Ett kvitto på att kampen leder någonstans (och några boktips)

Igår avslutades en av mina absoluta favoritbloggar, Stökboet. Riktigt ledsen blev jag när jag läste Sandras sista inlägg, för jag kommer verkligen sakna den bloggen. Så otroligt välskrivna inlägg med viktiga, skarpa, kloka åsikter och tankar – och till råga på allt blandat med vackra foton. In fort och läs i arkivet, ni som mot förmodan har missat.

Grejen är ju den, dock, att jag fullt ut förstår varför Sandra (och Johan) väljer att lägga ner bloggen och själv har jag under hösten flera gånger haft seriösa tankar på att göra samma sak: Sluta blogga. Ja, även nu när jag sitter här och i all hast ”efter jobbet”-bloggar så gnager det bak i huvudet; om jag orkar fortsätta, om det är värt det, om jag kanske skulle minska min ständiga inre stress om jag bara la ner bloggandet helt enkelt. Men samtidigt känns det skitsorgligt.

I morse fick jag den här kommentaren till det inlägg jag skrev i söndags: …och då känns det ju bara så bra i hela kroppen, för jag får ett kvitto på att mitt skrivande ger något, att allt mitt och andras arbete för en mer jämlik och jämställd värld leder någonstans – om än bara i det lilla och på en enda plats.

Därför fortsätter jag en stund på pepp-linjen/förändra i det lilla-linjen och tipsar om några böcker, nämligen de nyaste tillskotten i Adrians bokhylla:
Mamman och havet” av Sara Stridsberg och Anna-Clara Tidholm, Fastna med rumpan-dagen av Cecilia Rihs och Pia Niemi och Vad vill du bli när du blir stor? av Pamela von Sabljar, vilket dessutom är en samlingvolym innehållande böckerna Vad gillar du att göra? och Vad är din favoritsak? 

Adrian blev alldeles överförtjust av alla böckerna, och jag blir toklycklig av bilder av barn med olika hudfärg, kön och funktionsförmåga som gör saker som barn gör, fritt från normer och förväntningar. Det som även slår mig är hur otroligt ovanligt det är att böcker bryter normer på det här sättet – för när jag bland illustrationerna ser tre eller fyra barn med annan/mörkare hudfärg än grisrosa på en och samma sida så tänker min invanda normhjärna ”men oj så många mörkhyade barn!”, för att nästa sekund inse att… nä, de är inte särskilt ”många” – bilden återspeglar bara verkligheten, vilken i de flesta fall är betydligt mer varierad och färgglad än i barnböckernas värld. Befriande läsupplevelser, helt enkelt.

Nu ska jag återhämta mig från dagens bravader; kvartsamtal (ja, kvartsamtal), cellprov (hua) och två stökiga, bökiga men ändock till sist hyfsat lyckade svensklektioner om Sapfo och lesbisk lyrik. Jag gissar att det blir två avsnitt ”Homeland”, efter att vi tagit oss igenom eftermiddagskaos och läggning av barn.

Och ni då, kära läsare, hur har er dag varit? Har ni rentav ytterligare boktips att dela med er av eller dylikt?

Tre mycket läsvärda bloggtips

Trött lördagsförmiddag. Adrian ramlade ur sängen halv sex och ville därefter få oss att stiga upp – men tänka sig, han fick välling, bökade runt i vår säng ett tag och sov sedan till över halv åtta. Tur det, för annars hade väl den här huvudvärken jag dras med varit ännu extremare.

Idag ska vi på bröllop, och innan dess är det ett och annat som måste fixas klart – min bröllopsoutfit bland annat. Adrian ska ha mörklila tights, en kritvit (!!) broderad blus och nya gråa finskor, jag och Lisa klänningar i turkosblått (eller vad den nu kallas?) respektive grönt. Spännande är det allt, och självklart hoppas vi att vädret håller i sig så att vigseln kan ske utomhus som planerat.

…men för att icke svika er då, bloggläsare, så ska jag ge er tre eminenta bloggtips som ni kanske redan har tagit del av – men om ni inte har det så är det verkligen på tiden att ni gör det:

1. ”Illegala invandrare får 30 000 i månaden” – Kickan Wicksell

Det här inlägget delade jag och tusentals andra både på facebook och twitter tidigare i veckan. Som en motvikt till falska påståenden om hur förspänt invandrare i Sverige har det skapade Kickan Wicksell en bild med riktiga fakta, och framför allt belyser hon i sin text det smaklösa och ofattbara i att tala om medmänniskor som summor över huvud taget samt pekar på lydelsen i FN:s allmänna förklaring som tydligt fastställer att ingen människa egentligen kan sägas vara just ”illegal” invandrare: ”Envar har rätt att i andra länder söka och åtnjuta fristad från förföljelse”. Självklart måste Sverige bli bättre på integration, jobba vidare för minskad arbetslöshet och så vidare och så vidare, men att stoppa (eller skjuta, vilket vissa kommentatorer tycks se som en bra idé) utsatta människor vid gränsen och skicka tillbaka dem till förföljelse, krig och tortyr känns inte riktigt vettigt.

Kickan Wicksell skriver i sitt uppföljande inlägg att hon fått en hel del riktigt grova kommentarer och allvarliga hotbrev efter att ha skrivit om detta, och det är verkligen inte förvånande men likväl fruktansvärt otäckt och helt jäkla galet. Därför vill jag dela inlägget igen, för jag tror ändå att vi är fler som är för en värld av respekt, solidaritet och kärlek än tvärtom.

2. ”Anna Lindh var kort på ett sätt man inte tänkte på” – Genusfolket, My Vingren

Själv missade jag dokumentären om Anna Lindh, men efter att ha läst inlägget av My Vingren känner jag mig ganska glad över det. Hon listar upp uttalanden ur dokumentären från de politiker och andra personer som hade en relation till Anna Lindh och alltså, puh, vad är det frågan om? Att Anna Lindh var en hyllad politiker framgår – och det verkar inte vara någon som ifrågasätter hennes kompetens som politiker just – men uttalandena i dokumentären handlar inte så mycket om detta utan om att ”hon var en ordentlig flicka”, ”hon hade glada pigga ögon”, ”hon hade ett socialt beteende” och – förstås – ”hon var kort, det är ju tjejer” (”men på ett sätt man inte tänkte på”). Det är inte svårt att föreställa sig en dokumentär om Olof Palme istället och då kan man rätt snabbt konstatera att han skulle aldrig beskrivas som en ”ordentlig pojke med glada pigga ögon och ett socialt beteende”. Han sågs liksom som politiker och människa i första hand, för det gör ju män. Ni vet.

3. Brev till H&M – Stökboet

Efter att Sandra på Stökboet postade sin tioåriga dotters egenförfattade klagobrev till H&M angående könsuppdelningen i deras butiker bröt helvetet (eller vad jag ska kalla det) lös och förutom att brevet nu lästs av över 100 000 personer så har tioåringen medverkat i TV4:s morgonsoffa och intervjuats av Expressen, samt förstås fått ett (lamt) svar från H&M itself. Tummen upp och heja genusmedvetna barn som säger ifrån!

…och stort grattis till föräldrarna på Stökboet, Sandra och Johan, som också gifter sig idag! Som bröllopspresent tycker jag ni kan ge dem ert gillande på facebook eller att börja följa dem via bloglovin. Mycket läsvärd blogg!

Nu fortsätter min jakt efter en fullfjädrad bröllopsoutfit. Skor och en någorlunda osynlig BH att bära under klänning med aningen genomskinlig rygg är tydligen stört omöjligt att finna… I synnerhet såhär i sista sekund. Tur att barnet har somnat i vagnen åtminstone, ett störande moment mindre.

Skadlig utseendehets och ”kvinnligt” skönhetsintresse är inte nödvändigtvis två sidor av samma mynt (men normerna måste likväl ifrågasättas)

Efter Frida Boisens krönika om att bränna BH:ar för barn har nu motreaktioner spridits på twitter och i olika bloggar (jag tycker att Stökboet som vanligt på ett bra sätt lyckas ringa in huvudproblemet i krönikan och de efterföljande diskussionerna). Det är särskilt ett citat i Boisens krönika som fått många att slå bakut, och ja, även jag reagerade just precis på detta när jag läste den:

För killarna får vara killar. Det vill säga: bara som de är. Helt foundationfritt.

En Storify delades om och om igen på twitter igår kväll. Den handlar om en tjej som alltid har tyckt om att experimentera med sitt utseende genom exempelvis smink och som även lyckats skaffa sig bildning, och författaren frågar sig varför det alltid är de normativt kvinnliga idealen som ska ifrågasättas. Och ja, självklart finns andra sidor av den här historien än enbart ”ve och fasa för barn i BH!”: Det perspektivet utifrån vilket tjejer enligt normen faktiskt har en bredare repertoar att välja på och fortfarande rör sig inom ”kvinnlighetens ramar”, medan den manliga utseendenormen är betydligt snävare – för män får inte kliva in och botanisera på den så kallade damavdelningen, medan motsatsen åtminstone till en viss gräns (!) är helt okej. Och förstås det faktum att tjejer ”sitt skönhetsintresse till trots” faktiskt lyckas bättre än killar i skolan, till exempel. Det vill säga: En sminkad kvinna i normativt kvinnliga kläder är inte per automatik passiv, dum, pressad eller begränsad att nå någonstans i livet. Självklart. Det är inte heller så att pojkar, killar och män inte har några utseende- och beteendenormer att förhålla sig till och glider genom livet på en räkmacka – och i min värld är det viktigt dels att även manlighetsnormerna problematiseras och dels att utseendenormerna för pojkar och män vidgas så att de får tillgång till mer.

Men.

Ångest, ätstörningar och självskadebeteende kopplat till ett hat mot den egna kroppen och en press att duga är trots allt faktiska problem som vi inte får blunda för. Flickor som känner tvång att sminka sig för att de är ”fula” annars, flickor som mår dåligt över att ha för små eller för hängiga bröst, som inte vill gå till skolan för att de är så fula/finniga/feta. Varje dag är det någon som har hamnat i min blogg efter att ha googlat sökord som ”jag är hårig som en man”, ”min dotter är hårig”, ”vad tycker killar om menslukt” och ”gillar killar tjejer i märkeskläder”. Och saken är ju den att detta även drabbar killar i allt större utsträckning. På jobbet i våras hade vi besök från Anorexicentrum och de berättade just hur fler och fler killar läggs in på deras klinik, och på nyheterna bara häromdagen talades det om att alltfler killar behandlas för självskadebeteende, att självskador bland killar numera är vanligare än att de söker vård på grund av att de utsatts för våld. Utseendehetsen är med andra ord något vi måste ta på allvar, och jag håller med flera andra talare om att ”bränna BH:n” bara släcker de ytligaste bränderna och jag är definitivt allergisk mot den uppmålade bilden av killar som det neutrala och eftersträvansvärda idealet, för den bilden tjänar ingen på att ha framför ögonen – det är inte verkligheten (och inte blir väl världen bättre om alla flickor börjar klä och bete sig som pojkar?).

Fram därför för mer prat om utseendefixering, skönhetsideal och dess negativa påverkan på individer (individer!) – och fram även för att vidga normen som säger att bara flickor får (och bör) experimentera med sina utseenden. Och naturligtvis: Synliggör normerna och strukturerna som ligger bakom att så många unga tjejer mår dåligt över hur de ser ut, så att det inte återigen enbart landar i ett ”typiskt tjejer att vara så löjligt fixerade vid sitt utseende och HUR ska vi hjälpa de arma stackarna och bota deras så dåliga självkänsla (som de själva har förorsakat)??”

Feminism på lika villkor? Spretiga reflektioner med ett uns av bitterhet.

I fredags bubblade frustration inom mig igen. Frustration över att inte ens vi som på ett eller annat vis tänker, gör och engagerar oss feministiskt låter alla delta på lika villkor i den feministiska kampen (eller i det feministiska arbetet, om man så vill). Även inom den så otroligt breda feministiska rörelsen så består normerna och maktstrukturerna liksom, och för mig är det rätt ofattbart. Själv har jag egentligen aldrig engagerat mig uttalat feministiskt; däremot har jag suttit som ledamot, ordförande och vice ordförande i olika hbtq-organisationer, jag har haft queerteorin som utgångspunkt när jag skrivit uppsatser och jag har läst om och använt mig en hel del av normkritiska tankegångar både i mitt föreningsengagemang och i mitt yrke som lärare. För mig är det feminism, tror jag. Det handlar inte bara om män och kvinnor och absolut inte enbart om heterosexuella cis-män och -kvinnor, utan om alla. Jag säger inte att jag är någon övermänniska som hela tiden i alla lägen lyckas få in alla perspektiv, verkligen inte – men jag försöker inkludera mer än bara ett perspektiv när jag kan.

Kön och sexualitet engagerar mig mest, och då belyser jag som bekant ofta cisnormen och heteronormen, men jag vill och försöker verkligen tänka även på normer kring hudfärg, etnicitet och funktionsförmåga. Och alla behöver förstås inte vara experter på allt – men då gäller att de andra perspektiven också får synas i det offentliga, att någon annan får belysa dem. Någonstans där landade min ”huvudpoäng” som jag publicerade i fredags – huvudpoängen till ett inlägg som jag sedan aldrig postade.

Det jag tänkte skriva om i fredags och faktiskt författade ett inlägg om, men som jag inte riktigt blev nöjd med och därför inte lät er ta del av, tog sin utgångspunkt i att Stökboet, som verkligen är en av mina favoritbloggar, skrev ett jättebra inlägg om pappornas ansvar för hus, hem, barn och föräldraledighet i torsdags – och det var ett lite roligt sammanträffande att jag också skrev om detta, utan att ha sett deras inlägg. Skillnaden var att mitt inlägg lästes av kanske 300 pers, medan Stökboets delades av hur många som helst och dessutom länkades till av Bloggkommentatorerna. Varför tar du upp detta, du bittra kvinna? tänker någon, men nej, jag är absolut inte bitter – för jag tycker mycket om deras välskrivna inlägg och delade det både på twitter och facebook. Det fascinerande i sammanhanget är att Stökboets inlägg författades av Johan, pappan i familjen, medan mitt inlägg förstås skrevs av mig, en mamma.

Utifrån det tänkte jag sedan skriva om hur detta lilla exempel visar hur mycket det törstas efter och verkligen behövs manliga röster i den feministiska kampen. Frågan om delad föräldraledighet är ingen mamma- eller kvinnofråga, det är en föräldraskapsfråga och pappor i en heterorelation måste ta sitt ansvar och se till att det blir så (tillsammans med sin partner, of course).

…men, jag tänkte även belysa hur detta visar att frågan tas på större allvar och blir mer hyllad när det är en man som tar upp den. Och med de orden tänkte jag sedan lämna exemplet Stökboet, för det fick liksom bara bli mitt avstamp och egentligen handlade mina tankegångar naturligtvis inte om att de fick fler delningar än jag.

Jag funderade vidare på själva fenomenet hur mäns ord allt som oftast tas på större allvar än kvinnors, och hur deras ord och handlingar liksom får extra tyngd och betyder extra mycket när det rör sig om ”mjukare frågor”. När en man tar ansvar för hus och hem, för barnen och engagerar sig för jämställdhet – då är han en Bra Man™. Tänk den kvinna som fick leva med honom va! Eller om vi förflyttar oss till skolans värld, eller till vilken könsblandad eller kvinnodominerad arbetsplats som helst: Han som värnar också om de mjukare frågorna, som tycker det är viktigt med goda relationer och värdegrundsfrågor, han är så härlig att jobba med, och det är fint att han också höjer rösten ibland! Han står upp för oss kvinnor och för utsatta grupper! Även männen lyssnar på honom, han är ju en av dem och är han lärare uppskattas han mycket både av killar och tjejer – han är liksom mjuk och hård på samma gång.

När kvinnor kräver jämställdhet blir de som regel inte hyllade i första hand. Kvinnliga feminister får utstå en jävla massa skit dagligen och jag fick kommentaren på mitt inlägg om föräldraledighet att jag ska skita i hur folk lever sina liv. Kvinnor som sätter ner foten på arbetsplatsen, som höjer rösten angående de mjukare frågorna kommer hyllas av vissa, framför allt av kvinnor – men hon kommer få MAX tjugo minuter på personalkonferensen att prata om likabehandling och sedan får de manliga idrottslärarna resterande fyrtio minuter att prata om sina bedömningsmatriser (ja, jag talar av egen erfarenhet, och ja, i det här fallet blir jag faktiskt aningen bitter – även om jag också är medveten om och tar till mig alla positiva kommentarer jag får).

Och här någonstans började jag känna att jag inte fullt ut visste hur jag skulle ta resonemanget vidare, för det kändes ändå – fast jag inte ville – som om jag skrev utifrån en bitter kvinnas perspektiv. Och jag vill inte vara den där bittra kvinnan, särskilt som jag på många andra sätt är rätt privilegierad: Jag har 5,5 års universitetsstudier bakom mig, jag har lätt för att uttrycka mig i tal och skrift, jag vågar uttrycka mina tankar och åsikter och tar rätt mycket plats i diskussioner exempelvis på jobbet. Men samtidigt handlar inte allt om mig, förstås. Det handlar om hela samhällets generella syn på att män har tolkningsföreträde, och inte vilka män som helst – utan de vita, heterosexuella medelklassmännen. Och vi kvinnor som lyckas armbåga oss fram och får ta del av det där tolkningsföreträdet då och då, vi är oftast också vita och medelklass – och framför allt krävs att vi har ett gott självförtroende och en hyfsad självkänsla (alternativt att vi är duktiga på att låtsas att vi har god självkänsla), för vi kommer få höra en hel del skit och vi kommer inte få lika mycket cred i slutändan som männen får. Sorry, men så är det.

Både samhället och även feminismen tenderar helt enkelt att hylla män och bestraffa kvinnor, vilket Sandra på Stökboet skrev lite om i det här inlägget, som är en reflektion på Johans inlägg, och det inlägg hos Lady Dahmer som fick mig att skriva om föräldraledigheten från första början handlade precis om detta. Och då ställde jag mig nästa fråga: Ska de där förbannade könsrollerna och maktstrukturerna komma och förpesta feminismen nu också!?

Att fler män i den feministiska kampen behövs har konstaterats, men innebär det att det till slut blir män som företräder hela rörelsen? Manliga, vita, heterosexuella medelklassfemininster som tar över efter kvinnliga ditos? Nej, så kan det förstås inte bli, men utan ett medvetet normkritiskt tänkande hos alla oss som på ett eller annat sätt engagerar oss feministiskt finns faktiskt risken att det barkar åt det hållet (ja, nu målar jag fan på väggen här). Vi måste hela tiden vara på vår vakt så att vi inte reproducerar just de könsroller och maktstrukturer som vi vill bekämpa. Om killar får lära sig att stå upp för tjejer (och applåderas för det) medan tjejer får lära sig att stå upp för sig själva, vad har vi förändrat då?

(Jag kan även dra en parallell till hbtq-aktivismen, där Nour El-Refai under Luleå Pride i helgen ställde frågan varför hon som cisperson skulle tala för transpersoners rättigheter – bör de inte få göra det själva? Ja, precis – det är ju en del av samma resonemang som mitt eget ovan.)

Män och kvinnor (och alla andra) måste hjälpas åt i det feministiska arbetet – men vi måste göra det på lika villkor, och med det menar jag att vi måste lyssna på varandra, lyfta varandra – och förstås även diskutera, problematisera, ifrågasätta varandras tankar, för vi behöver inte alltid tänka lika. Men! Det får inte bli så att vi kvinnor bara nickar och jublar åt allt bra som männen gör, och det får inte heller bli så att vi (både män och kvinnor) inte lyssnar lika uppmärksamt eller intresserat på kvinnor som vi gör på män. Vi måste lyfta viktiga åsikter, viktiga perspektiv, intressanta tankegångar oavsett vilket könsorgan (eller sexuell läggning, hudfärg, funktionsförmåga, namn, brytning/dialekt) personen som yttrar sig har. Exakt hur svårt kan det vara?

…som sagt, det var ungefär detta jag tänkte publicera i fredags, men jag gjorde det aldrig – för jag kände att det blev för spretigt och för snävt på samma gång, och så den där lilla touchen av bitter (lesbisk) kvinna som liksom slingrade sig som en röd tråd genom alltihop. Samtidigt tänker jag att jag väl borde ha rätten att vara både spretig, snäv och lite bitter i min egen blogg?

Blondinbella gör det igen. Om individens ansvar, normer och förnekandet av ”det manliga beteendet”.

Så var det dags igen. Ännu en gång uttalar sig Isabella Löwengrip om feminismen, och hon gör det på ett sätt som visar att hon så totalt har missförstått vad feminism handlar om. Schmenus har redan ”svarat” på inlägget stycke för stycke, så jag tänker istället fokusera på två av de saker som verkligen stör mig i Löwengrips argumentation och totalt verklighetsfrånvända världsuppfattning (ja, förlåt…): 1. Hennes oförmåga att se konsekvenserna av norm- och maktstrukturer i vårt samhälle (eller att alls se att det finns sådana strukturer) och 2. Hennes paradoxala hållning när det kommer till att tala om ”kvinnor” respektive ”män” som grupp – något som inte bara står för Löwengrip, utan egentligen genomsyrar hela vårt samhälle, det vill säga: Uppfattningen att det är okej att prata om negativa typiskt kvinnliga beteenden, men inte alls okej att prata om negativa typiskt manliga beteenden.

I Löwengrips värld så löses allting genom att den enskilda individen ser till att ta ansvar för sitt eget liv. Bara den inställningen är något som jag kräks lite av… Och framför allt när det uttalas av någon som hon. Kommer ni ihåg inlägget jag skrev om Blondinbella som normbrytare? Ja, eller snarare om att hon inte är någon normbrytare bara för att hon i egenskap av ung kvinna klättrat upp för karriärstegen fortare än blixten? Detta inlägg kändes rätt aktuellt idag igen, och på ett liknande sätt kommenterade jag hennes inlägg idag, apropå hennes åsikt att feminister bara är kränkta kvinnor som vill hitta en syndabock:

Anledningen till att du sällan behöver känna dig kränkt är att du är en kvinna som, förutom att du är vit, hetero, har en fin bostad, en manlig man och saknar synliga funktionsnedsättningar, lever upp till det kvinnliga idealet – du ÄR en kvinna precis som en kvinna ENLIGT NORMEN ska vara, och du har dessutom klättrat upp på samhällsstegen genom att ta dig in i den traditionellt manliga världen (märk väl: klättrat UPP, eftersom det normativt manliga av samhället värderas högre än det normativt kvinnliga).

Självklart har du svårt att se problemet, för du kan inte leva dig in i situationen att vara ”okvinnlig” (enligt normen), transperson, mörkhyad, funktionsnedsatt, homo eller liknande. Försök att se utanför din egen världsbild en kort sekund bara, och inse att det faktiskt finns strukturella problem som KAN LÖSAS, dock inte genom att alla kvinnor bestämmer sig för att bejaka sin femininitet. Det är inte så enkelt.

Och nej, den som belyser de strukturella problemen är inget lättkränkt offer, den är förbannat aktiv och strävar mot en bättre värld – för alla, inte bara för den som redan lever upp till normen.

Så, att bortförklara strukturella problem med att någon är gnällig eller inte ser sin egen del i en potentiell framgångssaga, det är förstås bara bullshit. Självklart spelar vår egen inställning till livet roll, vi kan inte bara sätta oss ner på rumpan och hoppas att någon ska ge oss en skitbra lön eller en post i en bolagsstyrelse – men ett sätt att agera är faktiskt att belysa hur samhällsstrukturerna påverkar olika människor. Snacka om att göra något åt både sin egen och någon annans situation!

Nästa irritationsmoment är det faktum att Löwengrip (och väldigt många andra i väldigt många sammanhang) bara häromdagen skrev ett inlägg om hur hennes ”kvinnohjärna” alltid måste överanalysera allting – och hon har tidigare skrivit om att kvinnor är så hemska som snackar skit bakom varandra rygg, som inte unnar andra kvinnor framgång, att kvinnor är överkänsliga och irrationella och att vi borde lära mer av männen. Hon (och många andra) talar då om kvinnor, inte om enskilda namngivna kvinnor – utan om kvinnor som grupp. Och det tycks liksom helt legitimt att sprida sådan skit om kvinnor, att vi är på det här sättet – även om det inte alls stämmer överens med varje enskild kvinna på jorden.

…däremot går Löwengrip (och visst övrigt ”folk”, inte minst anti-feminister) i taket om man talar om negativa beteenden som manliga. Till exempel beteendet att våldta människor, att misshandla folk på gatan eller i hemmet, att starta krig, att vara utåtagerande, ta (för mycket) plats – det är rakt inte okej att klassa dessa beteenden som manliga. För vadå, alla män är ju inte såna!!! Nej, precis. Alla män är inte såna och det vet väl alla. Men det vore samtidigt lögn att påstå att det inte är män i första hand som beter sig såhär, precis som det vore en lögn att säga att män som grupp inte är överordnade kvinnor som grupp, både i Sverige och i övriga världen.

Jag är som bekant mot att köna beteenden generellt, i synnerhet i allt främjande arbete, för jag vill förstås inte att mitt barn ska riskera att identifiera sig med våldsamma män – och inte heller att han ska växa upp med en skuldkänsla över att han är man och därmed potentiellt våldsam och så vidare. Men i och med att vi erkänner att dessa beteenden främst syns hos män så kan vi ju också arbeta för att förändra detta – i tidig ålder. Sandra på Stökboet skrev för övrigt så vansinnigt bra om just pojkar och mansrollen senast idag.

Själv har jag länkat mina bästa (jojo!) inlägg som problematiserar mansrollen och könande generellt här:
Nej, jag tycker inte att manligheten bör hyllas som det bästa och mest eftersträvansvärda alternativet

Så mycket verklig vardag som det bara kan bli (och ett par bloggtips)

Den här helgen har jag inte direkt stått på några barrikader (vilket jag kanske borde har gjort för att kompensera för missad första maj, menar jag, då jag låg däckad i feber). Jobbhelg för min kära fru, vilket innebär Adrianhelg deluxe extra plus för mig. När jag tänker tillbaka på och ser framför mig tillbringad tid med vårt barn så ser jag ett svettigt kaos av småpryttlar och mat och kladd som liksom bara svischar förbi framför ögonen till tonerna av Pippi Långstrump alternativt Sunes jul-vinjetten – och den där svetten kan jag riktigt förnimma i armhålorna av blotta tanken, samt förstås den obligatoriska värken i axlar och rygg. Håhåjaja. Det är inte lätt att vara förälder i Sverige i 2000-talet, som en vän uttryckte sig på facebook.

Jag blev inspirerad av Sandra på Stökboet som funderade på hur bloggläsarna uppfattar henne, för det har jag också funderat på. Fast, hur mina läsare uppfattar mig då förstås (och framför allt ni som inte känner mig privat, för att förtydliga ytterligare). Jag försöker alltid hitta balansen mellan att skriva om skolan, om vardagen, om genus, om hbt, om normer, att vara arg, vara lite lättsam, vara djup, vara informativ. Jag gillar röda trådar, jag vill gärna att det ena inlägget ska haka i det andra, jag vill vara pedagogisk. Jag är ju lärare… Men jag har ingen aning om vad ni som läser tänker, för skrivna ord tagna ur ett större sammanhang (som är hela mitt liv och min världsbild, i det här fallet) täcker inte in allt som jag tycker och tänker. Ibland får jag för mig att jag verkar vara en förbannat sur och petig jävel, som navelskådar varje situation, vrider och vänder för att hitta problemen – fast det gör jag verkligen inte. ”Problemen”  dyker upp helt och hållet av sig själva, bara att ta sig an dem, liksom.

…och den här helgen har det, som sagt, varit allt annat än engagemang för omvärld och samhälle som stått på agendan. Rätt skönt det också, för det går inte att låta hjärnan gå på högvarv jämt. Särskilt nu när jag varit sjuk (men inte längre, ha!) så har både kropp och hjärna känts rätt utsugna. Jag har haft vansinnigt dåligt samvete och känt stress över att jag inte jobbat något under sjukdagarna eller under helgen, och nu funderar jag förstås på hur sjutton jag ska hinna ta igen det jag missade med eleverna under den gångna veckan…

Hur som helst. Tänkte försöka avrunda den här helgen – som har bestått av skoinköp till Adrian, promenad i stan med kollega och hennes sovande barn samt kosläpp ute på Björksättra gård idag – med lite samhällsengagemang ändå. Men själv tänkte jag inte producera något av värde alls, utan jag tänkte bara länka lite:

Här har ovan nämnda Sandra bloggat om massa viktigheter som vi alla behöver hjälpas åt att ta tag i och sakta men säkert förändra. Jag blir snarare inspirerad än irriterad av att läsa det här inlägget (förutom när jag tänker på alla idioter som menar att det bara är gnäll och offermentalitet att belysa ojämlikhet och ojämställdhet på just det sättet – då blir jag fullständigt tokig och matt på samma gång).

Här har jag själv bloggat om skolpolitiken och Jan Björklunds galna uttalanden och ständiga uppfattning om att fler prov och betyg får eleverna att lära sig mer. Ja, och nu tänker vissa av er att eh ja, jag har läst det redan?! men enligt statistiken var det tamejtusan på tok för få som läste detta inlägg – ren dumhet av mig att publicera sådana viktigheter en fredagseftermiddag. Nu är det dessutom strax dags för partiledardebatt på TV, bland annat om skolan om jag har förstått det rätt, så då passar det finfint att påminna er om att läsa det här! Själv vet jag inte om jag kommer se debatten i sin helhet faktiskt, är osäker på om min söndagshjärna klarar av det… och på söndagar har jag och Lisa dessutom våra deckarmyskvällar, så vi får se. Som den dedikerade lärare jag är borde jag väl, men det går alltid att titta på väl valda klipp i efterhand.

…och när jag ändå håller på och länkar. Tar ett tredje, lite humor också. Karins Konstgrepp har nämligen gjort det igen (och igen efter det). Läs om ni vill få er ett skratt (efter att ni läst Sandras OCH mitt inlägg, oui?).

(Och nej, inte en enda bild från dagens kosläpp och den exalterade Adrian kan jag bjuda på. Mitt barn låter sig sällan fångas på bild, och idag var jag dessutom tvungen att springa runt som en vilde för att hålla honom ifrån elstängslet, hagen och andras picknickfiltar.)

Något bra att läsa när jag inte har så mycket vettigt att säga

Tänka sig, jag överlevde förmiddagens näst intill improviserade spinningpass, det som var en del av spinningeventet Spin of Hope till förmån för Barncancerfonden. 55 minuter eurovisionhits från 2000-talet var vad jag bjöd på, och såväl motionärerna som min kropp blev glada av hejig musik, svett och rörelseglädje. Och nu skiner solen, min fru är på väg hem från jobbet, danskdubbade Teletubbies körs på tredje varvet, lille rackarungen tycks ha halvsomnat lutad mot min axel och jag har till och med hunnit läsa lite om vad som händer i vår värld (allt för att slippa ta mig an den fördömda rättningshögen… men det skulle Adrian å andra sidan aldrig tillåta mig göra heller, så jag skyller på det).

Mycket vettigt skulle kunna skrivas, för oj, vad det pågår saker där ute, men jag har varken tid eller ork att formulera mig (och det är förmodligen ingen som har tid eller ork att läsa heller – lördag och allt), men två bra grejer för den intresserade och den som har tid kommer här:

Till att börja med ett viktigt, bra och lättillgängligt inlägg i debatten om tvångssterilisering av transpersoner (vi borde verkligen byta dagstidning till Svenska Dagbladet, jag tror att det skulle göra mig mindre ”vardagsirriterad” – om inte annat så slipper jag ju Hanne Kjöller):

Skadestånd till de steriliserade

…och så har kloka Stökboet gjort det igen – skrivit ett klockrent inlägg, och den här gången handlar det om våldtäkten i Steubenville, där diskussionen efter själva händelsen helt och fullt har handlat om de ”stackars” förövarna, vars framtid nu är förstörd på grund av den hårda domen:

Hur kan människor göra såhär mot varandra?

Läs, irriteras, fylls av kämparglöd… eller så lutar ni er bara tillbaka och har lördag och återupptar eventuella strider på måndag. Eller i morgon för den delen, för söndagar kan ju nästan räknas som lill-måndag. Roligt nästan jämt.

Vi måste börja lyssna på varandra

Jag måste tipsa om ett mycket bra blogginlägg från en mycket bra blogg, Stökboet, där paret Johan och Sandra bloggar tillsammans. Detta inlägg har skrivits av Johan:

Vi män måste börja lyssna.

Jag förespråkar som bekant i allt främjande arbete med jämställdhet, jämlikhet, rättigheter, likabehandling, nivetvadjagmenar ett normkritiskt förhållningssätt och att vi så långt det bara går undviker att tala om framför allt kön. Men vi kan samtidigt inte blunda för verkligheten som den ser ut nu, där män och kvinnor generellt sett ses som varandras motsatser, som varandras komplement och där de dessutom – på en generell nivå – befinner sig i maktobalans gentemot varandra. Män tjänar mer än kvinnor (lönegapet ökar just nu – inte tvärtom), män sitter på fler chefspositioner, män ses som mer trovärdiga och respektingivande än kvinnor, manliga egenskaper ses som de mest eftertraktade, män och killar tar mer plats än kvinnor (i ett rum med tio kvinnor och en man, kommer mannen med stor sannolikhet ta uppemot 50% av talutrymmet, utan att någon reagerar på det). På en generell nivå. 

Att vara man ger, som sagt, många fördelar (även nackdelar, det behöver inte sägas egentligen, eftersom det är så självklart).
Att vara vit och bo i Sverige ger fördelar.
Att ha ett svenskklingande namn och bo i Sverige ger fördelar.
Att vara heterosexuell ger fördelar.
Att inte ha funktionsnedsättningar ger fördelar.
Att ha föräldrar med akademisk bakgrund ger fördelar.
Och så vidare.

De allra flesta av oss sitter på någon eller flera av dessa normpositioner – utan att för den skull känna oss särskilt privilegierade i vår vardag. Men vi behöver se saken i ett lite större perspektiv, iaktta strukturerna runt omkring oss, på vårt jobb, i samhället i stort – och inte bli förbannade för att någon hoppar på oss, utan istället tänka på att det är strukturerna i sig som kritiseras (samt, förstås, de enskilda personer som faktiskt har kränkt någon psykiskt eller fysiskt).

Därefter är det bara att välja: Antingen ger man sig in i diskussionen, väljer att aktivt arbeta för ökad jämställdhet, jämlikhet och lika rättigheter – för alla eller för en specifik grupp, beroende hur mycket tid och hur stort ens engagemang är. Eller så tänker man, nä, jag har inte tid. Jag har det ganska bra i mitt liv, jag behandlar alla mina medmänniskor med respekt och jag ser inget synligt förtryck i min vardag – det där låter jag andra sköta. Det är helt okej.

Det enda som inte är okej, det är att aktivt och öppet bli förbannad eller uttrycka förakt mot personer som faktiskt jobbar för ökad jämställdhet och jämlikhet, eller mot personer som råkar tillhöra en grupp som generellt sett har det lite tuffare i samhället. Det leder absolut ingen vart – vare sig för dig själv eller för någon annan. Tänk konstruktivt istället – det ena behöver liksom inte utesluta det andra.

Läs Johans blogginlägg. Otroligt vettigt och tänkvärt.