Archive | finlitteratur RSS feed for this section

Mina modiga elever ger hopp om framtiden – välj inte hatet idag!

8 Apr

Jag befann mig långt ifrån händelsernas centrum igår eftermiddag. Hemma och i säkerhet, med mobilljudet avstängt efter intensiv arbetsvecka. Mina barn på förskolan, deras andra mamma på jobbet, mitt inne i city. Min barnfria helg skulle just börja. När jag fick för mig att titta på mobilen hade hon ringt två gånger, och min mamma i Kalmar två gånger. ”Ring mig!!” läste jag i sms. Jag förstod att något hade hänt.

Planerna för fredagskvällen ändrades drastiskt. I city råddes alla att hålla sig inne, så jag hämtade mina ungar, köpte pizza och godis, tillbringade kvällen i soffan. En tomhet i bröstet, men många tankar i huvudet. Det som framför allt har snurrat nu på morgonen är dock inte tankar av sorten ”ska vi våga röra oss på gatorna nu?” utan oro för något helt annat.

Jag tänker på mina elever, som under hela veckan redovisat sina egenskrivna tal i vårt projekt #talasomking. I onsdags hade vi talarkväll på skolan, dit föräldrar, andra lärare och elever kom för att lyssna på de 28 åttondeklassare som utmanade sig själva lite extra. De stod där, ensamma bakom talarstolen i strålkastarljuset, och talade med inlevelse och mod om något som just de brinner för – och jag tror att vi alla som lyssnade kände hopp om framtiden. Med dessa unga vid rodret kommer vi sannerligen lyckas styra världen åt rätt håll! En nyanländ kille höll, helt utan manus, ett fantastiskt inspirerande tal om sitt största intresse, basket, och om vikten av utbildning. Ett antal elever pratade om sexism, homo- och transfobi och inte minst om rasism.

Jag tänker framför allt på tre tjejer, alla tre bär slöja, och två av dem talade om hur detta faktum väcker förutfattade meningar hos människor. Hur deras existens misstänkliggörs. Och om hur vi alla måste respektera varandra och stå upp för allas lika värde. Den tredje pratade om hur det är att leva i krig. Ett otroligt starkt tal innehållande fragmentariska berättelser om en pappa som gräver upp sin son under sönderbombade väggar, om ett barn som förlorat sin far och sin bror, om föräldrar som kämpar varje dag och hoppas på en ljusning, om ett land som när man blundar är det vackraste av platser – men när man öppnar ögonen, så är allt borta. Hon grät när hon talade, och jag gråter nu. För jag tänker på dem, på så många av mina elever, som vet att deras utseende, deras tro, deras sätt att prata väcker misstankar och till och med hat. Och jag tänker på alla andra – så oändligt många!! – oskyldiga människor här i Sverige, som nyss lyckats ta sig hit från krigsdrabbade länder, eller som bott här i kanske hela sitt liv och som nu, än mer, kommer att anses som en fara, ett hot. Bara för att EN galen människa, som kanske råkar vara född utanför Sverige, har gjort något oförsvarligt och vidrigt. Vad har han med alla dessa oskyldiga, helt vanliga människor att göra? Vad? INGENTING.

Och ändå läser jag på Facebook och twitter SD-anhängares uppmaningar om att vi ska öppna ögonen och se vad som pågår, att vi ska tänka till inför nästa val. Ja, ni behöver vakna och tänka till.

Vi står alla maktlösa när något sånt här händer. Men varför i hela världen skulle någonting bli bättre av att intensifiera hatet mot flyktingar, invandrare och rasifierade?
Det vi behöver är en jäkla massa kärlek. Ta hand om varandra. Stå upp för varandra. Det låter klyschigt så in i helvete – men det är ju sant.

Jag citerar Elaine Eksvärd: ”Välj inte hatet idag. Koncentrera det mot en person – terroristen. Och om det är ett folkslag du ska hata så låt det inte vara en slöja, hudfärg eller icke-ariska personer. Låt det vara en grupp som du koncentrerar ditt hat till – terroristerna.

Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

1 Jun

Och annars då? Jo, i fredags var vi i badhuset hela familjen. Adrian peppade som en tok hela morgonen, sprang runt i lägenheten och ylade ”badsängen!!” och skulle givetvis klä på sig sin soldräkt (ja, soldräkt) redan innan det var dags att åka. Det känns fint på så många sätt att göra en sådan aktivitet tillsammans då och då; dels för att stilla det dåliga föräldrasamvetet i stressiga tider, dels för att det ju är mysigt på riktigt. Här hemma går vi varandra på nerverna allihop, liksom, och Adrian avskyr när jag sitter vid datorn med bedömningar och annat. Jag klandrar honom inte.

Väl i badhuset tolkades han som vanligt som flicka av alla som hade anledning att nämna hans könstillhörighet (varför folk alls känner behov av att nämna just könstillhörigheten är egentligen en fråga i sig). Jag förmodar att det var den gula dressen i kombination med frisyren som solklart signalerade ”flicka!” i folks medvetanden. Vi är vana vid det, han är van vid det och jag vet ärligt talat inte om han ”vet” vilket kön han har, eller förväntas ha. I morse deklarerade han för mormor via facetime att han är en kille, igår sa han till mig att jag är en kille och ofta är han själv ett monster, en samuraj, en tiger, en häxa, en prinsessa eller, allra oftast, ”bara Adian!” så äsch, de där etiketterna betyder väl inte så mycket. Han vet inte vad det betyder att vara ”kille” eller vad det är som gör en till en kille, och det känns väldigt skönt.

Frågan är hur länge det håller i sig.

Jag funderar en hel del på hur jag ska förhålla mig till alla könsnormer som ju blir så oändligt mycket mer påtagliga nu när Adrian blir större (här har jag skrivit lite om det tidigare). Nu syns det verkligen att han är den som bryter mönstret ute på lekplatsen, barnen frågar vilket kön han har och vissa använder demonstrativt hon som pronomen även då de vet att han heter Adrian. När han har den rosettprydda sommarhatten och blommig tröja på sig så kan de inte riktigt annat. ”Har han någon pappa?” frågar de, trots att de vet svaret, och därefter kommer följdfrågan: ”Vem är den riktiga mamman då?” Adrian bryr sig inte, så pass liten är han fortfarande, och vi svarar tålmodigt och pedagogiskt med förhoppningen att han själv ska kunna använda sig av våra svar så småningom. (Ett relaterat sidospår i sammanhanget…)

Det är onekligen stört omöjligt att skydda honom från verkligheten. Är det inte andra barn och vuxna så är det tv och… netflix. Netflix dignar verkligen av könsnormer av alla dess slag, och jag har känt mig kluven till hur vi ska förhålla oss – censurera eller låta honom välja? Hittills har det blivit det senare. Vissa dagar är det urgulliga ”Supertrion” som gäller, parallellt med ”Dora utforskaren” och ”långa prinsessan” (= Barbie, ett rätt underhållande program faktiskt, med en dialog som snarare riktar sig till oss som lekte med Barbie för tjugo år sedan). Det känns rätt bra när han tittar på de där serierna, inte en massa machonormer, inget våld.

…men så andra dagar vill han bara titta på Samurai Jack och Power Rangers. Jag fattar verkligen inte vad han finner så fascinerande med den omåttligt fult tecknade samurajen, men spännande är det uppenbarligen med våldsamma slagsmålsscener och snabba klipp. Till följd av denna fascination har han de senaste dagarna lekt samuraj just, men på något vis känns även det rätt… harmlöst.

wpid-img_20140531_084828.jpg

En melonätande samuraj med ”svärdet” innanför tröjan.

För han är så mycket mer än så. Jag hoppas och tror att den kommunikation som vi bygger vår uppfostran och vår relation med honom på, alla böcker vi läser tillsammans med honom varje kväll och alla kramar och pussar han får – allt det där… väger förhoppningsvis upp att han finner svärd och pinnar så fascinerande, otäcka lejon och tigrar, häxor, monster, sjörövarpirater – och grävmaskiner, vilka han tidigare varit totalt ointresserad av. Och vad är så farligt med det egentligen? Rädslan är väl mest den att de mer pojkkodade intressena ska omvandlas till någon slags sanning om vem han är, och att det ena ska utesluta det andra. wpid-img_20140524_095406.jpg

Adrian tvärtemot med byxor på armarna.

Det här med att tänka och uppfostra genusmedvetet är onekligen komplext, för det handlar om så mycket. För det första medvetenheten om att barns (allas) tilldelade könstillhörighet påverkar hur vi bemöts av omvärlden, hur vi förväntas klä oss och bete oss, vilka lekar vi förväntas leka, vem vi förväntas bli vän med och vem vi förväntas bli kär i och på sikt vilka yrken vi kommer välja och vara bäst lämpade för osv. För det andra viljan att förändra det just nämnda, att vidga normerna för det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt”, att omvärdera det som anses ”manligt” respektive ”kvinnligt” och vem som tillåts vara vad. För det tredje att förmedla till mitt barn att hens könstillhörighet är fullständigt ointressant för mig, men att samhället kommer lära hen det motsatta, och rusta barnet för att kunna stå upp för den hen är oavsett vem samhället tycker att hen ska vara.

Jag tänker även en hel del på balansen mellan att å ena sidan fylla de två av samhället accepterade könskategorierna med nytt innehåll som en del i strävan mot ett jämställt samhälle, och att å andra sidan helt och hållet omkullkasta tvåkönsnormen och cisnormen, för att på sikt uppnå en jämlikhet där alla räknas. Jag vill liksom inte beröva vårt barn hans könstillhörighet genom att ”hemlighålla” det faktum att det står ”pojke” i hans pass, men givetvis inte heller pracka på honom en könsidentitet som han kanske inte känner sig bekväm i. Snopp betyder oftast pojke, men inte alltid.

Som sagt. Adrian tolkas i de flesta fall som flicka bland människor vi inte känner. Helst skulle jag förstås önska att folk inte könade barn eller någon människa alls i tid och otid och helt utan anledning. Men så länge de nu sysslar med det gäller det att förhålla sig på bästa sätt. Vi brukar inte rätta, och än så länge gör inte Adrian det heller. Tids nog kommer han säkert göra det dock, och vi kan bara hoppas att han fortsätter gå sin egen väg, med sommarhatt, gummistövlar, hello kitty-väska och samurajsvärd – eller vad det nu må vara som är hans grej just då.

Allra viktigast och vår främsta förhoppning är ju att han i slutändan växer upp till en trygg individ som trivs med sig själv, som respekterar andra människor och som beroende på vad situationen kräver inte ryggar inför att kommunicera, gråta, trösta eller säga ifrån.

(Och precis när jag skulle posta detta dök ett färskt inlägg från Oxhen upp. Läs det också.)

Nej, kärleken och rättvisan har inte segrat bara för att du röstade på Conchita i lördags

12 Maj

Igår kväll delade jag två texter om Conchita Wursts vinst i Eurovision Song Contest på min facebooksida och på twitter, den här av Gustav Almestad på Genusfolket och den här av Sofia Zettermark. Egentligen tänkte jag inte skriva något själv eftersom de redan formulerat sig så bra, men nu gör jag det i alla fall. I all hast på väg från jobbet.

Jag blev liksom majoriteten i mitt facebookflöde och i mitt tv-sällskap väldigt glad över att se Conchita vinna Eurovision Song Contest. Hennes röst är överväldigande vacker, låten pampig och scenframträdandet likaså. Och det var, precis som ovan nämnda bloggare skrev, det som gav henne segern i lördags kväll. Hon hade inte vunnit om rösten varit slätstruken eller om hon fått sjunga Spaniens medelmåttiga skrikballad istället, för då hade Nederländerna eller Sanna Nielsen med största sannolikhet tagit hem segern. Så, alla de som påstår att skägget gav henne vinsten kan ju bara dra. Det är förminskande av hennes artisteri att påstå något sådant.

Dock bör tilläggas att scenshowen och artisten bakom låten givetvis är en del av hela det paket som folk röstar på, och den som tycker det är fel får dra tillbaka klockan till den tid då hemliga jurygrupper endast tilläts lyssna på bidragen (jag tror faktiskt att Conchita hade hamnat i topp 5 även då) eller varför inte teleportera sig själv till 1965 då Ingvar Wixell sjöng alla bidrag i den svenska uttagningen, just för att undvika att artistens skicklighet påverkade låten?

I alla fall. Utöver hejaropen till Conchita och hennes låt som synts i flödena under helgen så har väldigt många yttrat saker som att ”kärleken segrade!”, ”ett statement mot homo- och transfobin!” och ”ett enat Europa för jämlikhet och mot diskriminering!” Och där måste även jag faktiskt vara en tråkmåns och protestera en liiiten aning. Missförstå mig inte, jag tycker som sagt att det var jättebra att just hon vann, och att artisten bakom låten utmanar normerna för såväl kvinnliga som manliga könsuttryck och dessutom uttryckligen tycks stå upp mot förtryck baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning är naturligtvis super. Men att tro att vi tack vare en bedårande vacker, skönsjungande dragshowartist nu är på väg mot ett jämlikt Europa är att… ta i lite va?

För det är just det: Conchita är bedårande vacker och en dragshowartist, en scenpersonlighet. Och som Hej Sonja uttryckte det (måhända aningen hårt, tycker nog jag, samtidigt som jag förstår hens frustration över alla cisheterosars aningen oreflekterade hyllningar) kan framgångsrika dragshowartister inte ses som företrädare för hela hbtq-rörelsen och de utsätts inte för diskriminering på samma sätt som ”vanliga” hbtq-personer.

Även homo- och transfober betalar pengar för att se Christer Lindarw och After Dark uppträda, och jag kan lova att många av dem som röstade på Conchita i lördags skulle se mycket skeptiska ut om deras manliga kollegor plötsligt började bära så kallade kvinnliga attribut, om deras söner kom ut som homosexuella eller om (när!) det införs ett tredje juridiskt kön i Sverige/deras hemland. Och ser jag till min egen yrkeskår så kan jag tänka mig att rätt många lärare röstade alternativt hejade på Conchita i lördags, men att de idag fortsätter att dra könsstereotypa, sexistiska, cisheteronormativa skämt i och utanför klassrummet, att de fortsätter dela upp klassen i tjej- och killgrupper och att de fortsätter ”glömma bort” att synliggöra fler sorters kärlek än den heterosexuella när det vankas filmvisning, litteraturläsning eller för den delen sexualkunskap. Kanske diskuterar de idag Conchitas vinst med eleverna, slår fast att ”alla får se ut hur de vill!” och sen är det bra med det. Cis- och heteronormen lever vidare och alla hbtq-ungdomar i klassrummen fortsätter gömma sig, eftersom de inte har något annat val.

Ja, ni får ursäkta min raljanta ton och min pessimism…

”Det tar tiiiid, Sanna, ha lite tåååålamooood!!” utropar ni kanske, samt: ”Var glad över framstegen!! Allt kan inte hända på en gång!”

Nej. Det kan väl inte det. Men vet ni? Det har redan tagit jävligt lång tid. Stonewallupproret, med rasifierade transkvinnor i spetsen, ägde rum 1969 och fortfarande förföljs, hotas och mördas många transpersoner varje år (läs gärna Maria Ramnehills text om att ta transpersoners existens på allvar, om ni inte har gjort det). Och detta gäller alltså transpersoner som inte ”klär upp sig” för att underhålla på en scen, utan människor som straffas enbart för att de är sig själva, i sin vardag.

Och vet ni? Fenomenet ”(icke heterosexuell) person som utmanar könsnormer på scen” är inget nytt i Eurovision-sammanhang. 1998 vann transkvinnan Dana International Eurovision Song Contest med sin låt ”Diva”, 2002 deltog dragqueen-trion ”Sestre” från Slovenien, 2007 vann lesbiska Marija Serifovic för Serbien och i Sverige har After Dark deltagit flera gånger. Är det härligt? Skitkul? Superfint att personer som bryter mot köns- och sexualitetsnormer syns på en stor scen och till och med vinner internationella musiktävlingar? JA! Det ÄR det! Och självklart är dessa artister förebilder för många individer som bryter mot hetero- och/eller cisnormen. Men grejen är att de för många (normpersoner) är just stjärnor på en scen; de står för något spektakulärt, något extraordinärt. Och när scenbelysningen släckts och slutvinjetten spelas är allting… som vanligt igen. Precis som det var efter Dana Internationals seger 1998 och efter Marija Serifovic’s vinst 2007. Precis som det blir ett par dagar efter Conchitas vinst i år.

Eller, rättare sagt: Risken är väldigt stor att det blir så. Om inte alla ni (vi!) som faktiskt röstade på Conchita, som gladdes åt hennes vinst inte bara på grund av låten utan även på grund av det hon står för, också ser till att göra något mer aktivt för jämlikheten och för att förändra vardagen för alla personer som drabbas av samhällets starka normer kring kön och sexualitet. Stöd en organisation, ändra ert språkbruk i klassrummet och i personalrummet, se över era egna fördomar och hur de faktiskt märks i vardagen och i interaktionen med andra människor, rösta i EU-valet… GÖR NÅGOT! Okej? Först då är ni trovärdiga när ni pratar om statements mot homo- och transfobi och att vi är på väg mot ett samhälle fritt från diskriminering.

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

31 Mar

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här

Vill du ha ett jämlikt samhälle? Sluta då häng upp dig på ”biologi”!

10 Mar

Att människor är olika är det nog få som förnekar. Män och kvinnor är olika, män och män är olika, kvinnor och kvinnor är olika, personer bortom dessa två kön är olika personer inom dessa två kön, samt förstås olika sinsemellan (med det lilla ”men”:et att vissa helt och hållet förnekar dessa individers existens?!).

Slutsats: Människor är olika varandra, helt enkelt.

Dock lever vi i ett samhälle som försöker få oss att tro att vi är lika. Eller nej, inte att vi alla är lika, men att vi är lika inom en av två könskategorier: Att män är lika varandra, att kvinnor är lika varandra – samt att dessa två kategorier är varandras motsatser och komplement. Detta försöker vårt extremt könsfixerade samhälle få oss att tro, och väldigt många av oss tror ju att det faktiskt är så. Vilket inte är så konstigt egentligen, för vi får lära oss tidigt att vi har en viss könstillhörighet samt att denna är viktig. Faktum är att det börjar redan innan vi föds, när vi ligger i magen och när folk runt omkring frågar vad det blir. Barnrummet inreds för att matcha könet, kläder införskaffas för att matcha könet och namn bestäms för att passa detsamma. När vi föds omtalas vi genast med ”han” eller ”hon” beroende på hur våra könsdelar ser ut och alla nya människor vi möter vill först och främst veta just vilka könsdelar vi har, innan de tar reda på något annat, innan de börjar interagera med oss, innan de köper oss kläder och leksaker i present. För så ser det ut i ett könsfixerat, ett könsbinärt samhälle. Könet, och att vi är antingen eller, är viktigt. Fundamentalt.

Och ja, dessa små bebisar växer som bekant sedan upp till barn. Barn som lär sig att pussas med barn som är av ”motsatt” kön och att de ska bjuda in barn av samma kön på kalas (mer om heterosexualitet och homosocialitet här). Barn som lär sig att snoppen respektive snippan avgör vilken sida av kläd- och leksaksbutikerna du ska välja, barn som lär sig att tjejiga saker är fjantiga och att killiga saker är coola. Och så vidare.

De flesta av oss är rätt duktiga på att rätta oss i leden och ser vi oss om när vi går på gatan möter vi till största delen ”manliga” män och ”kvinnliga” kvinnor samt väldigt ofta heterosexuella par och familjer. Ja, kanske är det så till och med att majoriteten trivs väldigt bra i sin vanligt förekommande könsroll och i sin sexualitet. Dock inte alla, och bara genom att iaktta människor vi möter på gatan kan vi inte alls veta vilka som går där och trivs och vilka som går där och anpassar sig så att kroppen nästan brister av obehag. Vad vi däremot vet är att de personer vi möter som vågar eller vars innersta helt enkelt tvingar dem att bryta mot det gängse mönstret genom att hålla sin partner av samma kön i handen eller som genom kläder eller frisyr avviker från normer rörande könsuttryck, dessa individer löper stor risk att utsättas för och har förmodligen någon gång utsatts för diskriminering, ifrågasättanden, kränkningar, hot, hån.

Vad vi dessutom vet är att även de kvinnor som går där och trivs, som känner sig stolta över att vara kvinnor på just precis det där sättet, som grupp är och blir diskriminerade i det här samhället, i den här världen. Dessa kvinnor tjänar förmodligen mindre pengar på sitt arbete än sina manliga partners, de tar förmodligen ett större ansvar för det obetalda hushållsarbetet, de tar ut fler föräldradagar och vabdagar än sina män, de får på grund av allt detta ut lägre pension, de löper betydligt större risk att bli utsatta för våld av sin manliga partner än tvärtom, de har förmodligen någon gång utsatts för sexuella trakasserier eller fått höra att de borde ”klä på sig”/”undvika den där stigen”/”våga ta mer plats”/”sluta vara så känslosam”…

För, tyvärr. Vi lever inte i ett jämställt eller jämlikt samhälle där alla människor har samma rättigheter och möjligheter, inte ens här i det underbara Sverige. Och självklart är en grund till detta att vi så beslutsamt delar upp, bemöter och värderar människor olika efter deras kön, deras könsorgan.

”Men såhär gör vi för att män och kvinnor ÄR olika!” utbrister biologistiska genusmotståndare gärna. För det första har dessa människor fel, för forskning (samt mitt alldeles eget öga) visar att det absolut inte är så enkelt att vi är två sorter och punkt. För det andra: oavsett vad så rättfärdigar inga biologiska könsskillnader (påstådda eller faktiska) att småflickor ska kläs som små dockor och att småpojkar ska inspireras att växa upp till empatilösa monster. Biologiska könsskillnader rättfärdigar inte att vi lever i ett samhälle som värderar manligt och kvinnligt, män och kvinnor olika och som dessutom osynliggör och kränker individer som inte kan eller vill leva upp till samhällets könskrav. Fattar ni det? Att plocka fram argumentet ”biologiska könsskillnader” håller inte, det fyller inget fruktbart syfte! Åtminstone om du på allvar vill ha ett jämställt samhälle…

Vill ni, biologistiska genusmotståndare, att män och kvinnor ska vara jämställda? Inse då att samhället skapar ojämställdhet genom att fostra oss och värdera oss olika.
Vill ni att män ska sluta ses som (och bete sig som) våldsverkande monster, oförmögna att tygla sina känslor? Inse då att förhållningssättet vi har redan till små pojkar kommer att påverka hur de ser på sig själva, på flickor och kvinnor samt deras förmåga till empati och eftertanke.
Vill ni att kvinnor ska kunna välja det yrke de vill utan att bli motarbetade eller utsättas för sexuella trakasserier? Inse då att det är vi som måste skapa de förutsättningar som krävs för att de ska kunna och slippa detta.
Vill ni att transpersoner och intersexuella ska åtnjuta samma rättigheter och ha samma psykiska hälsa som cispersoner? Inse då att även biologin (om vi alls ska tala om den…) är mer komplex än två olika, sinsemellan lika genuppsättningar och inse att vårt eviga tvåkönsskapande missgynnar den här gruppen något oerhört.
Vill ni att pojkar som gillar att leka med dockor och klä sig i rosa ska kunna göra detta utan att mobbas? Sluta då snacka om att biologin gör att pojkar ”är” på ett visst sätt.
Vill ni att homo- och bisexuella ska ha samma rättigheter och faktiska möjligheter som heterosexuella att leva ett bra liv? Sluta då poängtera det biologiska i mäns och kvinnors reproduktiva möjligheter och attraktion till varandra, eller inse åtminstone att biologin och attraktionen kan vara mer komplex utan att för den skull vara ”defekt”.

Är ni med? Skit i biologin. Den finns där, självklart är vi biologiskt olika OCH lika, självklart påverkar vår genuppsättning och våra hormonnivåer vilka vi är, hur vi ser ut, vårt temperament, våra egenskaper. Men. Biologin är inte allt. Och framför allt: Biologiska argument kan aldrig ursäkta ojämställdhet, ojämlikhet, kränkande behandling av minoriteter, normbrytare, kvinnor. Vi alla måste tro på och agera med tron på att det är vi människor som skapar vårt samhälle, med vårt intellekt och med vår vilja – det är först då det kommer hända något. På riktigt.

…och delar du fortfarande inte min uppfattning om att biologi är bullshit när vi snackar mänskliga rättigheter så kan du väl åtminstone erkänna följande: Att du inte vill ha jämställdhet och jämlikhet. Att du är mot hbtq-personers rättigheter. Att du tycker att personer som bryter mot könsnormer får skylla sig själva. Att du anser män vara empatilösa monster. Att du anser att kvinnor inte hör hemma i chefspositioner. Och så vidare. Då vet jag åtminstone att du har läst det jag har skrivit och att du och jag har fundamentalt olika syn på världen. Och: Att jag inte kommer vilja diskutera dessa frågor med dig alls, för det ger mig absolut ingenting.

Jag vill inte vara en ”stark” kvinna, jag vill vara en kvinna – eller ännu hellre: En människa

8 Mar

Idag är det Internationella Kvinnodagen. Ni vet, den där dagen då ni absolut inte ska gratulera kvinnor ni möter, utan istället uppmärksamma kampen för kvinnors ökade rättigheter och möjligheter i samhället. Och jag påminner er: Det handlar om alla kvinnor, oavsett ålder, hudfärg, ursprung, funktionalitet, sexualitet, cis eller trans, personlighet… jag tror ni kommer fatta vad jag menar när ni har läst klart, om  inte annat.

Jag vill så gärna skriva något en dag som denna, och när jag scrollar bland mina halvfärdiga bloggutkast kommer jag att tänka på förra torsdagen, när jag hade en hel dag och kväll i Berlin att på egen hand fördriva innan flyget skulle gå kl. 21.25. Jag bestämde mig för att gå på bio, och allra helst en tysk film nu när jag ändå var i Tyskland. Just när jag kom på idén befann jag mig på Potzdamer Platz och jag hade läst om att moderna jättebiografen IMAX var värd ett besök, så jag slank in för att spana in utbudet – och möttes av följande:
image image Män. Män, män, män. Och här och var en eller rentav två kvinnor. Kvinnan eller kvinnorna i berättelsen, ni vet de där som blivit castade främst för att de är kvinnor och för att de ska spela kvinnor: Modern, systern, horan, den utsatta kvinnan, den starka kvinnan. Medan de tio, tolv eller tjugo männen med talroller castats av andra skäl. För att de är män, givetvis, men inte för att spela män, utan för att spela en roll: Officeren, soldaten, familjens överhuvud, slaven, kompisen, grannen, playern, statschefen, nyhetsankaret… ni vet, en massa olika roller, som bara ”råkar” vara män.

Jag hade verkligen inte lust att se någon av dessa filmer. Ingen lust alls. Senare har jag förstått att vissa av dem absolut är sevärda, exempelvis ”12 years as a slave”, men just det där mansuppbådet är jag så fruktansvärt trött på. Och det spelar ingen roll att det finns en betydande kvinnoroll i filmen och att det (dessutom!) är en stark kvinna – för jag vill inte se mansfilmer med enstaka (starka) kvinnor i: Jag vill se filmer där kvinnor är människor, där de spelar betydelsefulla roller, inte kvinnor. Förstår ni? Det är dock inte särskilt vanligt, om vi inte söker oss till genrer som klassas som ”kvinnofilmer”, ”tjejfilmer”, ni vet sådana som handlar om kärlek och romantik och som ändå alltid kretsar kring att den kvinnliga huvudrollen ska hitta sin drömsnubbe.
image

Okej, just den här jag har inte sett. Men fördomarna väcks på studs.

Filmer som ”råkar” bestå av övervägande kvinnoroller och där män spelar en relativt liten (mans)roll finns knappt, eller: De syns sällan i de största biosalongerna och de vinner extremt sällan en Oscar för bästa film. Se exempelvis detta inlägg av Joakim Jakobsson // Genustestet som behandlar just Oscarsgalan och representationen av män och kvinnor.

Samma mönster återkommer dessutom i barnfilmer och i barnlitteratur. Vi har här hemma ramlat över flertalet barnböcker där merparten av karaktärerna ”av en slump” omnämns som ”han” eller tilldelas ett mansnamn, medan det finns en figur som kallas ”hon”, och oftast är det mamman, mormodern, dockan eller kanske kon, om historien handlar om djur. I senaste Bamsefilmen får vi möta otaliga manliga namngivna karaktärer, medan den i stort sett enda betydelsefulla kvinnorollen är Nalle-Majas. Och visst, hon har stor betydelse i berättelsen – men det är just det: Hon spelar den starka tjejen, och dessutom ”dottern”, vilket inte är en slump.

Den här bilden möts man för övrigt av när man läser en av de mer nytryckta Bamseböckerna:
image 23 manliga karaktärer (det är pappor, kusiner, skurkar, snällisar, kompisar, fegisar, kloka och modiga), 6 kvinnliga (varav tre stycken är mammor och två är döttrar). En slump? Nej, absolut inte. Det är så det fungerar: Det finns olika figurer/karaktärer/roller och så finns det kvinnliga figurer/karaktärer/roller, och de sistnämnda är dessutom ofta (om vi tar exempel som Bilar, Roboten Rob, Byggare Bob…) röd- eller rosafärgade och inte sällan hyfsat framträdande. Det ska synas att det rör sig om en kvinnlig karaktär, helt enkelt, trots att eller just för att de är i minoritet.
image image

Hoho, var är alla kvinnliga figurer?

Som sagt, det är Internationella Kvinnodagen idag och den är inte till för att gratulera eller ”uppmuntra” våra kvinnliga vänner, våra mammor, systrar eller mormödrar – den är till för att fortsätta kampen för att kvinnor ska ses som människor i det här samhället, för att vi ska få och kunna delta på samma villkor som män, för att vi inte ska behöva vara ”en stark kvinna” för att få vara med: Vi (kvinnor m.fl.) ska bara få vara på lika villkor som alla andra (män). Vissa tycks tro att vi redan är där och vissa tycker att det är löjligt att påpeka representation på det sätt som jag just har gjort (vadå, det finns ju tjejer med? Vadå, om filmer om/av kvinnor inte vinner en Oscar är det väl för att de är sämre? Vadå, kvinnor är faktiskt oftare de som bestämmer i hemmen! osv. osv. i all oändlighet…).

…men vet ni, det är inte löjligt. Självklart påverkar det våra barn att hela tiden mötas av ”han”, mansnamn och manliga ansikten när de ser på tv, läser böcker eller passerar filmaffischer: Pojkar får för sig att de är majoritet, att de är något viktigare och missar möjligheten att lära sig identifiera sig med kvinnliga karaktärer och bilder som inte föreställer män,. Flickor får för sig att de är minoritet, att filmer och böcker om dem endast är till för dem och lär sig att identifiera sig med och intressera sig för karaktärer av annat kön än de själva. Alla får lära sig att ”han” är ett mer ”neutralt” pronomen än ”hon” och att de manliga attributen och intressena är mer tillgängliga för alla än de kvinnliga. Personer mellan eller bortom de juridiskt tillgängliga könskategorierna osynliggörs helt.
Det är liksom så de skapas och återskapas: könsdikotomin, maktobalansen, ojämställdheten. Bland annat på detta sätt.

(Och för den som undrar gick jag på bio till slut i alla fall. Det blev en tysk film om manlig vänskap, med budskapet att alla män innerst inne vill leva farligt (bl.a. testa droger och att råna en bank) och att alla kvinnor innerst inne älskar hårda män som bryter mot lagen. De kvinnliga karaktärerna bestod av frun/mamman och horan/flickvännen. De var alla cis, vita, heterosexuella och saknade synliga funktionsnedsättningar. Förstås.)

(Tips: Efter att eller samtidigt som ni till leda räknar och analyserar kvinnliga och manliga karaktärer i filmer och böcker kan ni göra detsamma fast utifrån hudfärg, funktionalitet, sexualitet m.m. Intressant eller bara deprimerande – avgör själva.)

Min familj är precis lika värdefull som alla andra, Kristna Värdepartiet

18 Feb

Jag och min fru har precis varit hos barnmorskan och lyssnat på vår bebis hjärtljud. Hjärtat slår ganska exakt lika fort och med samma regelbundna intensitet som Adrians gjorde i magen. Sparkarna och buffarna är redan rejäla och tätt förekommande, i ett par-tre veckors tid har jag kunnat känna dem på utsidan av min frus mage.

Så sätter jag mig på pendeltåget och läser att Kristna Värdepartiet med råge har samlat in tillräckligt med namnunderskrifter för att kunna ställa upp i riksdagsvalet. Deras huvudfrågor är att totalförbjuda abort och att återinföra förbud mot att samkönade par gifter sig och skaffar barn. I likhet med Ryssland vill de även förbjuda så kallad ”gaypropaganda”.

Kristna Värdepartiet vill alltså inskränka, ja helt ta bort, mina rättigheter att bilda familj och backa historiebandet till 70-talet, eller kanske rentav 50-talet?, då jag ansågs sjuk och kriminell. Dessutom vill de göra detta i kristendomens namn och jag kan bara tänka mig hur det upprör alla de kristna människor som företräder och förespråkar ett kärleksbudskap som gäller alla.

Vi har redan Sverigedemokraterna i riksdagen och ute i de europeiska parlamenten kryllar det av högerextremister. Jag tror visserligen inte att Kristna värdepartiet kommer ta sig in i riksdagen – i alla fall inte i år. Men att de har så pass mycket stöd som de har är bara det oerhört oroväckande och… äcklande. Förstår ni hur jäkla mycket vi behöver feminister och äkta människorättskämpar i riksdagen nu? Ni vet redan vilket parti jag varmt förespråkar, men jag tänker inte bråka med er om ni röstar på ett annat parti, så länge ni – som är för mänskliga rättigheter och ett jämlikt samhälle – högljutt protesterar mot de bakåtsträvande och människorättsinskränkande vindar som nu drar inte bara genom världen och Europa utan även genom Sverige.

I sommar ska vi få vårt andra barn. Vår underbara, nyfikna, empatiska, busiga tvååring ska bli storebror. Och det är fan så självklart att vi och våra barn ska få ta plats i det här samhället på samma villkor som alla heterosexuella kärnfamiljer. Det är fan så självklart att hbtq-identifierade personer ska få slippa hot, våld, kränkningar och utsatthet och istället ses som en självklar och förbannat värdefull procent av hela vår befolkning. Det är också fan så självklart att kvinnor och andra med livmoder ska få bestämma över sina egna kroppar och själva kunna avgöra om de vill föda och ha barn eller inte.

Och en sak till, Kristna Värdepartiet och ni andra som fortfarande tycks tro att tvåsam heterosexualitet är en förutsättning för mänsklighetens fortsatta reproduktion: Lägg ner. Bara lägg ner.

Jag tänker inte vänta längre: In med feministerna!

11 Feb

Nu var det ett tag sedan igen. Jag har gjort mitt bästa för att vila, vila och åter vila – men ett och annat skit har ställt till det för mig och mitt mående, kan man lugnt säga. Mer om det (kanske) i ett annat inlägg.

…vad som dock inte kunde stoppa mig ifrån att aktivera kropp och hjärna var helgens valkonferens med Feministiskt Initiativ, vilken jag och min fru (samt i söndags även vår unge) besökte tillsammans. Och vet ni? Nu kommer jag göra något aningen ovanligt i den här bloggen. Det här inlägget kommer nämligen oundvikligen ägnas åt att försöka övertyga er läsare om att det bara finns ETT parti som ni bör rösta på i valen 2014: Feministiskt Initiativ. Den som redan har bestämt sig för Fi eller något annat parti (?) får gärna läsa ändå och se det hela som, tja, pepp eller bildning i största allmänhet. (Det finns såklart feminister, antirasister och hbtq-aktivister i andra partier också, men de behöver en rätt stor spark i baken för att ta sig någon vart…)

Jag har varit övertygad om att Fi är det rätta alternativet ganska länge, dock har jag, som så många andra, fram till nu tillhört den där gruppen fegisar/”taktiker”/puckon som i slutändan röstat rödgrönt för att undvika en borgerlig regering och för att stänga ute Sverigedemokraterna från riksdagen. Och exakt HUR bra har det gått? Inte alls, eller hur? Att vara ”taktisk” på det sättet är med andra ord inte alls taktiskt; det har lett till en borgerlig regering två gånger, det har lett till att SD har kommit in i riksdagen och det har lett till att Fi har fått betydligt färre röster än de egentligen har stöd för. Idioti, med andra ord.

Rasismen, fascismen, nationalsocialismen växer sig starkare i hela Europa, och de får liksom inget reellt motstånd. Hbtq-personers rättigheter inskränks alltmer, aborträtten inskränks, möjligheterna till demonstrationer stryps, det blir tuffare för rasifierade, papperslösa och asylsökande, kvinnoförtrycket inom Sverige och EU förnekas och man skyller på andra länder och kulturer; mänskliga rättigheter sätts med andra ord alltmer åsido istället för tvärtom. Och vilka är rasisternas största fiende? Jo, feministerna! Feminister, och dessutom intersektionellt inriktade sådana, behövs i maktens rum så att den livsfarliga nedåtgående spiralen bryts. Är inte det självklart?

Vissa menar och tror att Fi är ett ”enfrågeparti” och vissa skräms bort av att ”feminist” finns med i namnet. Detta betyder dock, hävdar jag bestämt, att dessa personer är väldigt oinsatta i Fi:s politik och att de har dålig koll på vad feminism är. Läs på!

Fi arbetar för mänskliga rättigheter och ett stort fokus ligger naturligtvis på kvinnors rättigheter och möjligheter, av den enkla anledningen att kvinnor som grupp har det sämre ställt än män som grupp i vårt icke särskilt jämställda samhälle. Detta är ingen åsikt, det är fakta och tydliga siffror hittas med lätthet hos exempelvis SCB. Om någon anser detta – strävan efter jämställdhet på riktigt! – vara en ”liten” fråga svår att gå till val på tycker jag att ni ska tänka ett varv till: Kvinnor utgör halva jordens befolkning, såväl kvinnor som män (och personer bortom tvåkönsnormen) arbetar, är arbetslösa, söker sjukvård, går i skolan/studerar, rör sig i offentliga rum osv. osv. Kvinnofrågor är de facto inga ”små frågor”.

Dessutom arbetar Fi för hbtq-personers rättigheter, för invandrare, papperslösa, asylsökande och rasifierade, för människor med funktionsnedsättning – vilka inbegriper kvinnor, män och personer bortom tvåkönsnormen. Feministiskt Initiativ för en politik som tydligt vill lyfta fram och främja goda möjligheter för alla; inte bara den ”vita” befolkningen, inte bara den (utifrån normen sett) fysiskt och psykiskt fullt funktionella, inte bara den heterosexuella kärnfamiljen osv. Om någon då tror att Fi för den skull motsätter sig att vita, heterosexuella (cis)män utan funktionsnedsättning ska leva och må gott – please, tänk ytterligare ett varv till. Mänskliga rättigheter gäller alla, okej?

”Jag tänker inte vänta”, sa Gudrun Schyman i debatten mellan henne och jämställdhetsministern Maria Arnholm nyligen – apropå att det kommer dröja 150 år innan kvinnor kommer upp i samma löner som män om inte politikerna tar tag i frågan nu. Och nej, jag tänker inte heller vänta. Kvinnofrågor och jämlikhetsfrågor i största allmänhet sätts alltid åt sidan, och det får liksom vara slut nu. Visst vore det vackert om orättvisor försvann bara genom att alla vi med jämlikhetsönskan gick omkring och tänkte på hur vi vill att samhället ska se ut! Men – det fungerar tyvärr inte så i praktiken.

De människor som hatar vissa folkgrupper, vissa kategorier människor, de som är mot mänskliga rättigheter, som inte vill ha en jämlik värld fri från diskriminering och förtryck – de väntar inte, de håller inte tyst. Deras taktik är att högljutt propagera sin ståndpunkt, att rösta på det parti som företräder deras åsikter, oavsett om de når in i maktens rum eller ej (och till sist når de ju faktiskt dit de vill…). Varför ska då vi som är FÖR mänskliga rättigheter hålla tyst? Vi som vill se en jämlik värld där män, kvinnor och andra har samma villkor, där alla människor oavsett sexualitet, hudfärg, ursprung, religion, funktionsförmåga har möjligheten att leva ett gott liv – varför ska vi vänta och hoppas att något kommer hända senare, på sikt, efter att ”något viktigare” har tagits tag i?

Nej, hörni. Det får vara nog nu. Ut med rasisterna – in med feministerna, helt enkelt.

…och om ni ändock inte övertygats kan ni med fördel lyssna på Gudrun här:

Istället för att föra kampen framåt tvingas vi gång på gång försvara dess legitimitet

19 Jan

”Jämställdhet är ingen åsiktsfråga, det handlar om fakta!” sa Gudrun Schyman bland annat när jag var och lyssnade på henne för någon vecka sedan, och just detta citat var jag bara tvungen att bära med mig – av den enkla anledningen att hon har så jävla rätt. Dock tvingas som bekant diskussioner kring jämställdhet och jämlikhet alltid backa några steg, stanna upp och försvara sitt syfte på grund av att någon viftar bort frågan som oviktig, någon som ”tycker” att vi redan är jämställda/att jämställdheten rentav  har gått för långt (?)/att hbtq-personer faktiskt är accepterade nu/att allt ”faktiskt inte handlar om kön och sexualitet”/att den ena frågan är viktigare än den andra och så vidare.

…och med dessa inledande ord hoppar jag nu sent omsider på Lisa Zetterströms bloggutmaning ”en feministisk agenda, vilken den här veckan handlar om att ringa in hur den feministiska debatten ser ut idag, vilka frågor som lyfts och vem det egentligen är som sätter tonen och agendan för hur debatten ska föras och förs. Mycket klokt har redan skrivits, så min text blir väl egentligen bara att plocka några russin ur den livsnödvändiga feministkakan.

I ett äldre inlägg om normer och privilegier inom den feministiska rörelsen skrev jag såhär:

”Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla.”

Och det är här någonstans jag befinner mig. Jag är en av dem som enligt den bakåtsträvande Ebba Witt-Brattström splittrar feminismen (men som enligt Inti Chavez Perez ger den välbehövlig bredd!): Jag är en av dem som helst fokuserar specifikt på hbtq-personers rättigheter och möjligheter i vårt samhälle, och i första rummet queera personer, trans*personer samt homo- och bisexuella personer som identifierar sig som kvinnor. Där brinner jag som allra starkast, där kan jag tillföra och påverka mest och samtidigt känna att det är min kamp. Lika lön för lika arbete, delad föräldraförsäkring och andra frågor med syfte att nå jämställdhet i heterosexuella (barn)familjer samt för att ge kvinnor ekonomisk autonomi – självklart är detta grymt viktiga feministiska frågor, men jag litar på att det finns andra som än tydligare driver just detta (exempelvis i det parti där jag är medlem).

Så, jämställdhet mellan könen är givetvis så jävla grundläggande och urviktigt – men jag vill tala om jämlikhet, om alla människors lika värde och i denna diskussion och detta arbete alltid tillämpa ett normkritiskt perspektiv och en intersektionell analys. Allt för att inte glömma bort någon som annars alltid glöms bort. (Nej, jag påstår inte att jag själv alltid i alla sammanhang lyckas med detta…)

För att då återgå till dagens frågeställning och knyta an till Gudruns ord i inledningen: Jag skulle vilja hävda att all (offentlig) debatt kring jämställdhet och jämlikhet tenderar föras likadant och brottas med samma problem. De redan privilegierade sätter tonen, ställer frågorna och vill inte se sina egna privilegier utan hävdar istället att vi har kommit så långt nu och att enskilda individer måste ta sitt eget ansvar istället för att se sig som offer. De privilegierade stämplar de mindre privilegierade som gnälliga och sig själva som starka, samt tycker att de är duktiga som ”ser bortom förtryck”, såsom ”kön spelar ingen roll för mig!” eller ”vem bryr sig om vem du ligger med?” Samtidigt blir det gång på gång väldigt tydligt att dessa människor inte alls ser strukturerna, att de tror att det handlar om tyckande, om ett intresse, om att ha en åsikt. Detta måste vi komma bort ifrån, för diskussionen om och kampen för det jämlika samhället grundar sig inte i tyckande – det handlar om att vi i nuläget inte har ett jämlikt samhälle.

(Dock inser jag ju att en del i själva kampen är just att få folk att inse att samhället inte är jämlikt, att kvinnor och män inte har samma rättigheter, att hbtq-personer inte har det lika förspänt som heterosexuella cispersoner, att rasifierade inte har det lika bra som vita osv. För bara genom att vi får ännu en person att se problemen så har vi ju kommit ytterligare en liiiten bit på väg. Det är bara så sjukt frustrerande att det ska ta evigheter för folk att se sina egna privilegier, sin egen del i den ständigt pågående normreproduktionen som skapar avvikare samt få dem att aktivt vilja förändra något.)

Fröken Frimans Krig, eller: Den stora flatbesvikelsen

2 Jan

Nu blir ni bra förvånade va? Och lyckliga? Hon är tillbaka! Hurra! Fanfarer och konfetti! Och så vidare. Fast jag är inte riktigt tillbaka redan, åtminstone inte på heltid (snart är dessutom julledigheten och därmed den skarpa hjärnans tid över). Sorry.

Dock har jag de senaste dagarna känt en enorm frustration bubbla inom mig och så många tankar måste liksom bara ut. Anledningen heter ”Fröken Frimans Krig” och är, som många av er säkert vet, en miniserie som visades i SVT nu under jul- och nyårshelgerna. Sissela Kyle, Maria Kulle, Frida Hallgren… Kvinnliga rösträttskämpar under tidigt 1900-tal, eller vad det främst handlade om: Kvinnor som startade en egen specerihandlarförening vid den här tiden i ett försök att konkurrera med männen. Jag var enormt peppad på den här serien, dels på grund av temat förstås och dels på grund av den starka kvinnliga skådespelartruppen.ffk_992(Bildkälla)

(Varning för spoilers nedan, sluta läs om du vill se serien med öppet sinne – även om jag förstås redan har spoilat det sk. viktigaste i rubriken…)

Vad som dessutom peppade mig var förstås de starka flatförhoppningar som väcktes redan tidigt under första avsnittet, då Sofia Ledarps karaktär Kinna och Sissela Kyles Dagmar inleder sin vänskap; två starka, ensamstående kvinnor utan behov av eller längtan efter någon man. Vid ett tillfälle strök Kinna minsann mycket hastigt en hårlock från Dagmars ansikte! (händer upp ni flator och andra som noterade detta!) Än tydligare blev de lesbiska vibbarna i början av det andra avsnittet, då Kinnas blickar mot Dagmar fullkomligen glödde av trånande hetta och nej, jag sticker inte under stol med att det pirrade av förväntan i hela mig. Yes, flator på bästa sändningstid – äntligen!

…men så hände det: Rolf Lassgård entrade scenen och plötsligt förändrades allt. Dagmars (så naturligt kvinnliga) längtan efter ett barn växte sig allt starkare och hennes ungdoms trängtan efter just Roffes karaktär väcktes till liv. Vad i helvete? Och just Rolf Lassgård?? I samma veva flirtade en annan av kvinnorna för fullt med kvinnoföreningens dräng och de där flatförhoppningarna suddades sakta men säkert ut.

Och flatan då? Hon blev naturligtvis sur, tvär, svår att arbeta med. Bitter, så klart, och den där trånande blicken som fick något mörkt, uppgivet och frustrerat över sig. Så typiskt lesbiska kvinnor va? Bittra, ensamma, misslyckade.

Nåväl, tack och lov dog Rolf Lassgårds karaktär rätt kvickt (förlåt mig) och till viss del återuppstod inom mig hoppet om en liten ynklig lesbisk affär i sista avsnittet… men icke. Det var och förblev fullständigt lönlöst. Däremot bjöds vi alla på den rörande återföreningen mellan Frida Hallgrens Lottie och hennes mesigt snälle make, otippat nog spelad av Gustaf Hammarsten, samt fick även beskåda den spirande heterosexuella kärleken mellan drängen och den ovan nämnda unga kvinnan (sorry, glömt hennes namn). Så. Himla. Typiskt. Vackert. Typiskt.

Nu är det säkert någon som undrar över min smärre ”besatthet” av det förlorade flathånglet i den här serien: Det handlade ju om kvinnans frigörelse och inte om kääärleeek! Så sant, så sant. Men hur kommer det sig då att den där heterosexuella kärleken ändå måste bakas in som extra krydda, grädde på moset och liksom ett gulligt och samtidigt jävligt neutralt inslag? En serie, som inte alls handlar om kärlek, avslutas lik förbannat med bilden av inte mindre än TVÅ lyckliga heterosexuella kärleksrelationer? Har vi sett det förr? Eh jo, ungefär hela tiden, överallt. Jag har tidigare tipsat om den så kallade flatfilmen ”Grey matters” som konstigt nog innehåller heterosex men inget flatsex, samma sak i den extremt hyllade ”The kids are alright” som bjuder på en enorm mängd heterosex och – just det – inget flatsex, tidigare i höstas skrev jag om den totala frånvaron av samkönade par i barnfilmer och ja, även i våra läromedel i skolan dyker den där ”neutrala” heterosexualiteten upp som gumman i lådan när man minst anar det medan andra sexualiteter lyser med sin frånvaro. För att nämna ett fåtal exempel.

Och vet ni? Heterosexuella cispersoner märker det inte ens. De märker inte att heterosexualiteten är så ständigt närvarande och de märker definitivt inte att andra sexualiteter ständigt marginaliseras, totalt osynliggörs. Många heterosexuella noterade inte ens de vansinnigt tydliga lesbiska vibbarna i ”Fröken Frimans Krig”– för vaddå? Serien handlade ju inte om att vara lesbisk?! Men hörni, den handlade inte om att vara hetero heller.

”Heterosexualitet är inte normalt, det är bara vanligt” löd vår slogan inom de forna lärargaystudenterna och jag skulle aldrig någonsin förneka att det är just vansinnigt vanligt att vara och leva som öppet heterosexuell (och cis). De flesta människor gör ju det, och det är också därför som de av exakt alla anses normala. Det är också därför som det skulle betyda så oerhört mycket om vi – som inte är lika vanliga, som av många anses onormala, som har fått kämpa och fortfarande kämpar för att få samma rättigheter som cis-heterosexuella – bara någon endaste gång kunde få finnas till på bästa sändningstid, utan att för den skull pekas ut som ovanliga, spännande, exotiska, mystiska, konstiga, bittert aggressiva…

Det hade helt enkelt varit så fantastiskt jäkla awesome om flatan Kinna hade fått en – bara EN – kyss (på kinden?) av en annan kvinna. Om hon bara hade erkänts, fått finnas till – på samma sätt som heterokvinnorna.

Håller ni med?

(Apropå att få finnas till skrev jag just om detta i mitt första inlägg på ”Det öppna klassrummet”)