Införandet av ett tredje juridiskt kön handlar om att godkänna något som redan finns

Detta, ur dagens DN, måste ju vara höjden av dumhet (i synnerhet de sista raderna):
Att helt vanliga privatpersoner, som är cis och lever nöjda och välmående i en tvåsam heterosexuell normbubbla, inte riktigt är med på noterna angående kön, genus, trans osv. alla gånger, okej, det kan jag köpa (så länge de är öppna för att se bortom sin egen norm) – men att politiker inte vet bättre, det är helt enkelt inte okej.

Kära KD, att införa ett tredje juridiskt kön handlar uteslutande om att erkänna de (redan befintliga) människor som fysiskt och/eller psykiskt befinner sig bortom eller mellan de två snäva könskategorier som samhället idag tillåter – ingenting annat (eller tror ni att denna lagändring skulle innebära att vi plötsligt börjar producera något som inte finns bara för att det känns så fritt och härligt?!?). Jag vet inte om ni har sett er om ute i världen, om ni på riktigt har träffat verklighetens folk? Förmodligen inte, för då hade ni nämligen upptäckt att det där ”kvinnliga” och ”manliga” ni vill värna om bara är en chimär och något som aktivt och gång på gång måste återskapas till skillnad från den mångfald som rent naturligt redan existerar. Alla människor är inte av naturen renodlat ”kvinnliga” eller ”manliga”, varken biologiskt eller socialt. Sluta låtsas som att det ser ut på det viset, och sluta för guds (!) skull vara så rädda; ingen är ute efter att stjäla er könsidentitet, ni får vara precis så mycket cis och så mycket ”män” och ”kvinnor” som ni vill. Men låt även andra vara den de är, fullt ut och utan att hela tiden bli ifrågasatta, förlöjligade, hånade och osynliggjorda.

Behöver ni övertygas ytterligare hittar ni bra lästips ur senaste numret av Kom Ut här, en tydlig förklaring av könets komplexitet här, en text om att Australien har infört tre juridiska kön här och ett brev från en livs levande transkvinna här.

Jag älskar att ha semester!!

…men nu är den slut. Två veckor på resande fot ligger bakom oss och idag reser jag hem till Hufvudstaden. Frun och barnet stannar här nere ett par dagar till och det måste jag erkänna känns rätt lyxigt. Jag vet inte om jag längtar hem dock? Nu är jag så inne på det här med trädgård, att kunna låta Adrian vara ute och springa och gräva i rabatter dagen lång, att hänga med vänner och familj stup i kvarten, att ha tillgång till bil och göra utflykter till trevliga platser, att vara spontan och att Adrian faktiskt sover till bortåt sju på morgnarna (ja, ni läste rätt – det har äntligen hänt!).

Förresten blev jag övertygad att skaffa instagram häromdagen också, minasannaords heter jag där.
Tack och lov har jag åtminstone en och en halv veckas ledighet kvar. Först blir det Stockholm Pride veckan ut och därefter en vecka till att städa, slappa, skriva och Adrian ska lämnas på förskolan. Han längtar verkligen till sin förskola.

Träffar jag någon av er under Pride, förresten?

En tillbakablick

Jag har alltså bloggat i sex månader, och min blogg är nu strax uppe i 100 000 sidvisningar. Jämfört med exempelvis Lady Dahmer som har så många visningar i veckan så är det väl rätt beige, men så har ju hon bloggat typ åtta gånger längre än jag också. Och, viktigast av allt: Jag är inte hon, eller någon annan heller för den delen – jag är bara jag (dagens klyscha, varsågoda!) och jag är aningen kluven till detta med läsarantal, att skriva för många och att skriva för sig själv… även om jag förstås blir skitglad när många läser mina inlägg (såklaaart!).

Att jag på många sätt är en egocentrerad bekräftelsejunkie med sviktande självkänsla (blandat med ett visst mått av storhetsvansinne och en stor portion självgodhet – denna paradox!), tja, det har avhandlats förr och jag förnekar på intet sätt dessa personlighetsdrag… men just detta gör ju ibland bloggandet till något rätt jobbigt, pressande. Åtminstone i perioder då jag inte riktigt hinner/orkar/har möjlighet att få ur mig det vettigaste av det vettiga. Och då önskar jag att jag bara kunde skita i antal visningar och följare och gillningar och skriva typ om vad jag åt till middag eller enbart posta en massa urgulliga bilder på mitt urgulliga barn.

I början kände jag inte riktigt den där stressen; jag hade som mål att skriva max en text om dagen och det handlade mest om föräldraskap, om genus och normer i vardagen och om läraryrket utifrån mitt alldeles eget perspektiv. Att just texter om läraryrket blivit färre nu på sommaren är väl inte så konstigt, men generellt sett så har jag nog också blivit lite petigare med vad jag ”tillåter” mig själv att skriva om och texterna tar definitivt längre tid att skriva nu än för tre-fyra månader sedan.

…och detta måste jag skärpa mig med. Jag får väl för tusan skriva om precis vad jag vill! Suck! säger jag till mig själv när den där vågskålen åker fram.

Nåväl. Sex månader har jag kämpat på och det är ju faktiskt kul också! Att äntligen ha ett forum att skriva av sig i, få utlopp för alla tankar och – förstås – utbyta erfarenheter och funderingar med andra bra människor. Och som vanligt när det är jubileum har jag grävt i den egna bloggstatistiken, men tänkte den här gången bara köra två kategorier: Mest lästa sedan bloggstart och viktiga inlägg ur normer, hbt & genus-kategorin apropå inlägget igår.

(Därefter börjar en ny blogg-era här känner jag – med mindre prestationsångest bannemej! – och jubileum blir det nästa gång först på ettårsdagen!)

Mest lästa sedan bloggstart:

Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte barnkläder som dessa

Vem har tillåtelse att visa upp rumpan i kampen mot utseendehetsen?

Nej, Blondinbella är ingen normbrytare

Det osannolika i att vara TVÅ brudar

Potentiell konversation med så kallad genusmotståndare

Tycker du att jag ska vara tacksam för att samhället accepterar mig?

Viktigt om normer och hbtq (fast mest om h och t):

Ett tvång avskaffat – ett annat består

Från en livs levande transperson

Att förstå vad trans är kräver ett visst mått av normkitiskt tänkande

Likabehandling behöver inte ta tid – men det måste göras

Fler hbtq-föräldrar behöver synas i det offentliga rummet

Normkritik och likabehandling för hela slanten – länktips

…och förstås finns en massa mer att läsa hos hur många bloggare och krönikörer som helst och jag vet att ni inte orkar eller har lust att läsa allt. Men – jag är i varje fall otroligt glad över att ha så många engagerade, kloka, trevliga och diskussionslystna läsare och jag hoppas att ni hänger på mig ett halvår till eller så. Om ni inte gör det så kommer jag bli ungefär såhär:

Sexmånadersjubileet som kom av sig

Oj, vilken hektisk dag vi har haft. Och varm, så fruktansvärt varm. Allt detta gjorde att jag kom av mig lite känner jag…

I förmiddags hängde vi först på kallbadhuset ett par timmar (efter att jag och min kära fru joggat tillsammans några kilometer i stekhettan, jojo!) och jag säger bara heja! till detta påfund: I kallbadhuset existerar ingen kroppsfixering eller utseendehets, det finns inga ”fina” eller ”fula” kroppar och allt är bara sådär härligt naket naturligt utan att man ens tänker på det. Frihet på flera olika plan. Ja, och sen packade vi oss hem till lägenheten, bytte om, bråkade lite, bytte bajsblöja och skyndade till bussen för att dra in till Folkets park och se EM-finalen på storbild. Detta i sig var förstås ett trevligt initiativ, men Adrian visade upp sin absolut vildaste/mest rastlösa sida någonsin och jag och Lisa fick turas om att jaga honom genom hela parken med svetten rinnande längs rygg och insida lår och… ja, överallt. ”Lägligt” nog finns dessutom ett tivoli där och Adrian gjorde karuselldebut gånger (ungefär) sju. Underbart att se honom så glad och upprymd, mindre roligt när han efter fyra varv i tåget endast blir tokförbannad när man säger att han åkt färdigt.

Vi avslutade sedan denna lattjolajbandag med att gå på indisk restaurang och överäta (vilket alltid automatiskt sker när man äter i Adrians sällskap – allt måste liksom ske fort) och så tog vi en ofrivillig sväng runt Möllevångstorget på grund av missad buss. Därefter har det lekts på lekplats med mormor, jag har läst några sidor i ”Tillbaka till henne” (ja, den är skiiitbra!) och vi har tumlat runt här i den lilla lägenheten ett par varv. Adrian ser rätt mör ut, jag känner mig rätt mör och det här med att bloggen firar sex månader och att jag lovade er braiga hbtq-relaterade länkar i mitt inlägg om situationen i Ryssland tidigare idag… det känns aningen oöverstigligt för tillfället. Min anala personlighet skruvar på sig för jag avskyr ändrade planer och att inte fullfölja sådant jag påbörjat men alltså näe: Jag går och lägger mig, läser igenom alla era ”komma ut som hetero”-historier, orkar förmodligen inte svara någon just ikväll och sedan släcker jag lampan.

Vilken rebell jag är va?

(Fast jaha, nu skrattar min fru åt mig där jag sitter i hörnet bakom tv:n med den laddande mobilen ungefär tio centimeter från ögonen. Jag är kanske inte någon rebell ändå; snarare en bloggslav. Typiskt.)

När kom du på att du är hetero?

Jag har ju vid ett par tillfällen skrivit om att komma på och komma ut som lesbisk, och en av de absolut vanligaste frågorna man får som icke-hetero är just den: När kom du på det? och sedan: När kom du ut och hur reagerade omvärlden?

Trots att dessa frågor helt och fullt utgår ifrån en heteronorm och därmed inte alls är normkritiska så brukar jag svara, dels för att jag är rätt egocentrerad och älskar att prata om mig själv, dels för att dessa historier är en stor del av mitt liv och dels för att jag tycker att det är bra att upplysa – så länge det inte är det enda jag gör.

…men NU hörni, alla mina heterosexuella läsare skulle jag vilja bolla tillbaka frågan: När kom ni på att ni är hetero? Och med det menar jag inte nödvändigtvis er första heterosexuella kyss eller första gången ni nyfiket och med pirr i magen fluktade på någon av annat kön än ert eget, utan verkligen när ni kom på att er sexuella läggning är heterosexuell. Jag kan även bjuda på några följdfrågor: Har ni alltid varit hetero, eller har ni haft homosexuella kärlekshistorier också? Hur reagerar omvärlden på er heterosexualitet och vad är det jobbigaste respektive bästa med att vara hetero? Hur kom ni ut, och hur ofta kommer ni ut (det vill säga ”skyltar” med er sexuella läggning)? Tänk efter noga! Jag är supernyfiken. (Men obs! Ni behöver inte redogöra för vad ni har för er i sängen osv, jag och min normkritiska kompetens fattar att heterosexualitet inte enbart handlar om sex…)

Ni heterosar som har egna bloggar får hemskt gärna blogga om saken och sedan länka här i kommentarsfältet (bloggutmaning?) och ni helt vanliga heteroläsare får gärna dela med er nedan. Kom igen nu!

Medan svenska pridefestivaler växer sig allt större inskränks rättigheterna för hbtq-personer ute i världen

Ingen kan det väl ha undgått vad som pågår i Ryssland just nu? Precis som i många andra länder ute i världen och, ja, även i Europa, så inskränks där hbtq-personers rättigheter och möjligheter alltmer. Att som bög kramas med sin pojkvän offentligt är nu enligt lag förbjudet i Ryssland, men att kidnappa, misshandla och tortera en bög (för att samtidigt filma alltihop och lägga ut på nätet) är helt lagligt. Jag blir fullständigt mållös när jag läser sånt här – gråtfärdig! – och som helt vanlig privatperson vill jag helst bara titta åt ett annat håll, stänga av och absolut inte tänka på att det där hade kunnat vara jag. För vad kan jag som privatperson göra egentligen? Och nånstans tänker jag nog också att ”det finns andra, andra med makt!, som kommer göra något!”

…tills jag inser att så inte är fallet. Vår svenska regering, de flesta av våra svenska riksdagspersoner gör ingenting (förutom Birgitta Ohlsson som skrev denna debattartikel – fler borde följa hennes exempel!).

Om ni inte har läst Rickard Söderbergs ilskna uppmaning till våra makthavare att agera så gör det. Och eftersom många bäckar små… och så vidare, så kan ni göra detta också:
– Skriv under All out’s namninsamling för att förhindra det som pågår mot hbtq-personer i Ryssland just nu (på All out’s hemsida finns även många andra protester att skriva under).
– Delta i en hbtq-flashmob utanför ryska ambassaden i Stockholm på torsdag.
– Stöd facebookevenemanget ”Svenska ambassaden i Ryssland hissar regnbågsflaggan under Stockholm Pride”.
– …och tipsa gärna här i kommentarsfältet om andra sätt att agera.

Till sist tänker jag att vi framför allt aldrig får nöja oss med det arbete som görs för hbtq-personers rättigheter och välmående här i Sverige; detta arbete får liksom aldrig stanna av bara för att ”det är ju bättre här än i många andra länder…” För vi är inte heller färdiga – långt ifrån! – och ju mer i framkant vi befinner oss, desto mer kan vi inspirera fler länder att hänga på. Men ja, då gäller det att hbtq-frågorna tas på allvar av våra politiker, att de inte ständigt glöms bort och att vi som på ett eller annat sätt engagerar oss i hbtq-sammanhang inte glömmer bort att det handlar just om h, b, t och q och att vi inte blir lurade att tro att bara för att Stockholm Pride numera är en gigantisk folkfest och Pressbyrån i år byter namn till Queerbyrån så är allt klappat och klart.

Om du behöver påminna dig själv om ett och annat kan du läsa detta om hbtq-personer som nekas asyl i Sverige, och senare idag postar jag ett inlägg med fler länkar till ”gamla” texter som belyser olika viktigheter angående köns- och sexualitetsnormer och annat hbtq-relaterat som vi behöver fortsätta arbeta med här i Sverige (bloggen firar ju sex månader idag…).

Förflyttning

Idag lämnar vi Kalmar efter en vecka och två dagar – och jag fortsätter lysa med min bloggfrånvaro (utöver vardagsbetraktelser och myspysiga alternativt tokroliga bilder som ovan).

Malmö blir nästa anhalt innan jag om några dagar styr kosan hemåt för att göra Pride lite på egen hand innan Lisa och Adrian ansluter sig till firandet ett par dygn senare. Att sommarledigheten faktiskt närmar sig sitt slut vill jag helst inte tänka på alls; i min värld är det lååång tid kvar innan jobbhjärnan måste slås igång igen… Det enda jag möjligtvis längtar efter är att hinna tänka, fundera, skriva och diskutera kring intressanta och viktiga ämnen. Att ströläsa andras bloggar, tweets och delade artiklar om homosexuellas situation i Ryssland, konflikter inom feminismen och Jonas Gardells skämt om muslimer gör mig bara sjukt frustrerad när det liksom inte finns någon tid att bemöta med egna inlägg – egentligen borde jag bara logga ut helt, alternativt enbart läsa romaner och Mama (även om jag då säkerligen hittar något annat som irriterar eller inspirerar…). Just nu finns det hur som helst inte mycket annat att göra än att försöka värja sig från folkhavet och allt tillhörande stoj i det överfyllda Öresundståg som för tillfället tar oss ner mot Malmö. Adrian har kämpat mot sömnen i en och en halv timme, och ett rejält brölande medelålders mansgäng precis intill oss i kupén har inte direkt bidragit till att han ska komma till ro.

…men nu sover han i alla fall.

Flatfilmsfredag – vecka fyra

När jag nu inser att förra flatfilmsfredagen liksom hamnar i ”senaste inläggen”-listan tillsammans med detta inlägg känner jag mig som en aningen usel bloggare – men jag försöker vända på det: Jag är fanimej en riktigt bra semesternjutare!! (med ett barn som rakt inte tillåter att jag knapprar på mobilen i tid och otid… förstås.)

Flatfilmsfredagen är dock helig, och precis som förra veckan tänkte jag att jag fortsätter på associationerna till Kalmar, eller närmare bestämt till småstaden och väljer en film från 1997 som verkligen känns som en 90-talsfilm; rejält daterad, men just därför med en ofrånkomlig charm:

It’s in the water. Den här filmen handlar verkligen om homosexualitet och allting som utifrån ett 90-talsperspektiv automatiskt liksom ”hör till”, det vill säga fjolliga bögar, AIDS, fördomar och förstås en tvättäkta komma ut-historia med förhinder. Alex heter huvudkaraktären, hon lever i en heterorelation och kommer (naturligtvis) från en finare familj. Hon är medlem i ”Junior league”, en ideell kvinnoorganisation med syftet att utbilda och arbeta med välgörenhet, och som en del i detta får Alex i uppdrag att volontärarbeta på ”Hope House”, ett nyöppnat sjukhem för personer med AIDS. Där träffar hon bland annat en gammal bekant, Grace, som i förtroende kommer ut som lesbisk för henne. Tadaaa… kan någon gissa vad som kommer hända?

…och utöver denna lesbiska intrig finns även den något märkliga twisten att en av bögarna i byn sprider ryktet att han blivit gay på grund av det lokala vattnet, vilket förstås skapar viss panik bland invånarna. Ungefär så, i korta drag.

Filmen landade i min dvd-hylla när jag var i en halvtokig ”jag måste ha varenda flat- och bögfilm som finns!!”-period och beställde dvd:er på discshop ungefär varannan vecka. Vissa filmer visade sig vara riktiga kalkoner, och andra helt okej. Och den här måste jag säga är helt okej ändå, även om hela den där mystifieringen kring homosexualitet och komma ut-tjafset känns väldigt förbi för min egen personliga del. Som nyutkommen flata, eller som 14-åring, hade jag förmodligen älskat den… för då, när jag var 14, letade jag ju efter lesbiska vibbar precis överallt.

Nu ska jag ut och springa en liten runda, sedan blir det stranden med mina yngsta småsyskon och därefter grill hemma hos en barndomsvän. Så ni vet vad jag pysslar med när jag inte bloggar. Ha en finfin fredag!

Lösenordsskyddad: Statusuppdatering: Ölandstrippen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Det är inte okej att vägra ”hen”!

Under ett par dagar har ett klipp ur senaste (antar jag?) numret av Vi föräldrar delats på facebook, från början av Kitty Jutbring och senare av bland annat Lady Dahmer (och några hundra till):En mycket pedagogisk liten bild som tidigare även har synts i diverse bloggar och på twitter, och visst är det trevligt när även föräldratidningar tar till sig detta finfina lilla ord, tycker jag. I mitt huvud känns det som att hen-motståndets dagar borde vara förbi vid det här laget, för jag kan helt enkelt inte begripa hur människor kan störa sig på ett ord som faktiskt fyller en funktion – men helt uppenbart så finns det fortfarande massa folk som bara måste motsätta sig, vilket exempelvis blir tydligt i kommentarsfältet under Lady Dahmers facebookdelning. Och något som jag verkligen stör mig på i det ovan delade artikelutdraget är att motstånd till ordet dessutom tydligt legitimeras:För nej, jag tycker inte att det är okej att vara emot ordet ”hen”, och anledningen till detta har jag tidigare – klart och tydligt – beskrivit i inlägget Det är inte okej att vägra ”hen”! som jag hänvisar till direkt, istället för att förklara samma sak igen och igen (att länka till tidigare litterära mästerverk är extra okej under soliga semesterdagar, känner jag). Utdrag ur detta inlägg:

Pronomenet ”hen” syftar som bekant dels till att göra språket mer könsneutralt och är ett alternativ till ”han” och ”hon” när vi inte känner till könet eller när vi inte vill eller behöver ange kön. Utöver detta är det ett tredje alternativ för personer som inte identifierar sig med någon av de två juridiskt möjliga könskategorierna – som psykiskt och/eller fysiskt befinner sig bortom eller mellan kategorierna ”man” och ”kvinna”. Jag syftar på exempelvis intersexuella personer och intergenderpersoner, det vill säga personer som kan räknas in under det vida begreppet ”transpersoner”. Och ett förnekande av ”hen”, ett öppet förlöjligande och avståndstagande från detta lilla ord innebär även ett förnekande och ett avståndstagande från en grupp personer i vårt samhälle. Det är ingen teori, inget hittepå, inget vänster- eller feministtjafs – det handlar om riktiga människor.

…samt två andra tidigare inlägg om ”hen” som tydligt visar att ordet är här för att stanna, hur mycket alla bakåtsträvande cispersoner än kämpar emot:
Hen, hen, hen!
Ett litet ord kan göra så mycket