:

Ångest. Prestationskrav. Kroppsmedvetenhet. Rädsla att bli utskrattad. Total utsatthet. Ungefär så.

Och jag kan inte annat än hålla med. Idrotten i skolan var tamejtusan ingen skojig historia, inte för mig och flera andra håller med. Det är rätt ironiskt egentligen, ämnet heter ju ”Idrott och hälsa” nu för tiden, men ändå är det många som kan intyga hur vansinnigt ohälsosamt för den egna självkänslan ämnet kan vara. Jag avskydde idrott i skolan, jag höll inte på med sport på fritiden, jag hade inte ”vad som krävdes” i lagsporter, jag var bollrädd, jag sprang inte särskilt fort och hade heller inte modet att satsa mer, jag vågade inte kasta mig över pinnen i höjdhopp och jag var livrädd för att skada mig i längdhopp, vilket gjorde att jag max vågade hoppa en meter (för att vara säker på att landa på fötterna). När det var friidrottstävlingar mellan klasser och skolor deltog jag alltid i den pinsamma grenen ”kast med liten boll” och när jag under en period var med i en handbollsturnering mellan skolor i Kalmar län fick jag uppmaningen av vår tränare att ”aldrig skjuta på mål” – detta efter att jag en enda match äntligen tagit mod till mig och faktiskt vågat skjuta mot mål. Tilläggas ska också att vårt lag hade aldrig några träningar, vi sågs bara varje söndag när det var match och de tjejer i laget som spelade handboll på fritiden fick sköta det offensiva spelet.

Varför ska det vara på det här sättet? Hur kommer det sig att så otroligt många minns skolidrotten med sådan fasa? Varför har inget revolutionerande hänt sedan 90-, 80-, 70-talet? Visst, jag tror säkert att det finns idrottslärare som främst styrs av det övergripande hälsoperspektivet, som vill fokusera på träningsglädje, att våga prova, kroppsacceptans, kamratskap och samarbete, men alltså… Många gör inte det. (Och nu hoppas jag att protesterna från idrottslärare kommer hagla in!). Väldigt ofta är det personer som varit riktiga hejare på idrott som blir idrottslärare. Ofta är det män. Och jag säger inte att män inte kan vara empatiska, pedagogiska och normkritiska, men de män som både varit idrottsfantaster under uppväxten och som saknar genusperspektiv är dessvärre inte alltid så bra på att se att alla elever faktiskt kan (på sin nivå) om de bara får rätt förutsättningar och coachning. Om en lärare inte förstår att mens är något som kan påverka tjejers prestation och mående, om en lärare inte förstår att hela grejen med att ha mens är en rätt skamfylld historia för många eller för den delen att många ungdomar – både tjejer och killar – har ångest för sitt utseende och sin prestation… då kan det aldrig bli bra, undervisningen kan aldrig bli likvärdig och alla kommer inte känna att den bidrar till deras ”goda hälsa”.

För vissa är lösningen att dela upp tjejer och killar i idrotten och som en gymnasievän kommenterade på Twitter: Denna uppdelning var räddningen för henne! Vad jag minns hade jag litegrann samma uppfattning under skoltiden, men samtidigt… bland tjejerna fanns också de där riktiga tävlingsmänniskorna, tjejerna som spelade fotboll och handboll på fritiden och som hade noll skrupler när det kom till match. En tjej i grannklassen, Ingrid, var allas skräck och jag minns vid ett tillfälle inför en intern fotbollsturnering att Ingrid gick omkring i vanliga kläder intill planen. Hon var skadad, hette det, men så plötsligt mitt under matchen klädde hon om till gympakläder, snörade på fotbollsskorna och kom in och ägde matchen med sina stenhårda skott. Bollrädda jag blev halvt panikslagen, inte tänkte jag på att ”gud så skönt att hon åtminstone har en fitta, precis som jag!”

Förra våren tränade mina elever på att debattera, och några valde just ämnet ”Bör skolidrotten vara könsuppdelad?” Några var för, några var mot och några tyckte att den kanske borde vara uppdelad ibland. I uppgiften var förutsättningen att de skulle hitta på – de behövde alltså inte föra sin egen personliga talan – men under arbetets gång dök förstås många åsikter och tankar kring detta upp. Många tyckte att könsuppdelningen var otroligt befängd – just eftersom den framför allt utgår ifrån att killar ska få köra hårt och tjejer våga ta plats – medan andra såg det som en självklarhet att dela upp ”eftersom killar är mycket större, starkare och snabbare än tjejer”. Jag svepte med handen över klassrummet där alla elever satt och kunde snabbt konstatera att storlek och styrkegrad inte direkt kunde kopplas till könstillhörigheten bland elever i årskurs sju, men vissa var benhårda i sin uppfattning. (Jag önskar att jag hade kunnat presentera det här för dem).

Ett transperspektiv på hela diskussionen försökte jag förstås få in, men för de flesta är trans något otroligt främmande och alltför ogreppbart. Och hur många idrottslärare ser detta perspektiv, undrar jag?

Naturligtvis förnekar jag inte att det finns massa killar som är extremt sportsliga och älskar att få ”ta i ordentligt”, och det finns även försiktiga tjejer som aldrig någonsin skulle våga eller vilja stå i mål under en fotbollsmatch. Men att lösa dessa ”problem” genom att ständigt och jämt dela upp – alltså, det är ju inte ens någon lösning. Snarare måste vi för det första se över fokuset på idrottsundervisningen (varför måste du ha en massa tidigare erfarenhet av idrott för att våga delta?) och för det andra problematisera normerna kring hur tjejer respektive killar är, beter sig och fungerar ihop (det vill säga: uppfattningen om att de inte fungerar ihop förutom när det kommer till kärlek och sex). Dessutom måste vi tänka ett varv extra kring många elevers dåliga självkänsla och kroppsångest.

Nu för tiden har jag ibland tänkt att jag borde bli idrottslärare. Jag vet att rörelse och hälsa är viktigt, jag har i perioder tränat mycket och själv funnit den där sunda rörelseglädjen och jag skulle vilja förmedla det till eleverna, snarare än att pracka på dem en massa prestationskrav. Självklart kommer några alltid springa fortast, lyfta tyngst och sparka hårdast – men det är definitivt inte ditt kön som påverkar hur långt du kan eller vill nå. Och skolidrotten ska dessutom vara en fristad från allt det där, menar jag. Den som är sportintresserad har för sjutton en fritid att spela fotboll på, den obligatoriska skolidrotten är inte till för att odla en massa framtida proffs.

Tankar och frågor kring detta?

Självkänsla och storhetsvansinne

24 Mar

Man gör sig löjlig men kanske blir man älskad. Då är det värt det. Blir man inte älskad står man där. Och är löjlig.

Ett rätt talande och även lite otäckt citat ur Jonas Gardells fantastiska roman ”En komikers uppväxt”, som jag läste med mina elever i början av terminen (vilket jag även skrivit om här). Först nu har jag satt igång ordentligt med bedömningen av deras slutuppgifter till boken – som sagt, lååång att göra-lista – och just det där citatet dyker upp i flera av elevernas otroligt välskrivna och kloka texter. Jag har aldrig förr satt så många höga betyg.

Mycket i livet handlar om att våga ”göra sig löjlig”, gör det inte? Och det mesta gör vi ju också i syfte att bli älskade, uppskattade, omtyckta eller ibland kanske för att få uppmärksamhet på något annat vis, genom att väcka debatt, få motstånd – vilket också kan ses som ett sätt att bli ”älskad”. Antingen spelar man safe rakt igenom, blir förmodligen hyfsat omtyckt av de flesta och kanske inte ogillad av någon, eller så vågar man lite extra ibland – men då riskerar man också att vissa inte alls kommer uppskatta en, utan istället tycka man är konstig, puckad, tråkig, löjlig. Gardells citat kan appliceras på många olika handlingar, stora som små och det som jag nu spontant kom att tänka på var att blogga. Att pocka på folks uppmärksamhet och sätta sig själv i centrum genom att skriva en massa texter om sig själv, sitt liv, sina tankar, sina åsikter och sin syn på det som händer i världen. Är inte det ett klockrent försök att göra sig ”löjlig” (eller i alla fall göra sig till) i syfte att bli älskad? Åtminstone om du, som jag, länkar allt du skriver på facebook, skapar en facebooksida till din blogg, signar upp på Bloglovin och Bloggportalen och ser till att varje dag kommentera andras bloggar, åtminstone till viss del i syfte att ännu fler människor ska bli intresserade att läsa det du skriver.

Det känns både självcentrerat och rätt löjligt när jag formulerar det sådär, och självklart har myntet i det här fallet flera sidor. Jag gillar att skriva, därför skriver jag. Men jag skriver även för att någon annan ska läsa och tycka att det är bra.
Ja, det där har jag avhandlat förut.

Att skriva något och sedan våga sig på att basunera ut till hela världen att ni borde läsa!!! tyder på ett rätt gott självförtroende – fast även ibland en halvtaskig självkänsla, tänker jag mig, och därmed ett behov av att andra ska bekräfta en för att man ska känna sig okej. Å ena sidan skriver jag om precis det jag vill i min blogg, för det är för sjuttsingen min blogg och ingen annans. Det är dessutom min enda källa till ”fri skrivning” för tillfället, eftersom jag inte har hunnit komma igång med romanförsöket och i övrigt bara skriver formativa bedömningar och mail till mina elevers föräldrar (inte så mycket utrymme till spex, så att säga) – och då vore det väl själva fan om jag censurerade mig här.

…men till viss del så gör jag nog det ibland! För jag vill ju bli älskad. Och alltså, då menar jag ”älskad” som i läst, omtyckt, uppmärksammad, men även som i att väcka debatt och få (konstruktivt) motstånd.
Fasen vad pinsamt.

Halvtaskig självkänsla. Behov av bekräftelse. Ett visst mått av storhetsvansinne? Ja, faktiskt. Jag skulle vilja påstå att dålig självkänsla och ett visst mått av storhetsvansinne hör ihop – för vi med stort bekräftelsebehov har även en förmåga att tro att vi är världens mittpunkt, att det är oss som folk pratar om där hemma vid middagsbordet: ”Alltså den där Sanna, ja du vet hon som skriver den där bloggen som är den femtiofjärde av alla bloggar jag läser lite då och då… eller det vet du kanske inte, men ändå. HON skrev ett så vansinnigt ointressant inlägg idag, alltså att hon bara pallar med att publicera sån skit… Jag tror jag måste unfollowa henne på Bloglovin och sluta gilla henne på facebook NU, ifall hon skulle få för sig att skriva något så sjukt ointressant fler gånger! Jag trodde liksom att hon skulle skriva om NORMKRITIK!”

Så är det. Jag kan lätt få för mig att en människa som har fullt förtroende för mig kommer börja hata mig om jag ser lite trött ut vid ett tillfälle då jag eventuellt borde vara pigg. Eller att mina kollegor, som nog brukar tycka att jag är rätt rolig och lättsam, plötsligt skulle inse hur tråkig och skitjobbig jag är om jag en dag gnäller lite för mycket. Eller att ni som läser min blogg skulle bestämma er för att aldrig aldrig någonsin läsa min blogg igen om jag skriver ett inlägg som känns lite platt, lite tråkigt, lite ointressant, lite löjligt.

Eftersom jag, med min halvtaskiga självkänsla, uppenbarligen har ett sådant storhetsvansinne att jag på allvar tror att jag är den absoluta mittpunkten i alla människors liv, och att mina handlingar är de enda som figurerar i folks medvetanden när dagen är slut och de ligger i sina sängar och funderar på allt de varit med om under dagen och allt som händer ute i världen. Den där Sanna… ojojoj…

Och visst, det kanske är någon som tycker att jag just nu skriver en massa egocentrerat blaj som faktiskt inte känns intressant, men vad kan jag göra åt det? Nu blev det såhär, och jag tycker att det var rätt roligt att låta orden flöda fritt, att bjussa på mig själv, att vara löjlig – för att eventuellt bli aningen älskad av någon även för detta. Och om jag inte blir det, så är det rätt bra terapi för en sådan som jag att inte få en massa bekräftelse hela tiden. Kanske duger jag hyfsat bra ändå.

Nu ska jag fortsätta mitt bedömningsarbete av de otroliga texter som jag faktiskt önskar att jag hade skrivit själv.