Tag Archives: Södra Latin

Det är inte okej att vägra ”hen”!

6 Maj

Kommer ni ihåg för tio år sedan när det fortfarande ansågs helt legitimt att i svenska skolor (och andra offentliga rum) att diskutera huruvida homosexuella skulle få skaffa barn eller inte? Liksom som en del i ett ”toleransarbete” eller som ett sätt att träna elever i argumentation? Och nu menar jag inte att sådant är helt försvunnet nu för tiden, många (heterosexuella) tycker än idag att den frågan är högst relevant och rätt ställd, vissa av dessa sitter i vår egen riksdag – men på ett generellt plan, eller åtminstone den politiskt korrekta och för många självklara hållningen är att nej, den frågan ställs inte till en grupp högstadieelever eller helst inte i något offentligt rum över huvud taget. Varför? Jo, dels för att det öppnar upp för att ett ”nej” är okej, dels för att det automatiskt presupponerar en diskussion om ”den andre”, om den som inte finns i klassrummet samt dels förstås att samhället sedan länge sagt sitt i denna fråga: det är juridiskt möjligt och därmed tillåtet för alla att skaffa barn i tvåsamhet. Och trots att väldigt många fortfarande är överens om att homosexualitet inte finns i högstadiet så finns det ändå i folks medvetanden, och att öppna upp för homofobi i ett klassrum är helt enkelt inte lagligt enligt Diskrimineringslagen. Så, min tes och min starka förhoppning är att den typen av frågeställningar är i stort sett utdöd i Sveriges klassrum.

Men så har vi det här med ”hen” och stockholmsskolan som nyligen införde ett enskilt, könsneutralt omklädningsrum för personer som inte känner sig bekväma att byta om hos killarna eller hos tjejerna; som på ett eller annat vis inte känner sig bekväma som killar eller tjejer i normens bemärkelse – och nu har samma typ av diskussion som jag själv upplevde om homosexualitet när jag gick i högstadiet blossat upp igen, och anses av många som helt legitim och rimlig att föra. ”Jag håller inte med dig, men du får såklart tycka vad du vill”, kan man läsa i kommentarsfält på bloggar, eller: ”Alla tycker ju inte att genus är viktigt och det kan vi inte tvinga någon till.” Och i många skolor skulle det definitivt ses som en icke-fråga om någon på elevrådet tog upp att de ville införa ett tredje omklädningsrum – även på en skola där arbetet mot mobbning och kränkande behandling tas ”på största allvar”.

Jag kan inte tvinga någon att uppfostra sina barn genusmedvetet, men det menar jag är en annan sak (och den som motsätter sig har ju dessutom missförstått vad genus innebär, vill jag bestämt hävda…). Pronomenet ”hen” syftar som bekant dels till att göra språket mer könsneutralt och är ett alternativ till ”han” och ”hon” när vi inte känner till könet eller när vi inte vill eller behöver ange kön. Utöver detta är det ett tredje alternativ för personer som inte identifierar sig med någon av de två juridiskt möjliga könskategorierna – som psykiskt och/eller fysiskt befinner sig bortom eller mellan kategorierna ”man” och ”kvinna”. Jag syftar på exempelvis intersexuella personer och intergenderpersoner, det vill säga personer som kan räknas in under det vida begreppet ”transpersoner”. Och ett förnekande av ”hen”, ett öppet förlöjligande och avståndstagande från detta lilla ord innebär även ett förnekande och ett avståndstagande från en grupp personer i vårt samhälle. Det är ingen teori, inget hittepå, inget vänster- eller feministtjafs – det handlar om riktiga människor. Precis som i den för tio år sedan socialt accepterade diskussionen om homosexuellas rättigheter; den diskussionen som numera känns förlegad och fördomsfull.

Transpersoner omfattas dessutom också av diskrimineringslagstiftningen sedan 2009, det får inte glömmas bort!

Så, till alla er som själva tycker att ”hen” är ett viktigt och användbart ord – men som ändå har förståelse för att folk vägrar ta till sig det: Sluta med det! (eller, förståelse kan du väl få ha, men tala om för motståndarna varför det inte är okej att tycka så.)

Och till alla som påstår att ”hen” är en modefluga som vi kommer skratta åt om tio år: nej, det är er vi kommer skratta åt och den (hen!) som fortfarande kommer tala fördomsfullt om ”hen” om tio år kommer ses på samma sätt som en homofob gör nu.

Annonser

Att förstå vad trans är kräver ett visst mått av normkritiskt tänkande

25 Apr

(Ni får stå ut med en titel som kanske inte fullt ut passar inlägget… Men det blev liksom lite brett!)

Sverige är ett tryggt, öppet och bra land att leva och växa upp i, både om man jämför med andra länder och om man jämför med hur det var här för 30, 50 eller 100 år sedan. Vi har möjlighet till föräldraledighet (både män och kvinnor), det finns barnomsorg för alla som behöver, både samkönade och olikkönade par får gifta sig och har laglig rätt att skaffa barn, det är lagligt att göra abort, det försiggår inga krig här och så vidare.

Men. Allting är inte tipp topp. Alla människor behandlas inte lika, alla mår inte bra och i praktiken har inte alla samma rättigheter och möjligheter. Och bara för att vi har det bättre än väldigt många – ska vi sluta kämpa för att det ska bli ännu bättre då? Nej, förstås inte. Det går inte att säga till den enda mobbade eleven i en skola att ”du ska vara glad att det bara är du som blir hånad, förlöjligad och utfryst – på andra skolor finns det flera stycken i varje klass som till och med blir slagna!” Målet måste alltid vara att alla ska ha det bra – men sedan kan inte alla kämpa för allt, förstås.

Transpersoner är en utsatt grupp i vårt samhälle, på många sätt. I rapporter (till exempel denna) visas att unga transpersoner är en av de samhällsgrupper som löper störst risk att ta sitt liv, och det har att göra med alltifrån totalt osynliggörande till utsatthet i form av hån och misshandel. Grunden till att det blir såhär, tror jag, är att den normkritiska analysen ofta är rätt obefintlig hos folk, och om du ska kunna inse att det finns transpersoner måste du ha ett visst mått av normkritiskt tänkande. Den som går omkring och ser världen i två kön kan möjligen föreställa sig en transvestit och även en transsexuell person, men att det skulle kunna finnas människor bortom och mellan könskategorierna… det är svårt för folk att greppa.

Ett superbt exempel på någon som inte alls har gjort den normkritiska analysen var ju Blondinbella tidigare idag. Hon menade att även om vi kan ha olika sexuella läggningar så är vi antingen man eller kvinna och där blir det knas. Men oj, så vanlig det synsättet är. Ingen kan heller till att börja med klandras för att de inte riktigt förstår sig på det här med trans, särskilt inte om de är heterosexuella cispersoner som lever i en tvåsam relation och tillsammans har fött och uppfostrat en pojkig son och en flickig dotter… Varför skulle dessa personer ha någon koll på trans? Det som däremot irriterar mig, och som gjorde att min puls gick upp i 190 tidigare idag när jag läste Blondinbellas inlägg, det är när personer inte heller vill förstå – när de vägrar se bortom sina egna föreställningar, och därmed osynliggör en massa människor i vårt samhälle.

Vänta nu, tänker någon: En massa människor, hur många transpersoner kan det finnas egentligen?? Det kan inte jag svara på, och nej, självklart är dessa personer ingen majoritet. Men betyder det att vi ska strunta i dem då? Hoppas att de reder sig själva på något vänster? För det skulle ju aldrig kunna vara så att det gäller mitt barn, min partner, min elev eller min kollega… 

Blondinbella, hennes pojkvän Odd och andra som slog bakut när de hörde att Södra Latin infört ett könsneutralt omklädningsrum verkade genast se framför sig något perverst. Människor med två kön dinglandes mellan benen som skulle ägna sig åt en massa snusk inne i det där omklädningsrummet. Sådant förstår jag bara inte. För det första så stod det uttryckligen i en av artiklarna om Södra Latin att omklädningsrummet var till för personer som vill byta om enskilt. För det andra – omklädningsrum i skolan är väl för sjutton inte till för att ha sex i? Hur kommer det sig att (en)könade omklädningsrum inte ses som potentiella sexuella arenor, medan könsneutrala gör det? Jo, uppdelningen mellan könen bygger på tvåkönsnormen och heteronormen, vilket alltså i de icke-normkritiska skeptikernas värld innebär att i ett enkönat omklädningsrum skulle det aldrig kunna pågå någon sexuell aktivitet, men i ett könsneutralt (vilket de tolkar som tvåkönat?!) dito skulle det automatiskt samlas en massa potentiella sexpartners med perversa fantasier. Puh.

Och för det tredje: Transpersonerna i en skola må vara få (men hur få kan vi inte veta, eftersom de faktiskt aldrig tidigare fått någon chans att vara öppna), men det är inte bara transpersoner som kan känna lättnad inför ett könsneutralt, enskilt omklädningsrum. Bara för att du är cisperson och kvinna till exempel betyder inte det att du trivs med att byta om inför andra kvinnor. Du kanske inte ens umgås med några kvinnor; alla dina närmaste vänner är killar och det skulle egentligen kännas mycket mer bekvämt för dig att byta om tillsammans med dem. Eller kanske du har enorma komplex för din kropp, kanske har du varit utsatt för något som gör att du inte vill visa upp din kropp inför en massa okända människor. Ett könsneutralt omklädningsrum kan därför underlätta för väldigt många!

Som jag har nämnt ett antal gånger tidigare så skrev jag alltså i mitt examensarbete om lärares förhållningssätt till kön, sexualitet och diskrimineringsgrunden könsidentitet och könsuttryck (eller könsöverskridande identitet eller uttryck, som det så knasigt står i lagtexten), och jag slängde till och med in en länk till hela uppsatsen tidigare idag. Jag önskar verkligen att jag på ett eller annat sätt kunde få fortsätta jobba med det här, sprida kunskapen kring hbt-frågor och normkritik, framför allt i skolan – för där behövs den kunskapen så otroligt mycket. De lärare som jag intervjuade var duktiga och omtyckta pedagoger allihop, vissa med ett större intresse för normkritik och diskrimineringsfrågor, andra utan normkritisk kompetens men med inställningen att ”jag är fördomsfri och behandlar alla lika!” – vilken tyvärr är den vanligaste. Men det räcker liksom inte! För just när det kommer till hbt-personer, och framför allt till transpersoner, så är de så otroligt osynliga att de liksom inte ens finns. Och vad innebär det då att ”behandla lika”? Du måste åtminstone tänka att det finns homo- och bisexuella elever och att det även skulle kunna finnas en transperson i ditt klassrum. Du måste ha det i bakhuvudet, för först då kan du på riktigt ”behandla lika”, genom hur du pratar, vem du pratar om, hur du benämner individer och så vidare.

…och sedan får vi inte glömma att det även finns personer (inklusive lärare) som öppet och aktivt fördömer vissa personer och identiteter, hur ”öppna” de än säger sig vara.

Detta blir långt. Igen. Så nu bjussar jag på citat från två av mina informanter, special for you som har läst ända hit (fingerade namn, förstås):

Adam: Sen är det klart att skulle jag finna nöje i att klä mig i kvinnokläder så skulle väl jag i egenskap av lärare kanske inse att det är en jäkligt dum idé att gå till skolan i kvinnokläder, för litegrann söker jag trubbel om jag skulle göra det. (…) Man får vara lite listig, man behöver ju inte söka krångel om man kan undvika det, det är enkelt att klä sig på ett någorlunda neutralt sätt.

Sofia: När det gäller könsöverskridande identitet eller uttryck finns en enorm okunskap, nästan ignorans tycker jag. Folk tänker inte ens tanken, det kommer inte upp, man reflekterar inte över den problematiken. Alltså skulle det komma en elev här som hade en könsöverskridande identitet, det skulle bli väldigt intressant tycker jag… För jag tror att det skulle vara många lärare som skulle vara väldigt besvärade över det. Det är liksom könsdikotomi här, det är liksom flickor och pojkar. Och sen så ska dom vara lika mycket värda, men det är fortfarande flickor och pojkar.

Stockholmsskola inför könsneutralt omklädningsrum!

24 Apr

En kollega delade just en artikel från Aftonbladet med mig: Södra Latin i Stockholm inför ett könsneutralt omklädningsrum – för alla som inte känner sig bekväma bland killarna eller tjejerna. Fy sjutton vad bra!

image

På mitt jobb har det kommit upp på elevrådet att vissa vill införa könsuppdelade toaletter, det vill säga gå i motsatt riktning liksom. Jag har uttryckt mitt ogillande, förstås, och om förslaget eventuellt börjar behandlas seriöst kommer jag naturligtvis slå bakut – och tänk, nu finns även en förebild i form av Södra Latin.

Att homo- och bisexualitet generellt osynliggörs i skolan har jag skrivit om tidigare, men transpersoner är verkligen mycket mer marginaliserade – för de finns liksom inte ens i de flesta cispersoners föreställningsvärld. ”Varför skulle man inte identifiera sig som kvinna eller man?” hette mitt examensarbete från lärarutbildningen och titeln är ett citat från en yrkesverksam lärare, en av mina informanter, som jag intervjuade om kön, sexualitet och diskriminering. Han hade inte hört talas om diskrimineringsgrunden ”könsidentitet och könsuttryck” och jag lovar, han var och är inte ensam.

Men nu jäklar, nu händer det något! Med myrsteg går det framåt, men det går framåt!