Tag Archives: sjukskrivning

Hur gör folk?

1 Maj

Såhär är det. Jag började jobba heltid igen för en dryg vecka sedan. Från heltidssjukskriven till halvtidssjukskriven till heltidsarbetande på relativt kort tid. Min läkare ville egentligen förlänga sjukskrivningen, men jag propsade på det motsatta. Varför? Dels av ekonomiska skäl, dels av praktiska, dels på grund av att arbetsstressen i mångt och mycket är densamma oavsett om jag jobbar heltid eller deltid såhär under terminens sista veckor. Det är lovdagar hit och schemabrytande aktiviteter dit, vilka å ena sidan betyder välbehövlig vila med jämna mellanrum och å andra sidan innebär stress, eftersom vi sällan hinner med allt vi behöver inför bedömning och betygsättning. Sammantaget är det dock skönare att ha ett övergripande ansvar än ett halvdant, för nu slipper energin gå åt till att hitta rätt balans.

Nu har jag drygt 100 elever som jag ska betygsätta i juni. 40 av dem lärde jag känna för en dryg månad sedan, resterande har jag bara känt en vecka. Det är en aning… uttröttande, kan man säga. Men det känns samtidigt lugnande att lära känna dem redan nu, för då blir startsträckan i höst betydligt kortare.

Och så mitt i allt detta har jag en 2,5-åring som helst är uppe till 22 om kvällarna samt en höggravid fru som nyligen fick sluta arbeta på grund av att hennes jobb absolut inte fungerar ihop med graviditet: Hon står, går, lyfter och böjer sig exakt hela dagarna, och ryggen och bäckenet tog stryk relativt fort.

Här är vi alltså nu. Nio veckor kvar till beräknad förlossning och allting känns fortfarande overkligt. Vi pratar om namn, vi pratar om vem som ska sova var när bebisen väl är här, vi pratar om olika scenarier vid förlossningen (det är lätt att tro att ”det kommer gå fortare andra gången”, men så inser vi att det ju är första gången på samma gång som det är andra…), vem som ska ta hand om Adrian sådär mitt i sommaren. Men i övrigt känns mycket ännu oklart, såväl för mig som för henne. Och jag känner mig helt klart inte som världens bästa brevida fru. Jag vet att det inte går att jämföra – när jag var gravid såg livet helt annorlunda ut, vi hade liksom inget barn här hemma då, men ändå så jämför vi ju. Båda två.

Bara det skulle jag kunna skriva en egen text om. Eller en hel bok: Att vara två kvinnor som föder varsitt barn. Att vara den andra mamman första gången respektive andra gången. Att vara den födande mamman första gången respektive andra gången. 

När jag mitt i allt detta tappar fotfästet och det känns som att allt kommer gå åt skogen, när ångesten och stressen över nuet och senet tar över, då funderar jag över hur fan alla andra gör. Hur gör ni? Hur får ni allt att fungera? Med sömnbrist och jobb och att räcka till som förälder och partner? Går det ens? Eller är den där tröttheten, ständigt återkommande oron och det dåliga samvetet bara heeeelt normaaaalt och kommer eventuellt gå över med tiden? Förmodligen, gissar jag. Och det är säkerligen jäkligt få människor som går runt och känner tillfredsställelse och livsglädje mest hela tiden. Eller?

Min psykolog sa till mig i tisdags att jag borde bli stå upp-komiker. Hon kan inte låta bli att skratta åt min uppmålade misär, för uppenbarligen är jag rätt underhållande. Fint att åtminstone ha lite självdistans mitt i allt.

Jag tar mig upp igen, sakta men säkert

14 Mar

Jag måste dammsuga. Fastställer först och främst detta faktum. Jag dammsög senast i måndags, och jag vet att det är ren idioti att räkna dagarna mellan dammsugningarna när man har en liten unge, för i själva verket är det ju så att det skulle krävas en hyfsat stor grovrengöring här hemma varje kväll. Nu har jag dock koll på att det var fyra dygn sedan jag senast drog runt med dammsugaren, och det känns helt enkelt inte okej att golvet redan är fullständigt invaderat av småsten, löv, majkorn, fruktskal, ”diverse”. Verkligen. Inte. Okej. Dessutom har Adrian kissat på golvet två gånger det senaste dygnet. ”Det är så härligt att vara förälder!” osv. (Ja, det är härligt. Också.)

I övrigt pysslar jag så smått med en krönika till den kommande föräldratidningen ”Nära barn”, slår bort tankar om att jag borde träna och stressas en liten aning om att jag har ett sjukintyg att kopiera på lämplig plats och sedan skicka till Försäkringskassan.

För ja, det var så sant: Jag har ju inte talat om min sjukskrivning här i bloggen. Inte heller har jag berättat att nämnda sjukskrivning ledde till avslutande av anställning? Eh nä, det har jag inte. Nu har jag dock precis fått ett nytt jobb och ska börja på halvtid på måndag, så plötsligt känns det aningen mer… accepterat? att prata om det. Ni vet, jag är ju inte en ”sån” som blir sjukskriven. Och definitivt inte en ”sån” som blir uppsagd, eller för den delen en ”sån” som alls är arbetslös. Nu hann jag visserligen inte bli officiellt arbetslös, så lite av mitt gamla ”hon med flyt”-jag har jag väl bibehållit. Vad det nu är att stoltsera med.

Sammanfattningsvis: Det har varit en rent för jävlig vinter på många sätt. Efter en fruktansvärt slitig höst, vilket väl har sipprat igenom här på bloggen då och då. Inte riktigt vad någon räknar med, att vara den som står för största inkomsten i familjen, ha ett litet barn att ta hand om, en bebis på g och så plötsligt faller hela ens tillvaro som ett korthus; självbilden, måendet, ekonomin. Nä, det har inte varit värdigt på något vis. Men mycket har jag lärt mig, bland annat att det är extremt slitigt att vara sjukskriven – och i synnerhet om man blir uppsagd på köpet. Dessa otaliga samtal med Försäkringskassan, läkare, A-kassan, försäkringsbolaget, facket, samt oron över att inte få sin sjukpenning beviljad, att hela SGI:n ska försvinna av det minsta lilla snedsteg… hur fan ska man hinna bli frisk och stark igen mitt i allt detta? Och A-kassans regler sedan, herregud. Jag är glad att jag inte hann bli officiellt arbetssökande – och: Mitt politiska engagemang har minst sagt vuxit sig starkare sedan januari.

Nu tror jag mig dock vara hyfsat på gång, och jobbet jag har fått känns bra som tusan. Precis en sådan skola som jag känner mig hemma i. ”Nu ska du inte vara duktig”, sa blivande chefen och det är jag tacksam för. Jag vet att jag gärna är väldigt duktig, och jag kommer förmodligen vara (för) duktig här också. Men bara ibland. För det har jag också lärt mig det senaste halvåret: Ingen tackar mig för att jag är så ”duktig” att jag sliter ut kropp och hjärna fullständigt.

Men. Som sagt. Dammsugning var det. Sista vardagen hemma på egen hand, sedan gäller det att bygga upp en vanlig vardag igen. Förhoppningsvis en betydligt sundare sådan än den vi levde i under hösten. Jag är sjukt nervös, men det är säkert bara positivt. Eller?

Önska mig lycka till! (Ja, jag BER om det!)