Tag Archives: språk

Tänk om det vore okej att använda ”hen” i sandlådan

9 Maj

Jag och Adrian har varit i parken. Soligt, varmt, supermysigt, skönt att slippa bylsiga ytterkläder och Adrian blev omnämnd som ”hon” och ”tjejen” minst fem gånger. Inte gör det något – å ena sidan, för som bekant är det inget fel med att vara tjej. Men å andra sidan är det störande, för det gör normen så vansinnigt tydlig. Dels att ett barn i rosa direkt tolkas som tjej (ja, även spontant av min hjärna – jag är en del av normen), dels att det är en sådan självklarhet för människor att köna i tid och otid.

Tänk om vi kunde sluta köna oss själva, varandra och omvärlden hela tiden? Tänk om vi kunde referera till andra människor som just ”människor”, ”personer”, ”barn” eller, när det är möjligt, till personens namn. Tänk om det vore okej att använda ”hen” till personer som vi inte känner och vars kön vi inte känner till eller faktiskt inte behöver nämna, just i den stunden?

Många, ja kanske de flesta människor – inte bara uttalade genusmotståndare – tycker att det är så himla viktigt att män och kvinnor är olika, älskar att poängtera och uppmuntra skillnaderna samt det faktum att könen ju kompletterar varandra så bra, att det faktiskt finns en tydlig mening från evolutionens sida att vi är olika – som pusselbitar eller som magneter som dras till varandra (eftersom alla är hetero och så vidare). Men! Samtidigt är de allra flesta överens om att den snäva uppdelningen ofta skapar problem, både för enskilda individer och för grupper.

Att flickor och pojkar är så snävt uppdelade i skolan, vilket skapar konflikter och gör att barn går miste om potentiella kompisar av det ”motsatta” könet.
Att flickor inte alltid vågar räcka upp handen med rädsla för att pojkarna ska skratta åt dem.
Att  pojkar inte vill spela fotboll med flickorna för ”de är ju sämre”, och att flickor inte vill spela med pojkarna för ”de kör ju så hårt”.
Att det är svårt att hitta gemensam litteratur som tilltalar både flickor och pojkar i skolan.
Att tjejer och killar, kvinnor och män inte förstår varandra och att det därför ständigt blir missförstånd och konflikter i heterorelationer som dessutom väldigt ofta förklaras med att ”män och kvinnor kommer från olika planeter”.

…samt förstås pressen på hur man ska vara som tjej respektive kille och att vissa ohjälpligt, gång på gång faller utanför ramarna och ses som ”avvikare” – saker som jag har pratat om tusen gånger tidigare.

Hur folk på största allvar kan påstå att dessa problem helt och hållet är biologiska kan jag verkligen inte förstå, för självklart spelar språket och våra handlingar in. Både att vi benämner personer som ”killar” eller ”tjejer”, ”män” eller ”kvinnor” i tid och otid och därmed visar att kön är viktigtsjälvklart och att det är det finns två olika kategorier – och att vi dessutom markerar detta genom att klä killarna på ett sätt och tjejerna på ett annat, genom att uppmuntra och framhäva vissa beteenden hos killarna och andra beteenden hos tjejerna och förstås genom att vi vid många tillfällen delar in barn och ungdomar efter kön. Det är ju vi själva som skapar polariteten hela tiden, och de flesta är överens om att det inte är positivt med ascoola killar som hänger i gäng och hetsar varandra till dumheter, och att det inte heller är positivt med brudiga tjejer som jämför sig med varandra, eftersträvar osunda skönhetsideal, klär sig utmanande och gör allt för att få högsta poäng på killarnas listor.

Sluta slentrianköna, helt enkelt. Jag tror att det skulle hjälpa en hel del.

Och visst kommer skillnader mellan vissa män och vissa kvinnor, och framför allt mellan människor kvarstå ändå – allt är inte enbart socialt betingat (och fler sociala aspekter än genus påverkar förstås en persons identitetsskapande).

image

image

image

Annonser

Hen, hen, hen!

10 Apr

Militanta ”hen-motståndare” som är rädda att förlora sin egen könsidentitet och gå miste om sina privilegier som cismän och ciskvinnor (eller vad de nu är rädda för) fastslår gärna att ”det här med genustrams och hen” bara är en fas som vissa (feminister?) går igenom och som vi kommer se tillbaka på och skratta åt om några år. Dessa personer vill jag nu göra riktigt besvikna:

Jag arbetar på en rätt stor grundskola norr om vår kära Hufvudstad, och här har ”hen” börjat slå igenom på riktigt. Tidigare har jag skrivit om när jag för första gången hittade ordet ”hen” i en elevtext, och nu, kära ni, har detta lilla ord börjat både synas och höras när man allra minst anar det. I flera elevtexter, i mötesprotokoll och även i spontant tal. Det ni!

”Men alltså, när jag beskriver den här personen, ska jag beskriva hur hen ser ut och så då?” fick jag en fråga från en elev idag. Ha! Jag blir så varm och glad i hjärtat när jag inser att, jo, språket förändras och med detta även synen på vad som är sanning, på vad som är normalt, på vad som är norm. Även om skolan fortfarande generellt sätt är väldigt köns- och heteronormativ, så sker långsamt långsamt en förskjutning på hur det är accepterat att uttrycka sin könsidentitet och vilka sexualiteter som anses okej.

Det är annars lätt att se sig omkring i vårt samhälle och bli rätt nedstämd. Även om vi är ”världens mest jämställda land” så brister det på många sätt, och nej, alla människor har inte samma rättigheter och möjligheter som det ser ut just nu – det finns väldigt många som faller utanför ramarna för vad som är okej och så vidare, vilket jag har tjatat om tusen gånger förut (och kommer fortsätta tjata om). Och alltså, förmodligen kommer inte detta förändras vare sig idag eller ens de närmsta, tja, fem åren. Mycket av det jag resonerar kring här i bloggen, och mycket av det jag tror på och förespråkar – ett normkritiskt tänkande, framför allt – grundar sig i min roll som mamma och min roll som lärare, för det är ju faktiskt de barn som växer upp nu som kan se till att något på riktigt förändras här i världen.

Att vidga och förändra språket är ett steg i rätt riktning.

image

Grammatikglädje!

19 Mar

Okej, jag gissar att jag skrämde bort en och annan nu. Grammatik och glädje i ett och samma ord – vad är detta för galen människa? Eller är det jag som är fördomsfull nu, som tror att folk flyr som skrämda fåglar när ordet ”grammatik” nämns?

Vissa tycker att grammatikundervisning inte riktigt hör hemma i skolan längre. Att det är lite gammaldags, liksom, och att barns skrivarglädje snarare dödas av grammatikundervisning än tvärtom. Man minns ju de tradiga tyska verben som ändå aldrig fastnade, och allt det där.

Men hörnini som eventuellt har dessa svarta tankar om grammatik, då ska jag tala om ett och annat. Du läser just nu en blogg. En blogg består av text. Och text består av grammatik! Och precis det som avgör om du tycker att en text är bra, intressant, spännande, rörig, skitdålig eller bara trist i största allmänhet – det har med grammatik att göra. Ordval, meningsbyggnad, flyt – eller kort och gott: språklig medvetenhet. En god skribent tänker förstås inte hela tiden på att ”nu passar det nog bra med ett tidsadverbial här!” eller ”oj, nu blev det väldigt många bisatser i det där stycket”, men det är den språkliga medvetenheten som ligger bakom den goda skribentens fantastiska texter. Så är det.

Och självklart går det att träna på att bli en bättre skribent. Ett sätt är genom rätt sorts grammatikundervisning i skolan, vilket jag försöker mig på precis just nu.

Grammatikglädje, det pågår i mitt klassrum om dagarna för tillfället. Nä, okej, jag säger inte att alla är totalt begeistrade – men jag har då aldrig varit med om så många händer i luften samtidigt som under dessa lektioner. Så fort någon har förstått, så vill hen på studs visa att hen kan! Och det är häftigt när poletten ramlar ner – och när någon inser att shit, två så små ord som ”när” och ”men” kan vara skillnaden mellan en huvudsats och en bisats – och väljer jag ”när”, ja, då kan den här satsen inte fungera som en egen mening längre. Hello, vilken insikt! För tro mig, det finns elever som inte per automatik bara skriver rätt, utan som absolut skulle kunna tänka sig att sätta punkt efter en bisats, det vill säga en ofullständig och ej självbärande mening:

”När jag gick på bio.”

Det går ju inte.

Igår berättade jag för mina sexor att de ska få göra en alldeles egen grammatikblogg. De ska i grupper om fyra få skriva egna faktatexter om en ordklass var, de ska få göra en egen film för att illustrera denna ordklass på ett lustfyllt sätt och de ska få producera egna grammatikövningar till de andra i klassen. När jag berättade detta skrek många elever rakt ut. Av glädje.

Självklart var det bloggandet och filmandet och det fria kreativa arbetet som de gick igång på allra mest – men de tycker även att ämnet är intressant och spänningen när vi skulle lotta ut de olika ordklasserna var olidlig. Det är lite kittlande, detta med grammatik. För de ”redan invigda” finns möjlighet till totalt meganörderi, och för de som tycker att ordklasser – och ofta även skrivande överlag – är svårt är detta ett ypperligt tillfälle att verkligen förstå. Och de allra flesta, skulle jag vilja påstå, vill faktiskt förstå.

…och jag måste tillägga att även helt vanliga, icke webbaserade övningar à la ”stryka under olika ordklasser i en klasskamrats skräckberättelse” får många elever att gå igång totalt. I fredags, när jag tre minuter innan lektionens slut bad eleverna att packa ihop, fick jag först inte tyst på dem, och när jag då istället gick fram till ett av borden för att avsluta deras livliga diskussion om adverb fick jag ett högljutt ”NEEEEJ!!! Inte redan!!” till svar.

Ännu ett tvättäkta teacher hallelujah moment.

Onödig heterosexualisering

18 Mar

”Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligt” – den har ni hört förut va? Och visst håller ni med? Men ändå råkar den där redan så vanliga heterosexualiteten smyga sig in i alla möjliga sammanhang där den egentligen inte alls hör hemma, och reproducerar sig därmed som norm – som normal – gång på gång.

Se på dessa finfina läroboksexempel tagna ur verkligheten:

wpid-2013-03-18-11.55.39.jpg

wpid-wp-1363606071180.jpg  wpid-2013-03-18-14.01.01.jpg

 Exempel nummer ett är taget ur en svensk lärobok, ur ett avsnitt som handlar om nordiska språk. Själva andemeningen i exemplet är fullt logisk och rimlig att belysa – att en svensk person någorlunda väl kan förstå vad en dansk person menar när hen säger ”Du er meget sød”, men att svensken ändå missförstår den exakta innebörden av ordet sød, eftersom betydelserna är aningen olika. Men vad fasen har heterosexualiteten där att göra?

Samma sak med de tyska lärobokstexterna under, som har syftet att lära eleverna färger och att beskriva frukter och annat som har dessa färger. ”Tjejfrukten” med namnet Zora Zitrone viskar mot slutet att ”Jag är hemligt förälskad i Mirko Milch!” och ”killfrukten” Mirko Milch viskar i slutet av sin text detsamma, fast han är då förstås hemligt förälskad i Zora Zitrone. Heterosexualitet helt utan mening med andra ord. Det handlade liksom om frukter och färger – hallå?

Jag pratade om detta med en kollega som tyckte att ”ja, men vadå – det är ju ingen som pekar ut till exempel homosexualitet och säger att det är onormalt. Det kan väl få vara lite kärlek med?” Visst. Men varför? Och varför alltid heterosexualitet? Jo, för att heterosexualitet ses som neutralt. Då heterosexualiteten bakas in på det här sättet handlar det inte ens om sexualitet eller kärlek i huvudsak, det är bara ”ett sätt” att förklara något annat på. Om det istället var så att en lesbisk kärleksrelation gestaltades i exemplet med grannspråken, och att Mirko Milch i själva verket var hemligt förälskad i Peter Pflaume, ja, då hade plötsligt kärlekshistorien, sexualiteten, homosexualiteten ställts i fokus – och det är inte textförfattarens syfte, eftersom texten ska lära elever om grannspråk respektive frukter och färger.

Det handlar om representation. Om vilka sexualiteter som bara finns där, som finns representerade i alla möjliga syften och sammanhang, utan att det ”egentligen” handlar om en viss sexualitet – och vilka som enbart finns representerade just i syftet att tala om sexualiteten.

Inte undra på att vi alla växer upp i övertygelsen om att vi är heterosexuella, att vi förväntar oss att de människor vi möter är hetero tills motsatsen bevisas – eller att det fortfarande för många är en stor grej att komma ut.

Ett litet ord kan göra så mycket

5 Mar

…och nu pratar jag inte om ”tack” eller ”förlåt”, utan om hen – och inte heller i vilket sammanhang som helst, utan i en elevtext:

image

Tänk va, efter två timmars intensivt rättande av nationella prov; mina ögon blödde, min hjärna kändes helt hopskrynklad och mina ben hade börjat spritta åt alla håll – då såg jag det lilla ordet och fick genast en ny gnista. Det inger så himla mycket hopp när jag inser att utvecklingen går framåt, att språk och uppfattningar om saker och ting (ja, könets betydelse, eller obetydelse, till exempel) förändras. Den här eleven använder ”hen” på ett lika självklart sätt som ”han” eller ”hon”. Det fanns ingen anledning att ange kön i det här fallet – och tänk, då gjorde inte eleven det.

Fortfarande är det i verkligheten, i mötet med andra, viktigt med kön för de allra flesta i den här åldern, det har vi inte kommit ifrån än. Men med språket händer det något, och jag tror att det är en bra början.

Många vuxna, ofta heterosexuella cispersoner, ser rött när de hör eller läser pronomenet ”hen”, som om de tror att någon ska komma och ta ifrån dem deras könsidentitet, deras rätt att vara en hane eller en hona, men ser ni, det behöver ingen vara rädd för – för var och en har nämligen full rätt att definiera sig själv.

Att det finns andra, som inte är du själv, som hellre blir omtalade som ”hen” – det behöver ju inte du bekymra dig så mycket om, för det rör inte din identitet. Och talar du om någon som du inte vet könet på eller om människor i största allmänhet (som i elevtexten ovan) – då är väl ”hen” ett alldeles ypperligt pronomen att använda.

Dessutom helt ofarligt, jag lovar.

Barn hittar alltid en bra lösning

24 Feb

Många vuxna är konfunderade över det här att både jag och min fru kallar oss ”mamma” till vårt barn. Hur ska han då veta vem som…? och så vidare.

Han kommer hitta en bra lösning när han är tillräckligt stor och när han känner att det behövs, brukar vi säga, för så är det ju. Adrian tänker inte att ”men herregud, mamma och mamma, vad jobbigt… alla andra på förskolan har ju mamma och pappa”, för han vet inget annat. Rätt självklart. Och barn som har mamma och pappa kanske inte kallar dem just så ändå, de kan säga förnamnen eller mammis eller farsan eller vad som helst. Barn hittar en lösning som funkar för dem, liksom.

Visst är det okej om andra, när de pratar med Adrian, benämner oss som ”mamma + namn”, och vi har själva här hemma ofta pratat om ”matmamma” och ”mysmamma”, särskilt när han var så liten att jag fortfarande ”var” maten, medan min fru stod för myset (det säger väl även en del om mitt förhållande till amning kanske…).

Hur som helst.

Adrian har den senaste tiden verkligen börjat fatta att vi är hans mammor. Då och då testar han att kalla mormor för mamma också, men det märks ändå att jo, han har hittat kopplingen mellan ord och person.

Och i morse kom den ultimata bekräftelsen på att han även har klurat ut vad själva uttrycket mamma faktiskt inbegriper (ja, i hans värld åtminstone). Han studsade runt i lägenheten, ropade MAMMAAA gång på gång, och varje gång svarade vi både två, vilket vi alltid gör. Så till sist kom han in i sovrummet, pekade triumferande med hela armen – först på mig:
”MA-!”
…och sedan på min fru:
”-MA!”

Of course! Två personer, två stavelser – what else?

image

Världens smartaste unge