Femmånadersjubileum!

Jag kan inte låta bli. Jag har ju inte firat bloggen sedan den fyllde tre månader för sjutton gummor, och jag tänkte egentligen vänta tills halvårsdagen, men… nu blev det inte så. Ni som har hängt med ett tag vet ju att jag är smått besatt av bloggstatistik och att jag dessutom har svårt för det här med att gamla blogginlägg glöms bort.

Idag fyller alltså min kära blogg hela fem månader och aktiviteten och läsarstatistiken har minsann haft sina toppar och dalar under denna tid. Ur den senaste månadens statistik lyfter jag fram följande:

Mest lästa

• Det är klart som fan det går att ha två mammor! Om biologi, sociala band och varje människas rätt att definiera sig själv
• Jag tror att vi genusföräldrar gör samhället en stor jävla tjänst
• Föräldraledigheten, heteronormen och feminismen

Mest kommenterade

• Det är klart som fan det går att ha två mammor… (se länk ovan)
• En bajskatastrof var precis det som (inte) behövdes
• Det kan bara finnas en mamma i en familj

Flitigaste kommentatoren (ny kategori!)
Helena // Ett tigerliv

Vanligaste sökorden
kärlek
mina sanna ord
underbara clara rumpa

Skojigaste sökorden
lesbisk klädkod
mamma jag går och bajsar
vilken folkdräkt ska jag ha
hårig mamma under armarna
varför är snoppen och sen men magsjukan

Sisådärja! Nu tar jag fredag! Och varför inte med något så otippat som en träningsbild fotad i spegeln med mobilen? First time ever (och förmodligen last time ever) här hos mig. Kan meddela att det var första gången på månader som jag sprang i morse. Eller ”sprang”, jag joggade varvat med rask promenad och dog hemma i hallen efter tjugo minuter. Heja mig!

Frågor som aldrig tar slut!

Det blåser spännande vindar i blogg- och twittervärlden, om kvinnors eget kvinnoförakt och om kvinnors historier om hur de genom livet blivit sexuellt antastade av män, och jag skulle egentligen vilja orera lite om mina egna tankar i dessa intressanta och viktiga frågor. Men, det har jag förstås vare sig tid eller ork med just idag, tröttare än tröttast på grund av barnet som började stöka klockan 3 i morse och mentalt fullständigt slut efter två heldagars undervisning i retorik, så…

…istället väljer jag att rakt upp och ner kommentera och svara på de hemskt underhållande och ibland rätt existentiella sökord och -frågor som lett folk till min eminenta blogg (precis som jag gjorde här, om ni kommer ihåg).

Mycket nöje!

Jag är hårig som en man!
Men om du är hårig och en kvinna, så är du per automatik hårig som en kvinna. Är du man och hårig som en man, ja, även då är allt i sin ordning. Hår är något som händer alla mer eller mindre, misströsta icke!

Komma ut som heterosexuell?
Mitt bästa tips är att först acceptera din heterosexualitet för dig själv, det är liksom inget konstigt att vara hetero – om än lite… annorlunda. Googla på ”heterosexuell kärlek” vetja, du kommer säkert få en och annan träff. Sedan kanske du kan prata med en nära vän eller någon du litar på först, och därefter… Bara säg det! Stå upp för dig själv! Var dock beredd på att du kommer behöva komma ut fler gånger i livet, folk förväntar sig liksom inte heterosexualitet – men när du väl berättar kan jag lova att alla känner någon avlägsen släkting eller arbetskamrat som lever heterosexuellt och därför tycker du är heeelt normaaal.

Varför har tjejer kjol och leker med dockor medan pojkar har byxor och leker med bilar?
Bra fråga. Låter ju som en förbannat snäv och trist uppdelning. Läs gärna mina inlägg om genus så kanske du får ett fördjupat svar (eller flera) på din undran.

Ständiga missförstånd mellan man och kvinna?
Rabiata Fanny har faktiskt flera riktigt bra tips apropå detta ständiga gissel, bland annat detta:

Varför envisas människor som tycker att kvinnor och män är fundamentalt olika att ingå i könsblandade förhållanden? Detta verkar vara en jättedålig lösning. Varför inte vara tillsammans med någon som förstår en istället? Eller kanske ligga med folk av motsatt kön fast inte envisas med att bo med dem och så vidare? Så jävla jobbigt att dela sitt liv med någon som en inte kan kommunicera med utan att behöva ändra sitt sätt att tänka. Detta är verkligen en gåta när det kommer till människor som båda envist hävdar de fundamentala skillnaderna mellan män och kvinnor och dessutom alltid ska lyfta fram hur extremt soft det är att vara i ett monogamt heteroförhållande.

Vilket kön har min bebis?
Ja, vem vet? Små barn har inte direkt någon uppfattning om sin egen könsidentitet, men tids nog kommer även ditt barn med största sannolikhet växa upp och komma fram till vem hen är! Härligt att du är så normkritisk!

Normer på lesbisk dejt?
Nja, förutom att det förväntas att ni flyttar ihop efter andra dejten och ställer er i inseminationskö efter tredje så finns inte så mycket att tänka på, faktiskt. Lesbianer är rätt avslappnade (och framför allt är alla precis likadana – och särskilt lika är de sin partner, så om du har svårt att skilja på vem som är du och vem som är hon, ja, då har ni förmodligen en framtid tillsammans).

Vad skulle hända om samhället blev mer jämställt?
Hmm… jag tror att… samhället skulle vara mer jämställt!

Lesbiska kärlekshistorier?
Tackar som frågar! Jag bjuder på min egen lesbiska kärlekshistoria här, men i övrigt kan jag tipsa om filmerna If these walls could talk 2, Kyss mig, Desert Hearts, Two girls in love, hela L Word-serien, But I’m a cheerleader, The kids are alright, lite finskt i form av Hela vägen, lite tyskt i Aimée & Jaguar, lite ”hahaha” i It’s in the water – och ännu värre i (den rätt katastrofala) Late bloomers. Ja, det var några mer eller mindre klassiska exempel. Förmodligen har jag missat de allra bästa inklusive min egen favoritfilm.

Öppnar fittan för stora saker?
Jojo, fittor kan uträtta stordåd i världen – det är jag övertygad om. (Är det bara jag som får en bild i huvudet av en jättefitta som regerar över hela världen, sittande på en tron med en massa undersåtar runt omkring sig som serverar henne vindruvor och gör precis allt hon ber om? Eller tänkte jag helt konstigt nu!?)

Går man igenom olika faser när man kommer på att man är lesbisk?
Du menar som i chockfas, reaktionsfas, bearbetningsfas och nyorienteringsfas? Det beror nog på hur snäll du och förstås din omvärld är mot dig. Måste erkänna att jag först fnissar lite åt frågan, men sedan kommer jag på att den förmodligen är seriöst ställd – och då blir jag lite ledsen och uppgiven över att vår värld fortfarande är så vansinnigt inskränkt och begränsande för många människor.

Vet inte vart jag ska börja ifrån?
Tja, från början igen?

Ideal och normer speglas i sökorden

Jag kan inte låta bli, även om det kanske är lite banalt. På en och samma dag den här veckan visar bloggstatistiken att följande sökord lett till min blogg:

Nu tänker jag vara fördomsfull och helt utan skrupler för jag är rätt övertygad om att de första två sökfrågorna – ”är det konstigt att gå utan smink?”, ”hårig, vad ska jag göra?” – är ställda av tjejer, och att den tredje – ”hon är starkare än mig” – är skriven av en kille. I stort sett ingen tjej skulle förundras över att en annan tjej är starkare än hon, och väldigt få killar skulle fundera över om det var konstigt att gå utan smink eller söka efter råd angående sin hårväxt.

Detta kan som sagt tyckas rätt banalt, men det säger ändå så vansinnigt mycket. Nästan varje dag är det någon av mina bloggbesökare som har googlat sökord som dessa, uttryckt en undran över att inte följa normen. Om det är unga människor eller inte har jag förstås ingen aning om, men jag kan ju se mig om i mina klasser mig och definitivt föreställa mig hur var och varannan där inne någon gång har frågat google angående hur ”normala” deras kroppar och deras tankar kring kroppen och kring livet är; hårväxt, kroppsstorlek, fysisk styrka, bröst, könsorganens utformning, kärlek och känslor…

Och visst, så har det alltid varit – som många ofta säger när de vill förringa vikten av att diskutera ett visst fenomen. Skillnaden är att nu för tiden finns det tillgång till så mycket information, vilket är på gott och ont, för större delen av informationen talar förstås om hur du ska vara och se ut, inte hur du ska stå emot och ifrågasätta idealen. Tyvärr. Men därför blir det extra viktigt att gång på gång belysa för omvärlden – och i synnerhet för barn och ungdomar – hur skeva, orimliga och ouppnåeliga dessa förbannade ideal är, och det visar dessutom hur viktigt det är att diskutera genus och vara normkritisk. Det hjälper liksom inte att tala om för barn och ungdomar att män och kvinnor är olika biologiskt; att män ”är” starkare eller att kvinnor ”har mindre hår” av ”naturen” – det skapar en bild av att alla är (bör vara) likadana, vilket alla helt uppenbart inte är, och det vet väl alla egentligen, eller – det räcker ju att se sig omkring? Varför ska då de personer (väldigt många) som inte kan leva upp till normen behöva straffas hela tiden, må dåligt och försöka ändra på sina kroppar på grund av samhällets orimliga påtryckningar?

Igår kväll läste jag i ”Konsten att vara kvinna” just det kapitlet som handlar om kvinnors hårväxt, och jag skrattade så jag dog – men det värsta var ju att allt stämmer. Så fort unga flickor börjar få hår på kroppen (vilket alla får, mer eller mindre), så ska det tas bort. Vi ska till och med betala pengar för att avlägsna något som helt naturligt växer och frodas på våra kroppar av en anledning. HALLÅ?

Jag känner bara såhär: Tur att jag jobbar på högstadiet, med ungdomar, och har möjligheten att åtminstone försöka påverka dem att tänka sunt angående sina kroppar och om sig själva som personer, och tur att jag har vettet att uppfostra mitt barn genusmedvetet. Och TUR att det finns så många andra som bloggar eller på andra sätt också belyser för omvärlden hur orimliga alla dessa normer, ideal och krav som ställs på både kvinnor och män är. Någon gång kommer det ske en förändring, det är jag övertygad om. Det gäller bara att fortsätta tjata.

…till slut kanske vi inte heller behöver se såna här otäcka rubriker när vi öppnar dagstidningen på morgonen:

Könskvotering, könad statistik och upprätthållande av könsnormer

Igår blossade heta genusdebatter upp på nätet igen i samband med att Blondinbella skrev ett par olyckliga inlägg om könskvotering, hen, könlöshet och mäns och kvinnors biologiska skillnader (detta och detta). Lady Dahmer och Hanapee svarade i två jättebra texter, vilka jag länkade till igår kväll, och senare hakade Bellas fästman Odd på det hela genom att skriva ett spretigt, okunnigt inlägg om detsamma (blandat med lite AIK och… kåldolmar?!).

För det första skrev Blondinbella att könskvotering gör henne kräkfärdig, likaså kravet på könad statistik. Senare skrev hon om en föreläsning om biologiska könsskillnader som hon tyckte var så himla bra, eftersom den bevisade hur totalt fel ute vi i Sverige är i vår strävan efter könlöshet. Suck – när ska genusmotståndare förstå att vi inte vill göra någon könlös? Jag förstår inte ens vad det betyder, faktiskt.

Jag har ju tidigare flera gånger uttryckt min skepsis mot könad statistik – när den inte fyller någon funktion. För så är det ofta tycker jag, vi slentriankönar och räknar flickor och pojkar när det egentligen inte alls är nödvändigt och befäster könsskillnader istället för att ifrågasätta dem (i skolan till exempel). I grund och botten ska sådan statistik föras för att få övergripande koll på att inget kön gång på gång diskrimineras i något sammanhang, och tittar vi på lönestatistik och siffror som visar vem som sitter på de högsta posterna i bolagsstyrelser så blir skillnaderna mellan könen jäkligt markanta. Detta får vi inte blunda för. Men vi får inte heller blint se statistik som någon sanning om enskilda personer eller grupper, den måste alltid användas med förnuft och vi måste vara medvetna om att siffror inte talar om hur saker och ting fungerar på plats; bara för att det här företaget har 10 kvinnliga anställda och 10 manliga betyder inte det att arbetsplatsen är jämställd, och bara för att vi för statistik över hur många pojkar respektive flickor som går ut med högsta betyg på den här skolan, betyder inte det att vi aktivt arbetar för att förändra eventuell snedfördelning.

Varför eftersträvas lika många män som kvinnor i olika sammanhang? brukar jag fråga mig. Är det för att vi ska följa lagen, eller är det för att vi ska skapa dynamik genom en ”blandning av perspektiv och egenskaper”? Förmodligen en blandning av båda delarna. Överlag ses ju könsblandade grupper som ”mer dynamiska” eftersom kvinnor och män liksom automatiskt bidrar med olika synsätt på saker och ting. Blä, tycker jag om det sättet att se på saken… Snacka om att just befästa könsroller istället för att ifrågasätta och vidga. Visst, ofta blir det så att när den manlige förskolläraren har anställts, ja, då är det han som plockar fram gitarren och plötsligt minskar ”tanttjafset” i personalrummet – härligt med en man som friskar upp stämningen lite! Eller när den första tjejen entrar gymnasiets byggklass – plötsligt slutar killarna dra en massa sexistiska skämt hela tiden, hon bidrar till att fördjupa diskussionerna under svensklektionerna och det blir lugnare. Kanske. Och detta beror naturligtvis på att vi är uppfostrade i en extremt könad miljö, där könen separeras från skolåldern och uppåt. Vi blir olika, och de allra flesta anpassar sig till dessa normer.

Men, alla anpassar sig inte. Det kommer alltid finnas några som inte alls passar in i ramen för hur en kvinna eller en man ska vara – och de ställer saker och ting på ända. Om vi har anställt en man för att han ska spela gitarr och tumla runt med ungarna ute på gården, och så har han inte alls någon fallenhet för det, eller om vi har anställt en kvinna för att hon ska bidra med lite mjukare värden – men istället är hon extremt gåpåig, organisationsinriktad, styr och ställer. Vad händer då? Jag skrev ännu mer om just detta i det här inlägget: Vad tillför en man på ett kvinnodominerad arbetsplats?

Så har vi då detta med könskvotering. Jag tycker att det är lurigt. Å ena sidan ser jag det som en självklarhet att könskvotering ibland behövs, men å andra sidan blir jag sådär skeptisk igen och tänker ”jaha, och hur ska det ske utan att könsrollerna upprätthålls på precis samma sätt som förut?” En kvinna anställs och hon kommer inte bara ses lite sämre på grund av att hon är inkvoterad, hon kommer dessutom ses som en representant för hela det kvinnliga könet. Eller? Det måste naturligtvis inte bli så, för kvinnor ska självklart inte kvoteras in i bolagsstyrelser i första hand för att de är kvinnor – utan för att de har kompetenser som tidigare har förbisetts i ansökningsprocessen; eftersom deras namn, deras fotografi eller kanske deras sätt att skriva stod i vägen och en man fick gå före i kön.

Könskvotering ska alltså inte handla om att personer med snippa ska åka snålskjuts upp på höga positioner, utan om att synen på vad som är en bra chef, en kompetent ledare, måste vidgas. Hur brukar våra chefer se ut? Vilka egenskaper brukar vi eftersträva? Vilka personlighetsdrag? Vilka tidigare erfarenheter? Vilka sorters ansökningsbrev brukar automatiskt hamna högst i högen? Och om det helt uppenbart oftast blir tio män som får komma på intervju och bara två kvinnor – hur kommer det sig? Handlar det verkligen om kompetens, eller väljer vi omedvetet män före kvinnor?

Vi måste syna våra egna värderingar, helt enkelt. Om vi inte gör det så finns risk för att kvoteringen innebär just att plocka in personer som har ”rätt kön”, men kanske fel kompetens – och då kommer omvärlden förstås se snett på en, och framför allt på den personen som blivit inkvoterad. När det kommer till skolan är det ofta män som kvoteras in, särskilt i förskolan och skolans yngre år. En av de förskolor som vi besökte inför att Adrian skulle ställas i kö var så otroooligt stolta över att ha en manlig pedagog – ”honom håller vi hårt i!!!” Visst, han kanske var kompetent, men han anställdes uppenbarligen i första hand utifrån sitt kön – något som kan sticka i ögonen på vissa, särskilt om han favoriseras av chefen och kollegiet.

Är det dags att börja avrunda här kanske? Efter att ha skrivit om alla dessa, till synes spretiga, ämnen i ett och samma inlägg tycker jag att slutsatsen är rätt tydlig: Allt handlar om genus, om könsnormer, om synen på män och kvinnor, både inom könskategorierna och mellan dem. Arbetet för att nå ökad jämställdhet och jämlikhet måste ske på två fronter, både genom att vi räknar och synar statistik och samtidigt att vi tänker normkritiskt, slutar se egenskaper och beteenden som något rent biologiskt kopplat till kön och börjar vidga synen på hur det är okej att uttrycka sin könsidentitet. Gör vi inte det så kommer vi faktiskt inte uppnå någon förändring.

Hur ser en chef ut i din värld?
Bild från Genusfotografen.se

Den ständiga jakten på könet – dagens sökord

Sedan tidigare vet ni förmodligen att jag är smått besatt av bloggstatistik. Jag försöker dra ner på missbruket, men några gånger om dagen tar jag mig en kik för att få se dels hur många som besökt bloggen under dagen, och dels för att spana in vilka sökord som senast lett till min blogg. Att folk söker på tokroliga saker fick ni läsa här, men en av de bästa hittills måste nog ändå vara denna:

Tänk om det var så enkelt va? Ja, och nu syftar jag inte på Blondinbellasökningarna som tagit fart idag efter nya härliga könsuttalanden från henne, utan på den tredje lilla sökfrasen. Tänk om biologin var så tydlig att flickbebisar gav ifrån sig besksmakshormon och pojkbebisar bjöd på sötsmakshormon till exempel. Då hade nog till och med jag lagt ner allt genusprat och slutat hävda att människor är olika inom könskategorierna… Kanske.

Eller syftade personen inte alls på en graviditet, utan menade bokstavligen ”kön i magen”. Coolt eller lite läskigt – det är frågan.

…och angående Blondinbella känner jag att jag borde kommentera det senaste även där. Könskvotering och annat. Vi får se, kanske i morgon? Och om ni inte orkar vänta på mitt (eventuella) inlägg i frågan, är nyfikna och helt har missat senaste nytt kan ni kika här eller här.

Två månader – då kör vi en snabbrepris

Idag firar min blogg två månader – hipp hipp hurraaaa! Jag närmar mig 18 000 sidvisningar, vilket inte på långa vägar snuddar vid en bloggare som t.ex. Hanapee som häromdagen berättade att hon har 90 000 sidvisningar i veckan. Kära nån, då känner man sig rätt liten. Men ändå. Jag har lyckats författa en hel del text på dessa två månader – närmare bestämt 105 stycken mer eller mindre briljanta blogginlägg, och ett av dem har till och med blivit debattartikel. Så, ja, jag känner mig mer än nöjd faktiskt.

Eftersom jag är en sån där person som gillar att studera viss statistik och som gärna ser samma film fjorton gånger, läser samma bok åtminstone två gånger och som inte gillar att saker ”försvinner” överlag, så tänkte jag köra en liten sammanfattning av vad som hittills publicerats i den här bloggen. En liten snabbrepris, kan vi kalla det, eftersom jag även under hela mitt liv har haft en enorm förkärlek för just snabbrepriser (det är då man sjunger med till alla låtar och försöker härma dansstegen, ni vet?).

Då kör vi igång…

Mest lästa inläggen:

Mitt barn är inget utställningsobjekt
Nej, vi är inte systrar – vi är gifta
På tal om det här med kön…

Minst lästa (eller med mina elevers ord: de mest mobbade) inläggen:

Tillbaka till verkligheten
Mer sånt!
Jag vet inte riktigt var jag ska börja

Analys so far: Kön, genus och heteronorm engagerar. Allmänt blaj, som jag dessutom inte länkat på facebook, går fetbort. Lägg av med det, helt enkelt.

Mest kommenterade:

Ett litet ord kan göra så mycket
Att köna leder inte direkt till någon förändring
Vem har tolkningsföreträde i debatten?

Analys: Återigen – kön går hem. Jag bär med mig denna insikt även fortsättningsvis… som om jag inte redan hade förstått detta.

Mest otippade sökorden som lett till min blogg:

kräksjuka lösgodis
befrukta min fru!
är han muslim han jonas hassen khemiri
statistik rakat kön
väl nog ju grammatik
lesbisk på jakt

Andra vanliga förekommande sökord som lett till min blogg:

minasannaord (score!)
gubbslem
maria sveland
janne josefsson
heteronormen, lesbisk, bögsex, jämställdhet… och liknande.

Analys: Folk googlar verkligen på skojiga saker! Och det här med att blogga om Sveland och Josefsson var helt uppenbart ett smart drag. Undrar vem jag ska blogga om härnäst?

Och i övrigt så, ja, då kör vi väl på i två månader till?

Hur kan statusen höjas om vi fortsätter klanka ner på lärarna?

Och så fortsätter det, det som jag skrev om igår. Läraryrket, lärarutbildningen och skolan synas i sömmarna – men syftet verkar för DN:s del inte vara att hjälpa till att höja statusen, utan tvärtom: att köra förtroendet för oss lärare ännu djupare i botten.

Jag håller med om att det är förjäkligt att det räcker med 0,1 på högskoleprovet för att komma in på lärarutbildningen. Att lärarutbildarna behöver sänka sina kunskapskrav för att anpassa sig till de ”nya” studenterna, det är också helt förkastligt. Förändringar måste alltid ske, för samhället förändras, men självklart måste kvaliteten bibehållas för att vi inte successivt ska få en lägre och lägre kunskapsnivå, där vi kräver mindre och mindre av våra studenter och som följd även av våra elever.

Men, jag skulle ändå önska att vinklingen på artikelserien var annorlunda. Istället för att sträva efter skandalrubriker, förbannade läsare och föräldrar till elever som slår näven i bordet och i ännu större utsträckning börjar ifrågasätta vårt arbete – kan de inte fundera på hur de kan skapa en debatt med positivt syfte istället? Rubriker och innehåll som får folk att känna att jo minsann, de där lärarna gör ett sådant hästjobb – men de kommer inte orka hur länge som helst om förutsättningarna inte förbättras!

Jag valde mitt yrke därför att jag är genuint intresserad av människor, pedagogik och för att jag älskar språk – och för att jag hade högsta betyg i både svenska och tyska i grundskolan och även i gymnasiet. Kvaliteten på lärarutbildningen, både vad gäller utbildningen i svenska och i tyska, var mycket hög, skulle jag vilja påstå (det var i de ”allmänna utbildningsområdena” som det ibland sket sig en smula) och jo, jag fick A eller VG, det vill säga högsta betyg, på de allra flesta av mina kurser även vid Universitetet. Tyska institutionen slet i mig för att jag skulle stanna och göra även magisterkursen, eftersom de har så få studenter som vill och som klarar den höga nivån. Faktiskt, och för att skryta lite. Men det jag menar med detta är inte att jag är någon mega fantastic superpedagog eller bättre än alla andra, utan däremot att det finns många fler som jag – som har ett genuint intresse och mycket goda kunskaper i sina ämnen och i att kunna planera och genomföra undervisning på ett sätt som fångar elever, i synnerhet om vi får goda förutsättningar att kunna göra ett bra jobb.

Något jag dessutom skulle vilja belysa är att det absolut inte krävs att man genom hela sitt liv varit ett A-barn, för att använda elevernas uttryck, utan även en person som med näppe lyckats kämpa sig igenom både grundskola, gymnasium och lärarutbildning kan i slutändan bli en alldeles fantastisk lärare, med stor förståelse för de elever som är skoltrötta, omotiverade, lågpresterande eller har svårigheter av olika slag. Det är det som är det fina med skolan; den hålls igång av människor, av olika individer och för olika individer. Eleverna är inte stöpta i samma form, och därför måste även vi lärare ha olika utgångslägen och sätt att se på undervisning – huvudsaken är att vi har goda kunskaper i våra ämnen och ett stort intresse och engagemang för våra elever.

DN plockar återigen fram alarmerande siffror och för fram dessa som om de speglade hela verkligheten: Lärare har så dåliga kunskaper att vi alla borde tappa förtroende för dem som yrkeskår!! Nej, säger jag, så är det inte. De allra flesta av oss som tar examen från lärarutbildningen har mycket goda förutsättningar att bli bra lärare, men det som krävs är förstås att utbildarna bibehåller sina höga krav på oss och att vi på våra arbetsplatser får goda möjligheter att göra ett bra jobb. Och det är där, vilket jag skrev igår, som det ofta brister.

Ja, men då skäller vi lite på skolan – igen

Nu blev jag sådär trött igen. Trött, lite frustrerad och lätt uppgiven. Och inte som människa den här gången, utan som lärare. Detta mötte mig på förstasidan av DN i morse:

Dags igen alltså, skolan ska granskas och människor helt utan inblick i skolans vardag ska tycka till. Eller okej, den första artikeln i serien belyser problemet med ökad segregation som en stor bov i dramat ”lägre kunskapsnivå” – och det köper jag rakt av. Men samtidigt nämns faktorer som lärartäthet, fler specialpedagoger och mer pengar i största allmänhet som relativt obetydliga i sammanhanget, och här blir jag lite fundersam. Hänger inte allt ihop? Siffrorna visar en sak – statistiken återigen – men vi måste även syna vardagen, verkligheten för att kunna göra en korrekt analys.

Jag tänkte bjussa på lite insyn i min lärarvardag, och jag väljer helt enkelt ut mina onsdagar som är en av mina tre mest hektiska dagar i veckan.

Min onsdag börjar klockan 8.00 med svenska i år 6. Lektionen har jag i ett klassrum på plan 0, det vill säga entréplanet. 8.50 är lektionen slut och då har jag ett litet hål fram till 9.45, vilket går åt till att förflytta mig två våningar upp till mitt arbetsrum på plan 2, dumpa grejer, kanske gå på toaletten, utbyta några ord med en kollega, eventuellt kopiera något, skicka ett par mail och sedan förbereda prylar till nästa lektion innan jag 9.37 måste börja förflyttningen till klassrummet på plan 0 igen. Inga stordåd uträttas med andra ord under dessa 55 minuter.

9.45 till 10.35 har jag lektion i svenska med åttorna, och därefter är det snabba ryck att på fem minuter packa ihop och springa trappan upp till plan 1, där nästa lektion – tyska med sexorna – börjar klockan 10.40. Mellan klockan 11.25 och 12.30 har jag sedan lunch och lite egen tid igen, och den där lektionstomma halvtimmen fylls, liksom på morgonen, rätt lätt med lite mailskrivande, föra in frånvaro, prata med någon kollega och börja förbereda och förflytta mig till nästa lektion, svenska med mina andra sexor, som börjar klockan 12.30 på plan 0.

13.20 till 14.00 har jag sedan en lucka igen, och då är jag schemalagd rastvakt i 20 minuter, vilket betyder att jag egentligen inte har så mycket egen tid alls. Och efter rastvaktandet är det dags för den andra åttan att ha svenska, mellan klockan 14.00 och 15.00. Därefter (och ni får ursäkta att det börjar bli förbannat tjatigt) förflyttar jag mig återigen upp till plan 2 och mitt arbetsrum för att andas i tjugo minuter, föra in den sista frånvaron och pricka av något annat måste på att göra-listan innan konferensen börjar klockan 15.30.

Klockan 16.30 är sedan denna arbetsdag slut och jag packar ihop och tar mig hemåt, fullständigt tom i huvudet och utan att egentligen ha uträttat någonting annat än en massa lektioner på löpande band. Någon enstaka elevinteraktion utöver lektionerna, ett par välbehövliga (men definitivt inga djuplodande) samtal med kollegor, ett par mail eller eventuellt ett kort telefonsamtal till föräldrar, men i övrigt som sagt bara lektioner.

När jag sedan kommer hem, i mitt fall framåt klockan 18, så är har jag två timmars förtroendetid kvar att avverka. Tid som ska fyllas med alltifrån rättning och bedömning av elevarbeten och planering av lektioner till egen fortbildning. Det där sistnämnda kan jag dock på studs säga att, nej, till det har jag definitivt ingen tid (eller ork!) till. Planering, rättning och bedömning upptar med råge min förtroendetid, och jag tror inte jag behöver säga att jag dessutom – efter att ha undervisat ganska exakt 100 elever på en och samma dag samt sprungit upp och ner i trappor med tungt material i famnen – är rätt jävla slut både i huvud och kropp = arbetet går kanske inte lika snabbt och effektivt som det borde där hemma för, tro det eller ej: Jag är ingen maskin.

Och så återgår vi då till DN och deras nya artikelserie. Elevresultaten blir allt sämre. Mer och mer pengar pumpas in i skolan – men ingenting blir bättre för det. Idag nämns ökad segregation som boven i dramat, och jag är spänd på att se vad nästa drag blir – men själv så ser jag ju redan ett problem rätt klart för mig: Vi lärare har för lite tid för det pedagogiska arbetet. Lektioner, jo, det har vi gott om. Men riktigt bra och väl genomtänkta lektioner, som når fram till precis alla elever – oavsett socioekonomisk bakgrund och liknande, det kräver ännu mer eftertanke, planering, utvärdering och samarbete kollegor emellan. Utöver det behövs även mer tid till enskilda elever, kanske möjlighet att då och då kunna plocka ut en eller par elever för enskild handledning eller liknande. Sambedömning av elevarbeten är ytterligare ett önskemål, och att kunna stanna upp och iaktta vad man själv håller på med ibland samt både tid, möjlighet och ork till individuell fortbildning, där man kan förkovra sig i den senaste forskningen, nya läromedel och gå på inspirerande föreläsningar. Men sådant har vi mycket sällan möjlighet till.

…tillkommer gör dessutom att elevernas scheman ser lika fullspäckade och stressiga ut som våra. Och har du redan sämre förutsättningar på grund av lite eller inget stöd alls hemifrån så blir resultatet naturligtvis ännu sämre.

Det här börjar bli långt, som vanligt, så jag sätter punkt här, men till detta (som till så mycket annat) kommer jag med största sannolikhet återkomma igen. Och om någon undrade så skrev jag detta inlägg på vägen till jobbet, på tunnelbanan och färdigställde det under en tio minuter lång rast som jag tog mig friheten att avverka. Lite tid för eftertanke, kan man säga. Och JA, yrket har även sina goda stunder, det får vi inte glömma.

Vi som förstör statistiken, eller: gäller jämställdhetsarbetet även personer utanför heteronormen?

Jag läser flera bloggar som handlar om genusmedvetenhet, feminism, normkritik och jämställdhet. Oftast spelar mitt kön, min sexuella läggning eller det faktum att jag lever med och har barn med en kvinna ingen roll; diskussionen rör sig bortom enskilda individers kön och relationer liksom, och det handlar på ett övergripande plan om en gemensam vilja till och arbete för jämlikhet – för förändring. Utom på ett område: i diskussionen om jämställdhet i familjen, som helt och fullt utgår ifrån en heteronormativ tvåköns- och tvåsamhetsnorm – att det helt enkelt är i heterosexuella parrelationer som jämställdheten analyseras och anses behöva förbättras.

Igår läste jag ett väldigt tänkvärt och ”typiskt” inlägg hos Fråga Ugglan, som på ett klockrent sätt beskriver den där vanliga heterosexuella parrelationen; berättelsen om ett par, en man och en kvinna, som tycker sig leva jämställt – trots att det tydligt visar sig att det hela tiden är kvinnan som tar lite mer ansvar för hemmet, lite mer ansvar för barnen, som lite mer låter sina egna intressen och sin karriär stå åt sidan, medan mannen tillåts ägna sig precis så mycket som han behöver åt arbete och fritidsaktiviteter. Jag tror att många som lever i en heterorelation kan känna igen sig i den berättelsen.

Men det är där jag funderar lite på var jag och min fru hamnar någonstans? Vi som lever två kvinnor tillsammans – ingår vi i den här diskussionen? Eller förväntas vi per automatik leva jämställt, eftersom vi är två kvinnor – och enligt normen så tar ju vi kvinnor ansvar för hus och hem och varandra, så därför existerar inga ojämliketer? Eller har ingen tänkt på oss, helt enkelt?

De allra flesta är heterosexuella, det vet vi, och de allra flesta väljer att leva i tvåsamhet (om de inte är singlar), så naturligtvis är det för de allra flesta självklart att diskutera jämställdhet utifrån ett heteronormativt tvåsamhetsperspektiv, absolut. Men det intressanta är ju att även vi ingår i statistiken – vi som inte lever i en heterosexuell relation. Kan man säga att vi sabbar statistiken då? Om vi tar föräldraledigheten som exempel. Där sammanställer Försäkringskassan statistik över hur många föräldradagar mammor respektive pappor tar ut, och min fru fick faktiskt till och med hem en blankett där det stod ”pappadagar” (kan vi en gång för alla komma överens om att det inte finns något som heter pappadagar??) men i slutändan vet jag inte var våra uttagna föräldradagar hamnade. I statistiken menar jag. Och oavsett var den hamnade, så borde vi sabba på något vis statistiken i slutändan:

Antingen hamnar både mina och min frus dagar i ”kvinnospalten” – vilket innebär att det trots att vi delade 50/50 ser ut som att ”kvinnan tog ut alla dagar”.
…eller hamnar jag i ”kvinnospalten” och min fru i ”mansspalten” – och det blir bara konstigt och förbannat fel.
…och ett tredje alternativ skulle vara att vi som lever utanför normen inte inkluderas i statistiken alls – men det vore ju ännu konstigare och ännu mer fel.

Jag blir inte klok på detta.

Oavsett vad så funderar jag mycket kring vad folk i allmänhet tycker att jämställdhet egentligen ska handla om. Handlar det enbart om att män och kvinnor ska ta lika mycket ansvar, ses som lika mycket värda, kompetenta och få ta lika mycket plats på arbetsmarknaden, i hemmet och i andra sammanhang? Eller handlar det om att individer ska vara jämställda? Och varför ska vi i så fall hålla på och mäta vad ”män” gör och vad ”kvinnor” gör hela tiden (och då samtidigt, som vanligt, bortse från alla människor som inte kan eller vill inordna sig i dessa två könskategorier)? Kan vi göra på något annat sätt? Eller kan vi åtminstone vidga debatten och försöka hänga med lite i svängarna i takt med att samhället förändras?

Framför allt: Hur kan vi samtidigt som vi använder statistiken som ett hjälpmedel för att se över hur vårt samhälle ser ut, helt bortse ifrån den och bara arbeta för att ”göra det bättre”? Varje familj måste få se ut på det sätt den gör, det går inte att alla par är fullt ut jämställda, gör exakt samma saker exakt lika ofta eller att de tjänar exakt lika mycket pengar. Den enskilda familjen är inte problemet – det är de övergripande strukturerna som är problemet. Men samtidigt… det som sker i de enskilda familjerna påverkar förstås de övergripande strukturerna, och därför behövs både generella fakta (statistik!) och en rejäl dos normkritik. Är ni med?

…och det är återigen där jag undrar: Var hamnar vi som inte lever i en heterosexuell parrelation? Hur ska vi analysera vårt sätt att leva tillsammans, att dela upp arbetet hemma, ansvaret för barnen och hur vi fördelar var och ens ”egentid”? Behöver vi analysera detta alls – så länge vi är nöjda? Har vi ”gjort vårt jobb” bara genom att leva utanför normen? Eller är det problematiskt för de övergripande samhällsstrukturerna och vår jämställdhetssträvan att jag just nu jobbar heltid medan min fru jobbar deltid, att hon tar ett större ansvar för hämtning och lämning, att hon oftare städar, lagar mat, diskar och tvättar hemma? För oss är det inte ett problem – förutom att det förstås är tråkigt att vi inte kan dela upp det annorlunda (jag jobbar liksom mer, och har längre restid till och från jobbet).

Även om jag nu inte känner mig helt färdig i mina tankar, så tror jag att en poäng någonstans har framgått. Jag ska fundera vidare och återkommer förmodligen i ämnet, men fram tills dess få ni gärna komma med era synpunkter och tankar:

Vad är jämställdhetsarbetets yttersta syfte, det vill säga för vem existerar egentligen jämställdhetsarbetet? Och hur kan vi diskutera jämställdhet – och jämlikhet, förstås – utan att för den skull hela tiden fastna i att tala om ”män” och ”kvinnor” som lever ”tillsammans”?

Att komma ut

För att fortsätta lite på bloggstatistikspåret. Dessa sökord hade fått någon att hamna hos mig idag:

Jag vet förstås inte exakt vad den här personen letade efter eller ännu mindre vem personen är. Men jag kan ju tänka mig lite på ett ungefär. Och tänk, vilka minnen som blommar upp hos mig!

Å ena sidan: komma ut – så sjukt länge sedan det var, så otroligt avlägset.
Å andra sidan: ojojoj, vilken jobbig, intensiv, känslosam period…

Nu för tiden känns det bara skitkonstigt när jag får frågan ”när kom du ut?” Eh, när kom du ut? vill jag fråga. Jag deltog i ett par intervjuer av studenter som skrev uppsatser för några månader sedan, och just den där frågan gjorde mig så vansinnigt förvirrad. Samma sak när elever ställt den vid något tillfälle. Vad ska man svara, liksom? Samtidigt som jag vet att det fanns en tid då ”komma ut-historien” var den heligaste historien av dem alla, ungefär som förlossningsberättelsen är nu för tiden. Och det var inte heller någon kort process, utan den sträckte sig faktiskt över uppåt tio år – och än idag får jag förstås komma ut lite titt som tätt när jag förväntas vara hetero, även om det då inte är lika laddat. Det är en del av livet.

Jag minns första gången jag var på en ”flat-pub”, 14 år gammal, efter skolavslutningen i åttan. Det var den absolut enda gången under hela min tonår som jag ljög för min mamma om vart jag skulle. Det var en pub i Rfsl Kalmars regi, och efter bara ett par månader brann lokalen ner, för att aldrig byggas upp igen. Förstås. Den där enda gången jag var där kommer jag dock aldrig att glömma, när vi satt där i ring, en massa kvinnor (de flesta mycket äldre, naturligtvis) och berättade våra komma ut-berättelser. Jag hade ju inte kommit ut än, jag gick bara där och suktade efter min tysklärare, skrev lidelsefulla texter i min dagbok, låg i mitt nedsläckta rum på kvällarna och lyssnade på Eva Dahlgrens ”När en vild röd ros slår ut” femtiofyra gånger i rad och var en allmänt tungsint och förbannat djup tonåring, med en önskan om att någon gång bli ihop med någon.

På något vis tänker jag att sådant inte förekommer ”nu för tiden”. Trots att jag har jobbat och engagerat mig inom olika hbtq-organisationer och dagligen, framför allt på jobbet, studerar de normer som styr oss och gång på gång kan konstatera hur tvåkönsnormativ och heteronormativ skolan, samhället, världen är. Jag har liksom lurats av att allt anses vara så öppet nu för tiden, och att jag råkar ha blivit en sådan person som tar plats och är ”öppen” vart jag än går.

Men det är då jag får påminna mig om att det faktiskt har varit en process. Jag har i stort sett aldrig haft ångest eller hatat mig själv för att jag är lesbisk, tvärtom, men att våga vara öppen i alla sammanhang inför alla nya människor, att prata om mitt liv, min fru, mitt barn, vår familj ”bara sådär”, utan att göra någon grej av det – men att även våga poängtera normer, rättigheter, likabehandlingsfrågor – det har tagit tid. Och bara för att jag nu befinner mig här, så har ju inte hela världen hängt med mig (surprise!) och jag är dessutom inte så vansinnigt avvikande – som den gifta, vita cisperson jag är.

Att fundera över hur och om man ska komma ut är fortfarande och helt uppenbart något högst aktuellt – åtminstone för hbt-personer. Och detta gör även frågan ”när kom du ut?” relevant, fast jag skulle snarare uppmuntra de personer som vill ställa den frågan att först fundera över: Varför vill jag fråga just detta? Hur kommer det sig att bara personer som inte är hetero behöver komma ut? Varför räknar jag med att den här personen har ”kommit ut” – när jag inte räknar med att en heteroperson har det? Och när du har funderat klart på det så, ja, då kanske du inte känner att du behöver ställa frågan längre – utan möjligen för att jämföra med din egen hisnande komma ut-historia…