Alla har en identitet – även den som följer normen

Självklart behöver vi i skolan belysa diskriminering, hat och hot mot hbtq-personer, personer med rötter i andra länder, funktionsvarierade och andra som bryter mot normen. Och självklart ska vi aldrig (aldrig!!) låta kränkande uttryck passera obemärkt, och inte heller blunda för det faktum att exempelvis unga hbtq-personer generellt mår sämre än heterosexuella cisungdomar. Vi måste prata om det. (Det är så självklart att jag inte borde behöva säga det – men tyvärr är det inte så självklart för alla.) Och ibland finns förstås även fog för att prata om respekt, acceptans – till och med tolerans (bara vi ifrågasätter maktaspekten i begreppet och diskuterar vem det egentligen är som ”kan” tolerera vem).

Men. Jag tror, att om vi vill nå en förändring i grunden och på sikt få bort maktobalans och hierarkier människor emellan, så är det absolut nödvändigt att samtidigt utveckla vårt främjande arbete. Det arbete där fokus inte ligger på att enbart belysa allt som är fel, orättvist, ojämlikt, skadligt utan där vi istället avdramatiserar och inkluderar olika perspektiv, identiteter, personer och grupper utan att gör någon grej av det. Eller, om vi ska göra ”en grej”, att vi lyfter fram positiva, stärkande saker.

Just nu håller mina åttor på att skriva resonerande texter om identitet, sexualitet och relationer. De har arbetat med dessa teman ur en mängd olika perspektiv både i SO:n och i svenskan. I svenskan har vi läst noveller och romanutdrag som belyser kärlek mellan personer med olika religion, kärlek mellan gamla människor, att bli förälskad i en bästa kompis och att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt. Vi har även läst och diskuterat en novell om ett sexuellt övergrepp.

Igår diskuterade vi hur en identitet skapas, utvecklas och förändras – utifrån olika aspekter (eftersom den slutliga skrivuppgiften handlar om just detta). Hur påverkas och definieras vår identitet av varifrån vi kommer? Av vår tro? Av familjens värderingar? Av samhället och tiden vi lever i? Förväntningar, normer, lagar? Sociala medier? Vår könsidentitet och vår sexualitet?

Det är oerhört lätt att i sådana samtal fastna i det som skaver, bryter ner och förstör. Att det liksom är ”avvikelserna”, de negativa erfarenheterna och begränsningar från familj, religion, normer, taskiga vänner som formar oss och i grunden utgör det som blir vår identitet. Och såklart, vi påverkas ju massor av det som är tungt och svårt! (Påminner om vad jag skrev inledningsvis!)
Men vad är det som stärker oss då? Hur kan till exempel en stark gudstro göra en trygg och fri? Hur kan en normbrytande könsidentitet göra oss starka? Hur kan en turbulent barndom, en utmanande funktionsvariation eller erfarenheten av en svår sjukdom få oss att växa?
Detta är också intressant att prata om. Och viktigt, tror jag.

För att inte tala om hur vi påverkas av att vara bara helt… vanliga (om nu någon är det)? Att vara vit, född i Sverige och boende här. Ha sammanboende föräldrar som är schyssta mot varandra och sina barn. Att vara cisperson och hetero, ha bra vänner, en skolgång utan större hinder… Är dessa personer opåverkade? Har de ingen identitet? Jo, såklart. För vi alla formas ju av något – oavsett om vi följer eller bryter normen, oavsett om vi glider hyfsat lätt genom livet eller om vi stöter på hinder.

Här har vi ett ypperligt tillfälle att vrida och vända på olika aspekter av livet utan att utmåla det ena eller det andra som bättre eller sämre, svårare eller lättare. Att dels belysa hur normen påverkar alla, inklusive den som följer normen. Och dels att avdramatisera det som så himla ofta enbart lyfts fram som försvårande, annorlunda och jobbigt.

Igår var det för övrigt IDAHOT, internationella dagen mot hbtq-fobi. För ja, som redan sagts, det ÄR ett stort problem att så många hbtq-personer fortfarande förföljs och hotas till livet på många håll runt om i världen. Och att unga hbtq-personer här i Sverige mår sämre än heterosexuella cisungdomar, och att många under flera år, kanske hela livet, håller tyst om vem de är kära i eller vilka de egentligen är. Självklart.

Jag tror dock att vi ibland måste angripa frågan och problemen som finns från ett annat håll genom att, tja, inte bara prata om att det är problematiskt (utan att för den skull landa i att ”kön spelar ingen roll” eller ”det är oviktigt vilken hudfärg vi har” för sorry, så ser det ju inte ut… än).
Men till syvende och sist är vi alla liksom bara människor. Jag, till exempel, är homosexuell (tja, så skulle väl andra definiera mig i alla fall, eftersom jag bara har haft relationer med kvinnor) och mitt liv är till största delen rätt alldagligt. Självklart beror det på att jag exempelvis bor här i Sverige, att jag är vit, sekulariserad kristen, har ett jobb med hyfsad lön osv osv osv. Men ändå. Även om jag har tampats mot folks fördomar, mot kränkningar och rädslor för kränkningar, mot min egen psykiska ohälsa så finns det så mycket annat som definierar mig MER än just det faktum att jag råkar ligga med kvinnor. Samt också, vilka fördelar och positiva saker min sexuella läggning (gud vad jag avskyr det ordet – men det tar vi en annan gång) har fört med sig och därmed format mig på ett stärkande sätt.

Det är inte fel att se saken från det hållet ibland också. Att dels benämna det normbrytande som en av många bitar av en identitet, att dels lyfta även det positiva samt – förstås – att påminna sig om att den som i många avseenden följer normen också är påverkad och formad. För om vi inte belyser det, så fortsätter ju normen stå där högst uppe på toppen, orörd, onåbar, som ett slags eftersträvansvärt ideal.

Eller?

Synliggör normen – inkludera det normbrytande

När jämlikhet diskuteras och eftersträvas så tenderar vi ofta – nästan alltid, skulle jag påstå – att fokusera på personen eller gruppen som avviker från normen och/eller som är utsatt/riskerar att utsättas. Detta gäller i samhället generellt, och därmed också i skolan. Ett exempel kan vara att vi pratar hur man kan veta/komma på att man är homosexuell eller trans, istället för att prata om hur man egentligen kan veta att man är heterosexuell eller cis. Ett annat exempel kan vara att man pratar om personer som utsatts för sexuella övergrepp, istället för att prata om förövaren som utförde övergreppet.

Detta, menar jag, är problematiskt på flera sätt, även om syftet från pedagogens sida är gott.

Varför?
Utsatthet, kränkningar, sexuella trakasserier, diskriminering och våld grundar sig i en maktobalans mellan individer och grupper. Om vi gång på gång enbart ställer frågor som pekar ut den redan utsatta, så befäster vi och reproducerar den här maktobalansen – även om diskussionen landar i att ”jo, det är klart att den här gruppen människor måste accepteras och behandlas väl” eller ”ja, den här utsatta gruppen behöver verkligen få mer stöd”.

För vem är det som besitter makten att acceptera och tolerera? Jo, det är personen som följer normen. Och det är ju denna maktobalans vi måste få bukt med – för att på sikt nå ett jämlikt samhälle fritt från kränkningar och diskriminering.

När jag föreläser om normkritik, och när jag själv undervisar, så utgår jag ifrån devisen: Synliggör normen, inkludera det normbrytande. Med detta menar jag att om och när värdegrundfrågor ska diskuteras, debatteras, lyftas till ytan så är det NORMEN vi bör fokusera på. Vi är så otroligt ovana vid att prata om den som utgör/följer normen, den står liksom alltid orörd, bara ”är”. Just därför är det den vi ska prata om! Och när vi tar upp normbrytande identiteter och grupper, så bör vi istället inkludera dessa utan att göra dem till ett tema att diskutera. Det är så vi till sist bryter maktobalansen i grunden.

I morse läste jag ett inlägg på instagram, där @herrfroken (som gör ett fantastiskt bra jobb med att öka jämlikhet i skolan, det vill jag verkligen säga!) tog upp två exempel på diskussionsfrågor som jag reagerade på. Syftet var gott, förstås, men jag ska förklara lite närmare varför jag reagerade som jag gjorde:
”Din kompis har två pappor och blir ibland retad för det. Vad kan du göra?”
”Din kompis känner sig varken som kille eller tjej, och i er skola finns könsuppdelade omklädningsrum. Hur känner och tänker du kring det?”
(Obs, jag har kortat ner frågorna.)

Det jag menar är problematiskt med dessa frågor är INTE ämnena i sig – det är skitbra att de tas upp och de behöver lyftas fram – utan det är formuleringarna och fokuset som jag anser vara problematiska. Varför?
1. Frågorna fokuserar på den normbrytande personens utsatthet, samt befäster tydligt att det ÄR avvikande att ha två pappor eller att vara icke-binär. (Detta vet vi liksom redan, vi behöver inte påpeka det återigen.)
2. Frågorna utgår ifrån att den normbrytande är ”någon annan”, dvs. inte den som läser eller diskuterar frågan. Detta skapar ett vi och ett dom, där ”dom” alltid är någon annanstans, inte här. (Även om pedagogen i tanken vet att dessa personer kanske sitter i klassrummet och läsa just den här frågan.)
3. Frågorna syftar till att vi (som alltså antas vara norm) ska acceptera och tolerera den avvikande (medan normen inte är något att acceptera eller tolerera – den bara är, alldeles självklar och neutral).

Vi diskuterade dessa frågeställningar i kommentarsfältet ett tag, och det jag fick som motargument var bland annat att vi inte bör lägga några åsikter i elevernas munnar, att de själva måste få komma fram till vad de tycker. Jag är med på att vi inte ska tvinga barn att tycka något, men om vi nu vill bryta maktobalansen och förändra normen anser jag att det är bättre att ställa frågorna på andra sätt. Kanske såhär:
”Din kompis uttrycker sig kränkande mot barn som har två pappor eller två mammor. Vad kan du göra?”
”På din skola finns det könsuppdelade omklädningsrum, vilket leder till att vissa inte känner sig trygga att byta om. Vad kan du göra?”

Det som händer i dessa omformulerade frågeexempel är att jag som lärare istället flyttar fokus till det riktiga problemet, bort från den normbrytande individen, plus att jag inte förutsätter att den som läser frågan tillhör normen.
Diskussionen kan på många sätt bli densamma – absolut! – men vi börjar i en annan ände och från mitt håll, som pedagog, gör jag en tydlig markering om vad som är problemet: Någon kränker någon annan. Skolans omklädningsrum exkluderar elever. 
Att detta är fel är ju liksom ingen åsiktsfråga, det är fakta. Däremot kan man ha olika tankar och åsikter om hur det ska lösas.
Dessutom hamnar fokus i frågorna (och förhoppningsvis i samtalen) på den som kränker/utsätter (och som kanske också är normen) och på den som exkluderar, istället för den redan utsatta och exkluderade.

Så. Vi har ett likabehandlingsuppdrag att fullfölja, och detta kan vi arbeta med på oändligt många sätt. Ett sätt är genom värderingsövningar och diskussioner (men det är inte det viktigaste, skulle jag säga). Men låt oss då diskutera det som alltför sällan eller aldrig diskuteras: Normen. Förövaren. De exkluderande reglerna/lokalerna/lektionsuppläggen. 
Låt för en gångs skull avvikaren, offret, den exkluderade lämnas ifred och bara få vara neutral och självklar.
De/vi har diskuterats och debatterats tillräckligt, de/vi vill inte bli ”tolererade” eller ”accepterade” i första hand – vi vill bara få respekteras, vara och leva, utan att gång på gång pekas ut, tyckas synd om eller ses som något problem.

I kommande inlägg ger jag exempel på hur vi kan arbeta främjande i den helt vanliga undervisningen. Där anser jag nämligen att vi kan göra störst skillnad.