Arkiv | november, 2013

Flatfilmsfredag – vecka 22

29 Nov

Vi kör vidare! Idag tänkte jag tipsa om en flatfilm i Charlie’s Angels-anda, nämligen…
image
D.E.B.S. En rätt så trivsam, aningen komisk film om fyra superhjältinnor som ska rädda världen mot den ondskefulla Lucy Diamond – men vad som istället sker är att teamets främsta hjältinna blir förälskad i fienden, ”kidnappas” och tja, förvecklingarna är igång.

Jag visade den här för en av mina klasser en gång och alltså… det var väl inte direkt populärt. Föga förvånande när samtliga huvudroller är kvinnor och en lesbisk kärleksrelation står i fokus va? Jag slår vad om att hade filmen haft fler manliga huvudkaraktärer samt en heterosexuell kärleksrelation i fokus hade intresset varit ett annat. Åtminstone det officiella intresset, för säkerligen tyckte flera i klassen att den här filmen var helt okej eller rentav bra, men när min manliga kollega plötsligt avbröt (max en halvtimme innan filmens slut) och frågade om eleverna ville sluta istället så blev det naturligtvis den normgivande majoriteten som fick bestämma: Filmen stängdes av.

Nåväl. Se den och döm själva!

Förra veckans flatfilmsfredag a.k.a. bögfilmslördag hittas här.

Tänk om jag skulle ha inställningen att mammor och söner aldrig kan bygga upp en riktigt nära relation?

28 Nov

image

image

image

imageOvanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.

Det går inte.

Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.

Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?

Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.

Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.

Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?

Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?

Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?

Puh.

Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.

Vårt härliga jämställda samhälle

28 Nov

Jag sitter här i vab-soffan med en kräksjuk vilande unge och vrider och vänder på formuleringar, byter ingång och funderar på vad jag ska fokusera på. Ska även jag skriva något om den där fasansfulla ”jag hatar hen”-krönikan från nyheter24? (som jag inte tänker länka, länken går till en betydligt mer läsvärd text) Ska jag kommentera det sjuka i att regeringen vill inskränka föräldrars möjligheter att flaskmata sitt barn? Ska jag skriva klart texten om varför jag vill ha barn, såhär i ”varför ska man ha barn”-debattider? Ska jag besvara den okunniga, aningen kränkande men ärligt ställda frågan om trans och intergender som ställdes i mitt kommentarsfält häromdagen och samtidigt passa på att på tok för sent uppmärksamma Transgender day of remembrance? Eller ska jag i största allmänhet sucka och stöna över hur jävla trött jag är på att vissa menar att ”feminismen har gått för långt!”, trots att de kvinno- och hbtq-förnedrande uttalandena bara haglar bland de tonåringar jag möter varje dag, trots att heltidsarbetande kvinnor 2012 tjänade 52000 kronor mindre per år än heltidsarbetande män, trots att 8-åriga pojkar sexuellt antastar jämnåriga kamrater (flickor) i skolan, trots att ungdomar uppvisar en allt råare attityd till sexbrott och anhållna tonåriga våldtäktsmän inte ens fattar att de har begått ett brott och trots att de allra flesta människor helt uppenbart fortfarande inte vill förstå att transperson inte är något man väljer att vara utan något man är, på riktigt!, precis som att man är cisperson?

Jag vet liksom inte var jag ska börja.

Vad vill du läsa om på ”Det öppna klassrummet”?

26 Nov

Nu är saken klar: Jag börjar blogga på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet”, ni vet bloggen som Sara Lövestam hittills under hösten har hållit igång. Det känns nervöst, spännande och otroligt viktigt – för nu har jag chansen att sprida min kunskap om och mina erfarenheter av likabehandlingsarbete och hbtq-frågor i skolan till ännu fler.

Hur ska du hinna? tänker kanske ni och det frågade kommunikationschefen på LR också, men vet ni? Även om detta förstås kommer ta en del tid och energi som jag ibland känner att jag inte har så kan jag bara inte tacka nej för det är så viktigt att bloggen lever vidare och att hbtq-frågorna fortsätter lyftas bland lärare. Bara tanken på att jag kan bidra till ett fortsatt likabehandlingsarbete ger mig faktiskt ett uns ny energi. Det är ju på sikt detta jag vill arbeta med, åtminstone på deltid!

Dock vill jag nu hemskt gärna ha önskemål och förslag på ämnen och infallsvinklar från er, trogna läsare. Ni som har varit med från start: Är det något av mina tidigare inlägg som ni tycker jag bör lyfta fram igen (ta gärna en kik i arkivet!)? Finns det någon specifik fråga jag bör belysa – igen eller för första gången? Något särskilt problem ni upplevt i era skolor som ni vill att jag reflekterar kring i ett inlägg? Naturligtvis har jag redan massa tankar och idéer, men det är lätt att bli hemmablind och glömma bort att alla inte är lika vana att diskutera hbtq-frågor som jag är. Jag vill förstås dels inspirera och peppa redan invigda, men även nå ut till lärare som ännu inte riktigt fattar grejen. Samt förstås finnas där som en röst för alla de elever och lärare som ännu inte vågar komma ut som hbtq-personer inför klasskamrater och kollegor.

Bring it, hörni! I kommentarsfältet eller via mail!
image
Ps. Bara en grammatisk grej då, eftersom jag trots allt tar över efter grammatikgudinnan Sara: eller i ”Det öppna klassrummet”… jag är kluven. Men nu bestämde jag mig för ”på”, som i ”på en digital plattform”, ”på en domän”. Kanske var det heeelt fel tänkt. *hjälp*

Ps 2. Efter en del diskussion och fundering känns det ju jättekonstigt med ”på”. Kanske ska välja ”i” ändå? Som i ”i bloggen”?

”Min lilla bajsjåtta!” (vår unge kan konsten att glädja en överstressad mamma)

25 Nov

Det är som ni vet ”lite” mycket nu och i helgen har jag – utöver att jag gått med i Feministiskt initiativ, druckit en tomtelatte, handlat barnprylar på second hand samt träffat diverse fina människor – stressgråtit både en och två skvättar (läs detta så fattar ni varför: att vara lärare är ett omöjligt uppdrag nu för tiden, härligt att andra sätter ord på precis det jag tänker). Då är det tur att jag har inte bara jordens mest tålmodiga fru utan även universums underbaraste unge som överröser mig med tröstande ord:

”Vad är det mamma? Mamma glad! Du är stor! Är en stor sej! Min lilla bajsjåtta, det bästa som sinns!”
image image image image Det är fascinerande hur barn härmar och tar efter. Dock har vi aldrig inför honom kallat vare sig barn eller vuxna för ”tjejen” eller ”killen”, så vad gäller ”mamma är en stor sej”-repliken skyller vi helt och hållet på förskolan alternativt Barnkanalen. Men strunt samma, för gulligt är det. Däremot skulle jag, trots att tårar förstås inte är något farligt, allra helst slippa gråta inför mitt barn.

Orden som ekar i mitt huvud idag: Snart är det jullov.

Flatfilmsfredag – vecka 21

23 Nov

Hörni! Jag somnade ifrån flatfilmsfredagen! Eller, författandet av flatfilmsfredagen rättare sagt. Förutom anledningarna ”tuff arbetsvecka”, ”gym efter jobbet” samt ”tvååring som trotsar vid läggdags (och all övrig tid)” så var det faktiskt på det viset att vi såg en av mina favoritfilmer för cirka tionde gången igår kväll (men nu hade jag nog inte sett den på säkert åtta-nio månader…) och sedan orkade jag liksom inte skriva klart det påbörjade inlägget om filmen i fråga. Dock är det inte ens någon flatfilm, men eftersom jag gillar den så mycket så förtjänar den trots allt uppmärksamhet såhär på flatfilmsfredagenlördagen:
image Fyra år till. Som sagt rör det sig inte om flator, men väl om bögar och eftersom jag förra veckan vacklade kring flatfilmsfredagens fortsatta existens och fick som förslag av er att varva in lite annat ibland så, tja, då blir det den här idag. För övrigt är jag jätteglad att ni är så många som tycker denna följetong ska fortgå! Och ni behöver inte oroa er för att jag hädanefter ska fylla fredagarna med cisbögar – flatorna ska fortfarande regera, so zu sagen.

Jag har ju skrivit förr om min tendens att haka upp mig på enskilda filmer (och artister, skådespelare, personer…) och ”Fyra år till” är just en sådan film som jag älskade direkt när jag såg den på bio och sedan längtade jag halvt ihjäl mig efter att den skulle släppas på dvd. Köpte den gjorde jag illa kvickt, såg på den två dagar i rad och sedan dyker den upp titt som tätt om jag är hemma sjuk – eller som igår, då jag och min fru återupptäckte den efter en massa månaders vila i dvd-hyllan.

Handlingen? Björn Kjellman spelar David Holst, partiledare för Folkpartiet som plötsligt vuxit sig gigantiska och är på väg att vinna hela valet, men precis i sista sekund så ryker Kristdemokraterna ur riksdagen (I wish) och därmed David Holsts möjlighet att bli statsminister. Hans politiska karriär är hyfsat över, och i samband med detta börjar han dejta Eric Ericsons karaktär Martin Kovac, potentiell partisekreterare för Socialdemokraterna, och David upptäcker därmed att han är bög – något som hans fru, spelad av Tova Magnusson, listat ut sedan åratal tillbaka.

Det är roligt, mysigt, lagom spännande, välspelat och förutom att jag verkligen gillar Björn Kjellman så tycker jag att Tova Magnusson gör ett så otroligt bra jobb både som skådespelare och som filmens regissör. Detta är en liten pärla, helt enkelt, jag kan inte hjälpa att jag tycker det. Och så tycker jag ju det är så himla fint med vuxna män som är kära i varandra.

Aningen synd i sammanhanget är väl bara att jag saknar liknande filmer med kvinnor i huvudrollen. Jag menar, nu finns den här och sedan tidigare har vi ”Patrik 1,5”, som ju också är en bra film. I ingen av dessa två filmer finns egentligen någon heterokonflikt i förgrunden, utan huvudpersonerna är homosexuella och det är deras kärlek och kärleksproblem som får stå i fokus. I ”Kyss mig”, till exempel, så vacklar den ena huvudkaraktären mellan relationen med Liv Mjönes karaktär och att vara sin man trogen. Går vi utanför Sverige så har vi ”The kids are allright” (som jag kanske ska skriva om en annan flatfilmsfredag) där det fullständigt dignar av heterosex, men det lesbiska paret har inte sex en enda gång. Till exempel. Jag vet inte exakt vad jag är ute efter här, men kanske helt enkelt en svensk film med lesbiska kärleksrelationer som bara är lesbiska. Punkt. Gärna i såväl vuxenfilm som i barnfilm, tack.

Vad tycker ni?

Bloggidentitetsångest och balansgången mellan att vidga och befästa normer

22 Nov

När jag började blogga vet jag inte riktigt varifrån jag fick all tid och ork. Jag skrev ju för tusan två till tre inlägg om dagen under vissa perioder. Skolan berördes mycket (vid två tillfällen i våras publicerades mina inlägg som debattartiklar på tidningen Skolvärldens webbplats, en gång angående tidiga betyg, andra gången angående att vi lärare vill vara lärare och inget annat), jag skrev en hel del om genusmedvetet föräldraskap och framför allt tror jag att normkritiken genomsyrade mina inlägg aningen mer än nu. Jag skrev kritiska inlägg om att köna barn och unga, jag skrev om hbtq och normkritik i skolan, belyste ofta och gärna cisnormen och lyfte explicit transperspektivet.

På senare tid känns det som att jag har tappat det där en aning. Kanske kan det kallas utveckling – men samtidigt känner jag mig inte riktigt nöjd och då är ”utveckling” liksom fel ord. När jag skriver om jämställdhet och feminism är det lätt att hamna i fällan att skriva om ”kvinnor” och ”män”, ”flickor” och ”pojkar” och även om jag ofta ifrågasätter dessa kategorier och positioner som fasta, vill utmana könsnormerna och så vidare så är jag rädd att det här sättet att skriva snarare leder till att även jag befäster framför allt tvåkönsnormen och cisnormen fast jag egentligen inte alls vill göra det. Jag – som är medveten om dessa normer, vet att alla inte identifierar sig som cis, handlar utifrån denna vetskap i mitt yrke och har i bakhuvudet att jag vill vidga, förändra och inkludera fler – kan naturligtvis med lätthet ”läsa in” vad jag och andra menar när det i en text står ”kvinnor” och ”män”. Men folk i allmänhet är omedvetna om trans, folk i allmänhet är inte ett dugg genusmedvetna eller normkritiska, folk i allmänhet skiljer inte ordet ”man” från orden ”manlig” eller ”mansroll” och därför blir det ändå problematiskt. Om det normbrytande inte nämns så finns det liksom inte, och skriver jag ”kvinna” så kommer de allra flesta inte tolka det som att jag inkluderar såväl ciskvinnor som transkvinnor, till exempel. Precis som de allra flesta automatiskt ser en heterofamilj med barn framför sig om man skriver ordet ”familj” och tolkar ordet ”föräldrar” som två cispersoner av olika kön. Det normbrytande måste benämnas för att finnas i folks medvetande, så är det bara.

…men samtidigt måste förstås normen belysas, sättas i fokus, diskuteras och problematiseras och då måste vi oundvikligen landa i att tala om kvinnor och om män, om kvinnligt och om manligt och om hur pojkar halkar efter i skolan medan flickor mår dåligt på grund av utseende- och kroppshets. Det svåra är balansen, att få in alla perspektiv samtidigt och på samma gång nå fram till de jag vill nå fram till. Å ena sidan skriver jag förstås till ”de redan (mer eller mindre) invigda” och känner väl att personer som befinner sig på en heeelt annan nivå, de som vägrar inse transpersoners existens, som helt förkastar att könsroller är socialt betingade och så vidare – dem måste jag skita i. Mer eller mindre. Med en liten blogg som denna kommer jag ändå inte lyckas övertyga dem.

Samtidigt vänder jag mig ju till personer som arbetar inom skola och barnomsorg där vi faktiskt ha en laglig plikt att arbeta främjande och förebyggande för att motverka diskriminering, trakasserier och kränkande behandling på grund av bland annat könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning och då måste även personer som inte alls känner sig hemma i dessa begrepp och perspektiv faktiskt lära sig att tänka nytt. Det går inte som pedagog att säga ”näe, det här med trans tycker jag låter konstigt, det tror jag inte på” eller ”äsch, det finns ju inga homosexuella i högstadiet, det tar vi senare!” och sedan riskera förstöra en grupp individers skoltid på grund av sin extrema okunnighet och tanklöshet (vilket tyvärr sker hela tiden).

Puh. Storhetsvansinne, kanske ni tänker nu, men lugn – jag har inga förväntningar eller planer på att förändra hela världen. Men när jag nu inte hinner blogga alls lika mycket som tidigare så känns det än viktigare att det som postas här är texter som jag kan stå för och som täcker allt det som jag tycker är viktigt. Helst skulle jag vilja följa upp inlägg också, som det om manliga förebilder och mitt senast om att ifrågasätta mansrollen, men jag hinner ju inte!

Ja, någonstans där befinner jag mig alltså just nu och resultatet blir oftast att jag inte bloggar alls när jag har femton minuter över. Mitt jobb kräver vansinnigt mycket (så mycket att jag typ kräks när jag ser ordet ”skola” i en tidningsrubrik, och i synnerhet om namnet ”Jan Björklund” figurerar i ingressen) och det är trots allt det som ger mig lön… dock har jag ju ett annat bloggprojekt på gång inom kort och så fort detta blir helt officiellt så ska jag be er om lite input också. Samt även komma fram till vad som ska hända med den här bloggen när jag bloggar på annat håll. Ibland tänker jag att ett alternativ vore att starta en anonym blogg vid sidan om där jag kan vara hur arg och kritisk som helst utan att hänga ut mig själv eller andra.

Hmm.

Ps. Flatfilmsfredag kommer även idag, jag lovar!

Nu slutar vi dalta med manligheten!

19 Nov

Idag är det internationella mansdagen. Det tycker jag vi firar med att granska och problematisera den normativa mansrollen en smula – istället för att, vilket gärna görs stora delar av av året, ifrågasätta och diskutera alla ”problem” som kvinnligheten skapar för samhället och för enskilda kvinnor.

Det är så vansinnigt lätt att ständigt landa i att diskutera avvikaren, undantaget, den med färre privilegier. Att tala om hur invandraren ska bete sig för att ”anpassas” till det ”svenska” samhället och därigenom på sikt bli accepterad och sedd som åtminstone nästan lika värdefull svensk som ”vi”. Att tala om hur homosexuella faktiskt inte behöver hålla på och sticka ut hela tiden, att det är bra att det finns ”goda” exempel i form av svenssonhomosar som jag, som gifter sig och skaffar barn och lever typ i heteronormen fast tvärtom liksom.
Att diskutera flickrollen och det kvinnliga som ett problem, sååå begränsande för stackars flickor och kvinnor.
Att prata om hur skadligt det är med smink och hur flickor borde lära sig ta mer plats.
Att problematisera flickors svårigheter att leka tre och att tjejer är så himla känsliga.
Att lära flickor att säga nej och tala om för dem att undvika opålitliga killar och ödsliga platser.

Det är så lätt att hamna där, så otroligt bekvämt. Och utanför hela diskussionen står normen oberörd: Svenskheten, heterosexualiteten, manligheten (och så vidare). Normen förblir neutral och förvandlas indirekt och ibland uttalat till det eftersträvansvärda, oproblematiska alternativet (ni minns väl Frida Boisens krönika om BH:ar och småflickor?). Tänk om alla invandrare betedde sig mer svenskt, va? Tänk om alla hbtq-personer bara smälte in lite mer i mängden och inte skrek om sin sexualitet hela tiden! (Könsidentitet? Könsuttr…va, vad menar du?!) Tänk om alla kvinnor var lite mer som män! Raka rör, tog mer plats, inte var så jävla mjäkiga, slutade bry sig så mycket om sitt utseende, slutade utmana med sin klädsel! Gud vilket trevligt samhälle vi skulle ha! Så enkelt för alla inblandade!

Fast nä. Så enkelt är det förstås inte, och särskilt trevligt skulle det inte direkt bli heller…

Jag är så in i bänken trött på diskussioner som fokuserar på och ifrågasätter undantaget och syftar till att undantaget ska förändras och bli mer lik normen. Jag är så vansinnigt less på att det normativt kvinnliga av många anses så himla problematiskt – ja, till och med perverst, enligt vissa. Exakt vari ligger det problematiska med att vara omhändertagande? Empatisk? Känslosam? Att bry sig om hemmet, sin familj, sina vänner? Att engagera sig i skolarbetet? Att vara tyst när läraren ber om det och låta andra komma till tals i klassrummet? Att läsa skönlitteratur? Att gråta när man är ledsen och trösta och krama den kompis som gråter? Nej, precis. Det finns inget direkt problematiskt med detta. Tvärtom. Dessa egenskaper och beteenden borde snarare uppmuntras hos alla, oavsett biologiskt kön.

Självklart tycker jag att vi måste arbeta med att stärka flickors och tjejers självkänsla, tron på att de duger, att deras utseende är helt okej, att kroppsstorleken inte är av så jäkla stor betydelse, att de inte behöver behaga någon annan med hur de ser ut eller beter sig. Men jag tycker också vi behöver arbeta med att stärka alla ungdomars självkänsla. Pojkar och killar – hur mår de egentligen? Att det generellt sett går allt sämre för dem i skolan vet vi ju redan, att deras läsförmåga sjunker i än raskare takt än flickornas och att det fortfarande är vanligare att pojkar stör och har svårt att koncentrera sig på lektioner. Samtidigt kryllar det av manliga förebilder på betydelsefulla positioner ute i samhället, och högstadieelever ”vet” redan att det är mycket ”bättre” att vara man än att vara kvinna i den här världen; att manliga idrottare är bättre, att män tjänar mer, att män oftare blir chefer, att mansfilmer är intressantare än kvinnofilmer, att det är rätt soft att vara kille. Alltså hur går detta ihop ens? Och vad blir resultatet av den här märkliga ekvationen?

Vill vi att våra pojkar växer upp till självgoda, känslokalla, icke-läskunniga män som inte har koll på vilken dag de har tvättid eller när mormor fyller år? Som inte kan prata om känslor utan istället tar till hårda ord, våld, droger eller drar sig undan? Som ser kvinnor som objekt och tar sig friheten att använda kvinnors kroppar enbart för sin egen njutning? Som överlåter allt ansvar för hem och barn till sina fruar och nöjt klappar sig själva på axeln när de tagit ut sina sextio ”pappadagar” i anslutning till helg och semestrar? Som inte gråter när de är ledsna, men innerst inne mår skitdåligt för att de absolut inte får bryta mot den där mansnormen som lär dem att män gråter inte, män slänger problemen över axeln och ser framåt!!

Den mannen vill inte jag att mitt barn växer upp till.

Vi måste i betydligt större utsträckning ifrågasätta och problematisera just normen, den privilegierade positionen.
Sluta svälja och rycka på axlarna åt all den plats män och manlighet tar på bekostnad av kvinnor och kvinnlighet.
Sluta se det normativt manliga som något eftersträvansvärt och så mycket bättre än det normativt kvinnliga.
För kvinnors skull, men också väldigt mycket för mäns skull. 

Och naturligtvis måste fler också göras medvetna om att det normativt manliga inte alltid hänger ihop med att vara född i en manskropp och att det normativt kvinnliga inte alltid hänger ihop med att vara född i en kvinnokropp. Det finns så många nyanser av att vara man, kvinna, människa – så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Nej. Jag är sjukt trött på normen. På manligheten. Och på att så många inte ens inser att den är ett problem. Boys will be boys och så vidare, ni vet.

Till sist, på tal om perversiteter. Dessa rader avslutar en krönika i gårdagens DN, apropå könsneutrala leksakskataloger:

En pojke som badar en bebisdocka är alltså perverst, medan en pojke med krigsleksak i handen är business as usual. Kanske är det dags att vi släpper fokus på den rosafärgade reklamen och börjar intressera oss lite mer för den slentrianmässiga våldsprogrammering som våra söner utsätts för i parti och minut. Den är faktiskt pervers om något.

Flatfilmsfredag – vecka tjugo (den sista?)

15 Nov

Fredag kväll. Och ni som har längtat exakt hela dagen, ja i flera dagar säkert, på att jag ska dyka upp ur jobbträsket igen. Skolan och läraryrket, ni vet… Det är för sjutton tjugoveckorsjubileum för flatfilmsfredagen och jag har aldrig känt mig så opepp som nu. Men. Jag ger icke upp detta, så nu slår jag på stort och bjuder er på en hel jäkla serie!
wpid-20131115_071742.jpgLip Service. Vilka av er har hört talas om den? Själv hade jag inte gjort det, utan den dök bara upp framför mig när jag hängde vid Queer Cinema-hyllan på Saturn i Berlin. Jag hade aldrig tidigare sett en så enorm queersektion och hade gärna shoppat minst fem filmer till om jag hade haft råd, men nu blev det helt enkelt den här serien samt en tysk film, ”Zwei Mütter”, som jag inte sett än och som verkade jäkligt deppig och ”Sverige för tio år sen”-ig, men ändå.

Den här serien hur som helst är den skotska motsvarigheten till ”L Word” och de två avsnitt jag hittills sett var helt okej; jag har inte tokfastnat men kommer absolut se resten. Lite humor (jag fnissade ett par gånger), intriger, vänskap, kärlek, sex och huvudkaraktären Frankie är exakt som Shane i ”L Word” fast blond. Vi får väl se hur det hela artar sig, men oavsett så är det ju alltid trevligt med en lesbisk serie, liksom. Ni som har sett den – vad tycker ni?

För övrigt funderar jag lite allmänt över flatfilmsfredagens framtid. Jag skrev för ett par veckor sedan att jag tänkte lägga ner efter tjugo veckor och på ett sätt känns det helt rätt, men samtidigt har jag ju många fler filmer att tipsa om. Det som är tråkigt just nu är att jag i övrigt hinner blogga så vansinnigt lite på grund av det oändligt krävande jobbet och det stör mig att flatfilmsfredagen då hamnar i ”senaste inläggen”-listan tillsammans med förra veckans flatfilmsfredag… och förrförra. Aningen torftigt. Tyck gärna till även om detta, kära läsare!

…och till sist vill jag bara återigen påtala detta med min låga bloggaktivitet. Jag hoppas att ni står ut med att min stackars blogg ligger där i bloglovin-flödet än mindre aktiv än vanligt, att ni har lite tålamod med en halvt utarbetad lärare tillika übertrött småbarnsförälder. Plötsligt blixtrar det till, liksom – och det vill ni väl inte missa?

Fortsatt trevlig fredag och helg!

Humörsvängningar

13 Nov

Jag vet inte riktigt vad som är vad just nu eller vad som påverkar mig mest: Är det pms-besvären? Hösten och mörkret? Alla urtidiga morgnar? Stressen på jobbet? Eller allting i ett stort härligt ångestfrämjande paket?

…men så plötsligt svänger pendeln och såväl mindre som större ljusglimtar i tillvaron kan som i ett trollslag förvandla det nattsvarta till en betydligt gladare nyans och då känner jag mig genast glad som få. Humörsvängningar alltså. Jag börjar undra om jag ens består av något annat än hormoner? Finns något ”jag” mitt allt detta? Ack, dessa djupa filosofiska funderingar!

Dagen igår hur som helst, som ju började i pur ångest, blev faktiskt riktigt lyckad till slut. För att inte vara långrandig såhär mitt under den småstressiga urkorta lunchrasten väljer jag att redogöra för de lyckobringande händelserna i punktform:

  • Jag fick en (hyfsat eventuell, men ändå) föreläsningsförfrågan från *en kommun*. Förhoppningsvis får jag anledning att återkomma om detta – håll tummarna!
  • Det blev bekräftat att jag ska få ta mig an ett spännande blogguppdrag. Information om detta kommer inom ett par veckor när jag haft möte dem uppdragsgivaren och allt är än mer officiellt.
  • Jag ska på feministbrunch med coola feminister i december!!! (vilket jag alltså insåg igår, därav denna punkt)
  • Jag hade – kanske min första – riktigt jäkla lyckade lektion sedan jag började det här jobbet. Och sist på dagen dessutom! Mellan klockan 15 och klockan 16! Ett litet gäng elever var visserligen sjuka – men ändå. Jag hade dittills aldrig sett hela min klass, eller någon klass här, prestera så mycket under en och samma lektion. De var aktiva, intresserade, använde sin fantasi, bad om hjälp och texterna bara sprutade ur dem. Jag kunde dessutom gå runt och hjälpa till, vrida och vända på idéer och ge förslag till förbättring utan att någon började störa eller snacka strunt. Det är då det är roligt att vara svensklärare och jag fick faktiskt ett uns av positiv flashbackkänsla till vårens grammatiklektioner på förra jobbet. Det ingav definitivt hopp om framtiden!

Som grädde på moset hade jag dessutom ännu en lyckad svensklektion med en annan klass nu i morse. Det tar sig. Inte för att jag vågar ropa hej än, men det är så otroligt skönt att se framstegen och att slitet lönar sig. Till slut jag kanske till och med kommer trivas på riktigt.

…och slutligen (för nu börjar jag nästan skämmas över min översvallande optimism, därav kursivering): I eftermiddag vankas stenhård träning med PT igen och därefter ska jag på bloggträff med Oxhen. Woho!

Nogpeppat för idag. Hur mår ni?