Tag Archives: småstaden

Nu vill jag flytta till Kalmar igen

7 Jun

Vi är i Kalmar, Adrian och jag. Ett helt läsår närmar sig sitt slut och nu efter att betygen är satta och jag har tre intensiva elevens val-dagar med retorikundervisning bakom mig passar en långhelg alldeles ypperligt som försmak av sommaren. Vi flög hit igår, Adrian gastade oavbrutet ”samme, samme!” (vilket naturligtvis betyder ”framme”) efter bara tio minuter i luften, spillde ut mitt kaffe innan jag ens hunnit smaka och väl hemma i mormors trädgård passade han på att bajsa i gräset och därefter över hela altanen. Jag tror att vi måste sluta med mjölken igen.

Ett lugn infinner sig alltid i kroppen när vi kommer hit, blandat med den extrema tröttheten som hjärnan tillåter att släppa fram när ledighet står på agendan. Och när Adrian springer runt i gräset, hjälper bonusmorfar att vattna rabatterna, sparkar boll och plaskar i poolen fram till läggdags kommer den där längtan efter en trädgård och ett litet hus igen. Att bo i lägenhet är fan att sitta bort sitt liv! Komma hem, hetsa med matlagning, krascha i soffan framför tv:n fram till läggning – att ta sig ut är liksom ett sånt jäkla projekt som definitivt inte går att genomföra under veckorna. Nä, vi måste verkligen jobba mot att den där drömmen om trädgård – eller åtminstone en liten gräsplätt – blir verklighet.

I höst är jag förresten inbjuden av Kalmar Kommun att föreläsa om hbtq-frågor som en del i ett projekt att sätta hbtq-Kalmar på kartan, och Ninjafeministerna har jag ju skrivit om tidigare; två positiva saker som i kombination med att Kalmar och Öland är så himla mysigt under sommarhalvåret onekligen bidrar till att småstadsdrömmen vaknar till liv. Än en gång.

Nåväl. 24 grader i skuggan utlovas idag, vi ska möta upp mina systrar och eventuellt en av mina bröder för picknick och sedan fira morfar som fyller 68. Känner mig lite… stressad över att inte hinna blogga något om de senaste dagarnas diskussioner om vithetsnormen och jag skulle gärna fortsätta mitt resonemang utifrån Blondinbellas rabiesfeministutspel – men jag tänker att ni som läser också ska ut i solen idag, och för den som är i akut behov av bloggläsning finns ju alltid Schmenus, en fantastisk blogg att lita på i vått och torrt, i regn och i solsken och så vidare.

Jag är liksom inte bara bloggare, jag är en småförkyld, halvt utbränd heltidsarbetande småbarnsmor med extremt behov av sommarlov också. Lätt att även jag själv glömmer det ibland.

image

Annonser

Ninjafeministerna och aktivismen i småstaden

25 Maj

image

Det är ju så självklart egentligen. Att det finns vettiga personer som arbetar för jämställdhet och jämlikhet precis överallt i landet, och därmed även i min hemstad Kalmar. Men ändå värmer det lite extra i hjärtat när jag läser om nätverket Ninjafeministerna i lokaltidningen Barometern, och när jag av mamma får höra senaste nytt om B-G Svedjenäs, som efter att ha uttalat sig kvinnofientligt mot folkpartisten Inger Hilmansson inte bara blivit anmäld av Kalmar Kommun, utan även blivit av med samtliga sina offentliga uppdrag. Öppet kvinnoförakt straffar sig.

Storstaden i all ära, men i en mindre stad finns en sån oerhörd möjlighet att påverka och förändra; kraften och viljestyrkan hos de som vill arbeta för bra saker är enorm och det är på något vis mycket lättare att få många att lyssna på en, tror jag. Av precis samma anledning finns det förstås baksidor med småstaden, men de gånger jag får ett litet sug att flytta tillbaka är det möjligheterna att förändra som peppar mig lite extra. Här i vår kära Hufvudstad dränks engagemanget gärna i energitjuvar som långa restider och ofta ett alltför stort utbud, samt för min del känslan av att vägen till att göra skillnad är så vansinnigt lång. Kanske är det också därför som exempelvis en viktig förening som Rfsl Stockholm bara har 1500 medlemmar istället för 15000 (eller 50000!). Folk tänker att allt redan är tipptopp här och dessutom räknar många med att någon annan ska ta tag i saker i en stor stad – min röst gör väl varken till eller från?

Nåväl. Nu spånar jag bara och jag har heller ingen aning om var vi till sist hamnar i framtiden. Just nu bor vi här och jag har svårt att föreställa mig något annat. I skrivande stund är jag och Adrian på väg till en stor loppis där vi även ska möta upp några vänner och därefter kommer vi eventuellt delta i en demonstration mot sexism. För även om vi bor i en storstad och det finns många andra som kan göra jobbet åt en, så känns det ju ännu bättre att bidra själv…