Tag Archives: stolt

Jag hade ingen aning om att jag skulle känna mig så stolt

12 Mar

För 18 månader sedan kunde jag inte ana detta – hur otroligt stolt över och förälskad jag skulle kunna bli i mitt barn. Då vaggade jag runt med ett mörbultat underliv, med efterslängar av foglossning, sömnbrist, en baby blues som hette duga och helt besatt av att hitta ordentliga rutiner NU! Jag skrev till och med upp varje gång jag ammade, för att kunna urskilja mönster – något som förstås enbart ledde till ännu mer stress. Två veckor gamla bebisar har inga rutiner…

Och igår var det plötsligt dags för 18-månaderskontroll. Tiden flyger verkligen iväg – och jag önskar jag kunde pränta in det i varje nybliven förälder för att de ska slippa känna samma ångest (om det finns några som är lika rutinhetsiga och lättdeppade som jag).

Adrian kände att det var något lurt på gång igår när vi lurade in honom i det där rummet hos bvc-sköterskan. Trots att han fick ta med flera leksaker och en liten vagn från väntrummet såg han mycket skeptisk ut när han tittade på sköterskan. Men så var det som om han fattade att det var lika bra att spela med, för när hon la fyra små klossar på ett litet bord byggde han snabbt som ögat ett torn av dem, och förstås, passade även på att räkna dem högt – si, to, siiia… Ett litet geni, liksom, och där satt mammorna på varsin stol med fåniga stolta flin i ansiktet.

Därefter var det dags att peka ut kroppsdelar. Näsan, jojo, han tryckte upp fingret så långt han kunde i ena näsborren. Munnen, jajamänsan. Magen, visst, han drog upp tröjan och visade stolt upp sin kalaskula, ”däää!” Rumpan? Händerna för munnen, ett litet fniss. Antingen var det för komplicerat, eller så tyckte han helt enkelt att rumpan var lite för pinsam att visa upp. Mammorna, sprickfärdiga av stolthet och som alltid tror det bästa om sin unge, gissar förstås på det senare. Så stod djurläten på menyn, och Adrian härmade (aningen förvirrad – vad skulle detta vara bra för?) både katten, lejonet (mycket trovärdigt!) och apan. Sedan upptäckte han Pippi-affischen på väggen, och då blev det sång och dans och efterföljande applåd.

Vikt: 13,8 kilo. Längd: 87 cm. Alldeles alldeles perfekt.

Sist av allt: Vaccination.  Inte lika kul, men efter tjugo sekunders gråt var han glad igen, det räckte att titta lite mer på Pippi-affischen.

När vi efter ytterligare lite lek i väntrummet och en stor bajsladdning äntligen var hemma igen, hade käkat middag och min fru hade lagt sig på soffan medan jag skulle plocka in disken – då tog Adrian mig i handen, drog in mig i vardagsrummet, kröp själv upp i soffan bredvid andra mamman och visade att jag skulle lägga mig bredvid. Såja, alla samlade, och nu fattades bara en sak: Att vi alla kramades. Förstås.

Tänk va, så liten och redan en alldeles egen liten personlighet, fylld av nyfikenhet, vilja, kärlek, empati.
Jag brukar inte vara något fan av rosafluffiga puttinutt-inlägg om mammalivet – men ibland känns det som det enda rätta.

Min unge, vårt barn – finast i världen.

image

…möjligen (ibland) ännu gulligare i sovande tillstånd:

image

Annonser