Tag Archives: Sverigedemokraterna

Min existens är inte politik

25 Aug

Det närmar sig val och de senaste dagarna vittnar människor i sociala medier om att Sverigedemokraterna kräver att regnbågsflaggor och särskilda hbtq-bokbord städas undan på de bibliotek där man kan förtidsrösta. Senast alldeles nyss läste jag om biblioteket i Mölnlycke, där prideflaggorna plockats ner då SD anser att dessa utgör ett politiskt ställningstagande.

Jag blir ärligt talat livrädd. Upprörd, frustrerad och arg, men framför allt livrädd. Själv känner jag tyvärr ganska många människor, också i min absoluta närhet, som kommer att lägga sin röst på SD den 9 september, trots att de (vad jag vet) inte har någonting emot mig eller min familj. Det gör mig givetvis ledsen, på ett rent personligt plan, men när hbtq-personers existens också i det större sammanhanget ses som en politisk valfråga – som politisk propaganda! – då skräms jag.

Vad kommer egentligen att hända i vårt land efter den 9 september? Vad kommer att hända med mig, med mina barn, med alla de ungdomar jag möter om dagarna, som alltfler vågar vara öppna med sin normbrytande köns- och/eller sexuella identitet i skolan och inför övriga omvärlden? Ska de/vi tvingas backa alla de steg som vi de senaste åren har lyckats ta oss framåt? Jag går faktiskt inte med på det.

I lärargrupper på facebook diskuteras i många trådar huruvida vi lärare ska ställa oss neutrala inför Sverigedemokraterna eller inte, då många skolor givetvis arbetar med valet just nu. Vissa uttrycker en aktiv vilja att vara neutrala, då detta är vårt jobb. Men – är det möjligt att som personal i svensk skola, med den läroplan vi har och den diskrimineringslag som vi lyder under, ställa oss helt neutrala inför SD? Är det ens korrekt? Jag tycker inte det. Självklart ska vi vara professionella och vi ska definitivt inte vara dömande eller dumförklara den som överväger att lägga sin röst på SD, men vi måste – måste! – lära eleverna att vara kritiska och vi måste ge dem verktyg att inhämta kunskap och fakta. Om samtliga politiska partier!

I mina klasser arbetar vi med retorik, eftersom jag är svensklärare och det är ett ypperligt tillfälle att i valtider fokusera på hur politiker för fram sina åsikter, förslag och argument. Senast igår tittade vi på hur politiker kan använda siffror och statistik som ett sätt att övertyga väljare, och jag tog bland annat det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning om våldtäktsdomar och invandrare som exempel. Ingen av eleverna kände till att endast 1,5% av alla våldtäktsmän blir dömda, och att det är denna pyttelilla procentsats som främst diskuterades i det tv-sända programmet. Är detta att vinkla min undervisning? Att ställa mig partisk i politiska frågor? Nej, det är det inte. Jag ger eleverna verktyg för att själva kunna undersöka och vara kritiska till hur fakta framställs. Givetvis kan man därefter fortsätta diskutera vad samhället ska göra åt det faktum att hälften av (de dömda) våldtäktsmännen är utlandsfödda – men också vad vi gör med den andra hälften, som är födda i Sverige. På samma gång ges möjligheten att diskutera en rad andra frågor: Varför väljer ett inflytelserikt tv-program den här vinkeln? Varför leder så få våldtäkter till fällande dom? Vilka våldtäkter anmäls, vilka gör det inte och hur kommer detta sig? Samt förstås: Vad ska vi göra åt detta?

Först när vi har hela bilden så kan vi föra en vettig diskussion, som inte bara fokuserar på ett av flera problem.

Det är fakta att Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten för kvinnor, att de vill utvisa invandrade våldtäktsmän (inte svenska!) och att de vill förbjuda samkönade par att skaffa barn och ingå äktenskap. Dessa ståndpunkter är oförenliga med läroplanens värdegrund, och går rakt emot diskrimineringslagstiftningen. I skolan ska vi, vi måste!, främja och förebygga diskriminering grundad i bl.a. sexuell läggning, kön, könsidentitet och könsuttryck, religion och etnisk tillhörighet. Ingen elev ska känna sig otrygg eller utpekad på grund av att hen har rötter i ett annat land eller är hbtq-person. Därmed kan inte jag som lärare stå och säga att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra.

Min och andra hbtq-personers existens är inte politik. Eller rättare sagt: Den bör inte vara politik. Lika lite som heterosexualitet eller vithet är eller bör vara politik. Människors existens och värde ska i ett fungerande, jämlikt, välkomnande samhälle inte över huvud taget debatteras eller ifrågasättas.

Det handlar fanimej om grundläggande mänskliga rättigheter – för alla.

Så, nästa gång under de kommande veckorna då en vallokal uppmanas plocka ner prideflaggor eller annat som uttrycker människors lika värde, då hoppas jag innerligt att den som kräver detta får mothugg, tvingas stå tillbaka och krypa in under den sten där hen hör hemma.

 

Annonser

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

31 Mar

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här

Tur att det finns så himla många andra smarta kvinnor i den här världen

12 Nov

Nu undrar ni vart sjutton jag har tagit vägen igen. Eller så undrar ni inte alls, för ni kanske har blivit vana? Sanningen är att jobbet äter upp mig. Jobbet i kombination med det som jag alltmer börjar tro är PMDD, något som jag blivit uppmärksammad på genom jättebra Bella // Blogghen och facebookgruppen ”Post preggo-kropp och knopp”. Men det är inte alls detta jag kommer skriva om nu, på väg genom regn och mörker till ännu en dag på jobbet där vi sliter som djur (ett uttjatat uttryck, men i det här fallet stämmer det på pricken) för att alla elever ska gå ut nian med betyg nog att ta sig vidare till gymnasiet.

Istället tänkte jag ge er några lästips såhär i väntan på att jag åter slår till med mina smarta lösningar på världsproblemen:

Lisa // Mondokanel har skrivit om en riktig skitkrönika som uppmärksammats på typ alla bloggar jag läser de senaste dygnen. Jag har själv inte orkat läsa den där krönikan, men Lisa skriver (som vanligt) så otroligt bra och träffande om hur samhället visst aldrig kan sluta götta sig i kvinnokroppen och utseendehetsen som främst drabbar kvinnor. I den icke-nämnda men ändå nämnda krönikan slår den manlige krönikören fast att kvinnors utseendefixering är (tadaa!) kvinnors fel. Tänk om alla kunde bli mer som män va? Så härlig världen vore då!

Calle // Calleism talar om varför hon är så arg och jag kan inte bli annat än arg när jag läser hennes inlägg. Risk här för att diverse människor tycker det är försmädligt med generaliseringarna hon gör – men vet ni? Det skiter jag i, för hon har väldigt många poänger. Och att så många människor inte kan se det… det gör mig uppgiven. I synnerhet såhär i regniga, jobbstressiga pms-tider.

Hanna Gustafsson // Genusfolket skriver om våldtäktmän, uppfattningen om att våldtäkter är kvinnors fel och – alltså, dra mig baklänges – idioters vissa människors åsikt att vi måste våga prata om hur kvinnor kan undvika våldtäkt!!! samt deras ”rädsla” för att våldtäkterna aldrig kommer minska om vi inte vågar prata om detta jätteviktiga och, haha, ”kontroversiella” ämne.

Judith Kiros // Genusfolket skrev i samband med Halloween (jag vet, aningen sent nu – men detta tål att tänkas på året om) om varför man inte ska förvandlas till rasist när det vankas maskerad, vilket ju faktiskt händer när man som vit/ljushyad person ”klär ut sig” till svart/mörkhyad person. ”My culture is not a costume” lyder sista meningen i texten och ja, jag kan bara hålla med. Vi vita har heller inte riktigt tolkningsföreträde här, på samma sätt som heteros inte besitter tolkningsföreträde när vi diskuterar homofobiskt språkbruk.

Hanapee (slutligen, för nu orkar ni inte fler länkar va?) skriver också om rasism och funderar på ett sätt som jag också brukar göra kring hur det kommer sig att olika människor kan utveckla så otroligt olika syn på samhället och mänskligheten, och hur det kommer sig att vissa liksom inte alls förstår eller vill/kan ta in hur ojämlikhet, rasism, homofobi, sexism drabbar vårt samhälle och den enskilda individen. Vad beror detta på och kommer vi någonsin kunna nå en jämlik värld när dessa synsätt och världsbilder hela tiden existerar parallellt?

…och hörni, bara en sista länk, vilken säkert har dykt upp i era facebookflöden det senaste dygnet: Klippet där Jimmie Åkesson blir grillad av BBC. Puh, skämmigt. (Men ändock: Folk röstar på denne man!!!)

Ha en trevlig tisdag!

När ska vi diskutera heterosexuellas rätt att skaffa barn egentligen? (ibland känns det som att utvecklingen inte alls går framåt…)

5 Nov

I söndags kom vi hem från Berlin efter tre intensiva dygn, fyllda av regn, halvtaskig sömn och en och annan riktigt trevlig upplevelse (eventuellt mer om detta senare) och jag slängde mig på soffan, fullständigt utslagen, och slog upp lördagens DN för att få lite koll på vad som hänt i världen medan vi varit borta. Rubriken som genast fångade mitt intresse var dennaSkärmavbild 2013-11-05 kl. 12.14.05 Alltså, suck. SUCK.

Ibland känner jag mig fullkomligt övertygad om att samhällsutvecklingen smyger sig åt rätt håll, trots att SD enligt senaste opinionsmätningen är Sveriges tredje största parti (hur fan gick det till?) och trots att tidningar dagligen fyller spaltmeter med skit som sker runt omkring oss. Jag tänker liksom ändå att jooo, visst går det väl framåt, sakta men säkert gör det ändå det – och till slut kommer vi få det där jämställda, jämlika samhället som jag och så många med mig eftersträvar och på olika sätt arbetar för att nå. Och det är förstås en väldigt fin och behaglig känsla.

…men så möts jag av rubriker som den ovan och vips så är jag tillbaka på jorden igen. Just ja, det är så folk tänker – det är såhär vårt samhälle ser ut: Att homosexualitet fortfarande är något som får, och bör, debatteras. Att homosexualitet är ett sånt där ”känsligt ämne” som den som vill ha ”högt i tak” ”vågar” diskutera (och ifrågasätta!). Att homosexualitet är något som inte existerar på högstadiet eller alls i högstadieungdomarnas liv och därmed är det helt okej att låta dem argumentera kring homosexuellas rätt att skaffa barn.

Då säger jag det igen: NEJ, DET ÄR INTE OKEJ ATT STÄLLA DEN HÄR FRÅGAN I ETT KLASSRUM. Och definitivt inte på en stor scen med en stor publik, i en så kallad seriös debatt med inbjudna domare från Universitetet. DET ÄR INTE OKEJ. Nej, inte ens om syftet med uppgiften är att eleverna ska komma fram till att det visst är okej att homosexuella skaffar barn – för man har redan gjort klart för dem att homosexualitet och homosexuella personer är några andra, att vi är ett känsligt ämne (mitt liv är fan inget känsligt ämne!), att vi är avvikare och att alla andra (som förstås är heterosexuella och därmed normala och neutrala) har rätt att tycka till om oss – medan heteropersonerna själva sitter där högst upp på piedestalen och aldrig hamnar i fokus för en för- eller mot-debatt av det här slaget.

Herregud, att det ens ska behöva sägas.

Men jo, det behöver sägas. Gång på gång på gång.

För någon vecka sedan fick jag för övrigt ett gäng mindre trevliga kommentarer på två tidigare inlägg (här och här): De första från en förälder som är glad över att hens barns lärare inte arbetar aktivt för jämlikhet, jämställdhet och alla människors lika värde – eller som hen uttryckligen skrev: ”Jag är glad att mina barn inte har dig som lärare”. Nästa kommentar kom från en person som anser det vara helt okej att ”bög” och dylikt används som skällsord i en skola, och som inte tycker att jag borde basunera ut min egen sexualitet under lektionstid.

Det är inte första gången jag får sådana kommentarer, och heller inte sista. För även om det på vissa sätt går framåt, smyger sig framåt, så går det på många håll ute i världen i motsatt riktning vad gäller hbtq-personers rättigheter.
Och vet ni? Vi är inte skonade här heller. Sverigedemokraterna – ett rasistiskt och homofobiskt parti – är just nu tredje störst av de svenska riksdagspartierna. Bland annat.

Jag ryser.

(Den som missade kan ju för övrigt läsa om heterosexuellas lämplighet som föräldrar här.)

Jag vill skriva något

1 Jul

Jag vill skriva något om hur olustigt det känns att Sverigedemokraterna tillåts ha en alldeles egen dag i Almedalen, och att det är den svenska befolkningen som har gett dem tillåtelsen.

Jag vill skriva något om hur vansinnigt frustrerad jag blir och hur ilskan inom mig kokar av att läsa alla tweets om Jimmie Åkessons tal (för nej, jag pallade inte att se det, det räckte med intervjun under Nyhetsmorgon i morse och artiklarna i DN), om hur han föraktar feminismen, om hans homofobi, om hur han tycker att det är en skam att Sverige från och med nu tillåter papperslösa att nyttja den svenska sjukvården (hur fan skulle vi annars göra då? Låta sjuka människor tyna bort på gatan eller i någon trappuppgång för att skrämma bort fler att söka sig till Sverige trots att livet i deras ursprungsland är förjävla outhärdligt och värre än så, medan vi faktiskt har resurserna att hjälpa till och lever i ett samhälle med lagar som är tänkta att skydda och värna om alla människor?)

Jag vill skriva något om den rädsla jag känner när jag tänker på att fler och fler människor i det här landet går på SD:s skit, att det var många i publiken som applåderade under Åkessons tal, att det är många som nickar igenkännande varje gång SD talar om hur feminismen kommer och förstör för samhället, att invandringen har gått för långt och att dessa sympatisörer på allvar går på att det är Sverigedemokraterna som står för mänskliga rättigheter på riktigt. Sverigedemokraterna, som vill sortera människor, som vill säga att du får bo här, men du får det inte. Du får bli kär i den, men du bör inte bli kär i den. Du har rätt till vård, men du har det inte. Du är sådan, och du är sådan (och att vara sådan är lite bättre och lite mer som man ska vara, rent biologiskt du vet).

Men jag vet inte vad jag ska skriva. Jag är bara så fylld av den där olusten, frustrationen, ilskan… och den gnagande rädslan.