Tag Archives: tjock

Vi behöver inte höra att tjock är = ohälsosam fler gånger

9 Maj

Det pågår återigen en kroppsfight i cyberspace, vilken tog avstamp i Lady Dahmers kritik av en smal bloggares inlägg om att släppa kroppshetsen. LD var tydlig med att hon inte riktade kritik mot bloggaren personligen, utan att det handlade om det skeva i att stoltsera med och hylla sin avslappnande inställning till sitt utseende när man faktiskt följer kroppsnormen – samt att responsen på sådana texter och bilder dessutom blir så enorm och positiv. ”Wow, vilken härlig och modig tjej!”När en TJOCK person gör samma sak, däremot, tornar klagomuren genast upp sig och alla hälsoexperter bara MÅSTE peppra med sina goda träningsråd, hälsoriskerna med fetma och oja sig över det OACCEPTABLA i att HYLLA fetma på det viset.

…och dessutom dyker en drös smalisar upp som gråter för att de då känner sig kränkta över att de inte får känna stolthet längre för nu ska visst alla vara tjocka!!! ”Jag kan inte hjälpa att jag är smal!” och ”Vi smalarååå, vi har det också jobbigt!!!” kan det låta och jag kommer osökt att tänka på det i feministiska diskussioner välbekanta ”men männen då!”, Pride-snack som bemöts med ett ”men vi heterosexuella då!” och diskussioner om rasism som landar i att vita känner sig åsidosatta och bortglömda…

Kort sagt: Jag blir SÅ irriterad. För hörni, även om skönhets- och kroppsideal drabbar oss alla (främst kvinnor) i dagens samhälle så existerar ingen övergripande norm som konsekvent drabbar smala kroppar eller som säger att ”det är bättre att vara tjock än att vara smal”. Däremot har vi en norm som konsekvent bestraffar tjocka kroppar och vi har ett samhälle som hetsar till ”god hälsa” på ett fruktansvärt osunt sätt.

Egentligen skulle jag bara kunna avsluta här genom att länka till Lisa ”Awesomeness” Mondokanel’s inlägg om hela debatten, men… jag tänkte säga några ord själv också som styrker både det LD skriver och min egen bestämda uppfattning i frågan (vilken jag till stor del har att tacka såväl LD som When darkness falls, som skriver oerhört bra om just smalhets och fettförakt, bl.a. här).

Som vanligt tar jag avstamp i en erfarenhet som lärare:

En gång var jag med om en redovisning där ett gäng högstadieelever pratade om hälsa respektive ohälsa. De hade forskat ett bra tag, fått hjälp av lärare och i sin presentation tog de upp att ohälsa är något dåligt (förstås), medan god hälsa är något bra (förstås). God hälsa fick man enligt eleverna om man tränade mycket, sov bra och åt nyttig mat och dålig hälsa fick man när det omvända förhållandet rådde: ingen träning, lite sömn, skräpmat. Och jo då, grovt generaliserat skulle de flesta nog kunna gå med på att det är bra att röra på dig, sova lagom mycket och sträva efter att skippa skräpmaten. Men. Vad som också sades, inte bara den här gången, utan alltid när det diskuteras hälsa respektive ohälsa, var att det ohälsosamma beteendet leder till och innefattar tjockhet, medan det hälsosamma beteendet leder till och innefattar smalhet.

Och där blev jag illa till mods. Att vara tjock innebär de facto INTE automatiskt att du är ”ohälsosam” och att vara smal innebär INTE automatiskt att du är ”hälsosam”. Dock tror de flesta av oss det, för det är just det vi får inpräntade i oss heeeeela tiden, från alla möjliga håll (inte minst ifrån reklampelarna och alla tv-program som går ut på att bli hälsosam och smal). Jag är trött på det, och jag förstår sannerligen om man som tjock är jävligt trött på det.

Det anses så vansinnigt självklart att en snygg kropp är en smal kropp är en hälsosam kropp är en eftersträvansvärd kropp att ingen någonsin reflekterar i andra banor. ”Ingen vill ju köpa bikinin om det är en tjock tjej som visar den”, sägs det när man diskuterar reklam. ”Om man äter för mycket godis blir man tjock och det är ohälsosamt”, sägs det när man pratar kost och hälsa. ”Att röra på sig är viktigt, annars kan man bli tjock”, sägs det i diskussioner om träning och motion. Och det som tydligt sägs mellan raderna är att TJOCK betyder lat och otränad som betyder matvrak som betyder ohälsosam som betyder ful. Det är liksom som om ”tjock” och ”smal” vore synonymt med andra sociala hittepå-motpoler som ”man” och ”kvinna”, där det med respektive kroppsform följer en rad förgivettagna sanningar om ens personlighet, vanor och mående.

Det är extremt få som ifrågasätter denna skeva svartvita uppfattning, och snackar vi ungdomar är det verkligen en sanning utan minsta tvivel. Alla ”vet” att det förhåller sig på det här sättet, och det talas liksom aldrig om att kroppar, liksom personer av olika kön, är olika inom respektive ”kategori”. Framför allt talas det betydligt mer sällan om faror och hälsorisker med den alltför smala kroppen, den övertränade kroppen, den hälsobesatta kroppen. Eller för all del den genomsnittligt byggda och på utsidan ”snygga” kroppen som lever på kaffe, cigaretter och smågodis. Om det nu är så att vi prompt ska lägga oss i enskilda individers levnadsvanor…

Samt: Vad kännetecknar ”god hälsa” egentligen? Är det nödvändigtvis något som alls kan avgöras enbart genom att titta på någons kropp, midjemått, vikt i förhållande till längd, personens matvanor, sovvanor eller träningsvanor? Nej, givetvis inte. Och i synnerhet bör man inte fästa all vikt (sorry) vid det förstnämnda.

I skolan, exempelvis då i idrott och hälsa samt i hem- och konsumentkunskap, pratas det mycket om vilka näringsämnen kroppen behöver, hur mycket sömn en tonåring behöver, att motion i lagom dos är viktigt och så vidare. Och ja, detta är värdefull kunskap, såklart. Men, och jag säger verkligen MEN, skolan ska inte bidra till kroppsförakt eller spä på myter om vilken kroppsform som är den mest eftersträvansvärda, för människor ser och kommer alltid se olika ut.

Med andra ord: Elever bör i skolan inte uppmanas att räkna ut sitt BMI, mäta sitt midjemått, skriva kostdagbok där varenda kalori noteras eller dylikt. Snacka om att bädda för kroppsångest och ätstörningar. Vad skolan istället borde göra, vilket jag gjorde i samband med ovan nämnda elevers redovisning, är att agera motvikt till det som hela samhället dagligen lär oss. Vi behöver inte ännu en gång tala om för eleverna att det är farligt att vara överviktig, för de ”vet” det redan. Vad vi istället bör göra är att hjälpa dem ifrågasätta samhällsnormen kring kroppsstorlek och utseende, stötta dem att trivas i sina respektive kroppar och framför allt sluta uppmuntra dem att jämföra med varandra. Mycket kan vi påverka vad gäller våra kroppar och vårt utseende, men långt ifrån allt. Långt ifrån. Och vad tjänar det då till att ägna hela livet åt att kämpa för den ouppnåeliga kroppen? Och framför allt: Vad fan tjänar det till att tala om för andra att de borde förändra sin kropp? I synnerhet om de faktiskt säger och visar att de MÅR BRA! (Om inte annat så fram tills dess att någon talar om för dem att de inte borde må bra…)

Detta blev långt och jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta, men jag hoppas att poängerna har gått fram. Jag är medveten om att jag inte har tolkningsföreträde i frågan och jag tänker inte sätta någon agenda. Men i egenskap av människa och lärare så kan jag liksom inte bara stå tyst. Jag blir för jäkla illa berörd helt enkelt. Lämna folks kroppar i fred, och sluta föra vidare löpsedlarnas och ”hälso”magasinens ensidiga budskap. Vi får nog av den skiten ändå.

Ytterligare ett lästips: Om du är tjock och inte hatar dig själv, då jävlar blir det liv

Filmen Prinsessa, och: Vem bestämmer vad som är attraktivt?

24 Apr

Jag såg Teresa Fabiks film ”Prinsessa” med mina elever. Det var rätt länge sedan nu, men när jag stötte på den där Biggest Loser-reklamen i söndags kände jag att detta faktiskt är något att skriva om, även om jag kanske inte tillför något som inte har sagts tidigare.

image

”Prinsessa” handlar om gymnasietjejen Maja som drömmer om att bli skådespelare. Hon ser dock inte ut som den typiska stjärnan, eftersom hon är rätt många storlekar större än den smala filmstjärne-normen, och hon är för mycket även i sin personlighet: Hon är den enda i teatergruppen som tar skådespeleriet på fullaste allvar, och är helt klart en av de bästa på att verkligen våga gestalta, men det är ju inte riktigt okej – lagom är som bekant bäst, för du ska inte tro att du är någon. Maja träffar dokumentärfilmaren Erika på ett bröllop, och de kommer fram till att Erika ska göra en film om Maja. Erikas tanke är en seriös dokumentär om en ung tjej som vill bli skådis, men den idén säljer inte – och i hemlighet skriver Erika kontrakt på att skapa en plump komedi med titeln ”Fett” och med det enda syftet att publiken ska skratta ut Maja. Mitt i allt detta blir Maja nära vän med Alex ur teatergruppen. Hon är kär i honom, men han är förstås ihop med gruppens elaka snygging – hon som alltid får prinsessrollerna som Maja nekas. På slutet kommer han dock ut som bög och tillsammans entrar han och Maja studentceremonin i utmanande kläder som Alex har sytt åt dem.

Jag tycker mycket om den här filmen. Den är verklighetstrogen, den är rolig, men också ofantligt sorglig – och ibland fastnar skrattet i halsen, skämskudden åker fram, eller så vill man gråta (och jag tillhör dem som verkligen gråter. Varje gång). Zandra Andersson gör dessutom rollen som Maja så otroligt bra. Mina elever gillade också filmen, de satt alla och hatade Erika när hon skrev på det förödande kontraktet, och jublade på slutet när allt ordnade sig. Dock fanns det alltid någon i varje klass som bara var tvungen att kommentera Majas vikt på ett otrevligt och opassande sätt:
”Åh fy fan! Så jävla äckligt!”
”Tänk att ligga med henne alltså – usch så vidrigt!”
Och så höll de för ögonen och ryggade tillbaka. Dessa reaktioner uppmärksammades dock direkt av andra elever i klassen, som med irriterade blickar och skarpa tillsägelser tillrättavisade de oförskämda eleverna.

Efter vi hade sett filmen följde dels fri skrivning om den i skrivböckerna, och dels diskussion (önskar dock att jag hade haft mer tid, men det var precis innan ett lov). Vi pratade om att ha drömmar, om att vara eller inte vara som alla andra, om vänskap och svek, om kroppsideal och skönhet, om sexualitet… Kanske var eleverna lite för unga för den här filmen, i alla fall vissa av dem, men som sagt: De gillade den, och vissa sa väldigt kloka saker.

Grejen är dock att ungdomarna i de flesta fall vet vad de ska tänka och tycka, men de vet också hur verkligheten egentligen är. De flesta poängterade särskilt i sina skrivböcker att Maja faktiskt var en väldigt fin människa i första hand, att hon kanske inte var den snyggaste, men det är faktiskt insidan som räknas och så vidare. Och just där måste vi stanna upp: ”Hon kanske inte är den snyggaste, men…” Vem är det egentligen som bestämmer vem som är snygg, attraktiv, har en fin kropp, en kropp som duger, en kropp som någon vill krama om, kyssa och rentav ligga med? Eleverna vet liksom redan att även om de skulle säga att ”det finns många som tycker att Maja är snygg”, så är det en lögn med samhällets mått mätt. För enligt samhällsnormen ska man inte se ut så, det är inte bara ohälsosamt, det är också osexigt och ett bevis på att du inte tar hand om dig eller att du inte vet bättre.

Det är inte helt lätt att bemöta dessa ”sanningar” om mänskliga kroppar. Jag förklarar att alla som är tjocka, alltså som enligt större delen av samhället är tjocka, inte alls är ohälsosamma. Vissa har jättebra värden, deras kroppar är bara byggda så, och vissa kanske inte hela tiden orkar arbeta emot sin kropps natur och gå på diet jämt. Och andra kroppar mår inte alls bra, som personerna i Biggest Loser till exempel – här har vi människor som mår både fysiskt och psykiskt dåligt av sin övervikt. Men bara för det har ingen annan, som inte lider av samma problem, rätt att tycka om deras kroppar eller om dem som personer.

Jag lyfte specifikt frågan om ”vem som är värd att älskas” och vem som har en kropp värd att älskas. Det blev inga djuplodande diskussioner om just detta – som sagt, eleverna är lite unga – men jag hoppas att några av dem åtminstone började tänka efter och fundera över sina egna ideal och varifrån de hade fått dem. Vi pratade förstås om fotomodeller, om modereportage, om reklam och vilka människor som får synas där. Vi pratade om kroppsideal för män och för kvinnor, och vi pratade om hur otroligt snäva dessa normer faktiskt är: Du får inte vara tjock, men du får heller inte vara för smal. Du ska ha muskler, men som kvinna få du inte vara för muskulös. Precis lagom är alltid bäst. Hur många kan leva upp till det?

Igår var jag och klassen på en modevisning för elever, av elever och med elever. Kreationerna hade skapats av högstadie- och gymnasieelever och det var ungdomarna själva som gick mannekäng. Här syntes verkligen en bredd, alla fick vara med. Vissa var pinnsmala, vissa hade hull på kroppen, några var korta, någon var otroligt lång – de representerade liksom hur ungdomar ser ut, ja, hur människor ser ut. Det var otroligt befriande och hoppfullt att se! Men de flesta av dem kommer aldrig få gå på någon catwalk igen, de kommer aldrig få vara med i något modereportage eller i någon reklamfilm – om inte idealen ändras förstås. Och visst, det ska väl inte heller vara allas dröm i livet, att få synas på en reklampelare, men ni förstår poängen. Vi påverkas alla av de osunda skitidealen. Alla behöver inte tycka att alla är snygga, attraktiva, åtråvärda – men vissa ska definitivt inte behöva ses som fula, oattraktiva, oliggbara av hela samhället.

Nej, jag vet inte. Nu svävar jag ut igen. Jag skulle egentligen vilja skriva en massa mer, både om filmen ”Prinsessa” och om (möjliga) diskussioner kring den. Jag skulle vilja belysa fler av de normer som filmen ifrågasätter, men även de normer som den reproducerar. Jag skulle vilja komma fram till riktigt smarta lösningar som gör att inga av mina elever (eller någon annan) längre ska behöva känna sig för för ful, för fet, för kort eller lång och att de inte heller ska döma någon annan efter utseendet. Inte på något vis. Men jag är för trött och kommer bara skriva alldeles för långt. Istället uppmanar jag er att se filmen ”Prinsessa” och sedan får ni ge mig något klokt som jag kan fundera vidare på.