Tag Archives: värdegrund

Fler befängda svar från Skolverket

20 Maj

Igår handlade Aftonbladets ledare om Skolverkets hållning i frågan ”politiska partier i skolan”. En del av min twitterkonversation med Skolverket återgavs i texten, som blev Aftonbladets mest delade igår. Jag hade förstås hoppats att Skolverket skulle svara med någon form av ursäkt, men icke: Deras ståndpunkt är densamma. Rasistiska, hbtq-fobiska, odemokratiska partier får enligt dem ta plats i våra skolor och de behöver inte anpassa sina yttranden efter publiken, utan det är fritt fram att basunera ut vilka åsikter som helst – så länge det finns någon som bemöter dem (en rektor eller en lärare). Det är verkligen fullständigt jävla befängt. (Att rektorn eller läraren själv skulle kunna vara den som faktiskt drabbas är visst inget som slagit dem.)

…och konversationen med Skolverket har fortsatt. Jag taggade dem när jag delade förra inlägget om detta ämne och här nedan ser ni diskussionen som följde. Herregud, säger jag bara.
image image image image image image Jag står mållös inför detta. Skolverket menar på allvar att man, om man som skola vill bjuda in politiska partier (vilket de förordar), ska bjuda in även de som kränker och äventyrar individers trygghet i skolan/på arbetsplatsen. Sedan ska man se till att någon i personalen står beredd med motargument så att diskussionen med dessa partier blir ”saklig och allsidig” och om någon under diskussionen ändå blir kränkt eller diskriminerad (t.ex. pga. att homosexualitet debatterats och problematiserats men inte heterosexualitet, eller pga. att det yttrats kränkande åsikter angående invandring = högst troligt när det gäller SD eller SvP) så ska man vaska fram likabehandlingsplanen och steg för steg reda ut den skada som man hade kunnat undvika från början. Alltså, Skolverket… vad är det frågan om?

Annonser

Att vissa individers existens debatteras medan andras inte gör det ÄR diskriminerande, Skolverket

15 Maj

Igår hände det något mycket märkligt på twitter. Eller, egentligen började det med en artikel i ETC om att Skolverket nu slår fast att det är fritt fram för rasistiska och nazistiska partier att ta plats i svenska skolor. ”Alla partier ska behandlas lika i en demokrati”, menar de, och som rektor kan du inte åberopa diskrimineringslagen eller värdegrund som skäl för att inte släppa in ett visst parti. Yttrandefrihet före allt annat, menar de. Själv är jag ingen jurist, men det är däremot Andreas Pettersson som genast svarade Skolverket med att påminna om att yttrandefriheten inte står över lagar gällande elevers trygghet. En självklarhet, skulle jag vilja påstå. Elevernas trygghet måste alltid gå först, hur svårt kan det vara att se det? (Vad gäller yttrandefriheten gäller den dessutom statlig media, vad jag har förstått, och har med andra ord ingenting med enskilda skolors aulor eller klassrum att göra.)

Hur som helst. Jag ställde frågan till Skolverket på twitter om det enligt dem verkligen är så att alla politiska partier 1. måste släppas in och 2. på plats i skolan har rätt att yttra sådant som strider mot skolans värdegrund, diskrimineringslagen och skollagen. Skolverkets svar:
imageInga klara besked där direkt. Därmed kontrade jag med att svara:
image …och därefter ställdes nedanstående frågor, vilka fick svaret som syns längst ner i bilden:
image Intressant, Skolverket. Visst, det där sistnämnda följdes senare av en ursäkt – personen som twittrade för Skolverket igår hade visst läst lite slarvigt. Men under hela kvällen fortsatte hen vidhålla att ”uttalanden och budskap som strider mot skolans värdegrund skall inte stå oemotsagda.”

Jag förstår ärligt talat fortfarande inte vad Skolverket vill säga med detta. Jag tolkar det nämligen som att de faktiskt legitimerar debatter om enskilda elevers och gruppers existens innanför skolans väggar, och bara det strider ju stenhårt mot skollagen: Att MINA rättigheter problematiseras och debatteras, medan dina INTE gör det är ju i sig diskriminerande och djupt kränkande. En sådan debatt om individers existens hör liksom inte hemma i skolan; en plats där elever ska lära sig demokratiska värderingar, där elever ska känna trygghet, där de ska slippa allt vad kränkning och diskriminering heter. Egentligen borde enskilda individers existens inte behöva debatteras någonstans… eller hur?

”Var inte så lättkränkt”, var det något ljushuvud som svarade mig på twitter. Och andra som totalt missförstår vad ”kränkande behandling” faktiskt handlar om uttryckte saker som att ”du kränker mig när du pratar om homofobi som något dåligt” eller ”jag gillar inte Miljöpartiet, men blir inte kränkt bara för att jag ser deras affischer”.

Snälla snälla snälla ni, ”kränkande behandling” och ”diskriminering” handlar inte om att ta saker ur luften och för skojs skoll kalla sig kränkt eller diskriminerad. Diskriminering, exempelvis, handlar om att två individer/grupper utifrån vissa givna diskrimineringsgrunder behandlas olika i en jämförbar situation (dvs. din kärleksrelation anses okej, medan min inte gör det; din hudfärg anses ”svensk” och gör att du hör hemma här, medan min hudfärg inte anses ”svensk” och därmed hör jag inte hemma här). De diskrimineringsgrunder som står uppräknade i lagen gör detta av en anledning, de är inte tagna ur luften. Okej?

Slutligen svarade jag Skolverket såhär igår:
image …och följetongen lär inte vara över med detta. Förhoppningsvis ger all kritik Skolverket en tankeställare. Jag ska även lyssna på ett UR-program som de själva tipsade om igår och förhoppningsvis dyker några (rimliga) svar upp där. Just nu gör de mig faktiskt enbart jävligt skeptisk.

Läs för övrigt gärna mina tidigare texter som hänger ihop med detta:
Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa
Nej, intoleranta attityder bör inte ges utrymme i klassrummet
Samt, också relevant i sammanhanget, Lady Dahmers krönika om vad som händer när rasismen blir rumsren.

Om lärares dåliga hbtq-kompetens och bävan inför att komma ut – ännu en gång

29 Aug

Detta kommer väl egentligen inte som en chock, men jag säger det ändå: Väldigt många lärare runt om i svenska skolor saknar hbtq-kompetens och känner sig osäkra när det kommer till ämnen, frågor och konflikter som rör sexualitet och könsidentitet. Skolvärlden kunde i somras, efter en omfattande undersökning som Lärarnas Riksförbund hade gjort, rapportera att var tionde lärare menar att deras skola är intolerant gentemot hbtq-personer (framför allt mot transpersoner) och ungefär hälften var övertygade om att både viss personal och vissa elever skulle uppleva det som ett problem om en hbtq-person började på skolan.

Som sagt, det är ingen nyhet och resultatet förvånar mig således inte heller. Därmed inte sagt att det är acceptabelt, för det är det naturligtvis inte och självklart blir jag både upprörd, ledsen och ganska frustrerad när jag läser detta. Själv är jag, vilket jag skrivit tidigare, allra oftast öppen med hur min familj ser ut och självklart tycker inte jag att det är något att hymla med eller hålla privat, det är ju liksom min alldeles jättevanliga vardag. Men! Nu befinner jag mig på en ny arbetsplats och för första gången på länge känner jag mig inte helt bekväm med att komma ut och berätta om min familj. ”Måste du det då?” tänker någon, och alltså… nej förstås, ingen är någonsin skyldig att berätta om sin familj på sin arbetsplats. Jag har dock aldrig hört talas om en heterosexuell person i en tvåsam relation som känt att det är för privat eller lite otäckt att nämna sin partners namn, eller att i förbifarten säga ”min fru” eller ”min man” vid något enstaka tillfälle. Och däri ligger ju problemet.

Jag är däremot helt öppen bland kollegorna och där reflekterar jag inte ens över om någon ska höja på ögonbrynen eller ej; de är vuxna, de är lärare och de måste tycka det är strunt samma vem jag lever med och åtminstone på jobbet följa den värdegrund och den lag som säger att alla oavsett sexuell läggning ska behandlas lika. Men eleverna… Jag känner mig inte helt bekväm och det gör mig ungefär lika frustrerad som när jag läser resultatet av LR:s undersökning. Jag är rädd att jag ska rodna när jag berättar, jag är rädd att någon ska fnissa eller rentav fnysa, jag är rädd att en förälder kommer höra av sig och begära att hens barn undervisas av någon annan. Bara en sån sak som att några i klassen kommer stirra storögt på mig och säga ”vaaa?” gör att jag tvekar – för jag är så trött på att alltid få den reaktionen. Det är som sagt min alldeles jättevanliga vardag det handlar om.

Och dessa tankar är inte tagna ur luften – för nästan hälften av alla lärare vittnar ju om att det finns personer på deras skola som skulle ha problem med att  en lärare (eller elev) visade sig vara h, b, t eller q.

Nu är jag ansvarig för att planera en projektvecka med temat likabehandling, värdegrund och skolans regler som kommer gå av stapeln precis innan höstlovet. Till grund för allting ligger skolans egen värdegrund och naturligtvis läroplanens värdegrund, diskrimineringslagen och så vidare, och slutprodukten av projektet ska bestå i en utvärdering och en revidering av likabehandlingsplanen – något som alltså alla på hela skolan ska vara delaktiga i. Skitbra, tycker jag, att en hel vecka vigs åt detta och att alla är inblandade – för då är risken mindre att såväl värdegrund som likabehandling blir något som ingen känner till, något som kan bockas av utan att någon egentligen bryr sig. På den här skolan är värdegrunden enormt viktigt, och det känns förstås grymt bra.

Jag borde alltså inte oroa mig… men det gör jag. Och varför gör jag det? Jo, av ovan nämnda anledningar förstås och för att jag vet att trots att en skola består av engagerad personal och har som policy att alla former av kränkningar och trakasserier ska tas omhand direkt så finns det frågor som ständigt och omedvetet osynliggörs. Normer som är så starka att de aldrig bryts och därför existerar inte ens några synliga kränkningar, trakasserier eller mobbning på just dessa grunder. Ingen blir mobbad på grund av normavvikande könsuttryck, ingen blir mobbad på grund av sexuell läggning – för ingen bryter öppet mot varken köns- eller sexualitetsnormer (vilket resulterar i att det främjande och det förebyggande arbetet utifrån dessa grunder allt som oftast förblir obefintligt). Och detta handlar förstås inte specifikt om den här arbetsplatsen, utan såhär ser det ut på nästan alla skolor skulle jag vilja påstå. Skolpersonalen må vara hur ”öppen” och tolerant som helst, men likväl snackar man om ”mamma och pappa”, man blinkar åt tjejerna i klassrummet och frågar om de tyckte den där manlige idrottsvikarien var snygg och det är ju så typiskt tjejer/killar att inte kunna låta bli att sminka sig under lektionerna/ha sådär svårt att komma igång med läsningen. Ni vet.

Hur som helst. Att jobba på en skola med en stark värdegrund är förstås bättre än att jobba på en skola utan stark värdegrund, och bara en sådan sak som att alla ska vara delaktiga i upprättandet av den nya likabehandlingsplanen är fantastiskt och helt rätt. Jag behöver kanska bara ta mod till mig, ännu en gång. Komma ut för tretusenfjärde gången, bemöta de stirrande blickarna och inte bry mig om att jag rodnar. Jag får försöka tänka att för varje gång jag gör det så bidrar jag till att världen fortsätter utvecklas i rätt riktning, om så bara med ett myrsteg varje gång.

Och till er lärare som känner er träffade/som vet med er att det finns personal på er arbetsplats som skulle behöva lite fortbildning i dessa frågor: Här har skolutvecklaren Anna Kaya sammanställt ett gäng av mina tidigare inlägg kopplade till hbtq, normkritik och skola. Sprid gärna!