


Ovanstående konversation ägde rum i kommentarsfältet inne hos Oxhen, under det mycket flitigt delade inlägget ”Pojkar” där kloka Oxhen en gång för alla uppmanar oss vuxna att ta ansvar för våra barn – och främst våra pojkar! – genom att inte avfärda deras normativt pojkiga beteende med att ”de är pojkar” utan att istället aktivt börja arbeta för jämställdhet och mot destruktiva könsnormer. Nej, hon skriver inte ordagrant så, men jag vet att det är det hon menar och jag tänker osökt på det inlägg som jag skrev häromveckan om att det är mansnormen som behöver problematiseras, inte kvinnonormen. För om vi inte ser upp så är det, på sikt, pojkarna, killarna och männen som kommer bli de stora förlorarna i det här samhället (eller tja, kanske mest vi andra egentligen – vi som tvingas städa upp efter allt de ställt till med). Vi kan inte ha så låga förväntningar på pojkar som vi har, vi kan inte ställa så låga krav – varken i skolan eller hemma – och vi kan inte sucka över och sedan prata bort vissa pojkars direkt olämpliga och kränkande beteende med att ”de är pojkar” – och samtidigt låta dem fortsätta i all oändlighet; fortsätta ta plats från de andra barnen, fortsätta misslyckas i skolan, fortsätta skämta och garva över våldtäkt och horfittor, fortsätta se och behandla tjejer och kvinnor som objekt utan att inse konsekvenserna av sitt handlande.
Det går inte.
Och vad som absolut inte går i allt detta, det är att vi vuxna fortsätter ha inställningen att pojkar behöver främst ”manliga” förebilder och att kvinnor – exempelvis deras mödrar – aldrig kan få samma nära relation till sin son som en man kan. Det fungerar liksom inte. Pojkar måste lära sig att det går att identifiera sig med kvinnor också och de måste definitivt få ta del av de normativt kvinnliga idealen; empati, omhändertagande, förmågan och viljan att backa för att någon annan ska få plats, vetskapen om att det är okej att gråta, lyhördhet, förmågan till ansvar för nära relationer och hemmiljön. Jag säger inte att alla människor födda med snopp saknar dessa egenskaper (eller att alla födda med snippa automatiskt besitter dem), men jag vet att detta inte är något som vanligtvis uppmuntras hos den grupp barn vi kategoriserar som ”pojkar” – för pojkar ska liksom vara lite stökiga, ha svårt att sitta still, avsky att läsa, pyssla och andra stillsamma lekar. Vuxenvärlden ser det så och barnen lär sig snabbt att det är så det ska vara.
Och i skolan talas det om att alla stökiga pojkar behöver manliga förebilder att identifiera sig med, för de lyssnar liksom bättre då. Även föräldrar till pojkar ber uttryckligen om att deras söner ska få en manlig klasslärare eller mentor, menar att de behöver manliga förebilder som de kan lyssna på och lära sig något av. Kvinnliga lärare, ni vet, vi är ju mest som tjatiga mammor. Och vilken pojke behöver ännu en tjatig mamma som ändå inte har något att säga och som han ändå inte kan identifiera sig med?
Vårt barn har två mammor, två så kallade ”kvinnliga” förebilder om man så vill. Tänk om vi skulle ha inställningen som så många andra har, att söner aldrig kan få en riktigt nära relation till sin mamma – hur sjutton skulle det se ut? Om vi från början, så fort vi fick syn på vårt barns snopp vid förlossningen, ryckte på axlarna och tänkte ”jaha, typiskt, det här barnet kommer vi ju aldrig kunna klicka med fullt ut! Vad synd för honom och för oss!” Det vore ju i så fall rent förkastligt av oss att alls föda ett barn till den här världen när vi på förhand visste att det skulle kunna bli en son; ett barn utan en förälder att fullt ut relatera till.
Nej, vi utgår självklart ifrån att vi kommer kunna bygga upp en god och nära relation till vårt barn. Kanske kommer han ”föredra” eller klicka bättre med en av sina mammor, kanske kommer den ena av oss bli den som han hittar på flest aktiviteter med (med min fru om han visar sig gilla sport, med mig om han vill börja spela teater, sjunga eller syssla med något annat kulturellt) och kanske kommer den andra av oss bli den som han gråter ut hos – men oavsett vad så utgår vår barnuppfostran och vårt förhållningssätt till honom ifrån att vi är hans föräldrar och han är vårt barn, oberoende av vilka könsorgan alla inblandade bär runt på. Hans könsidentitet känner vi för övrigt inte ens till än.
Malin motsätter sig i konversationen ovan skuldbeläggningen av enskilda kvinnor som går runt med inställningen att deras söner är av en annan art än de själva, men för mig handlar den här diskussionen inte om att skuldbelägga någon alls. Det handlar om att medvetandegöra och att uppmuntra människor av alla kön till att återta makten i deras relationsskapande med barn och ungdomar. Det handlar också att göra människor medvetna om att vi faktiskt inte har en aning om vilka våra barn är bara för att vi har sett deras könsorgan. Vi vet inte om vårt snoppbärande barn kommer bli en sån där som har svårt med läsningen, som springer runt i klassrummet istället för att sitta still, som älskar krigslekar men hatar dockor och som helst bara leker med andra killar men gärna frågar chans på tjejer när han går i första klass – vi vet inte ens om han kommer känna sig bekväm med att kallas pojke, så varför ska vi från början utgå ifrån att så är fallet?
Och varför sjutton ska vi inskränka vårt barns möjligheter att lyckas väl i skolan genom att inte aktivt uppmuntra läsning, varför ska vi undvika att förmedla hur viktigt det är med empati, omsorg och kommunikation genom att typ slänga bort dockorna och varför i hela friden ska vi lära honom att andra snoppbärare är sådana som han kan (och får) identifiera sig med, medan snippbärare är sådana som han inte kan (och absolut inte får) identifiera sig med, men hemskt gärna bör springa efter och tafsa på när tillfälle ges?
Jag förmodar att dessa tankar kan vara svårare att greppa för personer som lever i en heterosexuell kärnfamilj. I en familj med föräldrar av olika (cis)kön, kanske även med barn av olika kön blir det säkerligen lätt så att man ramlar i fällan att pappan hittar på ”killgrejer” med sonen och mamman hittar på ”tjejgrejer” med dottern, och mer eller mindre omedvetet är det dottern man ropar på när bordet ska dukas och sonen får följa med när pappa ska åka för att besiktiga bilen eller när veden ska bäras in. Säkerligen är det även så att man i skolåldern gärna konstaterar att ”jo, dottern hon gör ju sina läxor utan att man behöver säga till, men annat är det med sonen – han spelar hellre datorspel eller är ute med kompisarna, haha” och så är det liksom inget mer med det. Man låter det hända bara, och är man orolig för något av sina barn så är det för att dottern ska råka illa ut när hon går hem från kompisen sent på kvällen, man kanske ojar sig över att hon är så lättklädd på de där facebookbilderna hon lagt ut och man undrar varför tonårstjejer är så fixerade vid sitt utseende. Sonen, han bara är liksom och hur han mår vet man inte riktigt – han drar sig mest undan, men sådär är väl tonårssöner?
Puh.
Vad jag vill säga här är väl helt enkelt att vi inte får ge upp och tänka att ”saker är som de är”. Vi som eftersträvar och önskar oss en jämställd och jämlik värld, vi måste aktivt fundera över hur vi ser på och förhåller sig till våra barn och unga och kanske även förändra ett och annat hos oss själva, i vårt bemötande och vår relation med barnen. Vi lever i ett könsdikotomt och patriarkalt samhälle och å ena sidan är det detta vi måste förhålla oss till (självklart är det därför som pojkar oftare ser upp till, identifierar sig med och lyssnar just på män medan flickor oftare identifierar sig med kvinnor, men också ser upp till män), men å andra sidan – om vi vill förändra något, i grunden, då måste vi börja med barnen och då måste vi tänka utanför denna könsdikotomi och agera utifrån det.
Etiketter:adrian, barn, barnuppfostran, cisnormen, föräldraskap, feminism, genus, heteronormen, jämlikhet, jämställdhet, kön, könsnormer, kvinnligt, mamma, manligt, Oxhen, pojkar, skola, tvåkönsnormen
Kommenterat