Den till skyarna upphöjda lesbiskheten, eller: Är det feministiskt att skildra kvinnor som svin?

Att vidga perspektiv skulle jag vilja prata om. Und zwar (ursäkta min tyska – vi har inget lika bra uttryck på svenska), om att skildra kvinnliga och framför allt lesbiska karaktärer på ett mer mångsidigt sätt. Dels om hur det sticker i folks/allas våra ögon och hjärnor när kvinnliga huvudkaraktärer inte beter sig som kvinnor ”ska”. Dels, eller främst, om hur sällan vi ens får möta och följa en (lesbisk) kvinna i en skildring där hon är… en HEL människa.

Det var filmen Tár med makalösa Cate Blanchett och Nina Hoss i huvudrollerna som fick mig att tänka på detta, samt frågan som ställdes i ett annat flöde, huruvida det är feministiskt (måste allt vara det?) med en berättelse om makt, där en (lesbisk) kvinna är (potentiell) förövare.

Okej, detta kommer bli långt och med flera spår nu. Jag börjar HÄR:

Lesbiskhet och lesbisk tvåsamhet ses gärna som en lösning och ett lyckligt slut i berättelser där detta skildras. Och tro mig, det var exakt bara det som jag ville se när jag var 15 år, boende i Kalmar som den absolut enda kanske-lesbiska personen och dessutom olyckligt, dödligt förälskad i min kvinnliga tysklärare. Det var därför jag såg Bound hundra gånger, och Fucking Åmål förstås, och senare Imagine me and you, Goldfish memory, But I’m a cheerleader, Desert hearts, DEBS, It’s in the water, A girl thing, The incredibly true adventures of two girls in love, Kyss mig… listan över filmer där en kvinna för första gången blir förälskad i en annan kvinna och till slut får henne kan faktiskt göras hyfsat lång. Spanar jag i mina bokhyllor så kan jag åtminstone hitta ett tiotal böcker med liknande tematik.

Och inget ont om detta! Dessa berättelser fyller en oerhört viktig funktion! Som åskådare blir man ju dessutom pirrigt lycklig när den olyckliga, genomgoda kvinnan äntligen kommer ut som lesbisk och livet blir härligt. Eller, förmodat härligt och lyckligt då, för filmen eller boken slutar ju gärna just där: När de har fått varandra. Att skildra en existerande, pågående lesbisk relation där båda kvinnorna även har framträdande fel och brister tycks inte lika intressant – eller har jag fel nu?

För säkerhets skull frågade jag en drös insatta vänner vilka berättelser de känner till, där en lesbisk karaktär eller lesbisk tvåsamhet skildras och står i fokus utan att just lesbiskheten är det slutliga, till skyarna upphöjda målet. Kanske har vi fått hjärnsläpp allihop, men vi kom inte på särskilt många. Själv har jag ju skrivit just ett par sådana böcker, och jag läste förra året exempelvis Jag händer jämt av Emma Rävås, som handlar om en destruktiv lesbisk relation samt har tidigare läst fantastiska Stigarna av Hedvig van Berlekom och Ann Beskow.

…och så såg jag filmen Tár på bio, då. I vilken huvudkaraktären Lydia Tár sedan länge lever med sin fru. De har på många sätt en stark och kärleksfull relation, och delar dessutom passionen för musiken. Lydia är dirigent och kompositör, Sharon är konsertmästare (heter det så?). Ja, storyn kan ni läsa om och se själva. Min poäng är att jag älskar det faktum att såväl karaktärerna Tár och Sharon, som deras relation, skildras på ett komplext, fullkomligt sätt. Inget rosa skimmer. Och deras relation utgör inte målet för berättelsens dramaturgi, utan den finns redan när storyn rullar igång. Man förstår att det finns ett före – inte heller detta kantat av guld – och det finns ett nu, där Tár är den som sätter tonen (🥁). Men, hon är inte maktfullkomlig eller rakt igenom ett svin – vi vet ju inte heller om hon är skyldig till det hon anklagas för – utan vi får också se hennes värme, hennes sårbarhet, hennes längtan och hennes totala vilsenhet.

Jag märker att jag medan jag tittar på filmen ändå önskar mig det där lyckliga slutet. Det som jag är van vid, och har fostrats i (delvis av mig själv och mina val av berättelser…) att vilja se: Den romantiserade bilden av lesbisk kärlek, den pirrande passionen, den uppslukande närheten… att, när allt annat skiter sig, åtminstone den lesbiska relationen ska få vara något vackert – till och med efter att Tár har flirtat med en ung, nytillkommen, kvinnlig cellist i orkestern, rakt framför ögonen på sin fru.

Men samtidigt uppskattar jag och fascineras av att äntligen få se något annat. Det är faktiskt som att ta ett gigantiskt kliv framåt.

Vi ”VET” alla hur heterosexuella relationer fungerar. Vi har sett dem skildras, vi har pratat om dem, vi känner till normerna, vi kan strukturerna. Kvinnor från Venus och män från Mars, maktbalans och maktobalans, jämställdhet och ojämställdhet. Och när något händer, när det skiter sig, när någon i den heterosexuella relationen mår dåligt, så finns det en massa välkända narrativ att luta sig mot eller spegla sig i. Vi förhåller oss till berättelserna som vi känner så oerhört väl och kan därigenom finns både tröst, styrka och framför allt förklaringar till varför det blir på ett visst sätt. Förstår ni vad jag menar?

För den lesbiska relationen finns få gemensamma narrativ. Det enda vi ”vet”, är att lesbiskheten antingen är lösningen på alla kvinnans problem, eller tja, att lesbiska relationer är dömda till misslyckande för hur ska det egentligen kunna fungera när båda två har pms?!

Men trots förmodad pms-problematik och kvinnors förkärlek till att kommunicera sönder varenda liten vardagskonflikt (så är det ju, eller hur?) så ”VET” vi att kvinnor per automatik är jämlikar. På samma plats i samhällshierarkin, på samma sida när man talar om mänskliga rättigheter. Detta torde väl betyda att lesbiska relationer alltid är jämställda, eller? Och exakt HUR intressant är det att skildra detta på bioduken eller i en stor roman?

Extremt intressant, har det visat sig. Eller: Det hoppas jag i alla fall att folk inser.

För nej, lesbiska relationer är givetvis långt ifrån alltid jämställda. Maktobalans, destruktivitet, även psykiskt och fysiskt våld förekommer, med skillnaden att vi inte kan…, vad ska jag säga? ”Skylla på”? att vi står på olika platser i samhällshierarkin.

Det är otäckt att på film eller i en bok möta en kvinna som går emot allt vi vet om hur kvinnor ska vara. Exempelvis en kvinna som utnyttjar sin makt, en kvinna som går bakom ryggen på sin partner, en kvinna som ljuger, som beter sig kyligt, egoistiskt, som helt och hållet går upp i sin karriär. Och det är ovant, kanske förvirrande, att följa en redan pågående lesbisk relation, som inte enbart är gullig och charmig eller het och passionerad, utan som bara ÄR, i all sin komplexitet.

Men det är så vansinnigt viktigt att vi får möta dessa berättelser. Ja, kanske är det rentav också feministiskt – om nu allt som är briljant (och som gestaltar kvinnoliv) måste vara det…

Ps. Tár är för övrigt inte i första hand en skildring av en lesbisk relation, utan – med Cate Blanchetts ord – ”a meditation on power”. Att en lesbisk kvinna spelar huvudrollen gör ju dock berättelsen än mer intressant. På flera nivåer.

Gör inte min identitet till ett problem! – ett exempel på dåligt bemötande inom vården

Häromdagen var jag på ett läkarbesök som jag länge hade laddat inför. Jag var ganska nervös och hade därför förberett mig väl. Jag visste vad jag var där för, och jag var ytterst tydlig redan från början vad jag ville prata om, få hjälp med och varför.

Men istället för att fokus landade på detta, så blev jag bemött med okunskap, ifrågasättanden, fördomar och homofobi. Läkaren grävde i mina relationer, nuvarande och tidigare, visade med all tydlighet – både i ord, tonläge och minspel – hur hen såg på dessa och, framför allt, ifrågasatte mina barns existens och vems barnen egentligen är. Detta utan att be om ursäkt och utan att lyssna när jag gång på gång upprepade att mitt ärende inte hade något med vare sig relationer, sexualitet eller föräldraskap att göra.

”Jaha, och den här mannen du har en relation med…”, började hen, efter att hen förhört sig om min nuvarande relationsstatus, mitt yrke och hur många barn jag hade.
”Kvinnan”, avbröt jag.
”VA?”
”Ja, en kvinna.”
”En kvinna alltså?”
Redan här började min puls gå upp. Läkarens ton var inte överraskad på det där skamsna sättet, som när man inser att varit slentrianmässigt fördomsfull – utan hen tycktes uppenbart brydd, lät hård i tonen och satt med rynkad panna. Hen antecknade frenetiskt, upprepade vad jag har sagt och bad mig upprepa igen.
”Men när du skilde dig från din man…”, fortsatte hen sedan, och redan där var hen egentligen över gränsen, eftersom jag redan hade klargjort att vare sig skilsmässan eller livet som ensamstående förälder hörde till varför jag sökt mig dit.
”Min fru”, rättade jag och kände mig fruktansvärt ansträngd.
”Fru?” Pannan rynkades igen. ”Men barnen, vems är barnen?”
”Mina barn, eller ja, våra barn.”
”Fast vilket av barnen är ditt?”
”Båda barnen är mina. Det är våra barn. Och detta har ingenting med saken att göra.”
Jag borde kanske ha sagt ifrån än tydligare här, men i stunden är det svårt. Då segrar frustrationen och viljan att bli lyssnad på, och hela situationen känns liksom orimlig. Osannolik.
”Men hur kom barnen till?” frågade läkaren vidare. ”Vem har fött dem, alltså, vems är de? Nu förstår jag ingenting, jag måste reda ut det här.”
Jag svarade plikttroget och så sakligt jag kunde:
”Jag och min fru träffades, gifte oss och fick barn. Vi födde varsitt, men det är inte relevant för varför jag är här.”
Gav hen sig här? Nej.
”Donerade spermier? Och vilket födde du?” Hen pekade på barnens åldrar, som hen skrivit ner tidigare.
”Det spelar ingen roll. Detta är inget problem.”
”Och nu har du en relation med den här kvinnan? Eller har haft? Och hon är gift? Med en man då eller?”
”Ingenting av detta är relevant. Detta är inget problem.”
Och såhär fortsatte det en bra stund, fram till att jag än tydligare bad läkaren sluta anteckna och istället fokusera på mitt ärende.

Det är inte första gången något liknande händer, men nu tog jag mer illa vid mig än tidigare. Jag gick därifrån alldeles sprängfylld av både gråt, frustration och ilska, och under kvällen sedan kände jag mig helt tom. Visserligen avslutades mötet bra, eller så bra som det kunde. Läkaren förstod till slut vad jag ville, antecknade korrekt och ringade in det viktigaste. Allt på min uttalade begäran. Men jag fick ingen ursäkt, ingen förståelse för att hen hade agerat och bemött mig fel. Att återvända dit känns inte som något alternativ.

Vad fan är det frågan om, år 2020?

Jag är överlag både tålmodig och förlåtande när det kommer till okunskap. Jag kan köpa att folk – även inom vården, på Försäkringskassan eller till och med i skolan – slentrianmässigt utgår ifrån en heteronorm. Åtminstone om de ursäktar sig eller visar att oj, jag tänkte mig visst inte för. Och jag berättar gladeligen både om mina relationer och om hur mina barn kom till – när detta är relevant och när frågorna ställs av vänlig nyfikenhet och respekt. Men det skrämmer mig samtidigt, att vi fortfarande inte har kommit längre. Det kan omöjligen vara första gången som den här läkaren träffar en person som har levt i samkönade relationer, och det kan omöjligen vara första gången hen får höra att en homosexuell person har barn. Insemination för samkönade par är lagligt i Sverige sedan 2003, och långt dessförinnan reste vi utomlands för att få hjälp eller fick barn tillsammans med vänner. Detta är inget nytt, nej, det är inte ens ovanligt.

Utöver den bristande respekten under själva mötet och det helt bisarra i att ifrågasätta mitt föräldraskap så tillkommer ytterligare något som skaver i mig: Nämligen det faktum att man som läkare (eller psykolog, eller kurator) automatiskt kopplar en normbrytande identitet till en persons dåliga mående. Mår jag dåligt, så måste min sexualitet vara en avgörande faktor – vad jag än säger och visar. Och härmed flyttas fokus från det egentliga problemet till någonting som jag aldrig ens reflekterar över, personen i fråga gör min identitet till något problematiskt och underminerar på samma gång min förmåga att själv avgöra vad som är av betydelse för mig.

Många har uppmanat mig att anmäla händelsen och jag tänker att jag absolut borde göra det. Men det känns inte helt lätt, för efter detta vågar jag inte tro eller hoppas på att den jag i så fall kontaktar kommer att ge mig ett bättre bemötande. Jag kom ut i tonåren, jag har aldrig varit ledsen eller känt sorg över att jag råkar gilla kvinnor – varför skulle jag vilja göra detta till ett problem nu? Det är en sak när jag är ute och föreläser, för då är det mitt uppdrag att upplysa, utbilda och besvara frågor (dock av allmän karaktär), men att som privatperson behöva agera föreläsare och hamna i något slags försvar mäktar jag inte med.

Jag vill inte. Jag orkar inte. Men samtidigt kanske jag måste, för jag vill inte ens tänka tanken att exempelvis mina barn kommer att mötas av samma respektlöshet utifrån det faktum att de har två mammor. Och jag vill inte att det eventuellt dåliga måendet hos mina tonåringar i skolan, de som kanske mår skit av att bryta mot normen, späds på av att träffa en läkare eller en kurator som är tänkt att hjälpa dem.

Tänk till, vill jag säga. Var professionella. Lyssna. Läs på. Och lämna egna unkna fördomar och förutfattade meningar hemma när ni går till jobbet.

 

Jag har inte haft tur, det hade bara kunnat vara så mycket värre – tankar efter ”No more fucks to give”

Ibland tänker jag att det är en jävla tur att jag är lesbisk. Att jag aldrig har haft några kärleksrelationer med män. Därigenom har jag förskonats från en hel del skit, skulle man kunna säga.

Jo, jag blev visserligen utsatt för sexuella övergrepp som barn och jo, jag har utsatts för sexuella trakasserier av män – både på arbetsplatsen och på tunnelbanan. Män som viskar att de vill vara med när jag och min flickvän har sex. Män som drar fram kuken och runkar mitt framför ögonen på mig i tunnelbanesätet mittemot. För att inte tala om män som lämnar hotfulla, kränkande, nedvärderande kommentarer i mitt kommentarsfält.

Men vänta här nu…

Sa jag att jag har haft tur? Förminskade jag just mina erfarenheter?

Ja, delvis gjorde jag faktiskt det. På samma gång som jag skrev utifrån en vetskap om att det hade kunnat vara så mycket värre och att jag därför – trots allt – har haft tur. Utifrån de givna förutsättningarna. Utifrån hur det har varit och är för så många andra.

Igår såg jag Mia Skäringer och hennes med rätta hyllade show “No more fucks to give”. För det första vill jag bara uppmana alla er som ännu inte har sett den att omgående köpa biljett. Ta med er alla ni känner, och framför allt alla män ni känner. Mia Skäringer är fullkomligt jävla briljant, alltid!, och den här föreställningen någonting alldeles alldeles extra. Hon balanserar mellan humor och dödligt allvar, hon befinner sig på gränsen mellan det lustiga, svinroliga, skrattretande och det fruktansvärt obehagliga och vidriga, det där som landar djupt in i en och vrider om.

Fy fan.
Vad är det för jävla värld vi lever i? tänker man.
Vad är det många män sysslar med? Och tillåts syssla med?
Varför låter vi det fortgå? Varför säger inte ännu fler stopp och belägg, nu får det fan vara nog?

Nyss nåddes jag av nyheten att en kvinna blev slagen av en man mitt under gårdagens föreställning. Läs den meningen igen, tack, för den är helt och hållet sann. Detta fick jag nys om via Mia Skäringers instagramsida, där en kvinna beskriver vad som hände henne och hennes mamma. En man hade suttit och stört. Kommenterat och raljerat över showens innehåll och över kvällens huvudperson. Kvinnorna sa ifrån, varpå den ena blev slagen i ansiktet.

Detta är på riktigt, hörni. Det hände.

Liksom att det dagligen händer att kvinnor blir våldtagna, slagna, hotade av män. Hela tiden. Och ja, män utsätts förstås också. Inte sällan av andra män.

Faktum är att det sker så ofta och är så jäkla mycket vardag att vi ofta bara rycker på axlarna. Förminskar våra upplevelser. “Det var väl inte så farligt ändå.” “Det var så länge sedan, det är historia nu.” “Det hade kunnat vara så mycket värre.”

Precis som jag gjorde i inledningen.

Men det är inte bara förminskning och normalisering det handlar om.
Det handlar även om, eller bottnar i, en himmelens massa rädslor.
Rädslor för förövaren, givetvis. Eller för förövarens vänner, familj, alla som kan komma att döma oss, hota oss, stänga ute oss – istället för att döma förövaren.
Rädslor för att bli ifrågasatta. För att öppna upp vårt innersta, och riskera att någon annan ska förminska vår upplevelse just när vi sitter där och är som mest sårbara.
Och förstås rädslan för att ses som… offer. Som svaga. Misslyckade. Nedtrampade.
För väldigt ofta likställs dessa bitar. Den som är ett offer måste vara svag. Och att vara svag är något dåligt, och någonting man kan välja att inte vara.
Medan förövare bara är något man… blir? Något som inte går att rå för? Och nåde den som hänger ut en förövare som förövare! Då har man ju på studs förstört förövarens liv!

Det är så mycket som inte går ihop. Som bara är så sjukt att det går runt i mitt huvud.

Misshandeln under gårdagens show säger väldigt mycket, och får en del av mig att bara vilja ge upp. Nähä, inte ens där, under en föreställning som handlar om att få upp folks ögon om vad det är som pågår, kunde denna man skärpa till sig.

Men, samtidigt ska inte denna förövare få ta allt fokus från föreställningen och dess budskap. “No more fucks to give” väcker ilska och frustration, men inger även hopp. Det är ytterligare en faktor som gör Mia Skäringer så briljant. Hon skämtar och hon trycker till. Hon lättar upp stämningen och tar oss sedan tillbaka in i allvaret, ner i skiten. Hon uppmanar till förändring och visar att det är möjligt. Och, bara det faktum att arena efter arena fylls av folk – de flesta rimliga människor som har vett att lyssna, tänka, ta in och förhoppningsvis agera – är väl grund nog, att liksom tro på att det går.

Kanske bör jag avslutningsvis revidera min inledande utsaga en smula.

Jo, jag är himla glad att jag är lesbisk – även om det också finns kvinnor som i relationer misshandlar, manipulerar, hotar och förstör.
Men tur har jag inte haft, det var faktiskt en ren och skär lögn.
Och även om jag nu hade haft tur – i bemärkelsen att ha förskonats ifrån övergrepp och trakasserier – så vore det ju helt galet att kalla det “tur”. Det borde vara ett normaltillstånd.

Förhoppningsvis så kommer det bli det, när mina barn växer upp.
Jag ska åtminstone försöka fortsätta tro det, och göra det bästa jag kan för att bidra.

Det finns litteratur och så finns det hbtq-litteratur – eller?

När jag är i Tyskland, vilket händer minst en gång per år, vill jag alltid släpa med mig böcker och filmer hem. Dels är jag tysklärare och därmed omåttligt förtjust i språket, och dels vill jag för personlig del hålla mig lite uppdaterad. Och när jag där och shoppar är jag tacksam över att både bokhandlarna och elektronikbutikerna har skrivit ut ”Queer” som en egen kategori. Det är nämligen alltid där jag letar först.

”Vadå, läser du bara hbtq-böcker och ser på flatfilm?” frågar folk mig ibland och tycker att jag är ensidig och en smula inskränkt. Eh, nej, svarar jag, för skulle jag göra det hade jag inte kunnat plöja omkring 60 böcker förra året eller för den delen sett på film så pass ofta som jag gjorde och gör. Utbudet är inte direkt gigantiskt när man söker efter något som bryter mot normen.

”Själv då?” vill jag sedan fråga. ”Läser du bara heteroböcker och ser på heterofilm?” Svaret från samtalspartnern är förmodligen ”ja”. Eller, snarare ”nej, det tror jag inte” för ytterst få skulle se, tja, Ferrantes Neapelkvartett, Stina Jacksons hyllade debut ”Silvervägen” eller typ ”Tatueraren i Auschwitz” som heteroböcker. Det är litteratur, bara. Generationsromaner, deckare, historiska skildringar – trots att de allihop i mångt och mycket kretsar kring heterosexualitet.

Men det är ju så normen fungerar. Det som anses normalt, benämns inte. Det som anses normalt, det hamnar inte i fokus. Det bara finns där och breder ut sig och tar plats, men det läsaren eller tittaren fokuserar på är allting runt omkring. Historien, känslorna, karaktärernas utveckling, manuset, språket… Ja, ni fattar. Etiketter sätts endast på det som antingen anses viktigt (och vilken genre en bok tillhör kan ju vara ganska viktigt att meddela) eller på det som sticker ut eller avviker från normen. Den som tillhör normen, i något eller i flera avseenden, finner identifikation överallt, utan att alls behöva leta. Den behöver heller aldrig, om den inte vill, ta del av kultur där det normbrytande står i fokus.

Som sagt kan jag ibland vara tacksam för att det just jag söker har fått en särskild etikett eller en egen hylla, men i grunden är jag ytterst skeptisk – inte minst nu, efter att min roman har getts ut.

För, vilket är egentligen syftet med att hbtq-kategorisera böcker? Och vem bestämmer när en viss bok (ja, nu släpper jag filmerna, de inbegrips i samma resonemang) ska kategoriseras som just ”hbtq-litteratur”? Är det antalet hbtq-personer i boken som avgör? Är det huvudpersonen som ska vara hbtq-person, eller kan det räcka att det finns en granne som är flata/bög/bi/trans/queer? Och om vi vänder på det: Hur många heterosexuella cispersoner behöver en bok innehålla för att den ska klassas som en hetero… sorry, ”vanlig” bok?

För att återknyta till mig själv och till min roman ”Om allt vore annorlunda” – hur vill jag att den kategoriseras? Som en roman, förstås. På samma gång som jag själv ibland taggar inlägg om den med #hbtq och #hbtqlitteratur, och jag vill mer än gärna åka runt på exempelvis Pride-festivaler och prata om boken. Men jag tänker att också det har med normen att göra, för det går liksom inte att inte förhålla sig till den. De som har läst min bok vet att den gestaltar känslor och relationer som vem som helst kan känna igen sig i, oavsett exempelvis sexuell läggning. Förälskade har de flesta av oss varit, och säkerligen i någon som vi inte borde. Varit rädda och känt skam har vi också gjort, och vi alla kan fyllas av ånger och längta efter att våga, efter att lämna, efter att börja om. Men samtidigt så belyser min roman hur det var att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt, och den belyser hur dåtidens lagar fortfarande lever kvar i form av normer – något som är viktigt att både benämna och prata om.

Och någonstans här kommer jag fram till min poäng. Åtminstone alldeles strax.

Jag tror att syftet med att kategorisera exempelvis litteratur som ”hbtq-litteratur” delvis handlar om att hbtq-personer lättare ska kunna hitta den. För även om alltmer litteratur – och kultur överlag – är normmedveten och normvidgande, så har vi långt kvar och det betyder väldigt mycket för vem som helst att få läsa om någon som går att identifiera sig med, som delar samma erfarenheter som en själv. Men, jag tror att det ännu större syftet är att den som inte är hbtq-person ska kunna undvika att köpa just den där boken eller hyra den där filmen. Om inte annat, så är risken stor att det är så det blir. Som normperson går det att välja bort, för urvalet är stort nog ändå.

När jag föreläser om normkritisk pedagogik pratar jag både om att okommenterat inkludera det normbrytande OCH om att synliggöra och prata om normen. För så länge samhället är ojämlikt och så länge som diskriminering, förtryck, hot och våld mot minoriteter och normbrytande grupper förekommer, så kan vi liksom inte låtsas som ingenting.

…och därmed vill jag att min roman både ses som vilken skönlitterär berättelse som helst OCH som en skildring av under vilka omständigheter hbtq-personer (eller, homosexuella i det här fallet) har levt och i vissa fall fortfarande lever. Men helst av allt blir det senare – de eventuellt nya kunskaperna, insikterna och den ökade förståelsen – framför allt en bonus, utöver det att man finner engagemang, intresse och rycks med i själva historien. För jag är övertygad om att det är så förändring kan ske på riktigt.

Var jag tydlig nog nu?

 

…och helst vill jag BARA få skriva.

Nytt år, nya möjligheter – så heter det va? Jag är inget direkt fan av nyårsafton och får mest en klump i magen när jag tänker på summeringar av det gångna året, för att inte tala om nyårslöften, mål och förväntningar. Smartaste draget i år, eller jaja okej då, förra året, var att sticka till en herrgård i Hälsingland och ”fira” nyår i total stillhet. Datorn hade jag med mig, och mängder av myskläder – och så bara skrev jag. Så pass mycket att min andra roman blev färdig. Ett ganska bra slut på 2018 ändå.

För just ja: Nu finns min debutroman att köpa. Är inte det helt surrealistiskt och ashäftigt?! Adlibris, Bokus, Ginza, Plusbok… och så i alla Akademibokhandelns butiker runt om i Sverige – bland annat. En gång har jag fått hålla i den hittills, då såg jag ut såhär:

Hyfsat nöjd va?

Och i och med det här GIGANTISKA, samt efter en minst sagt lyckad skrivhelg på annan ort, så vill jag bara få fortsätta skriva. Leva med ordflödet, liksom. Jag vill redigera mitt andra manus, som förhoppningsvis kommer kunna bli en bok även det, jag vill påbörja ett tredje projekt – och jag vill blogga mer. Om sådant jag bloggat om tidigare (nej, jag har inte slutat vara engagerad i hbtq-frågor och normkritik) och om författarblivandet.

Men för att återkomma till inledningen och det här med nyårslöften: Det går ju inte direkt att ”lova” mig själv ett liv som fylls av skrivande i större utsträckning än nu… Jag har mitt heltidsjobb och jag har en hyra att betala. Lyxproblem, kanske. För jag har ju ta mig tusan fått ge ut en bok. Men ändå. Gud vad jag önskar mig att få omforma livet, och inte bara för att det är roligt och härligt och underbart att skriva, utan också för att det på många sätt känns som en livsnödvändighet. Att vara lärare är på många sätt fantastiskt, men det är vansinnigt slitsamt. Många ger upp, för att de helt enkelt inte orkar. Utbrändhet och sjukskrivningar. Ökat elevantal, mängder av måsten och uppdrag utöver att undervisa. Press och krav från elever, vårdnadshavare och omvärld. Det är synd på ett så viktigt och roligt arbete.

Även detta skulle jag förresten också vilja skriva mer om.

Kan 2019 blir hoppets år, kanske? Jag vågar inte lova mer än så. Men att hoppas är väl ändå bättre än att inte göra det.

Läs gärna artiklarna om mig och min bok (och tids nog kommer även den som vill kunna köpa den personligen av mig, och kanske att jag drar igång en tävling där priset är just boken – vad tror ni om det?):

https://www.qx.se/noje/173615/bokdebut-som-ar-fylld-med-hbtq/
http://www.ostrasmaland.se/kalmar/sanna-debuterar-med-bok-om-karlek-forr-och-nu/

Hej svejs och på återseende, hörni!

Jag är författare?!

När jag var sex år gammal hade jag bara ett drömyrke, och under hela lågstadietiden var det detta yrke jag skrev i mina egna och andras ”Mina vänner”-böcker. Vad ska du bli när du blir stor? Författare. Givet! Jag läste och skrev tidigt, ett par år innan skolan började, och när min mamma för några år sedan sålde huset jag växte upp i körde hon upp mängder av kartonger till min lägenhet. Säkert fem av dem var fyllda av en enda sak: Texter, berättelser, häften med mer eller mindre färdiga historier.

Jag har nog alltid, även i vuxen ålder, tänkt att nån gång ska jag ge ut en roman. Nån gång. Men ungefär i tjugoårsåldern slutade jag skriva skönlitterärt. Jag tappade självförtroendet, och jag hade väl fullt upp med studierna och att skriva uppsatser. 2013 började jag blogga på allvar – det är ju också att skriva, om än på helt andra sätt – och till följd av att jag föreläste en hel del om normkritik och likabehandling så har jag då och då fått i uppdrag att skriva metodmaterial och liknande. Kul, men inte så kreativt.

Förra året, i mars 2017, skickade en vän en liten notis ur en straffjournal från ett barnhem till mig. Hon själv hade inte tid att göra något med den, men i mig vaknade fantasin. Och när mina elever satt och skrev nationellt prov i svenska använde jag helt enkelt titeln som gavs dem och skrev en egen första scen till det som nästa år kommer bli en riktig bok. Kombinationen av journalnotisen och en given rubrik fick i den stunden tre karaktärer att växa fram, men de kommande månaderna hände inte så mycket mer.

…förrän jag i mitten av juni anlände till Furusund och en skrivkurs med Mian Lodalen och Sara Lövestam (som för övrigt var den som visade mig notisen). 21 fantastiska kvinnor samlades på Villa Dagmar för ett fyra dagars skrivläger med skrivövningar, föreläsningar och framför allt en massa tid att bara skriva. Och jäklar vad jag skrev. Utöver den historia som jag påbörjat i mars, så växte en parallellhandling fram, och vips hade jag ett synopsis till en hel roman.

Under sommaren 2017 skrev jag på alla möjliga ställen. Jag satt hemma hos en kompis i Malmö och skrev, jag drog ensam till Zakynthos och skrev (två gånger, faktiskt), jag skrev hos min vän i Norrland och jag skrev när jag var nere i Kalmar hos min släkt. När hösten började startade några av oss från Furusund en manusgrupp, som fortfarande ses varannan måndag och stöttar varandra att hålla skrivandet vid liv. (Jag älskar min manusgrupp – mer om dem en annan gång!).

I januari i år var romanen färdig. Eller okej, inte färdig. Men så klar som jag just då kunde bli. Och impulsiv som jag är tänkte jag att äsch då, jag skickar in den till ett gäng förlag. Då valde jag de största och mest kända, däribland Bonniers och Norstedts. Förhoppningarna var låga, men det var ju liksom ett första försök. Och refuseringarna kom fort – inget av förlagen läste ens min roman.

Hela våren gick, och jag lät manuset vila. Jag var nog lite mätt på det, rent allmänt. Så jag fokuserade på ett nytt projekt under manusträffarna istället. Fram till i somras, då jag bestämde mig för att NU JÄKLAR ska romanen bli ÄNNU bättre och den ska fasen ges ut, om jag så ska trycka den själv. Jag och en av manusgruppsmedlemmarna ägnade tre dagar på Husarö åt att utveckla våra respektive manus. Jag hade låtit ett gäng personer läsa mitt, och responsen jag fick från dem var ganska exakt densamma som jag gett mig själv: Den ena parallellhandlingen kändes rätt färdig, medan den andra måste utvecklas ytterligare. Sagt och gjort – jäklar vad jag jobbade.

Och så i början av augusti blev jag klar. Igen. Nöjd, och tänkte att den nu var redo för utgivning – men jag räknade med att göra det på egen hand och därmed investera egna pengar. Dock tänkte jag att det inte kunde skada att testa ett par förlag till, bara för att, så jag mailade manuset till tre stycken. Däribland till Mima förlag, som jag hört talas om i olika sammanhang under våren. Planen var att om ingen nappar så drar jag igång den egna utgivningsprocessen typ i oktober.

…men det dröjde bara TRE DAGAR så svarade Mima. De var överförtjusta. Alltså på riktigt överförtjusta. De ville väldigt gärna jobba med mig och ge ut min roman, och jag fick ett gott intryck under vårt första möte och sa ja direkt.

Så nu händer det som mitt sexåriga jag drömde om: Jag kommer att kunna titulera mig författare till våren. Redaktören har fått manuset för en första genomläsning, vi har pratat om omslag och baksidestext. Arbetet är i rullning och det är så otroligt jäkla roligt! YES!

Mina modiga elever ger hopp om framtiden – välj inte hatet idag!

Jag befann mig långt ifrån händelsernas centrum igår eftermiddag. Hemma och i säkerhet, med mobilljudet avstängt efter intensiv arbetsvecka. Mina barn på förskolan, deras andra mamma på jobbet, mitt inne i city. Min barnfria helg skulle just börja. När jag fick för mig att titta på mobilen hade hon ringt två gånger, och min mamma i Kalmar två gånger. ”Ring mig!!” läste jag i sms. Jag förstod att något hade hänt.

Planerna för fredagskvällen ändrades drastiskt. I city råddes alla att hålla sig inne, så jag hämtade mina ungar, köpte pizza och godis, tillbringade kvällen i soffan. En tomhet i bröstet, men många tankar i huvudet. Det som framför allt har snurrat nu på morgonen är dock inte tankar av sorten ”ska vi våga röra oss på gatorna nu?” utan oro för något helt annat.

Jag tänker på mina elever, som under hela veckan redovisat sina egenskrivna tal i vårt projekt #talasomking. I onsdags hade vi talarkväll på skolan, dit föräldrar, andra lärare och elever kom för att lyssna på de 28 åttondeklassare som utmanade sig själva lite extra. De stod där, ensamma bakom talarstolen i strålkastarljuset, och talade med inlevelse och mod om något som just de brinner för – och jag tror att vi alla som lyssnade kände hopp om framtiden. Med dessa unga vid rodret kommer vi sannerligen lyckas styra världen åt rätt håll! En nyanländ kille höll, helt utan manus, ett fantastiskt inspirerande tal om sitt största intresse, basket, och om vikten av utbildning. Ett antal elever pratade om sexism, homo- och transfobi och inte minst om rasism.

Jag tänker framför allt på tre tjejer, alla tre bär slöja, och två av dem talade om hur detta faktum väcker förutfattade meningar hos människor. Hur deras existens misstänkliggörs. Och om hur vi alla måste respektera varandra och stå upp för allas lika värde. Den tredje pratade om hur det är att leva i krig. Ett otroligt starkt tal innehållande fragmentariska berättelser om en pappa som gräver upp sin son under sönderbombade väggar, om ett barn som förlorat sin far och sin bror, om föräldrar som kämpar varje dag och hoppas på en ljusning, om ett land som när man blundar är det vackraste av platser – men när man öppnar ögonen, så är allt borta. Hon grät när hon talade, och jag gråter nu. För jag tänker på dem, på så många av mina elever, som vet att deras utseende, deras tro, deras sätt att prata väcker misstankar och till och med hat. Och jag tänker på alla andra – så oändligt många!! – oskyldiga människor här i Sverige, som nyss lyckats ta sig hit från krigsdrabbade länder, eller som bott här i kanske hela sitt liv och som nu, än mer, kommer att anses som en fara, ett hot. Bara för att EN galen människa, som kanske råkar vara född utanför Sverige, har gjort något oförsvarligt och vidrigt. Vad har han med alla dessa oskyldiga, helt vanliga människor att göra? Vad? INGENTING.

Och ändå läser jag på Facebook och twitter SD-anhängares uppmaningar om att vi ska öppna ögonen och se vad som pågår, att vi ska tänka till inför nästa val. Ja, ni behöver vakna och tänka till.

Vi står alla maktlösa när något sånt här händer. Men varför i hela världen skulle någonting bli bättre av att intensifiera hatet mot flyktingar, invandrare och rasifierade?
Det vi behöver är en jäkla massa kärlek. Ta hand om varandra. Stå upp för varandra. Det låter klyschigt så in i helvete – men det är ju sant.

Jag citerar Elaine Eksvärd: ”Välj inte hatet idag. Koncentrera det mot en person – terroristen. Och om det är ett folkslag du ska hata så låt det inte vara en slöja, hudfärg eller icke-ariska personer. Låt det vara en grupp som du koncentrerar ditt hat till – terroristerna.”

Lösenordsskyddad: Genusutmaningar i vardagen: Viljan att kön inte ska spela roll kontra vetskapen om att det visst spelar roll (i andras ögon)

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Lösenord:

Nej, kärleken och rättvisan har inte segrat bara för att du röstade på Conchita i lördags

Igår kväll delade jag två texter om Conchita Wursts vinst i Eurovision Song Contest på min facebooksida och på twitter, den här av Gustav Almestad på Genusfolket och den här av Sofia Zettermark. Egentligen tänkte jag inte skriva något själv eftersom de redan formulerat sig så bra, men nu gör jag det i alla fall. I all hast på väg från jobbet.

Jag blev liksom majoriteten i mitt facebookflöde och i mitt tv-sällskap väldigt glad över att se Conchita vinna Eurovision Song Contest. Hennes röst är överväldigande vacker, låten pampig och scenframträdandet likaså. Och det var, precis som ovan nämnda bloggare skrev, det som gav henne segern i lördags kväll. Hon hade inte vunnit om rösten varit slätstruken eller om hon fått sjunga Spaniens medelmåttiga skrikballad istället, för då hade Nederländerna eller Sanna Nielsen med största sannolikhet tagit hem segern. Så, alla de som påstår att skägget gav henne vinsten kan ju bara dra. Det är förminskande av hennes artisteri att påstå något sådant.

Dock bör tilläggas att scenshowen och artisten bakom låten givetvis är en del av hela det paket som folk röstar på, och den som tycker det är fel får dra tillbaka klockan till den tid då hemliga jurygrupper endast tilläts lyssna på bidragen (jag tror faktiskt att Conchita hade hamnat i topp 5 även då) eller varför inte teleportera sig själv till 1965 då Ingvar Wixell sjöng alla bidrag i den svenska uttagningen, just för att undvika att artistens skicklighet påverkade låten?

I alla fall. Utöver hejaropen till Conchita och hennes låt som synts i flödena under helgen så har väldigt många yttrat saker som att ”kärleken segrade!”, ”ett statement mot homo- och transfobin!” och ”ett enat Europa för jämlikhet och mot diskriminering!” Och där måste även jag faktiskt vara en tråkmåns och protestera en liiiten aning. Missförstå mig inte, jag tycker som sagt att det var jättebra att just hon vann, och att artisten bakom låten utmanar normerna för såväl kvinnliga som manliga könsuttryck och dessutom uttryckligen tycks stå upp mot förtryck baserat på könsidentitet, könsuttryck och sexuell läggning är naturligtvis super. Men att tro att vi tack vare en bedårande vacker, skönsjungande dragshowartist nu är på väg mot ett jämlikt Europa är att… ta i lite va?

För det är just det: Conchita är bedårande vacker och en dragshowartist, en scenpersonlighet. Och som Hej Sonja uttryckte det (måhända aningen hårt, tycker nog jag, samtidigt som jag förstår hens frustration över alla cisheterosars aningen oreflekterade hyllningar) kan framgångsrika dragshowartister inte ses som företrädare för hela hbtq-rörelsen och de utsätts inte för diskriminering på samma sätt som ”vanliga” hbtq-personer.

Även homo- och transfober betalar pengar för att se Christer Lindarw och After Dark uppträda, och jag kan lova att många av dem som röstade på Conchita i lördags skulle se mycket skeptiska ut om deras manliga kollegor plötsligt började bära så kallade kvinnliga attribut, om deras söner kom ut som homosexuella eller om (när!) det införs ett tredje juridiskt kön i Sverige/deras hemland. Och ser jag till min egen yrkeskår så kan jag tänka mig att rätt många lärare röstade alternativt hejade på Conchita i lördags, men att de idag fortsätter att dra könsstereotypa, sexistiska, cisheteronormativa skämt i och utanför klassrummet, att de fortsätter dela upp klassen i tjej- och killgrupper och att de fortsätter ”glömma bort” att synliggöra fler sorters kärlek än den heterosexuella när det vankas filmvisning, litteraturläsning eller för den delen sexualkunskap. Kanske diskuterar de idag Conchitas vinst med eleverna, slår fast att ”alla får se ut hur de vill!” och sen är det bra med det. Cis- och heteronormen lever vidare och alla hbtq-ungdomar i klassrummen fortsätter gömma sig, eftersom de inte har något annat val.

Ja, ni får ursäkta min raljanta ton och min pessimism…

”Det tar tiiiid, Sanna, ha lite tåååålamooood!!” utropar ni kanske, samt: ”Var glad över framstegen!! Allt kan inte hända på en gång!”

Nej. Det kan väl inte det. Men vet ni? Det har redan tagit jävligt lång tid. Stonewallupproret, med rasifierade transkvinnor i spetsen, ägde rum 1969 och fortfarande förföljs, hotas och mördas många transpersoner varje år (läs gärna Maria Ramnehills text om att ta transpersoners existens på allvar, om ni inte har gjort det). Och detta gäller alltså transpersoner som inte ”klär upp sig” för att underhålla på en scen, utan människor som straffas enbart för att de är sig själva, i sin vardag.

Och vet ni? Fenomenet ”(icke heterosexuell) person som utmanar könsnormer på scen” är inget nytt i Eurovision-sammanhang. 1998 vann transkvinnan Dana International Eurovision Song Contest med sin låt ”Diva”, 2002 deltog dragqueen-trion ”Sestre” från Slovenien, 2007 vann lesbiska Marija Serifovic för Serbien och i Sverige har After Dark deltagit flera gånger. Är det härligt? Skitkul? Superfint att personer som bryter mot köns- och sexualitetsnormer syns på en stor scen och till och med vinner internationella musiktävlingar? JA! Det ÄR det! Och självklart är dessa artister förebilder för många individer som bryter mot hetero- och/eller cisnormen. Men grejen är att de för många (normpersoner) är just stjärnor på en scen; de står för något spektakulärt, något extraordinärt. Och när scenbelysningen släckts och slutvinjetten spelas är allting… som vanligt igen. Precis som det var efter Dana Internationals seger 1998 och efter Marija Serifovic’s vinst 2007. Precis som det blir ett par dagar efter Conchitas vinst i år.

Eller, rättare sagt: Risken är väldigt stor att det blir så. Om inte alla ni (vi!) som faktiskt röstade på Conchita, som gladdes åt hennes vinst inte bara på grund av låten utan även på grund av det hon står för, också ser till att göra något mer aktivt för jämlikheten och för att förändra vardagen för alla personer som drabbas av samhällets starka normer kring kön och sexualitet. Stöd en organisation, ändra ert språkbruk i klassrummet och i personalrummet, se över era egna fördomar och hur de faktiskt märks i vardagen och i interaktionen med andra människor, rösta i EU-valet… GÖR NÅGOT! Okej? Först då är ni trovärdiga när ni pratar om statements mot homo- och transfobi och att vi är på väg mot ett samhälle fritt från diskriminering.

Yttrandefrihet handlar inte om rätten att kränka en annan människa

Från och med idag är jag tillbaka på Lärarnas Riksförbunds blogg ”Det öppna klassrummet” efter ett uppehåll under heltidssjukskrivningen. Idag påminner jag alla lärare och övrig skolpersonal (ledningen, hallå!) om hur vi, utifrån läroplan och diskrimineringslag, bör förhålla oss till att vi har ett parti som Sverigedemokraterna i riksdagen: Kanske kan vi inte neka dem tillträde, men vi får inte äventyra elevers trygghet eller gå emot vårt likabehandlingsuppdrag.

Här kommer ett utdrag:

Det är valår, och politik diskuteras med säkerhet i alla klassrum någon gång under läsåret. Många skolor bjuder dessutom in politiska partier att presentera sig och att debattera, kanske inför skolans eget informella val. I första hand bjuds riksdagspartierna in, men många skolor bjuder även in andra halvstora partier, såsom Piratpartiet och Feministiskt Initiativ.

Att alla riksdagspartier erbjuds tillträde innebär givetvis att också Sverigedemokraterna finns på plats. Ingen har det väl undgått att sverigedemokraten Kent Ekeroth bjöds in att diskutera inför elever på Södra Latin i Stockholm för ett par veckor sedan, något som orsakade stort obehag hos många elever. Efter detta följde protester på ytterligare gymnasieskolor, Globala gymnasiet mest uppmärksammat: Eleverna vägrade låta Sverigedemokraternas ungdomsförbund beträda deras skola, och konflikten var ett faktum.

Utan att nu vara alltför politisk och utan att ta ställning i huruvida eleverna gjorde rätt i att blockera entrén eller ej: Jag förstår deras frustration och varför de gjorde det. Jag hade själv som tonåring och i deras ställe känt ett enormt obehag inför att tvingas lyssna på en debatt eller passera ett bokbord där Sverigedemokraterna finns representerade. Det är trots allt ett parti som vill inskränka mina rättigheter på grund av min sexuella läggning. Det är ett parti som anser att vissa av mina vänner egentligen inte hör hemma i det här landet.

Ett parti vars agenda inte riktigt går ihop med det som skolan faktiskt står för.

(…)

När alla riksdagspartier bjuds in är det naturligtvis svårt att neka Sverigedemokraterna tillträde. Men, skolans personal måste försäkra sig själva och försäkra eleverna om att det som kommer uttryckas och debatteras inte riskerar kränka vissa grupper eller enskilda individer. Det är faktiskt vårt uppdrag. Skolan måste också tänka på, att bara för att det nu sitter ett folkvalt främlingsfientligt och hbtq-fobiskt parti i riksdagen så betyder inte det att vår toleransnivå gentemot kränkningar ska höjas. Åsikter om att alla människor inte har samma värde hör fortfarande inte hemma inom skolans väggar, och alla elevers rätt att känna trygghet när de kommer till skolan ska fortfarande sättas i främsta rummet.

Inlägget i sin helhet hittas här