Stockholm Pride och lite annat

Hur har ni det i hettan? Överlever ni? Här rör sig kroppen och hjärncellerna långsamt och dagarna består av… överlevnad, just. Eller nä, det där lät väl deppigt. Humöret far ner i botten titt som tätt, det hymlar jag inte med, men visst lyckas jag njuta av barnen och de fina sommarstunderna också. Som i morse, då jag sprang en runda – bästa löptiden på länge – före klockan åtta och mötte upp familjen och en annan barnfamilj nere vid stranden för frukost och ett morgondopp. Det hela föregicks av viss tandagnisslan här hemma innan vi tog oss iväg, men värt det var det! Kvällarna är för den delen inte heller så pjåkiga, lagom varma och fina och igår kväll lyckades vi bjuda hem nyss nämnda familj på värsta grillbalunsen. Bara en sån sak!

…och idag drog Stockholm Pride igång. Jag har inte märkt av det alls eftersom jag haft fullt upp hela dagen, men i morgon blir det åka av: Ett panelsamtal med Stockholm stads skolborgarråd, Lotta Edholm. På onsdag är det sedan dags för ett annat panelsamtal, arrangerat av Lärarnas Riksförbund, tillsammans med bl.a. Skolverkets generaldirektör Anna Ekström och på fredag deltar jag i ytterligare ett samtal arrangerat av Rfsl Ungdom. Alltsammans har jag bloggat om här. Ja, för som ni märker blir det inte mycket skrivet för tillfället, men på Det öppna klassrummet har jag hunnit med att posta hela tre texter de senaste veckorna, så marsch pannkaka in där och läs om ni missat!

Morgondagen ser jag fram emot som bara den, både panelsamtalet (vilket även gör mig rätt nervös) och några trevliga sociala sammankomster som väntar i samband med det. Jag behöver verkligen få träffa folk och använda hela hjärnan – ofta! – annars blir jag knäpp. Och lite åt det knäppa hållet har jag minsann dragit den här sommaren… inte undra på kanske.

Träffar jag någon av er under Stockholm Pride?
En av de bättre stunderna.

Lösenordsskyddad: När bebisen kom och allt runtomkring

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Hen är här nu

I onsdags, efter nästan fyra dygns kämpande, föddes vår bebis äntligen. Trots utdraget förlopp anlände hen med buller och bång – stor och stark och pigg! – och det var förstås alldeles fantastiskt lättande och bara… ja, fantastiskt, helt enkelt.

Idag kommer min utmattade fru och bebisen hem från BB och på schemat innan dess står tvätt, städ och fix. Blogga är egentligen det sista jag tänker på, men jag lovar att tids nog kommer en mer rejäl uppdatering. Jag har inte fattat själv än att det verkligen har hänt, gissar att jag måste få ha bebisen hos mig lite mer innan det blir verklighet… Livet så som det lär se ut framöver: Med fartränder. (Ja, jag tjuvammade lite igår, dels för att avlasta min fru, dels för att det är mysigt!)

Inte nu… men nu?

I natt hade min fru värkar i fem timmar. Vi trodde faktiskt att det äntligen var på gång, på riktigt. Klockan 23 började det, runt två väckte hon mig och framåt halv fyra, när det fortfarande var sju-åtta minuter mellan värkarna, gick jag och la mig igen – så att någon av oss skulle vara lite fräsch i huvudet när bebisen till sist kom ut…

…men vid fyrasnåret klingade allting av igen, bara sådär. Adrian tog för ovanlighetens skull sovmorgon till halv åtta (händer i princip aldrig) och den gravida fick sova vidare en stund till efter det. En aning snuvade känner vi oss, både hon och jag.

Det är speciellt att vänta barn på sommaren, när man är lediga och när över halva bekantskapskretsen dragit till landet (eller vart de nu har dragit). Väntan blir än mer oändlig. Inte olidlig, inte än, men evighetslång. Så känns det. Visst njuter jag av sommaren också – genom att läsa mycket, genom att springa, genom att promenera med Adrian och med vänner, genom att sitta på balkongen till sena kvällen. Men inuti kryper det, det går inte att komma ifrån.

Först: Kom nu då bebis! Kom igen! Jag vill träffa dig!
Sedan: Nej! Vänta! Kom inte än, jag har så mycket jag vill hinna göra! (Vill jag ens ha fler barn?!)
Därefter: Jo, men kom då! Det är lika bra, så tvingas jag ta tjuren vid hornen och bara kasta mig in i tvåbarnslivet!

Nu sitter jag på en parkbänk nära en av områdets parklekar. Adrian sover, själv glömde jag märkligt nog ta med mig något att läsa (igår läste jag ut Lena Einhorns bok om Greta Garbo och påbörjade genast David Levithans ”Ibland bara måste man”, en underbar liten pärla som redan är utläst den med…). Kanske behöver hjärnan en paus. Det är mycket som rör sig där inne, och de mest katastrofala orostankarna pressar jag undan. Allt kommer gå bra. Det måste gå bra.

Frågan är bara när det börjar?

Normbrytande sommarläsning

Som rubriken antyder har det inte anlänt någon bebis än – ett faktum som leder till att den här sommaren kommer gå till historien som en av mina mest litterära. Igår kväll påbörjade jag min sjunde roman sedan semestern startade (efter att ha plöjt roman nummer sex tidigare samma dag). ”Vad gör Adrian när du läser?” frågade grannen. Tja, han… ser på tv eller iPad. Eller leker i sitt rum – kanske, ibland. Eller så är han med min fru såklart, för vi turas om mycket just nu, hittar på varsin aktivitet – mer eller mindre avancerad – per dag. Fast just igår kväll gick den höggravida loss på våra golv, med borste och vax och litervis med allrengöring. Det har aldrig varit så rent här hemma, tror jag. Tacka vet jag övertidsgraviditet! (Hehe.)

Hur som helst, böckerna var det. Men innan jag presenterar dem en och en så vill jag tipsa om blogginlägget som jag publicerade på ”Det öppna klassrummet” igår eftermiddag, som handlar om just det: Böcker och läsning. Normbrytande litteratur eller litteratur som pekar ut det normbrytande, heter texten och jag tycker givetvis att ni ska kika in där och läsa – och hemskt gärna gå loss och tipsa om bra, normbrytande (ungdoms)litteratur i kommentarsfältet.

Själv inledde jag semestern med att läsa just en ungdomsbok, och en tyskspråkig sådan. ”Steingesicht” av Karen-Susan Fessel, som för övrigt skriver främst hbtq-relaterad litteratur. Jag vet inte om hon finns översatt till svenska, men jag tror tyvärr inte det. ”Steingesicht” (”Stenansikte”) är en söt och lagom gripande komma ut-historia om en tjej vars mamma dött efter år av drogmissbruk och som på grund av, eller tack vare, detta hamnar hos sin unga moster i en annan stad. Hade den funnits på svenska hade jag definitivt gärna läst den med mina elever, kanske som en bokcirkelbok om inte annat.

Därefter plöjde jag en annan ungdomsbok, från början tänkt att användas i undervisningen till hösten: ”Kulor i hjärtat” av Cilla Naumann. Den är dock slut hos förlaget och kommer inte tryckas mer, och dessvärre förstår jag varför. Korta berättelser, nästan som fristående noveller, där varje text gestaltar en eller flera känslor; sådana känslor som känns i maggropen. Men jag vet inte, den var inte lika fängslande som jag hade hoppats och dessutom störde det mig enormt att samtliga kapitel är skrivna utifrån ett extremt normativt perspektiv: Bara karaktärer med typiskt ”svenska” namn, alla hetero och där det förekommer något normbrytande (ett barn med funktionsnedsättning, ett barn som ”bara” har en mamma) beskrivs detta ur normens ögon och som något väääldigt konstigt. Nä, dålig känsla i magen.

Roman nummer tre levererades av en av grannarna och heter ”Du vet var jag finns”, skriven av Rachel Cohn. Den här gillade jag! Mörk och dyster, men ändå upplyftande tack vare språket och tack vare huvudkaraktären som verkligen tilltalade mig. Berättelsen handlar om och berättas av en tjock tjej, Miles, som har vuxit upp tillsammans med sin kusin – den smala och vackra och olyckliga, dotter till Miles homosexuella morbror. De har alltid varit precis som systrar, nära nära, men så plötsligt tar kusinen livet av sig och hela boken handlar om tiden efter detta. Anledningen till att jag nämner huvudpersonens kroppsstorlek är att den är relevant för historien; för att hon talar om den, dels på grund av samhällets fettförakt som givetvis påverkar henne, dels på grund av att hon – också – trivs med sig själv och hur hon ser ut. Om boken går att få tag i vet jag inte, men försök!

Efter denna var det så dags för en tysk roman igen, denna liksom den ovan nämnda inköpt på queerbokhandeln i Berlin: ”Fliegen lernen” av Renee Karthee. Vad ska jag säga? Besvikelse! Inte för att den var kass, utan för att den marknadsfördes som ”lesbisk litteratur” utan att innehålla ett enda lesbiskt inslag. Suck. Och typiskt bögar (för ja, ”queerbokhandel” betyder ju främst ”bögbokhandel”) att tolka ”kvinnlig vänskap” som ”lesbisk kärlek”.

Den femte då? En fullträff igen! ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt, även denna levererad av ena grannen. 14-åriga June har nyss förlorat sin älskade morbror Finn på grund av aids (romanen utspelar sig i slutet av 80-talet) och berättelsen kretsar på olika sätt kring sorgen efter honom, kring spänningar och konflikter inom familjen, relationen mellan June och hennes syster Greta och vänskapen som växer fram mellan June och Finns tidigare hemlighållna pojkvän Toby. En fin historia, välskriven och gripande. Läs den!

(Börjar det bli långrandigt nu?)

Igår plockade jag äntligen fram en roman som stått länge i bokhyllan, men som jag på grund av dess tema dragit mig för att läsa: Sara Lövestams ”I havet finns så många stora fiskar”. Den handlar om mycket, och som alltid i lyckas Sara Lövestam på det där oväntat självklara sättet väva in inslag och karaktärer som bryter mot (bl.a.) cisheteronormen, men det som gör att obehagsklumpen växer i magen redan från början är bokens två huvudteman: Pedofili och barn som far illa. Dels på grund av detta – eftersom jag ville vara säker på att allt slutade väl – och dels för att den var så välskriven, läste jag ut hela på en dag. …och därefter började jag på en av julklappsromanerna: ”Blekingegatan 32” av Lena Einhorn. Den kan jag inte säga så mycket om än, mer än att jag givetvis hoppas att jag inte hinner läsa ut den innan bebisen kommer. Sådär. Junibacken nästa!

Så vad gör jag?

Jag försöker jobba upp konditionen och löpartekniken igen, efter flera års uppehåll på den fronten. Joggar och springer hyfsat lagom mycket, för att rensa huvudet, för att bli starkare – utan att överdriva eller slita ut mig.
Jag läser böcker, och är just nu inne på den femte romanen sedan semestern började: ”Låt vargarna komma” av Carol Rifka Brunt (rekommenderas varmt!). Det hjälper hjärnan koppla om och koppla av, och så blir det lite till en sport också: Hur många böcker hinner jag läsa innan bebisen kommer?
Jag hittar på aktiviteter med Adrian, promenerar till parklekar och utomhusteater, träffar vänner med barn, leker, tittar på ”Dora utforskaren” och ”långa pinsessan”.
Jag promenerar, långt!, med vänner och ensam. Upptäcker nya kvarter i närområdet.
Jag tänker – och försöker att inte tänka för mycket.
Jag skriver, eller försöker åtminstone skriva, nya texter till ”Det öppna klassrummet”, trots att huvudet inte riktigt fungerar.
Jag njuter så mycket jag bara kan av tystnaden när Adrian somnat eller när han och min fru är ute och hittar på något.
Jag hisnar ibland vid tanken på förlossningen och på framtiden; jag blir livrädd, får ångest, vill gråta och tror att allt kommer gå åt helvete.
Jag undrar vad som ska hända med mig och med oss när bebisen väl har kommit.
Jag undrar hur allt kommer bli. Livet.

Idag är det dagen efter beräknat förlossningsdatum. Min pms är ett extremt påtagligt faktum och de närmsta par veckorna enormt ovissa. Det enda som går att göra är att… leva i det. Och lita på att allt går bra.

I slutändan brukar det ju göra det för de flesta.