Tag Archives: sociala band

Om biologi, ”lyckade” familjeförhållanden och att välja rätt för sina barn

22 Feb

Jag hamnade i en otroligt spännande diskussion i facebookgruppen ”Regnbågsfamiljer” som började med att någon frågade hur vi andra (främst lesbiska eller ensamstående) föräldrar resonerat kring det här med öppen kontra anonym spermadonator. Förutom att det är intressant att lyssna på olika personers tankar och erfarenheter så satte hela diskussionen tydligt fingret på frågor om vad en familj är för något, vem som bestämmer det och vad det är som avgör om ett barn kommer växa upp och bli lycklig eller inte.

Väldigt tydligt blev även detta: Oavsett hur folk resonerar så figurerar oundvikligen någonstans där i bakgrunden föreställningar om och olika förhållningssätt till biologin. Och ja, vi alla som bildar en normbrytande familj jämför eller förhåller oss – medvetet eller omedvetet – till den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen: Den där familjen där en cisman och en ciskvinna, med fungerande ägg och spermier, får barn ihop och sedan lever tillsammans hela livet. Alla som på något vis frångår denna familjesort tvingas, tror jag, på det ena eller det andra sättet väldigt tydligt förhålla sig till hur ens egen familj ser ut; dels försvara eller stå upp för sättet man lever på, dels fundera över och kanske oroa sig för hur just vårt barn kommer påverkas av att växa upp i en normbrytande familj. Inte bara ”vad ska omvärlden säga?” utan även ”vad är bäst för vårt barn?”

Och alltså… är det inte helt galet egentligen? För, om man tänker efter, hur många olika sorters normbrytande familjer finns det inte?

Vi har vår familj, som ju kan sägas vara en mycket normativ kärnfamilj, sånär som på den lilla detaljen att vi båda är kvinnor och vi båda aldrig kan bli biologiska föräldrar till båda våra barn.
Vi har alla andra regnbågsfamiljer; där två mammor ibland skaffar barn med ett bögpar eller en killkompis, där två pappor får barn tillsammans med en tjejkompis, via adoption (sällsynt) eller med hjälp av surrogatmamma, där en singelflata och en singelbög skaffar barn ihop och de på pappret ser ut som vilket heterofamilj som helst.
Vi har alla heterofamiljer som behövt ta hjälp av ägg- eller spermadonation av olika anledningar, vi har heterofamiljer som adopterat sina barn inom eller utom Sverige.
Vi har alla ensamstående föräldrar, vissa för att de har gjort ett aktivt val att vara ensamstående, andra för att barnet blev till huxflux och utan att någon kärleksrelation var inblandad.
Vi har alla familjer – hetero eller ej – där föräldrarna separerat kanske innan barnet föddes eller när barnet var väldigt litet, och där föräldrarna ibland träffar en ny partner och skaffar nya barn. (Och visst, här finns ibland även konflikter inblandade, vilket ju genererar en annan sorts svårigheter.)

…har jag glömt någon? Förmodligen. (Visst skulle även en massa andra normbrott kunna vävas in, exempelvis rörande etnicitet eller funktionalitet – men det har jag inte plats för just i detta inlägg.)

Kort sagt kan man väl säga att en ”familj” är ett oändligt komplext begrepp och fenomen. Och att alla vi som bildar eller hamnar i en familj bortom normfamiljen (det vill säga den biologiska, heterosexuella kärnfamiljen som lever lyckliga tillsammans i alla sina dar) tvingas försöka anpassa oss och slipa på argument, må dåligt, känna skuld, vara oroliga för hur våra barn kommer må… det är ju rätt befängt. Samt: Hur mycket av omvärldens tyckanden och samhällets kärnfamiljsnorm leder inte till sedan faktiska problem som egentligen hade kunnat undvikas?

Någon i facebookdiskussionen skrev så fint och sammanfattande om hur vi alla kastas in på jorden, och att de flesta av oss kommer ha något att fightas med i våra liv innan vi helt och hållet trivs med den vi blev och de vi blev påtvingade växa upp med. De biologiska eller de sociala banden, en anonym eller en öppen donator, en eller tre föräldrar… klart att det kan komma att göra skillnad för ens syn på sig själv och sitt liv (om inte annat som sagt för att normen kommer och säger sitt), men det är samtidigt ingenting som säger att motsatta förhållanden hade gjort livet så oändligt mycket bättre – eller att alla som härstammar från en för livet sammanboende biologisk heterokärnfamilj alltid mår så himlans jättebra.

Adrian och bebisen i magen blev till här i Sverige och här finns inga andra alternativ än så kallad ”öppen donator”. Det innebär att våra barn kommer kunna ta redan på vem donatorn är när de är 18 år gamla. ”Oh så bra”, tycker många (ofta heterosar med biologiska barn), ”det är ju så viktigt att få reda på sitt ursprung!” Och ja, det kanske det är, framför allt eftersom samhället är så fixerat vid biologi. Men samtidigt är det ju vi två som är föräldrar till våra barn, det är oss de växer upp med, våra föräldrar som är deras morföräldrar och våra syskon som är deras mostrar och morbröder. Vem tänker på biologin där? Det är ju fullständigt ointressant!

Om vi hade haft möjligheten att välja mellan öppen och anonym kan jag ärligt talat inte svara på vad vi hade valt. På ett sätt var det skönt att slippa göra valet, slippa att så tydligt förhålla oss normen som säger att ens genetiska ursprung är viktigt. Vi kunde fokusera på det allra viktigaste istället: Att bilda den familj vi önskade oss.
image
image
Tilläggsfundering: Efter att ha skrivit den här texten och följt diskussionen på Facebook dyker oundvikligen en massa nya tankar upp och jag räds lite åt hur mycket omvärlden kommer påverka våra barn att tycka det genetiska ursprunget är viktigt. Jag har förstås ingenting emot att Adrian eventuellt kommer vilja kolla upp vilken person som hjälpte oss att tillverka honom, men det är också ett stort beslut att lägga på ett barn. Därför hade det på ett sätt varit skönt om donatorn varit anonym: Då funnes inga alternativ.

Annonser

Det är klart som fan det går att ha två mammor! Om biologi, sociala band och varje människas rätt att definiera sig själv

3 Jun

I kommentarsfältet till det här inlägget dök åsikten upp att det inte går att ha två mammor eller två föräldrar av samma kön över huvud taget. Personen hävdade vänligt men bestämt att det är helt legitimt att tycka så, och att andra borde respektera denna åsikt – precis som hen accepterar att jag ”tycker” att mitt barn faktiskt har två mammor. Såhär svarar presens denna kommentator:

Det handlar inte om att du skulle tycka fel, eller ”fel”, som du uttrycker det, utan om att du tar dig friheter att tycka saker om våra familjer, saker som inte är åsiktsfrågor. Om du vill tycka att det är fel att barn får ha två vårdnadshavare av samma kön är det en sak. Det är en åsiktsfråga. Men du kan inte tycka att barn inte kan ha två mammor, för det finns det en hel del barn som har. Det är som att tycka att vår statsminister heter Stefan Löfven eller att himlen är grön.

Egentligen har presens redan sagt vad som främst behöver sägas i frågan, för nej, det går inte att ”tycka” att två mammor är en omöjlighet – det är ett faktum att vårt barn och väldigt många andra barn har just två mammor (eller två pappor) både juridiskt, känslomässigt och socialt. Men förstås, jag måste själv säga några fler ord i frågan eftersom jag faktiskt blev rätt upprörd över hur denna för mig okända person förnekade vår familjebildning (och samtidigt hävdade att det inte hade med homofobi att göra).

Jag vet inte exakt vad som ligger bakom kommentatorns ”åsikt” eller vad jag ska kalla det, men jag förmodar att hen tycker att biologi är väldigt viktigt och att hen ser begreppen ”mamma” och ”pappa” som något biologiskt betingat. Med den uppfattningen som utgångspunkt innebär ju per automatik att en person som bär ett barn i magen blir en mamma och att personen som bidrar med sina spermier blir en pappa – och jovisst, i många fall är det ju precis det som sker. Men alltså, handen på hjärtat – när ni som läser tänker på ”mamma” och ”pappa”, inte fasen är en livmoder och lite sperma det enda ni ser? Vi alla vet att ord som hör till samlingsbegreppet ”familjen” har en större innebörd än så, och när jag tänker på exempelvis min mamma så ser jag i första hand personen som jag växte upp med och alla minnen vi har tillsammans. Jag vet att hon är min mamma, inte för att jag minns att jag klämdes ut ur hennes kön (för det minns jag inte) och inte för att vi är lika utseendemässigt (för vi har knappt en enda likhet) utan för att jag har vuxit upp som hennes barn, jag har lärt mig att kalla henne mamma och hon har alltid tagit hand om mig. På samma sätt har ni egna bilder av vem ”mamma” är, vissa kan vara positiva och andra negativa, vissa inrymmer närvaro och andra frånvaro – men med den gemensamma nämnaren att biologin förmodligen spelar en rätt liten roll.

De flesta av oss har naturligtvis vuxit upp med en eller två föräldrar just för att vi har biologiska band till dem, men det är inte de biologiska banden som per automatik skapar de sociala banden. Ibland kan biologin och samhällets starka fokus på biologi till och med vara en styggelse för självkänslan, skulle jag vilja påstå, exempelvis när en biologisk förälder väljer att överge familjen tidigt i ett barns liv eller till och med innan barnet föds. Att personer då känner sig övergivna och svikna har ju liksom inte att göra med att det biologiska bandet rent bokstavligt klippts av, utan vetskapen om att det finns en människa som ratat dem – en människa som hade kunnat vara en stor del av deras liv. Och genom att andra dessutom gillar att poängtera för barnet hur hemskt det var att föräldern övergav familjen så spär det på saknaden ännu mer.

Vårt barn kommer förstås få veta att han har blivit till med hjälp av spermadonation, eftersom det inte är fysiskt möjligt att producera några barn utan spermier, och precis på samma sätt får barn som är adopterade från andra länder (oftast) reda på att de blivit tillverkade av någon annan än adoptivföräldrarna. Att ett biologiskt band saknas förminskar dock inte de juridiska, sociala och känslomässiga föräldrarnas roll som just föräldrar! Och precis på samma sätt som ett barn juridiskt, socialt och känslomässigt kan ha en mamma och en pappa, så kan barnet ha två mammor eller två pappor. Det är så självklart att det känns lite fånigt att alls skriva om det. (Och som ett led i samma resonemang kan exempelvis en spermadonator aldrig bli en ”pappa” – för det saknas både ett juridiskt, socialt och känslomässigt band, samt dessutom en vilja eller en avsikt att bli förälder.)

Förutom det här med biologi, ägg och spermier så tycks vissa människor tro att heterosexualitet är en förutsättning för att kunna reproducera sig och bilda familj – och så är förstås inte fallet (vilket kan vara lite skrämmande för vissa). Det behövs just ägg, spermier och en livmoder – men allt annat som rör familjebildning hittas på av människan, och i takt med att utvecklingen går framåt och människor väljer att bilda familj på andra sätt än det ursprungliga, så måste även samhällsnormen förändras – vilket den också gör, även om det går förbaskat långsamt… Jag har flera gånger under min uppväxt blivit grymt irriterad på personer som alltid ska poängtera att mina syskon bara är mina halvsyskon eftersom vi endast har en biologisk förälder gemensamt, och ännu mer irriterad blir jag förstås på den som menar att jag och min fru inte är lika mycket föräldrar till vårt barn. Vi är mammor båda två och det finns liksom ingenting man kan tycka om det, precis som mina syskon är just mina syskon och jag ser ingen som helst anledning att kalla dem för halvsyskon. Vem gagnar det att fokusera så stenhårt på biologin? Gagnar det relationen? Självkänslan? Synen på familjen? Nej, knappast.

(Nu börjar jag bli lite långrandig va? Håll ut, snart kommer den hejdundrande poängen!)

En viktig del i allt detta är också individens och den enskilda familjens rätt att definiera sig själva. Ingen annan kan komma och säga till mig att mitt barn inte bör kalla mig mamma eller att min syster faktiskt bara är min halvsyster, precis som ingen annan har rätt att säga till en person att hen inte är svensk om personen själv identifierar sig som svensk – och precis på samma sätt som en transperson har rätt att definiera sitt eget kön utan att någon utomstående ska ifrågasätta det. Det är helt enkelt inte okej att mäta andra med sin egen måttstock, och extra osmakligt blir det om personen som gör det dessutom tillhör normen, för då sitter hen redan i en slags överordnad position. Nej, fy sjutton, sluta med sånt bara. Och om DU känner att du har svårt att kunna kalla två mammor för mammor, om du har svårt att kalla en mörkhyad person med brytning för svensk eller en person med platt bröstkorg för hon – då är det ditt problem som du behöver jobba med. Punkt slut.