Var är jag? Vad gör jag?

Den senaste veckan har det plingat och pingats från flertalet olika personer i diverse sociala medier: Var är du? Har du lagt ner bloggen? Väldigt fint att få sådana mail och kommentarer, såklart. Att få veta att ni är flera som saknar min blogg. Det värmer, ska jag tala om.

Och jo, jag saknar också bloggen. Jag satt och scrollade runt själv häromdagen i jakt på ett gammalt lektionsupplägg som jag bloggade om förra våren, och då blev jag sådär ”men va? Skrev jag såna här braiga grejer förut? Och så mycket sen!? Hur gick det till??” (Självgodheten består, som ni märker.) Tänkte då, liksom ett par gånger tidigare under hösten, att nu kanske jag ska plita ner ett par rader.

Men det har inte hunnits med riktigt.

Den här hösten har gått otroligt fort. Fortare än någon höst tidigare, tror jag. Helg, måndag, helg igen, måndag igen osv osv i ett märkligt hastigt tempo. Och jo, de där veckorna har givetvis fyllts med en hel del. Massor, faktiskt.

Jobbet – heltid, med tidiga morgnar och rätt sena eftermiddagar.
Barnen – som bekant två, sedan drygt fyra månader tillbaka (och för att besvara en fråga ur det jättefina läsarmail som kom igår: Den lilla rödhåriga mår fint!)
Andra uppdrag – i form av panelsamtal, en och annan föreläsning, deltagande i referensgrupp och kommunens likabehandlingsnätverk.
Bloggen… eh, nja. Fyllt schema, fylld hjärna. Det allra mesta positivt, för det funkar bra på jobbet och det funkar bra med barnen – ingen tvåbarnschock eller större svartsjuka från treåringens sida. Jag känner mig litegrann som den stereotypa farsan emellanåt, ni vet, heltidsjobb och sen gästspela käckt på kvällar och helger. Men å andra sidan, så är det ju i de flesta familjer; en jobbar, en är hemma.

Men jag har nog inte gett upp bloggen för gott. Vägrar säga att det är så.

Om jag nu skulle få energi och lite bloggmässig jäklar anamma de närmaste veckorna, vad skulle ni helst vilja läsa om? Kom hemskt gärna med frågor eller ämnen som ni tycker borde få ta plats här på bloggen framöver! Då kanske jag tänder till igen!

Stockholm Pride och lite annat

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
En av de bättre stunderna.

Så vad gör jag?

Jag försöker jobba upp konditionen och löpartekniken igen, efter flera års uppehåll på den fronten. Joggar och springer hyfsat lagom mycket, för att rensa huvudet, för att bli starkare – utan att överdriva eller slita ut mig.
Jag läser böcker, och är just nu inne på den femte romanen sedan semestern började: ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt (rekommenderas varmt!). Det hjälper hjärnan koppla om och koppla av, och så blir det lite till en sport också: Hur många böcker hinner jag läsa innan bebisen kommer?
Jag hittar på aktiviteter med Adrian, promenerar till parklekar och utomhusteater, träffar vänner med barn, leker, tittar på ”Dora utforskaren” och ”långa pinsessan”.
Jag promenerar, långt!, med vänner och ensam. Upptäcker nya kvarter i närområdet.
Jag tänker – och försöker att inte tänka för mycket.
Jag skriver, eller försöker åtminstone skriva, nya texter till ”Det öppna klassrummet”, trots att huvudet inte riktigt fungerar.
Jag njuter så mycket jag bara kan av tystnaden när Adrian somnat eller när han och min fru är ute och hittar på något.
Jag hisnar ibland vid tanken på förlossningen och på framtiden; jag blir livrädd, får ångest, vill gråta och tror att allt kommer gå åt helvete.
Jag undrar vad som ska hända med mig och med oss när bebisen väl har kommit.
Jag undrar hur allt kommer bli. Livet.

Idag är det dagen efter beräknat förlossningsdatum. Min pms är ett extremt påtagligt faktum och de närmsta par veckorna enormt ovissa. Det enda som går att göra är att… leva i det. Och lita på att allt går bra.

I slutändan brukar det ju göra det för de flesta.

Jag som inte ens vant mig vid att vara förälder

Det har verkligen slagit mig nu, hårt och rejält: Att vi ska bli föräldrar igen. Att jag snart är tvåbarnsförälder.

Jag som inte ens har fattat att jag är enbarnsförälder, som dagligen fortfarande förvånas och förundras över den fantastiska lilla krabat som studsar runt hemma i vår lägenhet.

Jag inser att det gör mig rätt… döskraj alltihop, och jag måste påminna mig själv om att det kändes precis såhär förra gången också. Eller inte exakt, men jag minns hur jag två-tre veckor före beräknat förlossningsdatum började tvivla på att det här med föräldraskap var något för mig. Jag ångrade mig, undrade vad fan vi gett oss in på.

Och den första tiden som förälder var ju faktiskt ett rent helvete. Jag saknar inte Adrians första tre månader ett endaste dugg, de känns bara som en lååång period av ångest, orkeslöshet, oro, frustration och otillräcklighet.

Vi ska liksom in i den där skiten igen. Hur tänkte vi? Hur fan kommer det gå?

Men så sansar jag mig en aning. Påminns om att just det, förra gången hade vi aldrig gjort det där förut. Jag bar med mig mängder av förväntningar om hur det borde kännas att bli förälder. Jag hade mammas berättelser om hur de skötte mig som bebis i bakhuvudet, fick för mig att rutiner så tidigt som möjligt var superviktigt, räknade amningstillfällen, trodde att varje jobbig gråt- och skrikfas skulle vara i evigheters evigheter.

Nu vet jag bättre. Vi båda vet bättre. Vi räknar inte med att dansa omkring på ett stort fluffigt rosa kärleksmoln de första tolv veckorna – tvärtom. Visst ”räknar” vi (eller hoppas åtminstone) att förlossningen kommer gå bra, att såret kommer läka och ungen kommer vara frisk och stark, något annat går ju inte ens att förbereda sig på i förväg – det blir som det blir i så fall, och förhoppningsvis klarar kroppen och psyket det. Men om allt går som det helst bör, då har vi i alla fall några strategier för att få allt att funka.

Sovandet – jag och Adrian i ett rum, min fru och bebisen i ett.
Dagarna – vi turas om att tillbringa tid med barnen, oftast blir det kanske jag och Adrian som flyr hem till någon/på utflykt (bjud hem oss!) men vi hoppas också att det kommer funka att jag drar ut på barnvagnspromenader mellan matningarna, så att Adrian och andra mamman får mysa lite, se på film och äta godis.
Umgänge – jag vet att framför allt mitt behov av sociala kontakter med andra vuxna, av träning, av space, av sömn är enormt, och detta måste lösas på olika sätt. Annars blir jag knäpp och allt går åt skogen.

Så. Strategier finns. Men ovissheten om hur det blir är total, och det skrämmer mig som fan. Tänk om vi inte fixar det? Tänk om jag inte fixar det?

Hur som helst. Idag spenderar jag tid med mig själv. Jag har sprungit fem kilometer, jag har köpt en tröja, jag sitter i skrivande stund på café och har påbörjat en ny tysk lesbisk roman. Jag försöker andas. Peppa mig själv. Rensa hjärnan från jobb (det känns fortfarande vemodigt?) och blicka framåt. In i ovissheten. Förbereda mig på att kasta mig ut, hålla tummarna, blunda och hoppas på det bästa.

Vad tänker ni, är jag knäpp?

Ett rätt okej liv, helt plötsligt

Om knappt två veckor ska vår bebis plockas ut, om hen inte vill ut tidigare. Där råder minst sagt blandade känslor, både hos mig och den gravida. Hon är tung och trött och rastlös, vi båda längtar efter ungen samtidigt som jag känner att det vore rätt skönt att sluta jobba först (sista arbetsdagen idag), hinna storstäda här hemma en sista gång före förlossningen och spendera egen tid med blivande storebror. Samt även: Hinna andas.

Men sånt går ju inte riktigt att bestämma. Ungen vill ut när ungen vill ut.

Det har varit hektiska dagar och veckor, mycket jobb och liv i ett enda virrvarr och på samma gång som det gör mig trött så känns det ganska bra. Som jag sa till min psykolog sist jag var där, då vi mest satt i varsin fåtölj och småpratade: Jag hinner ju inte ens ha ångest!!

Bra det i och för sig. Hoppas bara inte – breviditeten till trots – att jag drabbas av förlossningsdepression plötsligt, det skulle ju vara extremt typiskt mig. Dessutom känns det som att vi haft väl mycket flyt den senaste tiden, eller? Vågskålen…

Jobbet, ja, det trivs jag verkligen med. Så pass bra att jag egentligen utan att blinka (nästan) skulle kunna tänka mig att jobba fyra veckor till. Fattar ni? En vinter fylld av utmattning och depression, en omvälvande och rejält energikrävande början på nytt jobb, först halvtid och därefter heltid – och nu känner jag igen mig själv igen. Härliga elever, skitbra kollegor, stabil och lyhörd ledning. Jag ser redan fram emot augusti.

…men i augusti kommer allt vara nytt och helt annorlunda. Ju närmre det kommer, desto mer overkligt känns det – konstigt nog. En bebis. Ett litet liv. En gigantisk drös sömnlösa nätter och en aldrig sinande molande oro för allt som skulle kunna hända…

Kanske är det bäst att bara ta allt som det kommer. Klyschigt, men vettigt. Bebisen ska ut, storebror ska vänja sig, såret på min frus mage ska läka. Jag tänker mig en sommar fylld av småutflykter här i närheten, promenader och parkhäng. Och så Stockholm Pride, där jag ska medverka i tre programpunkter. Förhoppningsvis en tripp söderut precis innan det är dags att börja jobba igen.

Ack, ovissheten…

Vad ska ni göra i sommar?Adrian i Malmö förra sommaren. Snigelspaning i Kalmar.Upptäcktsfärd i närområdet, även detta förra sommaren.…och så jag.

Skolavslutning, bloggtorka och obesvarade kommentarer

Ibland bara försvinner den, blogglusten. Eller snarare platsen för bloggande, inne i huvudet. Den krymper liksom ihop i takt med att allt annat – livet – breder ut sig.

Idag har det varit skolavslutning. Märkligt på något vis, för mig som ju inte har jobbat just där särskilt länge. Jag kunde inte låta bli att tänka på förra årets sorgliga farväl, och blir nästan tårögd bara jag skriver om det nu. Fan, jag saknar fortfarande den skola, de elever och de kollegor jag lämnade för ett år sedan. Hur tänkte jag egentligen? Men samtidigt trivs jag ju på det nya jobbet, det gör jag. Och de åttor jag gråtande lämnade förra sommaren gick ut nian nu, så dem är det givetvis lönlöst att sakna.

Det är ett speciellt arbete, att vara lärare. Att knyta an till så många olika individer, släppa in dem i sitt liv och få en sådan stor inblick i deras – och sedan sprids de för vinden för att genast bytas ut mot nya.

Att inte ha nior i år var rätt skönt måste jag säga. Slippa tårarna. Dessutom är det första gången någonsin i min fyraåriga lärarkarriär som jag nu sa hejdå till elever jag sedan träffar igen i höst – inget byte av jobb, inga större schemaförändringar. Skönt!

I övrigt så har vi idag fått vår kallelse till inskrivningen inför kejsarsnittet, Adrian tycks helt magiskt ha blivit blöjfri dagtid (kanske skriver mer om det någon gång?) och till helgen kommer mina två småsystrar på besök. Det känns überlyxigt att vi tre, 28, 23 och 16 bast, ska hänga i ett par dagar. När hände det senast? När vi var små, tror jag…

…och till sist vill jag även säga hur dåligt samvete jag har som inte svarar på alla era kommentarer! Jag läser allihop och är otroligt glad över att ha så många kloka, uppmuntrande läsare som delar med sig av tankar och upplevelser. Ni anar inte! Dock tar det en jäkla tid att svara på alla och med min ständiga tidspress måste jag ofta välja mellan att skriva det där inlägget eller att svara på kommentarer och då blir det liksom det förstnämnda. Men fortsätt kommentera! Jag svarar så ofta och så mycket jag hinner!

Lösenordsskyddad: En tillbakablick och läget just nu (samt en liten påminnelse)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Att städa är att pånyttfödas

Nä, hörni. Stå på barrikaderna för jämnan går ju inte. Ibland måste man göra sådant som i förstone kan tyckas förbaskat skittråkigt, men som efteråt känns så vansinnigt befriande att det inte är klokt. Feng shui!!! vill jag utropa, ståendes på balkongen med armarna utsträckta. Jag talar givetvis om den rejäla rensning och städning jag och min fru har sysselsatt oss med ett par helger i rad. Förra söndagen var Adrian hos stockholmsmormor hela dagen, och i natt har han för första gången sovit där för att vi 1. skulle få sova ut kanske den sista gången på sisådär två-tre år och 2. skulle kunna fortsätta den förra veckan påbörjade rensningen nu under söndagsförmiddagen.

Vardagsrummet, köket, sovrummet, badrummet – jäklar, vad mycket prylar vi har kastat/skänkt/sorterat/bytt plats på. I vissa skåp hade vi inte städat en enda gång sedan vi flyttade in här för snart fyra år sedan. Det hinner samlas en del skräp… och damm. Väldigt mycket damm.

Något är vi nu båda väldigt överens om: Det är slutshoppat. SLUTSHOPPAT. I min glada ungdom (vilken officiellt var över, säg, i höstas) var jag en sådan som inte sällan köpte 5 dvd:er för 100 spänn när jag hade vägarna förbi en videobutik. No more, säger jag bara. Likaså ska jag ICKE köpa några fler böcker förrän jag faktiskt har läst alla de hundratals böcker jag äger, och cd-skivor… njae, endast den årliga Eurovision-skivan tillåts in över hemmets tröskel.Prydnadssaker som inte ens är särskilt snygga, mängder av skålar, omaka äggkoppar (exakt hur många äggkoppar behöver ett hushåll på snart fyra pers?), ljushållare, salladsbestick, grilltänger, slevar och stekspadar – herrejisses, vad mycket sånt vi har ägt. Nu har överflödet fått nya hem, tack och lov. Schampo-, hudkräms- och tandkrämsprover – vad är grejen med sånt? Och alla tamponger som ligger och skräpar precis överallt, känns ju särskilt onödigt när den enda tamponganvändaren i familjen är gravid.

Puh.

Hur som helst. Nu när vi har tömt, torkat, sorterat känns allt så oändligt mycket lättare. Hela sinnesstämningen påverkas. Hemmet känns luftigare, fräschare, renare och sinnet likaså. Även om många hyllor fortfarande dignar av grejer (”ljust och fräscht” är trots allt inte riktigt ”vi”…).

En annan kul grej med rensningar är för övrigt alla bortglömda fynd man gör. Exempelvis hittade jag mina favorit-vhs:er med gamla inspelade lesbiska filmer, Eurovision Song Contest från 1998 och ”Minna – en film om panikångest” med ingen mindre än Sanna, 15 år, i huvudrollen. Synd att vår vhs-spelare har lagt av.I morse hittade jag dessutom alla smycken som jag själv tillverkade under den pyssliga perioden av mitt liv. Min hål i örsnibbarna har växt igen för tredje gången, så själv kommer jag inte kunna använda dem tyvärr. Hojta till om ni är sugna, vetja! Jag hade ju kunnat bli rik på detta, för tusan.Slutligen plockade vi fram alla bebisgrejer. Nostalgi, minst sagt. Och till alla som har tänkt köpa en present till vår kommande bebis säger vi vänligt men bestämt: Nej, tack! Vi behöver verkligen ingenting. Inga kläder, inga gosedjur, inga små gulliga strumpor. VI HAR ALLT. Det är också något vi ska meddela hela släkten personligen.Slutkonsumerat, helt enkelt. Det känns bra.

Hur gör folk?

Såhär är det. Jag började jobba heltid igen för en dryg vecka sedan. Från heltidssjukskriven till halvtidssjukskriven till heltidsarbetande på relativt kort tid. Min läkare ville egentligen förlänga sjukskrivningen, men jag propsade på det motsatta. Varför? Dels av ekonomiska skäl, dels av praktiska, dels på grund av att arbetsstressen i mångt och mycket är densamma oavsett om jag jobbar heltid eller deltid såhär under terminens sista veckor. Det är lovdagar hit och schemabrytande aktiviteter dit, vilka å ena sidan betyder välbehövlig vila med jämna mellanrum och å andra sidan innebär stress, eftersom vi sällan hinner med allt vi behöver inför bedömning och betygsättning. Sammantaget är det dock skönare att ha ett övergripande ansvar än ett halvdant, för nu slipper energin gå åt till att hitta rätt balans.

Nu har jag drygt 100 elever som jag ska betygsätta i juni. 40 av dem lärde jag känna för en dryg månad sedan, resterande har jag bara känt en vecka. Det är en aning… uttröttande, kan man säga. Men det känns samtidigt lugnande att lära känna dem redan nu, för då blir startsträckan i höst betydligt kortare.

Och så mitt i allt detta har jag en 2,5-åring som helst är uppe till 22 om kvällarna samt en höggravid fru som nyligen fick sluta arbeta på grund av att hennes jobb absolut inte fungerar ihop med graviditet: Hon står, går, lyfter och böjer sig exakt hela dagarna, och ryggen och bäckenet tog stryk relativt fort.

Här är vi alltså nu. Nio veckor kvar till beräknad förlossning och allting känns fortfarande overkligt. Vi pratar om namn, vi pratar om vem som ska sova var när bebisen väl är här, vi pratar om olika scenarier vid förlossningen (det är lätt att tro att ”det kommer gå fortare andra gången”, men så inser vi att det ju är första gången på samma gång som det är andra…), vem som ska ta hand om Adrian sådär mitt i sommaren. Men i övrigt känns mycket ännu oklart, såväl för mig som för henne. Och jag känner mig helt klart inte som världens bästa brevida fru. Jag vet att det inte går att jämföra – när jag var gravid såg livet helt annorlunda ut, vi hade liksom inget barn här hemma då, men ändå så jämför vi ju. Båda två.

Bara det skulle jag kunna skriva en egen text om. Eller en hel bok: Att vara två kvinnor som föder varsitt barn. Att vara den andra mamman första gången respektive andra gången. Att vara den födande mamman första gången respektive andra gången. 

När jag mitt i allt detta tappar fotfästet och det känns som att allt kommer gå åt skogen, när ångesten och stressen över nuet och senet tar över, då funderar jag över hur fan alla andra gör. Hur gör ni? Hur får ni allt att fungera? Med sömnbrist och jobb och att räcka till som förälder och partner? Går det ens? Eller är den där tröttheten, ständigt återkommande oron och det dåliga samvetet bara heeeelt normaaaalt och kommer eventuellt gå över med tiden? Förmodligen, gissar jag. Och det är säkerligen jäkligt få människor som går runt och känner tillfredsställelse och livsglädje mest hela tiden. Eller?

Min psykolog sa till mig i tisdags att jag borde bli stå upp-komiker. Hon kan inte låta bli att skratta åt min uppmålade misär, för uppenbarligen är jag rätt underhållande. Fint att åtminstone ha lite självdistans mitt i allt.

Mobillös och på väg mot huvudstaden

Det var så sant, jag har ju inte skrivit något om att jag blev bestulen på min kära mobiltelefon förra lördagen. Ur väskan jag bar på armen var det en jävel i överbefolkad butik som snappade åt sig den och när jag upptäckte det femton minuter senare var telefonen givetvis redan avstängd och long gone. Vilka idioter det finns, alltså. De första två dygnen hade jag viss ångest över att alla bilder på mitt barn nu fanns till någon annans förfogande, liksom mina viktiga anteckningar om allt möjligt. Sedan övergick ångesten i typ inre lugn – fan vad skönt att inte vara tillgänglig jämt! Att inte ens kunna twittra eller blogga stup i kvarten, att inte kunna slarva bort timmar på meningslöst facebookande och slösurfande.

Nu har det nya simkortet legat och tråkat i sitt kuvert i flera dagar, jag är något irriterad eftersom operatören tycks ha slarvat bort mina uppgifter och därmed aldrig skickar mitt spärrintyg (= kan inte få ut någon ny mobil på försäkringen, men abonnemanget tickar givetvis på) och för tillfället tjuvbloggar jag lite på min frus mobil medan hon, den nästan höggravida, kör oss upp mot Stockholm.

Långhelgen har tillbringats hos min familj i Kalmar, och på tisdag är tanken att jag ska börja heltidsjobba (om läkaren tillåter mig). Det känns rätt skruvat.

Nåväl. Nu vet ni att jag lever. Förhoppningsvis gör vår lägenhet också det, tur vi har grannar som hållit ett skarpt öga på den.