Den till skyarna upphöjda lesbiskheten, eller: Är det feministiskt att skildra kvinnor som svin?

Att vidga perspektiv skulle jag vilja prata om. Und zwar (ursäkta min tyska – vi har inget lika bra uttryck på svenska), om att skildra kvinnliga och framför allt lesbiska karaktärer på ett mer mångsidigt sätt. Dels om hur det sticker i folks/allas våra ögon och hjärnor när kvinnliga huvudkaraktärer inte beter sig som kvinnor ”ska”. Dels, eller främst, om hur sällan vi ens får möta och följa en (lesbisk) kvinna i en skildring där hon är… en HEL människa.

Det var filmen Tár med makalösa Cate Blanchett och Nina Hoss i huvudrollerna som fick mig att tänka på detta, samt frågan som ställdes i ett annat flöde, huruvida det är feministiskt (måste allt vara det?) med en berättelse om makt, där en (lesbisk) kvinna är (potentiell) förövare.

Okej, detta kommer bli långt och med flera spår nu. Jag börjar HÄR:

Lesbiskhet och lesbisk tvåsamhet ses gärna som en lösning och ett lyckligt slut i berättelser där detta skildras. Och tro mig, det var exakt bara det som jag ville se när jag var 15 år, boende i Kalmar som den absolut enda kanske-lesbiska personen och dessutom olyckligt, dödligt förälskad i min kvinnliga tysklärare. Det var därför jag såg Bound hundra gånger, och Fucking Åmål förstås, och senare Imagine me and you, Goldfish memory, But I’m a cheerleader, Desert hearts, DEBS, It’s in the water, A girl thing, The incredibly true adventures of two girls in love, Kyss mig… listan över filmer där en kvinna för första gången blir förälskad i en annan kvinna och till slut får henne kan faktiskt göras hyfsat lång. Spanar jag i mina bokhyllor så kan jag åtminstone hitta ett tiotal böcker med liknande tematik.

Och inget ont om detta! Dessa berättelser fyller en oerhört viktig funktion! Som åskådare blir man ju dessutom pirrigt lycklig när den olyckliga, genomgoda kvinnan äntligen kommer ut som lesbisk och livet blir härligt. Eller, förmodat härligt och lyckligt då, för filmen eller boken slutar ju gärna just där: När de har fått varandra. Att skildra en existerande, pågående lesbisk relation där båda kvinnorna även har framträdande fel och brister tycks inte lika intressant – eller har jag fel nu?

För säkerhets skull frågade jag en drös insatta vänner vilka berättelser de känner till, där en lesbisk karaktär eller lesbisk tvåsamhet skildras och står i fokus utan att just lesbiskheten är det slutliga, till skyarna upphöjda målet. Kanske har vi fått hjärnsläpp allihop, men vi kom inte på särskilt många. Själv har jag ju skrivit just ett par sådana böcker, och jag läste förra året exempelvis Jag händer jämt av Emma Rävås, som handlar om en destruktiv lesbisk relation samt har tidigare läst fantastiska Stigarna av Hedvig van Berlekom och Ann Beskow.

…och så såg jag filmen Tár på bio, då. I vilken huvudkaraktären Lydia Tár sedan länge lever med sin fru. De har på många sätt en stark och kärleksfull relation, och delar dessutom passionen för musiken. Lydia är dirigent och kompositör, Sharon är konsertmästare (heter det så?). Ja, storyn kan ni läsa om och se själva. Min poäng är att jag älskar det faktum att såväl karaktärerna Tár och Sharon, som deras relation, skildras på ett komplext, fullkomligt sätt. Inget rosa skimmer. Och deras relation utgör inte målet för berättelsens dramaturgi, utan den finns redan när storyn rullar igång. Man förstår att det finns ett före – inte heller detta kantat av guld – och det finns ett nu, där Tár är den som sätter tonen (🥁). Men, hon är inte maktfullkomlig eller rakt igenom ett svin – vi vet ju inte heller om hon är skyldig till det hon anklagas för – utan vi får också se hennes värme, hennes sårbarhet, hennes längtan och hennes totala vilsenhet.

Jag märker att jag medan jag tittar på filmen ändå önskar mig det där lyckliga slutet. Det som jag är van vid, och har fostrats i (delvis av mig själv och mina val av berättelser…) att vilja se: Den romantiserade bilden av lesbisk kärlek, den pirrande passionen, den uppslukande närheten… att, när allt annat skiter sig, åtminstone den lesbiska relationen ska få vara något vackert – till och med efter att Tár har flirtat med en ung, nytillkommen, kvinnlig cellist i orkestern, rakt framför ögonen på sin fru.

Men samtidigt uppskattar jag och fascineras av att äntligen få se något annat. Det är faktiskt som att ta ett gigantiskt kliv framåt.

Vi ”VET” alla hur heterosexuella relationer fungerar. Vi har sett dem skildras, vi har pratat om dem, vi känner till normerna, vi kan strukturerna. Kvinnor från Venus och män från Mars, maktbalans och maktobalans, jämställdhet och ojämställdhet. Och när något händer, när det skiter sig, när någon i den heterosexuella relationen mår dåligt, så finns det en massa välkända narrativ att luta sig mot eller spegla sig i. Vi förhåller oss till berättelserna som vi känner så oerhört väl och kan därigenom finns både tröst, styrka och framför allt förklaringar till varför det blir på ett visst sätt. Förstår ni vad jag menar?

För den lesbiska relationen finns få gemensamma narrativ. Det enda vi ”vet”, är att lesbiskheten antingen är lösningen på alla kvinnans problem, eller tja, att lesbiska relationer är dömda till misslyckande för hur ska det egentligen kunna fungera när båda två har pms?!

Men trots förmodad pms-problematik och kvinnors förkärlek till att kommunicera sönder varenda liten vardagskonflikt (så är det ju, eller hur?) så ”VET” vi att kvinnor per automatik är jämlikar. På samma plats i samhällshierarkin, på samma sida när man talar om mänskliga rättigheter. Detta torde väl betyda att lesbiska relationer alltid är jämställda, eller? Och exakt HUR intressant är det att skildra detta på bioduken eller i en stor roman?

Extremt intressant, har det visat sig. Eller: Det hoppas jag i alla fall att folk inser.

För nej, lesbiska relationer är givetvis långt ifrån alltid jämställda. Maktobalans, destruktivitet, även psykiskt och fysiskt våld förekommer, med skillnaden att vi inte kan…, vad ska jag säga? ”Skylla på”? att vi står på olika platser i samhällshierarkin.

Det är otäckt att på film eller i en bok möta en kvinna som går emot allt vi vet om hur kvinnor ska vara. Exempelvis en kvinna som utnyttjar sin makt, en kvinna som går bakom ryggen på sin partner, en kvinna som ljuger, som beter sig kyligt, egoistiskt, som helt och hållet går upp i sin karriär. Och det är ovant, kanske förvirrande, att följa en redan pågående lesbisk relation, som inte enbart är gullig och charmig eller het och passionerad, utan som bara ÄR, i all sin komplexitet.

Men det är så vansinnigt viktigt att vi får möta dessa berättelser. Ja, kanske är det rentav också feministiskt – om nu allt som är briljant (och som gestaltar kvinnoliv) måste vara det…

Ps. Tár är för övrigt inte i första hand en skildring av en lesbisk relation, utan – med Cate Blanchetts ord – ”a meditation on power”. Att en lesbisk kvinna spelar huvudrollen gör ju dock berättelsen än mer intressant. På flera nivåer.