Tag Archives: svenska

Det går framåt – men vi får inte stanna upp

13 Maj

Vad har vänskaps- och kärleksrelationer gemensamt?
Finns det några åldersgränser när det gäller kärlek?
Vad behöver göras för att alla ska kunna vara öppna med vem de är kära i?
Är det möjligt att gå emot sin familjs religion och värderingar för att vara med den man är kär i?
Hur motverkar vi förekomsten av sexuella övergrepp?

Alla dessa frågor har mina åttor diskuterat i veckan. Jag har suttit vid sidan av och bedömt deras insatser – men framför allt bara lyssnat, njutit och då och då varit tvungen att anteckna i marginalen av matrisen, inte för bedömningens skull utan för att de sagt något så himla klokt.

I flera grupper återkom åsikten att vi måste sluta nöja oss med att ”acceptera” olika sexuella läggningar; vi måste normalisera att vissa blir kära i samma kön och att vissa blir kära i ett annat. Varför förutsätter vuxna att vi är heterosexuella? sa flera stycken. Varför frågar de om jag har en pojkvän, när jag lika gärna kan ha en flickvän? Och varför måste en homo- eller bisexuell person komma ut när inte en heterosexuell person måste det? Många ifrågasatte även varför man pratar om t.ex. bögar som ”så himla roliga” – det är ju lika utpekande det och förutsätter att bögar ”är” på ett visst sätt, som om ”bög” vore ett personlighetsdrag.

Diskussionerna om religion och kärlek var klurigare, men ändå lika fint respektfulla och öppna. Vissa menade att familjen och dess värderingar alltid går först, medan andra höll fast vid att familjen borde respektera en oavsett vem man väljer att leva med – eller att man bör bryta med familjen om de inte respekterar en. Och just ”respekt” var ett ord som återkom i alla grupper. Man ska visa respekt, mot alla, och är det något man själv är ovan vid eller tycker känns ”otäckt” – oavsett om det gäller trosuppfattning, ålder eller sexuell läggning – så får man hålla inne med eventuella fördomar.

Framtiden känns onekligen ljus när man lyssnar på de här ungdomarna. De är kloka, de är kritiska till förtryckande normer, de ser alla människors lika värde som något självklart eftersträvansvärt.

Men. På samma gång är det fortfarande få ungdomar som faktiskt vågar vara öppna, framför allt när det gäller att bryta mot normer rörande kön och sexualitet. Att dessa diskussioner alls förekom i ett klassrum, ja, det är ju min förtjänst. Åsikterna och tankarna finns där, men de måste få utrymme, så att de får ett faktiskt värde, så att ungdomarna får dela med sig, lyssna och lära av varandra. Kanske leder det till att någon slipper den där klumpen i magen, och kanske blir någon stärkt att ”komma ut” med något som den egentligen inte borde behöva komma ut med.

Tidigare i veckan släpptes en undersökning i Kronobergs län, där det visar sig att ungdomar som inte känner sig hemma i kategorierna ”tjej” eller ”kille” generellt sett mår sämre än andra ungdomar. Och det är ännu ett bevis på att vi inte är ”där” än. Vi tror gärna att vi är så öppna och härliga här i Sverige, att alla kan vara precis den de är. Men – tänker vi ett varv till så bör vi inse att så inte riktigt är fallet. Än. Jag kommenterar den här undersökningen ca 19 minuter in i det här radioprogrammet i P4, och ger även lite tips på hur man i skolan kan arbeta för att alla ska må bra och känna sig inkluderade.

Ps. I nästa inlägg ska jag berätta vad som togs upp gällande frågan om sexuella övergrepp. Det var också otroligt bra!

Flickböcker och ungdomsböcker

10 Apr

För att fortsätta på gårdagens tema: genus och skönlitteratur. Att alla gynnas av att läsa skönlitteratur på ett eller annat sätt, det kan nog de allra flesta hålla med om, och de flesta fattar nog även logiken med att skolan inte ensam kan ansvara för att skapa läsintresse och läsvana hos barn – eller? Men så har jag en ytterligare fråga: Bör litteraturen vi erbjuder barn anpassas efter deras kön? Ja, ska vi i skolan köna litteraturen helt enkelt, som ett led i att få fler att läsa? I min värld är svaret rätt självklart (nej!), men ändå sker det hela tiden, och i de allra flesta fall för att gynna pojkar som grupp. Ur ett jämställdhetsperspektiv är det gott så, eftersom pojkar som grupp är mindre intresserade av läsning, halkar efter i skolan bland annat av detta skäl och så vidare. Men kommer vi förändra några strukturer genom att tänka att det finns ”pojklitteratur” och ”flicklitteratur” och handla därefter?

I höstas läste jag ”Alex Dogboy” av Monica Zak med mina elever. Huvudpersonen är en pojke som blir gatubarn och boken skildrar alla äventyr han råkar ut för under sitt liv i Honduras. Händelserna avlöser varandra, det är spännande, fartfyllt, tragiskt, verklighetstroget och då och då riktigt sorgligt. Eleverna var extremt engagerade, nästan allihop, och när vi läst färdigt boken slogs de om vem som skulle få läsa fortsättningen – både killar och tjejer. Och vi har haft diskussioner om detta på mitt jobb – om att vi måste hitta fler böcker som tilltalar även killar. Böcker med killar i huvudrollen, som är skrivna på ett sätt som passar killar, som är mer ”rakt på”, inte för mycket känslor och inte för komplicerat språk. Jag förstår och bejakar grundtanken, vilken ju är att få med alla på läståget, men samtidigt blir jag fundersam; vilka böcker ”passar killar”? Och hur kommer det sig att killar behöver en manlig huvudrollsinnehavare för att engageras? Är det så, eller är det bara något vi har hittat på och vant oss vid? Att tjejer (och nu menar jag läsvana tjejer, inte alla) utan problem kan läsa böcker som inte har flickor i huvudrollen och ändå kan identifiera sig vet vi, men varför fungerar inte det omvända? Och, återigen, genom att anpassa litteraturen för killar – kommer normerna någonsin ändras då?

Tanken förs osökt till de gamla klassiska röda och gröna ryggarna från Wahlströms: Röda ryggar för flickböcker och gröna för ungdomsböcker. Ja, precis så, inte pojkböcker – utan ungdomsböcker, vilket kan tolkas på två sätt: Å ena sidan att flickor har en bredare repertoar, medan pojkar bara klarar av att läsa en typ av böcker, å andra sidan att pojkar är normen och därför utgör gruppen ”ungdomar”, medan flickor är flickor helt enkelt. Båda synsätten är giltiga, skulle jag vilja påstå, men det senare är liksom utgångsläget, inte bara här, utan i hela samhället – då som nu: Mannen som norm. Tänker även på när jag såg den fasansfulla barnfilmen ”Alvin & gänget” med mina småsyskon, i vilken Alvin och hans ekorrkompisar plötsligt får konkurrens från ett annat gäng, varpå Alvin utbrister: ”Det är inte ekorrar! Det är tjejekorrar!!” Tja, lite samma grej som fotboll och dam-fotboll, litteraturhistoria och kvinnornas litteraturhistoria, vi har alla hört liknande förut. Om inget annat nämns handlar det om män, och om det handlar om kvinnor kommer det definitivt att nämnas. Jag skrev lite om detta här, för övrigt, fast utifrån det lite mindre allvarsamma temat Melodifestivalen.

Nåväl, detta är inga nyheter. Kvinnor som strävar ”uppåt”, det vill säga anpassar sig till mansnormen på olika sätt ses som okej och välkomnas (så länge de inte går för långt) – medan män som strävar ”nedåt”, det vill säga anpassar sig till kvinnonormen på olika sätt, direkt ses som feminina, löjliga, fjolliga och omanliga. På samma sätt blir det ”naturligt” att kvinnor lär sig uppskatta manliga författare, manliga komiker, manliga föreläsare, medan kvinnliga dito i första hand uppskattas av kvinnor, även om det definitivt sker en långsam förskjutning på detta område.

Och nu är detta något högst generellt, strukturellt – alltså inte något som gäller för alla, obs obs!

För att då återgå till litteraturläsning i förhållande till kön. Vi ska ha kärleksbokcirklar i åttan nu, i grupper om fyra kommer eleverna få läsa romaner som på ett eller annat sätt knyter an till temat kärlek – och därför blir dessa tankar extra aktuella hos mig. Vi har verkligen sökt med ljus och lykta efter olika typer av kärleksrelaterade böcker, skrivna på olika sätt, med olika huvudrollsinnehavare, av författare med olika kön, som skildrar olika typer av kärleksrelationer (framför allt: inte bara heterosexuell kärlek…). Men det är fasen inte lätt! De allra flesta böckerna vi hittar är skrivna av kvinnor för kvinnor, med rosa omslag och ett drömskt, romantiskt, känsloresonerande språk. Å ena sidan tänker jag: Strunt samma! Hur ofta i historien har inte litteraturlistorna varit till bredden fyllda av manliga författare, utan att någon höjt på ögonbrynen? Men å andra sidan: Jag vill gärna erbjuda en större bredd än så, jag tycker inte att det är rätt väg att istället för att läsa enbart manliga författare så läser vi nu enbart kvinnliga – jag vill blanda, och framför allt vill jag visa att temat kärlek angår fler än bara kvinnor!! Det är för övrigt ironiskt att i detta heteronormativa samhälle, som bygger på att kvinnor och män ska leva tillsammans, så skildras kärlek för ungdomar främst av kvinnor i böcker som handlar om kvinnor. Inte undra på att heterosexuella personer ständigt klagar på att de inte förstår sin partner – vi lär oss ju från start att inte förstå varandra.

Detta verkar vara sidospårens och utsvävningarnas dag – eller vad säger ni?

Om jag då ska försöka knyta ihop säcken här innan texten blir alltför lång och spretig. Jag har hur som helst valt ut fem-sex olika romaner som på ett eller annat sätt relaterar till temat ”kärlek”. Det är hetero, det är homo, utifrån en tjejs perspektiv, utifrån en killes perspektiv och jag struntar fullständigt i att böckerna i första hand ändå ”vänder sig till unga tjejer”. Jag tänker sälja in böckerna som bara den, jag tänker sälja in hela bokcirkelkonceptet och kärlekstemat så att min elever hoppar av glädje – det ska jag göra, och jag tänker förvänta mig att de flesta elever kommer att uppskatta både temat och böckerna, och att några få kommer att sucka och stöna – för så brukar det vara. Vilket kön mina elever har, vilket kön författarna har eller vilket kön personerna i böckerna har tänker jag fortsättningsvis ge blanka fan i.

Slutligen: Tips på bra ungdomsböcker som på ett eller annat vis bryter mot normer vad gäller till exempel kön och sexualitet mottages tacksamt!

Onödig heterosexualisering

18 Mar

”Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligt” – den har ni hört förut va? Och visst håller ni med? Men ändå råkar den där redan så vanliga heterosexualiteten smyga sig in i alla möjliga sammanhang där den egentligen inte alls hör hemma, och reproducerar sig därmed som norm – som normal – gång på gång.

Se på dessa finfina läroboksexempel tagna ur verkligheten:

wpid-2013-03-18-11.55.39.jpg

wpid-wp-1363606071180.jpg  wpid-2013-03-18-14.01.01.jpg

 Exempel nummer ett är taget ur en svensk lärobok, ur ett avsnitt som handlar om nordiska språk. Själva andemeningen i exemplet är fullt logisk och rimlig att belysa – att en svensk person någorlunda väl kan förstå vad en dansk person menar när hen säger ”Du er meget sød”, men att svensken ändå missförstår den exakta innebörden av ordet sød, eftersom betydelserna är aningen olika. Men vad fasen har heterosexualiteten där att göra?

Samma sak med de tyska lärobokstexterna under, som har syftet att lära eleverna färger och att beskriva frukter och annat som har dessa färger. ”Tjejfrukten” med namnet Zora Zitrone viskar mot slutet att ”Jag är hemligt förälskad i Mirko Milch!” och ”killfrukten” Mirko Milch viskar i slutet av sin text detsamma, fast han är då förstås hemligt förälskad i Zora Zitrone. Heterosexualitet helt utan mening med andra ord. Det handlade liksom om frukter och färger – hallå?

Jag pratade om detta med en kollega som tyckte att ”ja, men vadå – det är ju ingen som pekar ut till exempel homosexualitet och säger att det är onormalt. Det kan väl få vara lite kärlek med?” Visst. Men varför? Och varför alltid heterosexualitet? Jo, för att heterosexualitet ses som neutralt. Då heterosexualiteten bakas in på det här sättet handlar det inte ens om sexualitet eller kärlek i huvudsak, det är bara ”ett sätt” att förklara något annat på. Om det istället var så att en lesbisk kärleksrelation gestaltades i exemplet med grannspråken, och att Mirko Milch i själva verket var hemligt förälskad i Peter Pflaume, ja, då hade plötsligt kärlekshistorien, sexualiteten, homosexualiteten ställts i fokus – och det är inte textförfattarens syfte, eftersom texten ska lära elever om grannspråk respektive frukter och färger.

Det handlar om representation. Om vilka sexualiteter som bara finns där, som finns representerade i alla möjliga syften och sammanhang, utan att det ”egentligen” handlar om en viss sexualitet – och vilka som enbart finns representerade just i syftet att tala om sexualiteten.

Inte undra på att vi alla växer upp i övertygelsen om att vi är heterosexuella, att vi förväntar oss att de människor vi möter är hetero tills motsatsen bevisas – eller att det fortfarande för många är en stor grej att komma ut.