Vi behöver inte höra att tjock är = ohälsosam fler gånger

Det pågår återigen en kroppsfight i cyberspace, vilken tog avstamp i Lady Dahmers kritik av en smal bloggares inlägg om att släppa kroppshetsen. LD var tydlig med att hon inte riktade kritik mot bloggaren personligen, utan att det handlade om det skeva i att stoltsera med och hylla sin avslappnande inställning till sitt utseende när man faktiskt följer kroppsnormen – samt att responsen på sådana texter och bilder dessutom blir så enorm och positiv. ”Wow, vilken härlig och modig tjej!”När en TJOCK person gör samma sak, däremot, tornar klagomuren genast upp sig och alla hälsoexperter bara MÅSTE peppra med sina goda träningsråd, hälsoriskerna med fetma och oja sig över det OACCEPTABLA i att HYLLA fetma på det viset.

…och dessutom dyker en drös smalisar upp som gråter för att de då känner sig kränkta över att de inte får känna stolthet längre för nu ska visst alla vara tjocka!!! ”Jag kan inte hjälpa att jag är smal!” och ”Vi smalarååå, vi har det också jobbigt!!!” kan det låta och jag kommer osökt att tänka på det i feministiska diskussioner välbekanta ”men männen då!”, Pride-snack som bemöts med ett ”men vi heterosexuella då!” och diskussioner om rasism som landar i att vita känner sig åsidosatta och bortglömda…

Kort sagt: Jag blir SÅ irriterad. För hörni, även om skönhets- och kroppsideal drabbar oss alla (främst kvinnor) i dagens samhälle så existerar ingen övergripande norm som konsekvent drabbar smala kroppar eller som säger att ”det är bättre att vara tjock än att vara smal”. Däremot har vi en norm som konsekvent bestraffar tjocka kroppar och vi har ett samhälle som hetsar till ”god hälsa” på ett fruktansvärt osunt sätt.

Egentligen skulle jag bara kunna avsluta här genom att länka till Lisa ”Awesomeness” Mondokanel’s inlägg om hela debatten, men… jag tänkte säga några ord själv också som styrker både det LD skriver och min egen bestämda uppfattning i frågan (vilken jag till stor del har att tacka såväl LD som When darkness falls, som skriver oerhört bra om just smalhets och fettförakt, bl.a. här).

Som vanligt tar jag avstamp i en erfarenhet som lärare:

En gång var jag med om en redovisning där ett gäng högstadieelever pratade om hälsa respektive ohälsa. De hade forskat ett bra tag, fått hjälp av lärare och i sin presentation tog de upp att ohälsa är något dåligt (förstås), medan god hälsa är något bra (förstås). God hälsa fick man enligt eleverna om man tränade mycket, sov bra och åt nyttig mat och dålig hälsa fick man när det omvända förhållandet rådde: ingen träning, lite sömn, skräpmat. Och jo då, grovt generaliserat skulle de flesta nog kunna gå med på att det är bra att röra på dig, sova lagom mycket och sträva efter att skippa skräpmaten. Men. Vad som också sades, inte bara den här gången, utan alltid när det diskuteras hälsa respektive ohälsa, var att det ohälsosamma beteendet leder till och innefattar tjockhet, medan det hälsosamma beteendet leder till och innefattar smalhet.

Och där blev jag illa till mods. Att vara tjock innebär de facto INTE automatiskt att du är ”ohälsosam” och att vara smal innebär INTE automatiskt att du är ”hälsosam”. Dock tror de flesta av oss det, för det är just det vi får inpräntade i oss heeeeela tiden, från alla möjliga håll (inte minst ifrån reklampelarna och alla tv-program som går ut på att bli hälsosam och smal). Jag är trött på det, och jag förstår sannerligen om man som tjock är jävligt trött på det.

Det anses så vansinnigt självklart att en snygg kropp är en smal kropp är en hälsosam kropp är en eftersträvansvärd kropp att ingen någonsin reflekterar i andra banor. ”Ingen vill ju köpa bikinin om det är en tjock tjej som visar den”, sägs det när man diskuterar reklam. ”Om man äter för mycket godis blir man tjock och det är ohälsosamt”, sägs det när man pratar kost och hälsa. ”Att röra på sig är viktigt, annars kan man bli tjock”, sägs det i diskussioner om träning och motion. Och det som tydligt sägs mellan raderna är att TJOCK betyder lat och otränad som betyder matvrak som betyder ohälsosam som betyder ful. Det är liksom som om ”tjock” och ”smal” vore synonymt med andra sociala hittepå-motpoler som ”man” och ”kvinna”, där det med respektive kroppsform följer en rad förgivettagna sanningar om ens personlighet, vanor och mående.

Det är extremt få som ifrågasätter denna skeva svartvita uppfattning, och snackar vi ungdomar är det verkligen en sanning utan minsta tvivel. Alla ”vet” att det förhåller sig på det här sättet, och det talas liksom aldrig om att kroppar, liksom personer av olika kön, är olika inom respektive ”kategori”. Framför allt talas det betydligt mer sällan om faror och hälsorisker med den alltför smala kroppen, den övertränade kroppen, den hälsobesatta kroppen. Eller för all del den genomsnittligt byggda och på utsidan ”snygga” kroppen som lever på kaffe, cigaretter och smågodis. Om det nu är så att vi prompt ska lägga oss i enskilda individers levnadsvanor…

Samt: Vad kännetecknar ”god hälsa” egentligen? Är det nödvändigtvis något som alls kan avgöras enbart genom att titta på någons kropp, midjemått, vikt i förhållande till längd, personens matvanor, sovvanor eller träningsvanor? Nej, givetvis inte. Och i synnerhet bör man inte fästa all vikt (sorry) vid det förstnämnda.

I skolan, exempelvis då i idrott och hälsa samt i hem- och konsumentkunskap, pratas det mycket om vilka näringsämnen kroppen behöver, hur mycket sömn en tonåring behöver, att motion i lagom dos är viktigt och så vidare. Och ja, detta är värdefull kunskap, såklart. Men, och jag säger verkligen MEN, skolan ska inte bidra till kroppsförakt eller spä på myter om vilken kroppsform som är den mest eftersträvansvärda, för människor ser och kommer alltid se olika ut.

Med andra ord: Elever bör i skolan inte uppmanas att räkna ut sitt BMI, mäta sitt midjemått, skriva kostdagbok där varenda kalori noteras eller dylikt. Snacka om att bädda för kroppsångest och ätstörningar. Vad skolan istället borde göra, vilket jag gjorde i samband med ovan nämnda elevers redovisning, är att agera motvikt till det som hela samhället dagligen lär oss. Vi behöver inte ännu en gång tala om för eleverna att det är farligt att vara överviktig, för de ”vet” det redan. Vad vi istället bör göra är att hjälpa dem ifrågasätta samhällsnormen kring kroppsstorlek och utseende, stötta dem att trivas i sina respektive kroppar och framför allt sluta uppmuntra dem att jämföra med varandra. Mycket kan vi påverka vad gäller våra kroppar och vårt utseende, men långt ifrån allt. Långt ifrån. Och vad tjänar det då till att ägna hela livet åt att kämpa för den ouppnåeliga kroppen? Och framför allt: Vad fan tjänar det till att tala om för andra att de borde förändra sin kropp? I synnerhet om de faktiskt säger och visar att de MÅR BRA! (Om inte annat så fram tills dess att någon talar om för dem att de inte borde må bra…)

Detta blev långt och jag vet inte riktigt hur jag ska avsluta, men jag hoppas att poängerna har gått fram. Jag är medveten om att jag inte har tolkningsföreträde i frågan och jag tänker inte sätta någon agenda. Men i egenskap av människa och lärare så kan jag liksom inte bara stå tyst. Jag blir för jäkla illa berörd helt enkelt. Lämna folks kroppar i fred, och sluta föra vidare löpsedlarnas och ”hälso”magasinens ensidiga budskap. Vi får nog av den skiten ändå.

Ytterligare ett lästips: Om du är tjock och inte hatar dig själv, då jävlar blir det liv

Överhettad

Först tänkte jag skriva att jag är alldeles tom inuti just nu. Men det skriver jag inte, för det är jag inte. Jag skulle nog snarare säga att jag är på gränsen till överfylld, samt överrumplad och matt.

För det första av mitt jobb, som dagligen är och förblir en stor utmaning – även de timmar och dagar då det enbart känns lustfyllt och skitkul (testa att fånga 24 fjortonåringars uppmärksamhet, alla på en gång, när de samtidigt är uppfyllda av sina tonåriga egon, sina bekymmer och rädslor, funderingar och drömmar – och när du dessutom konkurrerar med var och ens smartphone OCH individuella iPad. Just do it, innan du en enda gång kritiserar eller ojar dig över skolan, okej?).

För det andra av föräldraskapet, vilket just nu är mer utmanande än det någonsin varit tidigare; att vara förälder till en alldeles fantastisk 2,5-åring med en hejdundrande fantasi och ett lika hejdundrande temperament, samt en vilja av stål. Han är klipsk, vår unge, han går inte med på att man luras eller försöker sig på några avledande tricks – han genomskådar allt. Och hans sociala behov och närhetsbehov är enormt. Mysigt som bara den, men krävande: När vi är tillsammans, då är vi tillsammans, och lägger sig gör han inte förrän vi lägger oss. Han vill inte missa något, liksom. Mitt tålamod prövas miljoner gånger dagligen och att leva under devisen kommunikation, respektera kroppslig integritet så långt det bara går och kärlek före allt… det tär lite alltså. Men vi har ju igen det, om inte helt och hållet så åtminstone nästan lika många gånger dagligen.
”Måste pussa mamma!”
”Titta vilken snyggingmask jag gjort mamma!”
”Det är MINA mammor!”
Obeskrivligt, liksom.

…och för det tredje så händer det så mycket skit i vårt kära samhälle just nu att jag inte riktigt vet i vilken ände jag ska börja. Skoldebatter ignorerar jag, för jag pallar inte höra fler gånger vad jag eller min skola behöver göra. Jag vet redan precis vad jag behöver, okej? Och så frias ytterligare våldtäktsmän på löpande band, Grand Hotel förbjuder kvinnor att amma och Silja Line skuldbelägger kvinnor för att de blivit våldtagna på båten. Alltså skärp er, allihop, säger jag bara. Vad fan är det frågan om? Nej, jag orkar inte. Det rinner över och blir inga kloka ord kvar. Jag lämnar över till Lady Dahmer och till When darkness falls istället. De har båda skrivit riktigt läsvärda, viktiga och (den senare framför allt) starka, självutlämnande texter idag. Läs!

Nu ska jag gå på yoga.