Jag är författare?!

När jag var sex år gammal hade jag bara ett drömyrke, och under hela lågstadietiden var det detta yrke jag skrev i mina egna och andras ”Mina vänner”-böcker. Vad ska du bli när du blir stor? Författare. Givet! Jag läste och skrev tidigt, ett par år innan skolan började, och när min mamma för några år sedan sålde huset jag växte upp i körde hon upp mängder av kartonger till min lägenhet. Säkert fem av dem var fyllda av en enda sak: Texter, berättelser, häften med mer eller mindre färdiga historier.

Jag har nog alltid, även i vuxen ålder, tänkt att nån gång ska jag ge ut en roman. Nån gång. Men ungefär i tjugoårsåldern slutade jag skriva skönlitterärt. Jag tappade självförtroendet, och jag hade väl fullt upp med studierna och att skriva uppsatser. 2013 började jag blogga på allvar – det är ju också att skriva, om än på helt andra sätt – och till följd av att jag föreläste en hel del om normkritik och likabehandling så har jag då och då fått i uppdrag att skriva metodmaterial och liknande. Kul, men inte så kreativt.

Förra året, i mars 2017, skickade en vän en liten notis ur en straffjournal från ett barnhem till mig. Hon själv hade inte tid att göra något med den, men i mig vaknade fantasin. Och när mina elever satt och skrev nationellt prov i svenska använde jag helt enkelt titeln som gavs dem och skrev en egen första scen till det som nästa år kommer bli en riktig bok. Kombinationen av journalnotisen och en given rubrik fick i den stunden tre karaktärer att växa fram, men de kommande månaderna hände inte så mycket mer.

…förrän jag i mitten av juni anlände till Furusund och en skrivkurs med Mian Lodalen och Sara Lövestam (som för övrigt var den som visade mig notisen). 21 fantastiska kvinnor samlades på Villa Dagmar för ett fyra dagars skrivläger med skrivövningar, föreläsningar och framför allt en massa tid att bara skriva. Och jäklar vad jag skrev. Utöver den historia som jag påbörjat i mars, så växte en parallellhandling fram, och vips hade jag ett synopsis till en hel roman.

Under sommaren 2017 skrev jag på alla möjliga ställen. Jag satt hemma hos en kompis i Malmö och skrev, jag drog ensam till Zakynthos och skrev (två gånger, faktiskt), jag skrev hos min vän i Norrland och jag skrev när jag var nere i Kalmar hos min släkt. När hösten började startade några av oss från Furusund en manusgrupp, som fortfarande ses varannan måndag och stöttar varandra att hålla skrivandet vid liv. (Jag älskar min manusgrupp – mer om dem en annan gång!).

I januari i år var romanen färdig. Eller okej, inte färdig. Men så klar som jag just då kunde bli. Och impulsiv som jag är tänkte jag att äsch då, jag skickar in den till ett gäng förlag. Då valde jag de största och mest kända, däribland Bonniers och Norstedts. Förhoppningarna var låga, men det var ju liksom ett första försök. Och refuseringarna kom fort – inget av förlagen läste ens min roman.

Hela våren gick, och jag lät manuset vila. Jag var nog lite mätt på det, rent allmänt. Så jag fokuserade på ett nytt projekt under manusträffarna istället. Fram till i somras, då jag bestämde mig för att NU JÄKLAR ska romanen bli ÄNNU bättre och den ska fasen ges ut, om jag så ska trycka den själv. Jag och en av manusgruppsmedlemmarna ägnade tre dagar på Husarö åt att utveckla våra respektive manus. Jag hade låtit ett gäng personer läsa mitt, och responsen jag fick från dem var ganska exakt densamma som jag gett mig själv: Den ena parallellhandlingen kändes rätt färdig, medan den andra måste utvecklas ytterligare. Sagt och gjort – jäklar vad jag jobbade.

Och så i början av augusti blev jag klar. Igen. Nöjd, och tänkte att den nu var redo för utgivning – men jag räknade med att göra det på egen hand och därmed investera egna pengar. Dock tänkte jag att det inte kunde skada att testa ett par förlag till, bara för att, så jag mailade manuset till tre stycken. Däribland till Mima förlag, som jag hört talas om i olika sammanhang under våren. Planen var att om ingen nappar så drar jag igång den egna utgivningsprocessen typ i oktober.

…men det dröjde bara TRE DAGAR så svarade Mima. De var överförtjusta. Alltså på riktigt överförtjusta. De ville väldigt gärna jobba med mig och ge ut min roman, och jag fick ett gott intryck under vårt första möte och sa ja direkt.

Så nu händer det som mitt sexåriga jag drömde om: Jag kommer att kunna titulera mig författare till våren. Redaktören har fått manuset för en första genomläsning, vi har pratat om omslag och baksidestext. Arbetet är i rullning och det är så otroligt jäkla roligt! YES!

”Barn kan bli förvirrade!” – ja, av ganska mycket…

Frågan om huruvida samkönade par och hbtq-personer bör få skaffa barn eller inte borde inte ens diskuteras längre, eftersom det sedan många år är fullt lagligt att oavsett familjekonstellation eller sexuell läggning/könsidentitet adoptera och inseminera. Och inga alarmerande rapporter angående ohälsa och otrygghet hos barn till hbtq-identifierade föräldrar har publicerats – snarare har man konstaterat att barn till hbtq-personer i vissa avseenden mår och presterar bättre än barn till heterosexuella cispersoner.

Men. Hur tröttsamt det än må vara så fortsätter folk i vissa läger att ifrågasätta hbtq-personers rätt att (försöka) skaffa barn, och bl.a. de växande Sverigedemokraterna vill gå bakåt i utvecklingen genom att inskränka dessa rättigheter. Argumentet är ofta att barn till samkönade föräldrar kan ”bli förvirrade” och ”må dåligt”. Utöver att det är ”naturligt” att ha både en mamma och en pappa (vilket överlag är ett himla dåligt argument – vad betyder ens ”naturligt” och varför är det automatiskt något eftersträvansvärt? Är det alltid det?).

Så, jag tänkte lista några saker som barn kan bli förvirrade av:

• Barn kan bli förvirrade av att leva med föräldrar som bråkar hela tiden.
• De kan bli förvirrade av att deras föräldrar lever ihop, trots att de helt uppenbart inte älskar eller ens tycker om varandra.
• De kan bli förvirrade av att föräldrarna lever isär, fast de är sams.
• De kan bli förvirrade av att klasskompisens familj reser utomlands två gånger per år medan de själva inte ens får gå på Gröna Lund för att det är för dyrt.
• De kan bli förvirrade av att grannbarnet får vara ute sent varje kväll, medan de själva måste komma in så fort det blir mörkt.
• De kan bli förvirrade av att ryckas ifrån sina föräldrar och tvingas bo någon annanstans, utan att riktigt förstå varför.
• De kan bli förvirrade av att föräldern plötsligt beter sig annorlunda efter att ha druckit några (eller många) glas under julmiddagen.
• De kan bli förvirrade av att helt plötsligt tvingas flytta ifrån alla sina kompisar för att en förälder har fått ett nytt jobb i en annan stad.
• De kan bli förvirrade av att deras familj inte firar en högtid som flera andra verkar fira.
• De kan bli förvirrade av att kompisens förälder alltid ringer och frågar var kompisen är, medan den egna föräldern aldrig hör av sig.
• Barn kan bli förvirrade av vuxna som anser att det är ett problem att ha två mammor/två pappor/två pappor och två mammor/endast en förälder – kanske särskilt de barn som själva lever i en sådan familj och aldrig har tyckt att det är något konstigt.
• Och de kan bli jäkligt förvirrade av vuxna som till och med uttrycker sig nedsättande och hatiskt om vissa familjer utifrån vilka som ingår i dem, eller utifrån deras hudfärg eller ursprung.

Kort sagt: Barn kan bli förvirrade av mycket. En del saker är fullt rimliga att förvirras eller rentav må dåligt över – jag tror inte att jag behöver markera vilka av ovan nämnda exempel (vilka för övrigt i skrivande stund dök upp i mitt huvud, klart det finns många fler). Andra saker är helt sonika en del av livet: Ibland förstår vi inte allting, för hur jag är och lever kommer alltid i något avseende skilja sig ifrån hur andra är och lever. Med tiden lär vi oss det. Kanske blir vi avundsjuka på andra, kanske tänker vi att vi själva har det bättre. Men, det är en del av livet.

Vad som däremot inte borde vara en del av livet är vuxna människor som gastar ut att det är synd om barn som lever exempelvis med två mammor, vilka dessutom förmodligen har kämpat i många år för att äntligen få ha dessa barn i sitt liv. På vilket sätt hjälper dessa uttalanden och åsikter barnen i deras fortsatta liv? Och – än viktigare – på vilka sätt, utöver eventuell ”förvirring” över att vara den enda på förskolan med två mammor, är det skadligt att leva med två föräldrar som älskar en, tar hand om en och ser till att man har mat på bordet varje dag? Inte alls, faktiskt.

Lägg ner och fokusera på bättre saker. Exempelvis våld i hemmet, alkoholmissbrukande vuxna eller socialt och/eller ekonomiskt utanförskap.

Min existens är inte politik

Det närmar sig val och de senaste dagarna vittnar människor i sociala medier om att Sverigedemokraterna kräver att regnbågsflaggor och särskilda hbtq-bokbord städas undan på de bibliotek där man kan förtidsrösta. Senast alldeles nyss läste jag om biblioteket i Mölnlycke, där prideflaggorna plockats ner då SD anser att dessa utgör ett politiskt ställningstagande.

Jag blir ärligt talat livrädd. Upprörd, frustrerad och arg, men framför allt livrädd. Själv känner jag tyvärr ganska många människor, också i min absoluta närhet, som kommer att lägga sin röst på SD den 9 september, trots att de (vad jag vet) inte har någonting emot mig eller min familj. Det gör mig givetvis ledsen, på ett rent personligt plan, men när hbtq-personers existens också i det större sammanhanget ses som en politisk valfråga – som politisk propaganda! – då skräms jag.

Vad kommer egentligen att hända i vårt land efter den 9 september? Vad kommer att hända med mig, med mina barn, med alla de ungdomar jag möter om dagarna, som alltfler vågar vara öppna med sin normbrytande köns- och/eller sexuella identitet i skolan och inför övriga omvärlden? Ska de/vi tvingas backa alla de steg som vi de senaste åren har lyckats ta oss framåt? Jag går faktiskt inte med på det.

I lärargrupper på facebook diskuteras i många trådar huruvida vi lärare ska ställa oss neutrala inför Sverigedemokraterna eller inte, då många skolor givetvis arbetar med valet just nu. Vissa uttrycker en aktiv vilja att vara neutrala, då detta är vårt jobb. Men – är det möjligt att som personal i svensk skola, med den läroplan vi har och den diskrimineringslag som vi lyder under, ställa oss helt neutrala inför SD? Är det ens korrekt? Jag tycker inte det. Självklart ska vi vara professionella och vi ska definitivt inte vara dömande eller dumförklara den som överväger att lägga sin röst på SD, men vi måste – måste! – lära eleverna att vara kritiska och vi måste ge dem verktyg att inhämta kunskap och fakta. Om samtliga politiska partier!

I mina klasser arbetar vi med retorik, eftersom jag är svensklärare och det är ett ypperligt tillfälle att i valtider fokusera på hur politiker för fram sina åsikter, förslag och argument. Senast igår tittade vi på hur politiker kan använda siffror och statistik som ett sätt att övertyga väljare, och jag tog bland annat det uppmärksammade avsnittet av Uppdrag granskning om våldtäktsdomar och invandrare som exempel. Ingen av eleverna kände till att endast 1,5% av alla våldtäktsmän blir dömda, och att det är denna pyttelilla procentsats som främst diskuterades i det tv-sända programmet. Är detta att vinkla min undervisning? Att ställa mig partisk i politiska frågor? Nej, det är det inte. Jag ger eleverna verktyg för att själva kunna undersöka och vara kritiska till hur fakta framställs. Givetvis kan man därefter fortsätta diskutera vad samhället ska göra åt det faktum att hälften av (de dömda) våldtäktsmännen är utlandsfödda – men också vad vi gör med den andra hälften, som är födda i Sverige. På samma gång ges möjligheten att diskutera en rad andra frågor: Varför väljer ett inflytelserikt tv-program den här vinkeln? Varför leder så få våldtäkter till fällande dom? Vilka våldtäkter anmäls, vilka gör det inte och hur kommer detta sig? Samt förstås: Vad ska vi göra åt detta?

Först när vi har hela bilden så kan vi föra en vettig diskussion, som inte bara fokuserar på ett av flera problem.

Det är fakta att Sverigedemokraterna vill inskränka aborträtten för kvinnor, att de vill utvisa invandrade våldtäktsmän (inte svenska!) och att de vill förbjuda samkönade par att skaffa barn och ingå äktenskap. Dessa ståndpunkter är oförenliga med läroplanens värdegrund, och går rakt emot diskrimineringslagstiftningen. I skolan ska vi, vi måste!, främja och förebygga diskriminering grundad i bl.a. sexuell läggning, kön, könsidentitet och könsuttryck, religion och etnisk tillhörighet. Ingen elev ska känna sig otrygg eller utpekad på grund av att hen har rötter i ett annat land eller är hbtq-person. Därmed kan inte jag som lärare stå och säga att Sverigedemokraterna är ett parti som alla andra.

Min och andra hbtq-personers existens är inte politik. Eller rättare sagt: Den bör inte vara politik. Lika lite som heterosexualitet eller vithet är eller bör vara politik. Människors existens och värde ska i ett fungerande, jämlikt, välkomnande samhälle inte över huvud taget debatteras eller ifrågasättas.

Det handlar fanimej om grundläggande mänskliga rättigheter – för alla.

Så, nästa gång under de kommande veckorna då en vallokal uppmanas plocka ner prideflaggor eller annat som uttrycker människors lika värde, då hoppas jag innerligt att den som kräver detta får mothugg, tvingas stå tillbaka och krypa in under den sten där hen hör hemma.