Nej, kärleken och rättvisan har inte segrat bara för att du röstade på Conchita i lördags

Igår kväll delade jag två texter om Conchita Wursts vinst i Eurovision Song Contest på min facebooksida och på twitter, den här av Gustav Almestad på Genusfolket och den här av Sofia Zettermark. Egentligen tänkte jag inte skriva något själv eftersom de redan formulerat sig så bra, men nu gör jag det i alla fall. I all hast på väg från jobbet.

Jag blev liksom majoriteten i mitt facebookflöde och i mitt tv-sällskap väldigt glad över att se Conchita vinna Eurovision Song Contest. Hennes röst är överväldigande vacker, låten pampig och scenframträdandet likaså. Och det var, precis som ovan nämnda bloggare skrev, det som gav henne segern i lördags kväll. Hon hade inte vunnit om rösten varit slätstruken eller om hon fått sjunga Spaniens medelmåttiga skrikballad istället, för då hade Nederländerna eller Sanna Nielsen med största sannolikhet tagit hem segern. Så, alla de som påstår att skägget gav henne vinsten kan ju bara dra. Det är förminskande av hennes artisteri att påstå något sådant.

Dock bör tilläggas att scenshowen och artisten bakom låten givetvis är en del av hela det paket som folk röstar på, och den som tycker det är fel får dra tillbaka klockan till den tid då hemliga jurygrupper endast tilläts lyssna på bidragen (jag tror faktiskt att Conchita hade hamnat i topp 5 även då) eller varför inte teleportera sig själv till 1965 då Ingvar Wixell sjöng alla bidrag i den svenska uttagningen, just för att undvika att artistens skicklighet påverkade låten?

I alla fall. Utöver hejaropen till Conchita och hennes låt som synts i flödena under helgen så har väldigt många yttrat saker som att ”kärleken segrade!”, ”ett statement mot homo- och transfobin!” och ”ett enat Europa för jämlikhet och mot diskriminering!” Och där måste även jag faktiskt vara en tråkmåns och protestera en liiiten aning. Missförstå mig inte, jag tycker som sagt att det var jättebra att just hon vann, och att artisten bakom låten utmanar normerna för såväl kvinnliga som manliga könsuttryck och dessutom uttryckligen tycks stå upp mot förtryck baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning är naturligtvis super. Men att tro att vi tack vare en bedårande vacker, skönsjungande dragshowartist nu är på väg mot ett jämlikt Europa är att… ta i lite va?

För det är just det: Conchita är bedårande vacker och en dragshowartist, en scenpersonlighet. Och som Hej Sonja uttryckte det (måhända aningen hårt, tycker nog jag, samtidigt som jag förstår hens frustration över alla cisheterosars aningen oreflekterade hyllningar) kan framgångsrika dragshowartister inte ses som företrädare för hela hbtq-rörelsen och de utsätts inte för diskriminering på samma sätt som ”vanliga” hbtq-personer.

Även homo- och transfober betalar pengar för att se Christer Lindarw och After Dark uppträda, och jag kan lova att många av dem som röstade på Conchita i lördags skulle se mycket skeptiska ut om deras manliga kollegor plötsligt började bära så kallade kvinnliga attribut, om deras söner kom ut som homosexuella eller om (när!) det införs ett tredje juridiskt kön i Sverige/deras hemland. Och ser jag till min egen yrkeskår så kan jag tänka mig att rätt många lärare röstade alternativt hejade på Conchita i lördags, men att de idag fortsätter att dra könsstereotypa, sexistiska, cisheteronormativa skämt i och utanför klassrummet, att de fortsätter dela upp klassen i tjej- och killgrupper och att de fortsätter ”glömma bort” att synliggöra fler sorters kärlek än den heterosexuella när det vankas filmvisning, litteraturläsning eller för den delen sexualkunskap. Kanske diskuterar de idag Conchitas vinst med eleverna, slår fast att ”alla får se ut hur de vill!” och sen är det bra med det. Cis- och heteronormen lever vidare och alla hbtq-ungdomar i klassrummen fortsätter gömma sig, eftersom de inte har något annat val.

Ja, ni får ursäkta min raljanta ton och min pessimism…

”Det tar tiiiid, Sanna, ha lite tåååålamooood!!” utropar ni kanske, samt: ”Var glad över framstegen!! Allt kan inte hända på en gång!”

Nej. Det kan väl inte det. Men vet ni? Det har redan tagit jävligt lång tid. Stonewallupproret, med rasifierade transkvinnor i spetsen, ägde rum 1969 och fortfarande förföljs, hotas och mördas många transpersoner varje år (läs gärna Maria Ramnehills text om att ta transpersoners existens på allvar, om ni inte har gjort det). Och detta gäller alltså transpersoner som inte ”klär upp sig” för att underhålla på en scen, utan människor som straffas enbart för att de är sig själva, i sin vardag.

Och vet ni? Fenomenet ”(icke heterosexuell) person som utmanar könsnormer på scen” är inget nytt i Eurovision-sammanhang. 1998 vann transkvinnan Dana International Eurovision Song Contest med sin låt ”Diva”, 2002 deltog dragqueen-trion ”Sestre” från Slovenien, 2007 vann lesbiska Marija Serifovic för Serbien och i Sverige har After Dark deltagit flera gånger. Är det härligt? Skitkul? Superfint att personer som bryter mot köns- och sexualitetsnormer syns på en stor scen och till och med vinner internationella musiktävlingar? JA! Det ÄR det! Och självklart är dessa artister förebilder för många individer som bryter mot hetero- och/eller cisnormen. Men grejen är att de för många (normpersoner) är just stjärnor på en scen; de står för något spektakulärt, något extraordinärt. Och när scenbelysningen släckts och slutvinjetten spelas är allting… som vanligt igen. Precis som det var efter Dana Internationals seger 1998 och efter Marija Serifovic’s vinst 2007. Precis som det blir ett par dagar efter Conchitas vinst i år.

Eller, rättare sagt: Risken är väldigt stor att det blir så. Om inte alla ni (vi!) som faktiskt röstade på Conchita, som gladdes åt hennes vinst inte bara på grund av låten utan även på grund av det hon står för, också ser till att göra något mer aktivt för jämlikheten och för att förändra vardagen för alla personer som drabbas av samhällets starka normer kring kön och sexualitet. Stöd en organisation, ändra ert språkbruk i klassrummet och i personalrummet, se över era egna fördomar och hur de faktiskt märks i vardagen och i interaktionen med andra människor, rösta i EU-valet… GÖR NÅGOT! Okej? Först då är ni trovärdiga när ni pratar om statements mot homo- och transfobi och att vi är på väg mot ett samhälle fritt från diskriminering.

”Titta, en TJEJ!!!” Om folks hutlösa behov av att köna andra människor

Måste bara dela med mig av dagens fascinerande möte med verkligheten. (Eller egentligen gårdagens, för jag var lite sen med att posta inlägget.)

Vi var i centrum och hängde runt lite, dels för att rasta det sjuka, men ack så pigga, barnet (ni vet, barns icke-logik under sjukdom), dels för att vi vuxna inte skulle få krupp (vi också). Adrian var dagen till ära klädd i sin mörkblå täckjacka, ett par gröna byxor och till detta en cerise vintermössa samt en röd napp (nappen särskilt helig under sjuka perioder). Smått förvirrande för vissa människor, det har vi förstått. Blått och rosa på ett och samma barn – samtidigt?!?

Men så plötsligt när vi går där i godan ro utbrister någon förtjust:
”Titta en TJEJ!!”
Jag vänder snabbt upp blicken och förstår att det är en mamma som talar till sitt lilla barn, ungefär i Adrians ålder. Barnet pekar glatt på Adrian, sådär som barn ofta gör när de ser någon i sin egen storlek.
”Ja, en TJEJ är det! Titta!!” säger mamman igen med lika hög och lika gullifierad röst, varpå barnet pekar vidare och mumlar något knappt hörbart om napp. ”Ja, hon har en napp också, flickan!” säger mamman.

Och vi bara fortsatte spankulera åt det håll vi skulle.

För nej, detta var på intet sätt en konversation MED oss, utan enbart OM oss och mamman och jag fick under de korta sekunderna inte ens ögonkontakt. Adrian såg mest halvbesvärad ut över att någon pekade så intensivt på honom, men ordet ”tjej” är han inte fullt ut bekant med. Jag kände mig främst bara… fascinerad. Fascinerad över hur hon, och så många med henne, inte bara bestämmer sig för att mitt barn har ett visst kön utan även så spontant måste skrika ut den förmodade könstillhörigheten – dessutom inte bara en, utan tre gånger (det kan ha varit fler). Vad är grejen med det? Och varför är det så svårt och så ”fel” för folk att använda mer generella uttryck, som typ ”titta ett barn!” Inte ens Adrian har problem med det, liksom.

Jag förstår inte fixeringen vid att så tvångsmässigt och intensivt köna individer genom språket, i synnerhet inte när det gäller barn. Att individer ser olika ut, att det relativt ofta går att stoppa oss i olika ”fack” och ”kategorier”, att vissa är mer lika varandra osv., sånt… lär vi oss ändå och de olika kategoriseringar vi gör med ögat baseras ju i grunden på många fler parametrar än (förmodat) kön, samt sker utan värdering (så länge vi är små).

Varför ska då just KÖN prompt benämnas hela tiden? Som något särskilt utmärkande och VIKTIGT att fastställa och sära på? Som något NEUTRALT och RIMLIGT att omnämna individer med? Gör människor det med intentionen att lära barn se och göra skillnad, eller är det en omedveten, automatiserad handling? Det är hur som helst, som sagt, fascinerande.

Särskilt när de inte ens gissar ”rätt”.

PS. I vårt barns fall är det än så länge väldigt oviktigt om någon tilltalar honom med han, hon, hen eller den – men med tiden blir det kanske viktigare, beroende på vem han visar sig vara. Som jag har nämnt tidigare är det ofta ingen big deal för en cisperson att någon gång ibland felkönas (dessutom händer det förmodligen rätt sällan), men är du transperson är det betydligt viktigare att könas rätt. Bara det tycker jag är en god anledning att inte ogrundat köna folk till höger och vänster. Du har faktiskt ingen jävla aning.

Hur vet jag vad som är en dum fråga?

En fundering dök upp som facebookkommentar till mitt inlägg från igår apropå det här med att hbtq-personer (eller andra som avviker från normen, såsom vithetsnormen, normer kring funktionsförmåga och så vidare) inte ska ses som några vandrande frågelådor: Tänk om man, i sin iver att få veta mer, ändå trillar dit och kränker någon? Och tänk om uppmaningen att inte ställa ”dumma” frågor leder till att heterosexuella cispersoner slutar fråga saker helt och därmed går miste om chansen att punktera fördomar och lära sig mer?

En intressant och vettig fundering, tycker jag och jag ägnar gärna en längre text åt detta (varning för ”längre”…).
Såhär svarade jag på facebook:

Att fråga är självklart inte alltid fel, men som jag skriver i inlägget är det bra att tänka ett varv först, iaktta sina egna normer och fråga sig själv om svaret på frågan man vill ställa är så himla viktigt att få. Som frågan om varför vissa lesbiska par ”ser ut som en man och en kvinna” – där blir heteronormen så otroligt tydlig och vad vill man med en sån fråga? Jag vände på det och bad de heterosexuella i publiken iaktta heteropar istället, fundera över varför vissa är så himla LIKA varandra – om man är hetero borde man väl dras till det ”motsatta” eller…?? Lika dum fråga det, men du fattar poängen.

Sen är personer olika, en del älskar att svara på frågor om vilken toa de går på eller berätta komma ut-historier eller rentav vad som sker i sovrummet – men man ska liksom inte utgå ifrån det…

Något kortfattat och slarvigt facebookanpassat förstås, men jag ska utveckla mitt resonemang med några exempel.

En anledning till att normpersoner, i det här fallet cis-heteros, dels är så himla nyfikna på hbtq-personer och dels anser sig ha rätten att fråga lite vad som helst är att hbtq-identiteter är så ovanliga för (vissa av) dem; de stöter liksom inte på något homopar särskilt ofta – och än mer sällan en öppen transperson. Efter att hundrafemtio heterosar passerat så dyker helt plötsligt den där flatan upp och då bara väller alla funderingar upp i huvudet (på vissa): När kom hon på att hon var lesbisk egentligen? Vad sa hennes mamma då? Varför är vissa flatpar så himla lika varandra – precis som syskon!!! – och varför finns det ibland som en man och en kvinna i ett lesbiskt förhållande? Hur tänker de kring det här med att ge sitt barn en manlig förebild sen när det växer upp?? Och så vidare.

Vi människor är nyfikna på sådant som är ovanligt, annorlunda, sällsynt i våra ögon – det är inte alls konstigt. Men. Vad många heterosexuella cispersoner inte tänker på i det här fallet är att den lesbiska faktiskt är lesbisk varje dag. För mig är det inte ett dugg ovanligt att vara lesbisk, att leva tillsammans med en kvinna, att vara en av två mammor – detta är något jag sysslar med 24 timmar om dygnet. Och det finns många andra saker i mitt liv som är bra mycket mer intressanta att prata om än just detta (när jag inte är ute och föreläser, vill säga – men även då fokuserar jag mycket hellre på normer som gör vissa till avvikare snarare än att poängtera och grotta i min egen avvikelse…).

En av de andra föreläsarna under Regnbågsdagen, Mikael Almén, visade ett bra exempel på när heteronormen klampar in och sätter en homosexuell persons sexualitet i fokus istället för det som egentligen är centralt i en sagd mening:

Scenario 1:
En kvinna säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Vilken film såg ni?

Scenario 2:
Mikael säger till sin kollega: Jag var på bio med min kille igår.
Kollegan svarar: Har du en kille???!!

I det andra scenariot borde kollegan helt enkelt ha stoppat sin spontana reaktion, backat ett par tankesteg och istället fokuserat på det viktigaste i meningen: Att Mikael hade varit på bio. Eller hur? Och nu kanske någon tänker att ”nämen hallå, jag hade ju ingen aning om att han var bög! Då är det väl inte konstigt att jag vill kommentera det?” Mjoo… Jämför exempelvis med scenariot då en person i rullstol berättar att hen varit på bio och får till svar: ”Satt du i en vanlig biostol då eller..??!” eller när en person med rötter i Sydamerika berättar att hen varit med sin mamma på Dramaten och reaktionen blir: ”Förstår din mamma svenska??!” Alltså, nä. Jag hoppas ni ser mönstret här. Tröttsamt, helt enkelt.

Jag återgår till det ovan nämnda exemplet, nämligen det här med varför lesbiska par ibland ”ser ut som en man och en kvinna”; en fråga som ju faktiskt dök upp i torsdags under panelsamtalet och som är rätt vanlig i diskussioner om homosexualitet. Till att börja med så speglas heteronormen så vansinnigt tydligt i den här frågan och så även cisnormen, det vill säga föreställningen om att en person som föds med exempelvis en snippa ska känna sig som tjej, bete sig och klä sig enligt normen för hur tjejer beter sig och klär sig. En tjej som istället klipper håret kort, kanske inte sminkar sig, föredrar byxor och skjorta snarare än kjol och blus – ja, hon ser kanske ut (och vill vara?!) ”som en man”. Utifrån normen sett, alltså. Och så det här med att man som heterosexuell cisperson då bara måste tolka in någon form av implicit heterosexualitet i en relation mellan en ”kvinnlig” flata och en ”okvinnlig” flata… ja, bara där blir något tokigt. Vad är man då ute efter? Vilket svar vill man åt? Ska paret erkänna att de innerst inne är hetero fast ändå inte, eller..?!

Nä, här uppmanar jag personen som ställde eller som önskar ställa just den frågan att istället försöka få fatt i och vidga sina egna föreställningar kring kvinnligt och manligt, ja, kring kön och könsuttryck helt enkelt. Och i nästa steg, precis som jag skrev ovan, hellre vända blicken mot sig själv, iaktta heteronormen, heterosexuella personer och par. Finns det några tydliga mönster kring hur heterosexualitet uttrycks? Ja, såklart det finns – men det finns även variationer, vilket det också gör bland samkönade par. Heteronormen lär oss dock att synliggöra, kommentera, klumpa ihop och hitta förklaringar till det avvikande hellre än att lägga fokus på det som är norm, nämligen heterosexualiteten.

(Här måste jag även lägga till en sak: Jag och min fru har ju ofta tagits för syskon, tvillingar, ja till och med samma person och fått nyfikna kommentarer och frågor kring det – medan heterosexuella par som är lika varandra i klädstil och utseende får höra att de har ”äktenskapstycke” och därmed inte får frågan om varför tusan de blir kära i någon som kunde varit deras syster/bror. Också något att fundera på, eller hur?)

Det här blev ett spretigt inlägg och vad blir min poäng? Egentligen exakt densamma som igår: Att man som person i normposition bör tänka ett varv till innan man ställer den där frågan vars potentiella svar gör en så himla nyfiken. Är svaret på frågan alldeles nödvändigt för den fortsatta relationen med personen i fråga, handlar det om omtanke eller handlar det bara om den egna nyfikenheten och det exotiska i att möta en person som i min föreställningsvärld lever på ett annorlunda sätt? Naturligtvis avgör även situationen vilka frågor som kan vara relevanta och rimliga att ställa, likaså relationen till personen du pratar med och kanske din egen personlighet. Sitter man i ett förtroligt samtal om livet kanske det passar alldeles utmärkt att undra över komma ut-processen i tonåren, ska det författas en hbtq-policy på arbetsplatsen kan det förstås hända att den öppna hbtq-personen vill (och bör) vara med och tycka till och om du som chef är osäker på om du bemöter mig som hbtq-person på rätt sätt och gärna skulle vilja bli mer inkluderande i ditt förhållningssätt till medarbetarna, ja, så fråga då! Att det sedan definitivt är skillnad på att fråga om en hbtq-person på grund av sin sexuella läggning/könsidentitet upplevt sig kränkt någon gång och att undra över varför vissa bögar beter sig så fjolligt – det måste knappt nämnas va?

Men som sagt: Normbrytare är inga vandrande frågelådor med skyldighet att berätta precis allt de/vi känner och tänker. Jag har dock tänkt tidigare i mitt liv att jag nog har skyldighet att svara på alla möjliga frågor, att det på något vis är ett sätt (kanske det enda) att göra homosexualitet mer accepterat och ”naturligt” i folks ögon… men jag har ändrat mig. Det är definitivt inte min skyldighet och dessutom gör ju det eviga frågandet att avvikelsen från normen gång på gång befästs och reproduceras. Och om målet med alla dessa frågor och svar är att få någon homofob som tycker att homosexualitet är läskigt och konstigt att inse att ”jag är preciiiis som alla andra (= vanliga heterosar)!” då vill jag inte vara med, faktiskt. För jag kanske inte ens är som ”alla andra” och framför allt inte som den där homofoben. Tack och lov.

Om en lyckad regnbågsdag och obekväma frågor utan normkritik

Tiden rusar iväg. I torsdags gick Regnbågsdagen av stapeln och jag har nog inte riktigt återhämtat mig än. Jag och Adrian stannade i Kalmar över helgen och nu har jag jobbat på lovskolan två dagar – och på torsdag flyger hela familjen till Berlin.

Regnbågsdagen var som jag tidigare berättat ett initiativ från Kalmar kommun och Antidiskrimineringsbyrån i Kalmar, Länsstyrelsen var också med på ett hörn. Under dagen hördes fyra föreläsare, en av dem var alltså jag, och i publiken satt kommunchefer, diverse kommunpolitiker, skolkuratorer, skolsköterskor, lärare, andra kommunanställda, gymnasieelever och en och annan privatperson. Min uppladdning bestod i en sen flygning på onsdagskvällen samt en natt av extremt dålig sömn (Adrian vaknade någon gång i timmen och undrade var tusan han var) och när jag entrade Kalmarsalen en halvtimme innan min föreläsning var jag skittrött och genomskakis av nervositet. Före mig talade en transperson i 80 minuter om att komma ut som hbtq-person inom Svenska kyrkan och jag kände mig rätt övertygad om att hälften skulle somna när det var dags för mig.

Men. Det gick bra. Riktigt bra faktiskt. Publiken lyssnade uppmärksamt, småfnissade på rätt ställen och såg allvarliga ut när jag levererade mina viktigaste poänger: Att likabehandling är något som aktivt måste göras (en så kallad ”öppen inställning” räcker inte), att tolerans för ”avvikarna” befäster och reproducerar just de normer som gång på gång skapar avvikare samt att normkritik inte handlar om att alla människor ska bli likadana eller kritiserar det faktum att det finns heterosexuella cispersoner – utan att normkritiken helt enkelt erkänner att världen är brokigare än de övergripande samhällsnormerna låter påskina, vill vidga dessa normer och därmed justera maktobalansen människor emellan.

Jag vill nog påstå att mitt föredrag var det mest undervisande av de fyra, men framför allt utgjorde vi alla en bra enhet med våra olika utgångspunkter och erfarenheter och balansen mellan personliga berättelser, information, humor och politik blev rätt… perfekt!

Sist på dagen var det dags för panelsamtal. Vissa deltagare ur publiken hade skrivit frågor på små lappar och en moderator höll i samtalet. Och… här ville skämskudden åka upp ett antal gånger, måste jag erkänna. Samtidigt var det nyttigt, för vissa av frågorna gjorde verkligen tydligt att det här arbetet behövs, att hbtq-kompetensen är låg hos många och att normkritik är något som generellt sett saknas. Till och med efter en hel föreläsningsdag kring just hbtq och normkritik. Det dök upp frågor om varför lesbiska par ibland ser ut som en man och en kvinna (”är det inte det kvinnliga man blir kär i om man är lesbisk?”), varför normkritiken måste vara så himla kritisk, hur man egentligen ska behandla en person som man vet är homosexuell men inte har kommit ut ännu och ”var är alla svenssonbögar och varför vill de inte komma hit och berätta om sina liv???” Jag vill inte håna någon, verkligen inte – för det fanns ju inte heller några uppställda ramar kring vilka frågor som välkomnades – och självklart var det bra att vissa frågor lyftes så att vi i panelen kunde belysa hur heteronormen och cisnormen återspeglades i dem och på vilka sätt vissa frågor kunde anses problematiska, obekväma eller kränkande.

Priset togs dock på slutet, precis efter att jag och en annan paneldeltagare en gång för alla slagit fast vikten av att tänka efter innan man frågar något, att personer som avviker från normer inte per automatik är några vandrande frågelådor och att man som person i normposition verkligen bör fråga sig själv innan man öppnar munnen: Måste jag verkligen veta svaret på den här frågan för att kunna bemöta den här personen som en kollega, kund, kurskamrat eller elev/student? Är det en fråga rimlig att ställa och har den verkligen, verkligen relevans? Samt: Skulle jag ställa den här frågan till en person i normposition?

Och då kom den. Den sista frågan (av många) riktad till transpersonen i panelen:

”Vilken toalett går du på?”

…

Men som sagt. I sin helhet var dagen lyckad och det jag allra mest hoppas på nu är att arbetet fortsätter i min kära barndomsstad samt att det så smått börjar regna föreläsningserbjudanden över mig. Detta är roligt och viktigt!

Normer och att våga stå upp för sig själv

(Jag kunde inte låta bli – här kommer en liten uppdatering om projektveckan.)

Normer är värderingar, uppfattningar om världen och förhållningssätt som vi sällan reflekterar över att vi har. Vissa normer, exempelvis normer rörande kön, sexualitet, funktionsförmåga och hudfärg, delar upp människor i ”normala” och ”avvikare” och ger vissa av oss fördelar och privilegier som vi sällan – eller aldrig – tänker på att vi besitter.

Som heterosexuell cisperson – till exempel – våndas du sällan över din sexuella läggning eller din könsidentitet, du får aldrig frågan om när du kom ut eller hur det ”känns” att vara hetero och cis. Som heterosexuell cisperson kan du i förbifarten nämna din partners namn i ett nytt sammanhang utan större rädsla för reaktionerna och du funderar förmodligen sällan på om det är lämpligt att hålla din partner i handen just här. Som heterosexuell cisperson förväntas du alltid vara just heterosexuell cisperson, du omtalas förmodligen alltid med rätt pronomen, din könskategori finns förtryckt på blanketten du ombeds fylla i och du blir inte ifrågasatt när du talar om vilket kön du har. Du behöver heller inte fundera över vilken toalett eller vilket omklädningsrum du ska välja och dina rättigheter att skaffa barn eller gifta dig diskuteras aldrig på bästa sändningstid eller i fikarummet. Du har aldrig, i egenskap av heterosexuell cisperson, haft en sjukdomsstämpel på dig och du riskerar sällan våld eller hot om våld enbart baserat på din sexuella läggning.

Och så vidare.

Vi pratade om normer idag, niorna och jag. Vi pratade om att skolan, ja varje arbetsplats, har ett ansvar att se till att alla elever (och lärare) ska kunna vara sig själva fullt ut, utvecklas, ges goda förutsättningar att genomföra sitt arbete och aldrig någonsin riskera att diskrimineras, trakasseras eller kränkas. I detta ingår även att främja en god psykisk hälsa hos alla elever och medarbetare.

Vi pratade också om att just diskrimineringsgrunderna könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning tenderar att glömmas bort och att det främjande arbetet kring dessa grunder inte sällan uteblir – bland annat för att personer med annan sexuell läggning än hetero och annan könsidentitet än cis sällan vågar säga ifrån, för att en hel del hbtq-personer mår dåligt och liksom är vana att glömmas bort, både i skolan och ute i samhället.

Några elever tyckte då att man som homo, bi, trans eller queer får skylla sig själv. Om man inte står upp för sig själv kan man ju inte räkna med att någon försvarar en! Man får väl vara lite modig?

Några andra menade att det var löjligt att skolan skulle anpassa sig för så få personer. Det vanligaste är ju att vara hetero och cis! Det måste man väl fatta?

Jag drog parallellen med en person i rullstol som, även om hen är helt ensam på den här skolan om att ta sig fram på det sättet, har rätt till tillgängliga lokaler och jag belyste också att tröskelfria dörröppningar och hiss kan underlätta även för gående personer; om inte annat så stör det i alla fall inte att det fattas trösklar och att det erbjuds alternativ till trapporna för den som behöver.

Jag belyste också att även om det för dig – som hetero, cis och utan fysisk funktionsnedsättning – är ovanligt med homosexualitet eller transidentitet eller att ta sig fram i rullstol så är det definitivt inte det för den homosexuella, transpersonen eller den rullstolsburna – det är liksom vardag, och om ett mer inkluderande, könsneutralt, tillåtande språk eller en hiss underlättar någons vardag – då är det väldigt värt det. Ja, det är ju faktiskt vår plikt som skola och arbetsplats att fixa detta.

Och det här med mod. Att våga. Att våga stå upp för den man är… när man bryter mot starka normer.

Det är förhållandevis lätt att stå upp för sig själv när man följer normen, ser ut och gör som det förväntas av en.
Det är definitivt inte lika lätt att göra det när man bryter mot normen och man dessutom befinner sig i ett otillåtande och exkluderande sammanhang.

Idag fortsätter diskussionerna (och sen drar jag till Kalmar).

När normen uttalar sig om normbrytarens situation krävs normkritik och empati, eller: DN, nu får ni ge er!

Idag slår DN rekord i dumhet, empatilöshet, vidrighet (jag skulle kunna räkna upp fler negativa adjektiv) och kan officiellt titulera sig som transfobiker och tvåkönsfanatiker. På ledarsidan kallas tvångssteriliseringarna av transsexuella för ”tidigare rutin” och det faktum att inte alla transpersoner vill sterilisera sig menar ledarskribenten (Hanne Kjöller??) innebär att dessa personer vill ”byta kön men ändå behålla sitt gamla” och hen jämför transpersoners behov av en kropp som överensstämmer med könsidentiteten med kosmetisk plastikkirurgi i största allmänhet… alltså, jag vet inte vad jag ska säga: Jag blir helt enkelt mållös. Och äcklad. Och, jo, även orolig – för DN är trots allt en gigantisk tidning med väldigt, väldigt många läsare. Att ledarskribenterna inte skaffar sig mer kunskap, att de inte ens talar med personerna det faktiskt gäller utan bara plockar fasansfulla och rent felaktiga åsikter ur luften… det säger så mycket om vårt samhälle. Dels om den otroligt starka cisnormen och det binära könssystem vi lever inom, dels om hur normbrytare i allmänhet (och transpersoner i synnerhet) är sådana man talar om, inte med och dels om hur normpersoner gång på gång tar sig friheter att tycka och tänka fritt om de mindre privilegierade – utan att alls ifrågasätta sin egen position.

Minns ni DN:s ledarsvar på Jonas Hassen Khemiris brev till Beatrice Ask (jag skrev om det här)? Där Khemiri anklagas för att ta på sig offerkoftan? Och minns ni när ledarskribenten skrev om surrogatmödraskap (jag skrev om det här) och även då med ett tydligt ”ovanifrånperspektiv”? Det vill säga: Det var inte en ofrivilligt barnlös och/eller icke-heterosexuell person som skrev den texten. Precis som svaret till Khemiri inte skrevs av en icke-vit person, och precis som dagens ledare helt uppenbart inte skrevs av en transperson. Och det är däri problemet ligger: När normen, den privilegierade uttalar sig om normbrytaren, den mindre privilegierade och när normen dessutom saknar empati, förståelse och insikt om normbrytarens situation (och om samhällets strukturer).

Som sagt: Jag blir mållös. Och nu måste jag fortsätta jobba.

Införandet av ett tredje juridiskt kön handlar om att godkänna något som redan finns

Detta, ur dagens DN, måste ju vara höjden av dumhet (i synnerhet de sista raderna):
Att helt vanliga privatpersoner, som är cis och lever nöjda och välmående i en tvåsam heterosexuell normbubbla, inte riktigt är med på noterna angående kön, genus, trans osv. alla gånger, okej, det kan jag köpa (så länge de är öppna för att se bortom sin egen norm) – men att politiker inte vet bättre, det är helt enkelt inte okej.

Kära KD, att införa ett tredje juridiskt kön handlar uteslutande om att erkänna de (redan befintliga) människor som fysiskt och/eller psykiskt befinner sig bortom eller mellan de två snäva könskategorier som samhället idag tillåter – ingenting annat (eller tror ni att denna lagändring skulle innebära att vi plötsligt börjar producera något som inte finns bara för att det känns så fritt och härligt?!?). Jag vet inte om ni har sett er om ute i världen, om ni på riktigt har träffat verklighetens folk? Förmodligen inte, för då hade ni nämligen upptäckt att det där ”kvinnliga” och ”manliga” ni vill värna om bara är en chimär och något som aktivt och gång på gång måste återskapas till skillnad från den mångfald som rent naturligt redan existerar. Alla människor är inte av naturen renodlat ”kvinnliga” eller ”manliga”, varken biologiskt eller socialt. Sluta låtsas som att det ser ut på det viset, och sluta för guds (!) skull vara så rädda; ingen är ute efter att stjäla er könsidentitet, ni får vara precis så mycket cis och så mycket ”män” och ”kvinnor” som ni vill. Men låt även andra vara den de är, fullt ut och utan att hela tiden bli ifrågasatta, förlöjligade, hånade och osynliggjorda.

Behöver ni övertygas ytterligare hittar ni bra lästips ur senaste numret av Kom Ut här, en tydlig förklaring av könets komplexitet här, en text om att Australien har infört tre juridiska kön här och ett brev från en livs levande transkvinna här.

Kom hem och Kom Ut – lästips såhär på kvällskvisten

Nu är vi hemma igen. Adrian var förtjust över att se alla sina saker och jag kastade mig över nya numret av Kom Ut som landat i brevlådan. Plöjde hela tidningen från pärm till pärm och blev skitledsen när jag läste att tidningen måste läggas ner, åtminstone temporärt, på grund av finansieringsproblem. Det är en otroligt jäkla bra tidning som alla ta mig tusan borde läsa – särskilt alla heterosexuella, vita ciskvinnor och -män utan funktionsnedsättningar som går runt och tänker att världen är tipp topp som den är, att feminismen har gått aningen för långt, skanderar att Sverige är världens mest jämställda land!!! och tycker att hbtq-personer och icke-vita kliver runt i offerkoftor och borde ”tänka positivt” istället. Samt förstås alla andra som skulle må bra av att glänta bara liiite på den egna dörren och lära sig mer om normer rörande kön, sexualitet, hudfärg, etnicitet, religion och funktionsförmåga (ja, jag inkluderar mig själv där).

Axplock bara från första uppslaget:

Fatta det sjuka i att Storbritannien först 2004 började tillåta transsexuella att ändra sitt juridiska kön och att transsexuella på många håll i världen nekas att ingå äktenskap på grund av att deras könsidentitet inte erkänns av staten (samt att samkönade äktenskap förstås inte heller tillåts… och en massa annat som naturligtvis är ännu värre).

Något jag bara blir så himla glad av: Det könsneutrala omklädningsrummet på Södra Latin i Stockholm och lättnaden hos de transpersoner som för första gången under sin skoltid kan vara med på idrotten. Att folk (cispersoner!!) kan ha mage att fördöma ett sådant initiativ förstår jag bara inte… något jag skrev mer om när det var aktuellt i våras för övrigt .

Om hur förödande det kan bli för intersexuella personer när de utsätts för könskorrigerande behandling som spädbarn och därmed pådyvlas ett kön och en könsroll som ofta inte alls stämmer överens med könsidentiteten, plus att det kirurgiska ingreppet ibland innebär infertilitet (bland annat). Genusfolket skrev för övrigt intressant om intersexualism häromveckan apropå att Australien inför ett tredje juridiskt kön.

Så, in och läs Kom Ut på nätet nu (länk ovan) och så återkommer ni hit i morgon då jag ska skriva så fingrarna blöder. Jag längtar efter att blogga ordentligt!!

Säg hbtq när du menar H-B-T-Q och blanda för tusan inte ihop kön och sexualitet

På förekommen anledning gånger tusen skulle jag bara vilja påpeka just det som står i rubriken. Något jag, och många med mig, avskyr är när begrepp som ”hbtq”, ”trans”, ”normkritik”, ”genus” eller för den delen ”sexuell läggning” bara används för att det låter proffsigt och inkluderande – men utan att den som använder orden egentligen har en aning om vad de innebär eller har tänkt igenom varför och hur orden används.

Exempel?

• Antagandet att en kille som gillar rosa och andra normativt kvinnliga attribut är bög (ja, det kanske han är – men könsuttrycket och den sexuella identiteten är liksom två skilda saker, det ena är ingen ”naturlig följd” av det andra).
• Yttrandet ”vi måste tänka utifrån ett hbtq-perspektiv här” – när det senare visar sig att man bara menar homosexuella, dvs. tänker utifrån ett h-perspektiv. Utgå gärna ifrån ett hbtq-perspektiv, men mena då h-b-t-q även i praktiken och läs på om du behöver (vilket du förmodligen behöver).
• Uppmaningen att anlägga ett ”genusperspektiv” på något, när det i praktiken kommer att handla om att räkna antalet män/kvinnor alternativt prata om hur män är eller hur kvinnor är. Genus är liksom inget finare ord för kön, precis som laktos inte är något finare ord för mjölk – det är olika saker eller åtminstone olika aspekter/beståndsdelar av samma sak. Kolla upp och läs på, eller byt begrepp.
• När T i hbtq läses ut som ”transsexuella” och missförstås som en sexuell läggning. Puuuh. Transpersoner har också en sexuell läggning, vilken kan vara hetero-, homo-, bi- eller asexuell precis som för cispersoner (sedan är det förstås inte riktigt så enkelt heller – både kön och sexualitet är något flytande, föränderligt och komplext).
• När jag oreflekterat omnämns som ”hbtq-person” eller när en cis-bög i ett tidningsreportage omnämns som ”person med hbt-bakgrund” – alltså hur många är/har varit/definierar sig som homo, bi, trans och queer på samma gång? Inte så många. Okej, det är ett samlingsbegrepp men ändå (och eftersom hbtq i många fall blir synonymt med homosexuell så befäster denna oreflekterade användning just detta ännu en gång.)
• I samma mening som det, t.ex. i en likabehandlingsplan, slås fast att vi måste tänka ”normkritiskt” så yttras att vi ska agera när någon behandlas illa på grund av ”sexuell läggning” (antar att man menar även heterosexuell läggning då?) och att vi oftare måste prata om ”homo- och bisexuella” (var finns normkritiken?).
• När T och Q i hbtq inte ens existerar i folks medvetanden, när de inte har en tanke på att de utesluter människor. Det ständiga, totala osynliggörandet och oviljan att ta in, begripa och handla därefter.

Ja, det var några exempel som jag har stört mig på bara den senaste veckan. Och summan av kardemumman är egentligen att för att orden ska bli handling, för att teorin ska bli praktik och inte bara tomt fluff alternativt helt knasigt, ja, då behöver man läsa på, fundera, fatta grejen helt enkelt. (Självklart får man säga fel ibland också, särskilt om man är privatperson – jag talar naturligtvis främst om professionella sammanhang där vi faktiskt kan förvänta oss lite mer, och där det dessutom oftast finns lagar och regler att följa för att ingen ska bli diskriminerad, kränkt eller helt utesluten).

I en värld där kön inte spelade någon roll…

…hur skulle det vara för transpersoner då? Calle funderar på det i sin kommentar till det här inlägget, och jag har fått frågan tidigare också – samt även själv funderat över detta. Transbegreppet är brett och alla människor, oavsett könsidentitet, har förstås rätten att definiera sig själva – men ändå. Om kön verkligen inte spelade någon roll, om vi bara var människor allihop, ungefär hälften med snopp och ungefär hälften med snippa (fast vi kanske inte ens behövde benämna dem med antingen det ena eller det andra), alla hade precis som nu olika kroppsbyggnad, sätt att röra sig och olika klädstil, fast utan att nödvändigtvis kategoriseras in i ett visst kön. Vilken position och vilken inre känsla skulle exempelvis en transsexuell person ha då? Eller en transvestit? Om det inte fanns två snäva könskategorier inklusive starka normer kring klädsel och frisyr… skulle det ens vara möjligt att vara transvestit då?

Det är förstås otroligt svårt att svara på, för vi är ju inte där nu och hur normkritiska och genusmedvetna flera av oss än är så är det nästan omöjligt att föreställa sig en värld där kön har en så obetydlig roll (särskilt när man går utanför sin lilla genusmedvetna umgängesbubbla och inser att många människor har en helt annan världsuppfattning än en själv…).

Hur som helst fick jag ett svar, eller ett försök till svar, på precis denna fråga i en kommentar till det här inlägget (efter att Blondinbella uttryckt sig sådär vansinnigt om transpersoner) och eftersom den är så uttömmande och tydlig så kopierar jag in den rakt av. Kanske blir någon klokare av den?

Här är ett försök till svar, utan att för den skull hävda att detta är den ”sanning” som gäller för alla transpersoner.

Men, jag brukar analysera kön så här, när jag som jämlikhetskonsult utbildar i transfrågor.
Det vi i dagligt tal kallar kön, omfattar egentligen fyra olika faktorer. Och vi är inte alltid så tydliga med vilken/vilka av dem vi menar när vi pratar om kön, utan det är ofta underförstått att alla som talar/lyssnar är införstådda med att vad som avses och tänker på samma sak. Vilket de sällan faktiskt gör, något som onekligen bidrar till en del spännande/förskräckande diskussioner om kön.
Vi har alltså:
a) Biologiskt kön
b) Juridiskt kön
c) Socialt kön (genus, det som förut kallades könsroll)
d) Könsidentitet

Vad gäller biologiskt kön går det att se tydliga skillnader mellan gruppen ”män” och gruppen ”kvinnor”. Men, det är inte riktigt så svartvitt som en del tror, för även om det är ovanligare så finns det en hel del människor som har kromosomer, inre/yttre könsorgan, hormonnivåer osv som avviker från det normativt kvinnliga/manliga. Och vad gäller sånt som längd, vikt, muskelstyrka, röst, kroppsform osv tycks faktiskt skillnaden mellan individer vara mycket större än skillnaden mellan kön.
Biologiskt kön är medfödd, men kan ( mer eller mindre) ändras, både spontant (vissa intersextillstånd) och via könskorrigerande behandling.

Juridiskt kön är det som registrerats i folkbokföringen, man eller kvinna. Sverige har bara två juridiska kön men länder som Australien, Indien och Nepal har tre. Juridiskt kön är till sin natur konstruerat och kan ändras, via myndighetsbeslut.

Genus är den könsfaktor som starkast påverkar vår vardag. Det består dels av det könsuttryck vi själva sänder ut, för att visa vilket kön vi identifierar oss som, men också av alla förväntningar och påbud om ett ”korrekt” könsbeteende. En persons genus är konstruerat och kan ändras, men eftersom delar av det kontrolleras av andra kan det vara svårt att bryta alltför tydligt mot normen.

Könsidentitet är en persons självidentifierade kön, det kön man innerst inne känner att man är. Det är förmodligen svårt att avgöra om detta är medfött/essentiellt eller konstruerat, och det är väl inte osannolikt att det påverkas mer eller mindre av alla övriga könsfaktorer. Det borde rimligen gälla alla könsfaktorer, fö, men vi vet som sagt inte. Personligen lutar jag åt att könsidentiteten, precis som sexuell läggning, är tämligen essentiell och inte kan förändras. Annars har jag svårt att förklara varför jag själv är transsexuell.

Denna könsidentitet behöver sen inte heller vara entydigt manlig eller kvinnlig, utan det finns ett mycket större spektra av könsidentiteter. Både och, mellan kön, bortom kön, tredje kön, osv. Den behöver inte heller vara en normativt fast könsidentitet, utan kan vara flytande eller pendlande. En del känner också tydligt att de inte vill definiera sin könsidentitet alls.

Hoppas det blev lite klarare. Det är alltså förekomsten av en fjärde könsfaktor, könsidentiteten, som förklarar varför en del transpersoner har ett behov av att korrigera kroppen så den stämmer med denna könsidentitet. Och det är väl inte osannolikt att detta också påverkas av att det är i princip omöjligt att helt och fullt , även inför sig själv, byta genus utan att korrigera kroppen. Oavsett om vi vill eller inte, den kropp vi bebor påverkar vår identitet, i mycket hög utsträckning. Troligen även i den mest jämlika av världar.

Mvh/ Lukas Romson, jämlikhetskonsult (och transexuell)