Tag Archives: Stockholm Pride

Stockholm Pride och lite annat

28 Jul

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
imageEn av de bättre stunderna.

Annonser

Om heteropride, osynliga flator och den ofantliga postpride-tröttheten

5 Aug

Så, Stockholm Pride är över för den här gången och nu är det bara att vänta 51 veckor innan huvudstaden återigen tas över (nåja, I wish…) av queers, transpersoner, bisexuella, flator och bögar. Eller så kan man förstås spana in QX Pridekalender över pridefestivaler runt om i Europa och övriga världen, samt även de mindre festivaler som går av stapeln här i Sverige under året (exempelvis Örebro och Örnsköldsvik Pride om ett par veckor och Linköping Pride i början av september).

Gårdagen spenderades som i en dimma, skulle man kunna säga. En trött, seg, klistrig post-pride-dimma – och både jag, min fru och vårt barn var drabbade av den. Först dryga två veckor på resande fot, sedan ett par dagar och kvällar spenderade i Pride House och Pride Park med hög musik och mängder av folk – och som pricken över i:et en parad som innebar att stå/gå i sammanlagt fyra timmar i stekvärme och gassande solsken. Måendet idag är något bättre, men verkligen bara något, och det här med att försöka skriva intelligenta bloggtexter på löpande band går väl… sådär? (typiskt att jag precis har fått en massa nya följare, hoppas ni inte överger mig innan ni ens hunnit göra er hemmastadda – bättre tider kommer!)

Nåväl. Trots min kritik av årets Pridefestival (vilken även Lady Dahmer belyste) så är jag glad att jag deltog och självklart fick jag med mig bra erfarenheter också. Eller, ”bra erfarenheter” kanske låter lite väl klämkäckt: Det blir tydligt vad vi har att arbeta med härnäst, för även om Sverige är någorlunda långt komna gällande hbtq-frågor så har vi långt kvar. Så är det.

…och något som tydligt visar att vi har en bra bit kvar är det faktum att vissa – år efter år – bara måste ifrågasätta Prides existens, paraddeltagarnas klädsel osv osv. Därför tänkte jag nedan presentera och bemöta tre stycken vanligt förekommande ifrågasättanden som liksom alltid dyker upp både här och där då det vankas pridefestival:

1. ”Om man ska visa att hbtq-människor är normala så borde det väl inte behövas någon särskild festival? Eller ska vi ha heteropride också då eller?”
Denna fantastiska åsikt… helst vill jag bara lägga huvudet på sned och stirra dumt på personen som säger precis sådär. Konstigt förresten att denna ”fundering” alltid uttalas av en heterosexuell cisperson? Kanske är det till och med samma person som gapar om att vi behöver en internationell mansdag? Till dig kan jag först tipsa om att läsa Zettermarks uttömmande svar på varför det inte behövs ett heteropride, och sedan säger jag som Fanny: Men skapa ett eget heteropride då, för tusan!

Vid närmare eftertanke är jag faktiskt extremt nyfiken på hur ett sådant Pride skulle se ut: Vilka programpunkter skulle heteropride ha? Vilka politiska frågor skulle diskuteras? Vilka juridiska hinder för heterosexuella cispersoner skulle lyftas? Skulle det problematiseras hur lätt det är att som hetero och cis tala om sin partner på jobbet, eller skulle det talas om det kränkande i att så ofta omtalas med rätt pronomen? Kanske skulle en debatt om hur ”hen” (egentligen inte alls) inkräktar på alla cispersoners manlighet och kvinnlighet äga rum? Isabella Löwengrip kanske kunde moderera den debatten? Och vad sägs om en filmfestival med väl utvalda romantiska heterofilmer istället för en schlagerkväll? Jag har hört att det ska finnas en rätt gedigen sådan filmskatt exempelvis i USA.

Sedan funderar jag även över detta: Om ett pris till ”Årets hetero” och ”Årets cis” skulle delas ut – på vilka grunder då? ”Någon som har gjort något alldeles särskilt till förmån för alla heterosexuella cispersoners mående, rättigheter och möjligheter under året!” – vem skulle det kunna vara?

Ja, jag antar att ni förstår hur otroligt befängd jag anser att idén om ett heteropride är – åtminstone i exakt den formen som det redan existerande Pride är utformat. Att vara heterosexuell cisperson i Sverige idag är på intet sätt ett problem. Du är liksom normen personifierad (ja, utifrån parametrarna sexualitet och könsidentitet menar jag naturligtvis) och det finns inga juridiska eller sociala hinder för dig i något sammanhang – förutom möjligen under Pridefestivalen, då du (om du är stockholmare eller befinner dig i Stockholm) får stå ut med att kliva bara pyttelite åt sidan under fem (FEM!) dagar. Skulle det möjligtvis kunna vara okej?

(Sedan kan jag ju för säkerhets skull tillägga att heterosexuella cispersoner är högst välkomna på alla pridefestivaler och många heterosar syns redan både på seminarierna, i parken och i paraden. När normkritiska perspektiv generellt diskuteras, och när exempelvis juridiken kring familjebildning och liknande tas upp, ja, då kan detta förstås även gälla dig som hetero och cis. I första hand dock inte, eftersom samhället i stort redan rättar sig helt och fullt efter dina behov.)

2. ”Varför måste alla visa sig så utspökade eller halvnakna i paraden? Om ni vill bli accepterade av samhället vore det väl smartare att klä sig mer neutralt, visa att ni är som alla andra liksom?”
Den här åsikten dyker upp titt som tätt, och jag skulle vilja påstå att även detta är något som sägs av en heterosexuell cisperson i ungefär 98% fallen. Innebörden i det här uttalandet är ungefär: ”Det är helt okej att du bryter mot normen – bara du ser till att ändå följa normen så mycket du kan (så att det inte märks att du avviker, okej?)” Alltså: Det är okej att vara flata så länge du ser kvinnlig ut, det är okej att vara bög så länge du ser manlig ut, och som transperson måste du definitivt se till att se så normal ut du bara kan så ingen fattar att du är trans!!! Eller?

Hela poängen med Pride är att människor ska få vara precis den de är, på insidan och på utsidan, utan att gömma någon endaste del av sig själva. Problemet med ett uttalande som ovan är att det liksom förutsätter att det finns något ”naturligt” i de samhällsnormer kring kön, könsuttryck och sexualitet som råder, och att allt som bryter mot denna ”naturlighet” (som förstås inte är någon naturlighet, utan bara just en norm) är något som människor aktivt väljer att lägga till, enbart för att provocera eller få uppmärksamhet. För inte kan det väl vara så att en skäggig person på största möjliga allvar faktiskt känner sig bekväm i att klä sig i rosa glitterklänning och plyschhatt? Och inte kan det väl vara så att en person med bröst på riktigt tycker att det vore skönt att kunna gå omkring utan BH eller annan överdel som täcker bysten? Och inte sjutton kan någon på allvar vara kär i fler än en person? Det måste ju vara ren och skär provokation! Och om de bara slutar provocera, tja, då kommer hela samhällsklimatet förändras, alla kommer acceptera både q, t, b och h-personer, lagarna kommer skrivas om och ingen blir längre förföljd, misshandlad eller dödad i något enda land på grund av sin sexuella läggning eller sitt könsuttryck…

Eh… tror någon på allvar att det skulle vara en lösning? Att tysta de som öppet vågar visa vilka de är och som säger ifrån? Att än mer osynliggöra de redan osynliggjorda? Att pressa ner normbrytarna i den norm som är för snäv till och med för många normpersoner?

Nej, mina kära vänner: Det är normen som är problemet. Och Prideparaden är ett sätt att försöka vidga normen. Den dag då alla deltagare går paraden i jeans och t-shirt, då alla kvinnor har hästsvans och alla män har kort hår och skäggväxt och då alla har fogat sig i tvåsamhetsnormen, tja, då har hela syftet gått förlorat.

3. ”Bögar har det ju faktiskt jobbigare än lesbiska i samhället i övrigt, så jag tycker att det är helt okej att de får ta lite mer plats under Pride!”
Detta yttrades i kommentarsfältet hos Lady Dahmer och jag har även sett liknande på twitter, bland annat apropå mitt inlägg om bögfokuset på Pride. Dels skulle jag vilja påstå att detta inte alls stämmer, och dels vill jag belysa att det personerna som har yttrat detta missar är att den uppmärksamhet cisbögar får under Pride (och i hbtq-communityt generellt) på intet sätt har att göra med att ”bögar har det så jobbigt, därför måste vi värna om dem lite extra”.

Det finns säkert fler människor som har bögfobi än som har flatfobi, och bögjävel används oftare som skällsord än jävla flata – men detta handlar ju om att flator osynliggörs hela tiden, att kvinnors sexualitet inte tas på lika stort allvar som mäns och att kvinnors sexualitet är till för män. Vidare har det att göra med att det som är manligt angår alla medan det som är kvinnligt angår kvinnor – och på samma sätt angår det som är bögigt under Pride alla, medan det som är flatigt enbart angår flator (publikantalet under Flatgalan är ett bevis på detta). Större delen av innehållet i tidningen QX vänder sig till bögar, det finns ett betydligt större utbud av filmer om och för bögar än filmer om och för flator. ”Den skojige bögen” har en betydligt mer självklar plats även i heterosexuella filmkontexter, och bögen får dessutom vara bög – han blir sällan omvänd på slutet eller hånglar med killar bara för att attrahera en kvinnlig (eller för den delen en manlig) blick.

Att jämföra ”vem som har det värst” leder ingen vart och självklart ser komma på- och komma ut-processer olika ut för olika individer beroende på en mängd olika faktorer – men tydligt är att cisbögarna får störst talutrymme och störst uppmärksamhet på Pride och i hbtq-communityt i stort, precis på samma sätt som (de vita heterosexuella) cismännen är de mest privilegierade i resten av samhället. Och detta förstår jag inte hur någon kan ställa sig bakom.

(Här kan jag även tillägga att på en plats under Prideveckan har jag inga problem alls att ge bögarna lite extra uppmärksamhet, nämligen när det kommer till föräldraskap och i regnbågsfamiljernas sektion under paraden. För är det någonstans där vi tvåsamma flator har ett försprång så är det i barnskaffandet. Något ska de väl ändå ge oss.)

Pride i en och annan bild

3 Aug

Igår var det flatgala (superbra med Moa Svan och Nour El-Refai i spetsen – men det varade endast i nittio minuter, NITTIO! Schlagerkvällen pågår i evigheters evigheter), idag är det paraddags i galen stekhetta och efter i afton är Stockholm Pride slut för den här gången. Jag hinner förhoppningsvis rapportera och reflektera lite utförligare när hela cirkusen är över, men tills dess bjuder jag på en och annan bild från vår pridevecka – vissa av dem har ni kanske redan sett på Instagram.
image image image image image image image…och för övrigt blev jag dagen till ära intervjuad av den kalmaritiska lokaltidningen Östran. Under en halvtimme lång intervju sa jag sååå mycket smart och viktigt om normkritik och likabehandling i skolan, om normer i småstan och i hbtq-communityt… men kom detta med? Nej, förstås inte – mindre lokaltidningar kör förstås hellre på den lokala och familjära vinkeln. Suck.

Snälla Stockholm Pride, är det inte dags att vidga perspektiven nu?

2 Aug

Ni går säkert alla runt och väntar ivrigt på en statusuppdatering från mitt pridande – eller hur? Men ni får hålla er lite till, för här kommer bara en rapport i miniformat eller, ja, egentligen ett irriterat litet utbrott. Såhär skrev jag igår på twitter:

”Pride var en helt annan grej förut, när jag inte såg några normer eller strukturer utan bara tänkte yeah, alla här är hbtq!”

För så var det verkligen. Förut bara njöt jag av min alldeles egen prideupplevelse, som nyinflyttad stockholmare, som singel, som student; när jag inte såg till helheten utan gjorde mitt eget Pride, liksom. Och visst, det skulle jag väl kunna göra nu också – men tyvärr, jag kan inte undgå att se alla de normer som onekligen råder inom hbtq-communityt och den utveckling som på många sätt tycks ha avstannat mer eller mindre.

Det ska sägas att jag i år inte har hunnit gå på så många seminarier och workshops som jag skulle vilja (inte i år heller, kanske jag skulle säga) och Pride House är definitivt en betydligt mer inkluderande, normkritisk och ögonöppnande plats än Pride Park.

Men. Den där bögnormen. Och att Pride än mer har blivit en plats för folk med pengar; en mer och mer kommersiell festival.

I år saknas skötbord inne i Pride Park. Arrangörerna hade glömt den lilla detaljen att familjer med barn kan behöva sådana faciliteter (trots årets slagord: We are family).
I år finns det ett tivoli på själva parkområdet. Karuseller som kostar pengar trots att inträdesbiljetten är riktigt saftig – 460 kronor för ett dagpass, 1200 kronor för ett veckopass. Och förstås riktigt dyrt att köpa mat och dryck.
I år inleddes – IGEN – invigningsgalan med att R.E.A.-gänget drog två klassiska bögskämt, sedan hölls ett tal av en bög, som sedan gav ordet till en annan bög, som sedan gav ordet till den manlige amerikanska ambassadören som talade om ”free love!” och ”gays and lesbians!” Och man bara: Bisexuals? Transgenders? Queers? Men nej nej, för den amerikanske ambassadören handlar Pride och hbtq-personers rättigheter helt uppenbart enbart om bögars och lesbiskas rättigheter att älska den de vill.

Det är sorgligt år 2013. Sorgligt att den festival som ska vara en fristad, en öppen plats, en inkluderande arena där vi alla för en gångs skull räknas, i allt för stor utsträckning glömmer bort både B, T och Q, glömmer bort familjerna med barn, glömmer bort att inte alla har pengar till inträde och definitivt inte till att åka karusell för 35 spänn åket utöver detta.

Ikväll är det Flatgala i parken. Jag blev så otroligt superpeppad när jag läste det, ville hoppa och studsa och ropa jaaa! men efter invigningsgalan i onsdags fastnade jublet i halsen: Just det, resten av veckan är det (bög)gala (som enbart benämns som gala, ni vet – på samma sätt som herrfotboll i alla tider benämnts fotboll) och på fredag kväll får flatorna sin beskärda del av pridekakan genom en flatgala med en massa kvinnliga och ”flatvänliga” artister. ”Första gången på Pride!” skriks det stolt ut på hemsidan och då känns det… lite sådär. Men men, likväl kommer det naturligtvis bli ett fantastiskt arrangemang tror jag – och självklart tänker jag gå på den där flatgalan, jag tänker ha det grymt trevligt, jag tänker jubla över att galan fått det fina, ärofyllda prefixet ”flat-” och så tänker jag att på något vänster ska vi nog alla se till att normerna även inom hbtq-communityt förändras inom en inte alldeles för avlägsen framtid. Det känns som att det är dags nu.

Medan svenska pridefestivaler växer sig allt större inskränks rättigheterna för hbtq-personer ute i världen

28 Jul

Ingen kan det väl ha undgått vad som pågår i Ryssland just nu? Precis som i många andra länder ute i världen och, ja, även i Europa, så inskränks där hbtq-personers rättigheter och möjligheter alltmer. Att som bög kramas med sin pojkvän offentligt är nu enligt lag förbjudet i Ryssland, men att kidnappa, misshandla och tortera en bög (för att samtidigt filma alltihop och lägga ut på nätet) är helt lagligt. Jag blir fullständigt mållös när jag läser sånt här – gråtfärdig! – och som helt vanlig privatperson vill jag helst bara titta åt ett annat håll, stänga av och absolut inte tänka på att det där hade kunnat vara jag. För vad kan jag som privatperson göra egentligen? Och nånstans tänker jag nog också att ”det finns andra, andra med makt!, som kommer göra något!”

…tills jag inser att så inte är fallet. Vår svenska regering, de flesta av våra svenska riksdagspersoner gör ingenting (förutom Birgitta Ohlsson som skrev denna debattartikel – fler borde följa hennes exempel!).

Om ni inte har läst Rickard Söderbergs ilskna uppmaning till våra makthavare att agera så gör det. Och eftersom många bäckar små… och så vidare, så kan ni göra detta också:
– Skriv under All out’s namninsamling för att förhindra det som pågår mot hbtq-personer i Ryssland just nu (på All out’s hemsida finns även många andra protester att skriva under).
– Delta i en hbtq-flashmob utanför ryska ambassaden i Stockholm på torsdag.
– Stöd facebookevenemanget ”Svenska ambassaden i Ryssland hissar regnbågsflaggan under Stockholm Pride”.
– …och tipsa gärna här i kommentarsfältet om andra sätt att agera.

Till sist tänker jag att vi framför allt aldrig får nöja oss med det arbete som görs för hbtq-personers rättigheter och välmående här i Sverige; detta arbete får liksom aldrig stanna av bara för att ”det är ju bättre här än i många andra länder…” För vi är inte heller färdiga – långt ifrån! – och ju mer i framkant vi befinner oss, desto mer kan vi inspirera fler länder att hänga på. Men ja, då gäller det att hbtq-frågorna tas på allvar av våra politiker, att de inte ständigt glöms bort och att vi som på ett eller annat sätt engagerar oss i hbtq-sammanhang inte glömmer bort att det handlar just om h, b, t och q och att vi inte blir lurade att tro att bara för att Stockholm Pride numera är en gigantisk folkfest och Pressbyrån i år byter namn till Queerbyrån så är allt klappat och klart.

Om du behöver påminna dig själv om ett och annat kan du läsa detta om hbtq-personer som nekas asyl i Sverige, och senare idag postar jag ett inlägg med fler länkar till ”gamla” texter som belyser olika viktigheter angående köns- och sexualitetsnormer och annat hbtq-relaterat som vi behöver fortsätta arbeta med här i Sverige (bloggen firar ju sex månader idag…).