Tag Archives: normer

Alla har en identitet – även den som följer normen

18 Maj

Självklart behöver vi i skolan belysa diskriminering, hat och hot mot hbtq-personer, personer med rötter i andra länder, funktionsvarierade och andra som bryter mot normen. Och självklart ska vi aldrig (aldrig!!) låta kränkande uttryck passera obemärkt, och inte heller blunda för det faktum att exempelvis unga hbtq-personer generellt mår sämre än heterosexuella cisungdomar. Vi måste prata om det. (Det är så självklart att jag inte borde behöva säga det – men tyvärr är det inte så självklart för alla.) Och ibland finns förstås även fog för att prata om respekt, acceptans – till och med tolerans (bara vi ifrågasätter maktaspekten i begreppet och diskuterar vem det egentligen är som ”kan” tolerera vem).

Men. Jag tror, att om vi vill nå en förändring i grunden och på sikt få bort maktobalans och hierarkier människor emellan, så är det absolut nödvändigt att samtidigt utveckla vårt främjande arbete. Det arbete där fokus inte ligger på att enbart belysa allt som är fel, orättvist, ojämlikt, skadligt utan där vi istället avdramatiserar och inkluderar olika perspektiv, identiteter, personer och grupper utan att gör någon grej av det. Eller, om vi ska göra ”en grej”, att vi lyfter fram positiva, stärkande saker.

Just nu håller mina åttor på att skriva resonerande texter om identitet, sexualitet och relationer. De har arbetat med dessa teman ur en mängd olika perspektiv både i SO:n och i svenskan. I svenskan har vi läst noveller och romanutdrag som belyser kärlek mellan personer med olika religion, kärlek mellan gamla människor, att bli förälskad i en bästa kompis och att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt. Vi har även läst och diskuterat en novell om ett sexuellt övergrepp.

Igår diskuterade vi hur en identitet skapas, utvecklas och förändras – utifrån olika aspekter (eftersom den slutliga skrivuppgiften handlar om just detta). Hur påverkas och definieras vår identitet av varifrån vi kommer? Av vår tro? Av familjens värderingar? Av samhället och tiden vi lever i? Förväntningar, normer, lagar? Sociala medier? Vår könsidentitet och vår sexualitet?

Det är oerhört lätt att i sådana samtal fastna i det som skaver, bryter ner och förstör. Att det liksom är ”avvikelserna”, de negativa erfarenheterna och begränsningar från familj, religion, normer, taskiga vänner som formar oss och i grunden utgör det som blir vår identitet. Och såklart, vi påverkas ju massor av det som är tungt och svårt! (Påminner om vad jag skrev inledningsvis!)
Men vad är det som stärker oss då? Hur kan till exempel en stark gudstro göra en trygg och fri? Hur kan en normbrytande könsidentitet göra oss starka? Hur kan en turbulent barndom, en utmanande funktionsvariation eller erfarenheten av en svår sjukdom få oss att växa?
Detta är också intressant att prata om. Och viktigt, tror jag.

För att inte tala om hur vi påverkas av att vara bara helt… vanliga (om nu någon är det)? Att vara vit, född i Sverige och boende här. Ha sammanboende föräldrar som är schyssta mot varandra och sina barn. Att vara cisperson och hetero, ha bra vänner, en skolgång utan större hinder… Är dessa personer opåverkade? Har de ingen identitet? Jo, såklart. För vi alla formas ju av något – oavsett om vi följer eller bryter normen, oavsett om vi glider hyfsat lätt genom livet eller om vi stöter på hinder.

Här har vi ett ypperligt tillfälle att vrida och vända på olika aspekter av livet utan att utmåla det ena eller det andra som bättre eller sämre, svårare eller lättare. Att dels belysa hur normen påverkar alla, inklusive den som följer normen. Och dels att avdramatisera det som så himla ofta enbart lyfts fram som försvårande, annorlunda och jobbigt.

Igår var det för övrigt IDAHOT, internationella dagen mot hbtq-fobi. För ja, som redan sagts, det ÄR ett stort problem att så många hbtq-personer fortfarande förföljs och hotas till livet på många håll runt om i världen. Och att unga hbtq-personer här i Sverige mår sämre än heterosexuella cisungdomar, och att många under flera år, kanske hela livet, håller tyst om vem de är kära i eller vilka de egentligen är. Självklart.

Jag tror dock att vi ibland måste angripa frågan och problemen som finns från ett annat håll genom att, tja, inte bara prata om att det är problematiskt (utan att för den skull landa i att ”kön spelar ingen roll” eller ”det är oviktigt vilken hudfärg vi har” för sorry, så ser det ju inte ut… än).
Men till syvende och sist är vi alla liksom bara människor. Jag, till exempel, är homosexuell (tja, så skulle väl andra definiera mig i alla fall, eftersom jag bara har haft relationer med kvinnor) och mitt liv är till största delen rätt alldagligt. Självklart beror det på att jag exempelvis bor här i Sverige, att jag är vit, sekulariserad kristen, har ett jobb med hyfsad lön osv osv osv. Men ändå. Även om jag har tampats mot folks fördomar, mot kränkningar och rädslor för kränkningar, mot min egen psykiska ohälsa så finns det så mycket annat som definierar mig MER än just det faktum att jag råkar ligga med kvinnor. Samt också, vilka fördelar och positiva saker min sexuella läggning (gud vad jag avskyr det ordet – men det tar vi en annan gång) har fört med sig och därmed format mig på ett stärkande sätt.

Det är inte fel att se saken från det hållet ibland också. Att dels benämna det normbrytande som en av många bitar av en identitet, att dels lyfta även det positiva samt – förstås – att påminna sig om att den som i många avseenden följer normen också är påverkad och formad. För om vi inte belyser det, så fortsätter ju normen stå där högst uppe på toppen, orörd, onåbar, som ett slags eftersträvansvärt ideal.

Eller?

Annonser

Synliggör normen – inkludera det normbrytande

2 Maj

När jämlikhet diskuteras och eftersträvas så tenderar vi ofta – nästan alltid, skulle jag påstå – att fokusera på personen eller gruppen som avviker från normen och/eller som är utsatt/riskerar att utsättas. Detta gäller i samhället generellt, och därmed också i skolan. Ett exempel kan vara att vi pratar hur man kan veta/komma på att man är homosexuell eller trans, istället för att prata om hur man egentligen kan veta att man är heterosexuell eller cis. Ett annat exempel kan vara att man pratar om personer som utsatts för sexuella övergrepp, istället för att prata om förövaren som utförde övergreppet.

Detta, menar jag, är problematiskt på flera sätt, även om syftet från pedagogens sida är gott.

Varför?
Utsatthet, kränkningar, sexuella trakasserier, diskriminering och våld grundar sig i en maktobalans mellan individer och grupper. Om vi gång på gång enbart ställer frågor som pekar ut den redan utsatta, så befäster vi och reproducerar den här maktobalansen – även om diskussionen landar i att ”jo, det är klart att den här gruppen människor måste accepteras och behandlas väl” eller ”ja, den här utsatta gruppen behöver verkligen få mer stöd”.

För vem är det som besitter makten att acceptera och tolerera? Jo, det är personen som följer normen. Och det är ju denna maktobalans vi måste få bukt med – för att på sikt nå ett jämlikt samhälle fritt från kränkningar och diskriminering.

När jag föreläser om normkritik, och när jag själv undervisar, så utgår jag ifrån devisen: Synliggör normen, inkludera det normbrytande. Med detta menar jag att om och när värdegrundfrågor ska diskuteras, debatteras, lyftas till ytan så är det NORMEN vi bör fokusera på. Vi är så otroligt ovana vid att prata om den som utgör/följer normen, den står liksom alltid orörd, bara ”är”. Just därför är det den vi ska prata om! Och när vi tar upp normbrytande identiteter och grupper, så bör vi istället inkludera dessa utan att göra dem till ett tema att diskutera. Det är så vi till sist bryter maktobalansen i grunden.

I morse läste jag ett inlägg på instagram, där @herrfroken (som gör ett fantastiskt bra jobb med att öka jämlikhet i skolan, det vill jag verkligen säga!) tog upp två exempel på diskussionsfrågor som jag reagerade på. Syftet var gott, förstås, men jag ska förklara lite närmare varför jag reagerade som jag gjorde:
”Din kompis har två pappor och blir ibland retad för det. Vad kan du göra?”
”Din kompis känner sig varken som kille eller tjej, och i er skola finns könsuppdelade omklädningsrum. Hur känner och tänker du kring det?”
(Obs, jag har kortat ner frågorna.)

Det jag menar är problematiskt med dessa frågor är INTE ämnena i sig – det är skitbra att de tas upp och de behöver lyftas fram – utan det är formuleringarna och fokuset som jag anser vara problematiska. Varför?
1. Frågorna fokuserar på den normbrytande personens utsatthet, samt befäster tydligt att det ÄR avvikande att ha två pappor eller att vara icke-binär. (Detta vet vi liksom redan, vi behöver inte påpeka det återigen.)
2. Frågorna utgår ifrån att den normbrytande är ”någon annan”, dvs. inte den som läser eller diskuterar frågan. Detta skapar ett vi och ett dom, där ”dom” alltid är någon annanstans, inte här. (Även om pedagogen i tanken vet att dessa personer kanske sitter i klassrummet och läsa just den här frågan.)
3. Frågorna syftar till att vi (som alltså antas vara norm) ska acceptera och tolerera den avvikande (medan normen inte är något att acceptera eller tolerera – den bara är, alldeles självklar och neutral).

Vi diskuterade dessa frågeställningar i kommentarsfältet ett tag, och det jag fick som motargument var bland annat att vi inte bör lägga några åsikter i elevernas munnar, att de själva måste få komma fram till vad de tycker. Jag är med på att vi inte ska tvinga barn att tycka något, men om vi nu vill bryta maktobalansen och förändra normen anser jag att det är bättre att ställa frågorna på andra sätt. Kanske såhär:
”Din kompis uttrycker sig kränkande mot barn som har två pappor eller två mammor. Vad kan du göra?”
”På din skola finns det könsuppdelade omklädningsrum, vilket leder till att vissa inte känner sig trygga att byta om. Vad kan du göra?”

Det som händer i dessa omformulerade frågeexempel är att jag som lärare istället flyttar fokus till det riktiga problemet, bort från den normbrytande individen, plus att jag inte förutsätter att den som läser frågan tillhör normen.
Diskussionen kan på många sätt bli densamma – absolut! – men vi börjar i en annan ände och från mitt håll, som pedagog, gör jag en tydlig markering om vad som är problemet: Någon kränker någon annan. Skolans omklädningsrum exkluderar elever. 
Att detta är fel är ju liksom ingen åsiktsfråga, det är fakta. Däremot kan man ha olika tankar och åsikter om hur det ska lösas.
Dessutom hamnar fokus i frågorna (och förhoppningsvis i samtalen) på den som kränker/utsätter (och som kanske också är normen) och på den som exkluderar, istället för den redan utsatta och exkluderade.

Så. Vi har ett likabehandlingsuppdrag att fullfölja, och detta kan vi arbeta med på oändligt många sätt. Ett sätt är genom värderingsövningar och diskussioner (men det är inte det viktigaste, skulle jag säga). Men låt oss då diskutera det som alltför sällan eller aldrig diskuteras: Normen. Förövaren. De exkluderande reglerna/lokalerna/lektionsuppläggen. 
Låt för en gångs skull avvikaren, offret, den exkluderade lämnas ifred och bara få vara neutral och självklar.
De/vi har diskuterats och debatterats tillräckligt, de/vi vill inte bli ”tolererade” eller ”accepterade” i första hand – vi vill bara få respekteras, vara och leva, utan att gång på gång pekas ut, tyckas synd om eller ses som något problem.

I kommande inlägg ger jag exempel på hur vi kan arbeta främjande i den helt vanliga undervisningen. Där anser jag nämligen att vi kan göra störst skillnad.

Att skriva är som att springa – och nu går det undan

1 Mar

Igår hade jag mitt livs första biblioteksevent, och det var helt otroligt roligt. Än roligare förstås att ”premiären” för denna typ av evenemang ägde rum just i Lindsdal utanför Kalmar, där jag växte upp och gick i grundskolan. Jag hade förväntat mig att främst familjen skulle vara där, men tji fick jag, för lokalen blev alldeles fullsatt och de som lyssnade var både personer jag har koppling till (mina gamla låg- och mellanstadielärare, till exempel) och en drös människor som jag aldrig hade träffat.

Det är en jäkla ynnest att få prata om något man brinner för, så mycket kan jag säga. Både själva pratandet och mottagandet, men också att få fundera över vad som egentligen har lett fram till att det blev en roman till slut. Och anledningen till att jag skriver över huvud taget, och hur det kommer sig att jag alltid har skrivit.

Att det blev en roman precis just nu, det var ju faktiskt inte alls meningen. Eller, bättre uttryckt: Inte planerat. Men det var som om en propp började lossa i takt med att ”Om allt vore annorlunda” växte fram, och när den väl skulle bli utgiven lossnade den totalt. Ut flödade plötsligt orden, berättelserna, idéerna. Skrivlängtan fanns ju där inne hela tiden – på samma sätt som jag/man ibland kan ha en längtan efter att springa eller göra något annat som trots att det är härligt känns som en bergsbestigning precis i början. Men när man väl börjar klättra, börjar röra benen – eller för den delen fingrarna över tangentbordet – så bara kommer det. Längtan får blomma ut, och väldigt snart belönas man med den där härliga känslan över att ja, just det, det är ju såhär det ska vara!

Det här pratade jag en del om igår på Lindsdalsbiblioteket. Men också om hur idén till just den här romanen föddes och utvecklades, och om handlingen förstås. Kopplingen till den verkliga historien, till 30-talet då homosexualitet fortfarande var kriminellt och då barnhemsbarn bestraffades för minsta lilla förseelse. Och kopplingen mellan historien och idag, lagar som har förändrats och ersatts av normer, förväntningar och fördomar.

Och på samma sätt som skrivandet har lossnat för mig (även om jag den senaste tiden har lidit en hel del av skrivkramp…) så har även idéerna om föreläsningar, skrivkurser, bokcirkelevenemang börjat flöda. Så mycket går att göra, och får hjärnan bestämma så skulle alltihop hända här och nu. Men så enkelt är det förstås inte, för jag har ett heltidsjobb att sköta, två barn som kräver sitt och en kropp som faktiskt måste få vila ibland.

Tids nog, eller successivt, hoppas jag dock få ägna mig mer åt detta. Åt skrivandet. Åt att få prata om skrivande och inspirera andra. Åt att föreläsa om normer, normkritik och litteraturens möjligheter att förändra uppfattningar och skadliga samhällsstrukturer.

Med det sagt: Bjud hemskt gärna in mig! Till ditt lokala bibliotek. Till bokhandeln närmast dig. Till din bokcirkel. Eller, förstås, till skolor. ”Om allt vore annorlunda” lämpar sig inte jättebra för högstadiet, men jag tror definitivt att gymnasieelever skulle kunna läsa och uppskatta den.

Det finns litteratur och så finns det hbtq-litteratur – eller?

2 Feb

När jag är i Tyskland, vilket händer minst en gång per år, vill jag alltid släpa med mig böcker och filmer hem. Dels är jag tysklärare och därmed omåttligt förtjust i språket, och dels vill jag för personlig del hålla mig lite uppdaterad. Och när jag där och shoppar är jag tacksam över att både bokhandlarna och elektronikbutikerna har skrivit ut ”Queer” som en egen kategori. Det är nämligen alltid där jag letar först.

”Vadå, läser du bara hbtq-böcker och ser på flatfilm?” frågar folk mig ibland och tycker att jag är ensidig och en smula inskränkt. Eh, nej, svarar jag, för skulle jag göra det hade jag inte kunnat plöja omkring 60 böcker förra året eller för den delen sett på film så pass ofta som jag gjorde och gör. Utbudet är inte direkt gigantiskt när man söker efter något som bryter mot normen.

”Själv då?” vill jag sedan fråga. ”Läser du bara heteroböcker och ser på heterofilm?” Svaret från samtalspartnern är förmodligen ”ja”. Eller, snarare ”nej, det tror jag inte” för ytterst få skulle se, tja, Ferrantes Neapelkvartett, Stina Jacksons hyllade debut ”Silvervägen” eller typ ”Tatueraren i Auschwitz” som heteroböcker. Det är litteratur, bara. Generationsromaner, deckare, historiska skildringar – trots att de allihop i mångt och mycket kretsar kring heterosexualitet.

Men det är ju så normen fungerar. Det som anses normalt, benämns inte. Det som anses normalt, det hamnar inte i fokus. Det bara finns där och breder ut sig och tar plats, men det läsaren eller tittaren fokuserar på är allting runt omkring. Historien, känslorna, karaktärernas utveckling, manuset, språket… Ja, ni fattar. Etiketter sätts endast på det som antingen anses viktigt (och vilken genre en bok tillhör kan ju vara ganska viktigt att meddela) eller på det som sticker ut eller avviker från normen. Den som tillhör normen, i något eller i flera avseenden, finner identifikation överallt, utan att alls behöva leta. Den behöver heller aldrig, om den inte vill, ta del av kultur där det normbrytande står i fokus.

Som sagt kan jag ibland vara tacksam för att det just jag söker har fått en särskild etikett eller en egen hylla, men i grunden är jag ytterst skeptisk – inte minst nu, efter att min roman har getts ut.

För, vilket är egentligen syftet med att hbtq-kategorisera böcker? Och vem bestämmer när en viss bok (ja, nu släpper jag filmerna, de inbegrips i samma resonemang) ska kategoriseras som just ”hbtq-litteratur”? Är det antalet hbtq-personer i boken som avgör? Är det huvudpersonen som ska vara hbtq-person, eller kan det räcka att det finns en granne som är flata/bög/bi/trans/queer? Och om vi vänder på det: Hur många heterosexuella cispersoner behöver en bok innehålla för att den ska klassas som en hetero… sorry, ”vanlig” bok?

För att återknyta till mig själv och till min roman ”Om allt vore annorlunda” – hur vill jag att den kategoriseras? Som en roman, förstås. På samma gång som jag själv ibland taggar inlägg om den med #hbtq och #hbtqlitteratur, och jag vill mer än gärna åka runt på exempelvis Pride-festivaler och prata om boken. Men jag tänker att också det har med normen att göra, för det går liksom inte att inte förhålla sig till den. De som har läst min bok vet att den gestaltar känslor och relationer som vem som helst kan känna igen sig i, oavsett exempelvis sexuell läggning. Förälskade har de flesta av oss varit, och säkerligen i någon som vi inte borde. Varit rädda och känt skam har vi också gjort, och vi alla kan fyllas av ånger och längta efter att våga, efter att lämna, efter att börja om. Men samtidigt så belyser min roman hur det var att leva som homosexuell medan det fortfarande var olagligt, och den belyser hur dåtidens lagar fortfarande lever kvar i form av normer – något som är viktigt att både benämna och prata om.

Och någonstans här kommer jag fram till min poäng. Åtminstone alldeles strax.

Jag tror att syftet med att kategorisera exempelvis litteratur som ”hbtq-litteratur” delvis handlar om att hbtq-personer lättare ska kunna hitta den. För även om alltmer litteratur – och kultur överlag – är normmedveten och normvidgande, så har vi långt kvar och det betyder väldigt mycket för vem som helst att få läsa om någon som går att identifiera sig med, som delar samma erfarenheter som en själv. Men, jag tror att det ännu större syftet är att den som inte är hbtq-person ska kunna undvika att köpa just den där boken eller hyra den där filmen. Om inte annat, så är risken stor att det är så det blir. Som normperson går det att välja bort, för urvalet är stort nog ändå.

När jag föreläser om normkritisk pedagogik pratar jag både om att okommenterat inkludera det normbrytande OCH om att synliggöra och prata om normen. För så länge samhället är ojämlikt och så länge som diskriminering, förtryck, hot och våld mot minoriteter och normbrytande grupper förekommer, så kan vi liksom inte låtsas som ingenting.

…och därmed vill jag att min roman både ses som vilken skönlitterär berättelse som helst OCH som en skildring av under vilka omständigheter hbtq-personer (eller, homosexuella i det här fallet) har levt och i vissa fall fortfarande lever. Men helst av allt blir det senare – de eventuellt nya kunskaperna, insikterna och den ökade förståelsen – framför allt en bonus, utöver det att man finner engagemang, intresse och rycks med i själva historien. För jag är övertygad om att det är så förändring kan ske på riktigt.

Var jag tydlig nog nu?

 

Hybris och högtflygande planer, eller: Bjud in mig, vetja!

20 Jan

Mina tankar spretar åt alla håll just nu. Och om jag får bestämma, vilket jag får korta stunder åtminstone, så vill jag helst fokusera på allt som hör skrivandet och författarskapet till. Det skulle kunna gå att göra hur mycket som helst, men det är svårt att veta var tusan jag ska börja.

Jag vill prata om min bok.
Jag vill hemskt gärna prata om hela skrivprocessen, om research, dela med mig av mina bästa skrivtips.
Jag vill jättejättegärna få prata om normer och litteratur. Hur de hänger ihop, och kan påverka varandra. Berättelsens förändringskraft och möjlighet till påverkan. Det historiska och det samtida, hur alltsammans hör ihop.
Givetvis vill jag också fortsätta prata om normer och normkritik i största allmänhet. Om skolan och en mer inkluderande undervisning, där fler blir sedda och finns representerade.
Kanske alltihop på en och samma gång?

En tanke jag fick var att åka runt och gästa folks bokcirklar, skriv- och manusgrupper. Läs min bok, så kommer jag och besöker er! Bokpartyn, kanske. Gå ihop ett gäng författare, kanske ett gäng debutanter, och bjuda in till författarkväll på ett lokalt café.

Och bokpoddar förstås! Det vore asgrymt att få prata om boken och skrivandet i en sådan.

Bokhandlar, bibliotek och RFSL-föreningar har jag kontaktat hittills. Ett par bokningar är klara, från flera väntar jag på svar. Och under tiden gror idéer och möjligheter där inuti skallen, på alla bra saker som skulle kunna gå att genomföra och förverkliga. Om jag bara vågar, om jag bara tar mig tiden.

Sedan så råkar jag ju ha ett heltidsjobb också. Och är ensam med två barn varannan vecka. Samt ett varierande mående, på grund av orsaker som jag åtminstone får bra hjälp med nu. Men mitt i allt det så är jag glad att skrivandet finns. Kreativiteten. Den alldeles verkliga boken, och fler berättelser att skriva.

Så, vad ville jag säga med det här? Dels behövde jag nog bara få ner ett och annat på pränt. Allt blir tydligare när det skrivs ner. Och dels, förstås, finns en inbäddad uppmaning och/eller önskan om att du som läser tänker att shit pommes, den där personen verkar skoj, henne måste vi kontakta! Om så är fallet: Gör det bara, vetja! Jag är en jäkel på att prata, pedagogisk som få, kan massor, är ganska/väldigt rolig samt eh, lagom ödmjuk.

Sent omsider, för januari närmar sig trots allt sitt slut, så önskar jag att 2019 får bli ett bra år, och ett år som får gå i kreativitetens tecken. Det vore så himmelens underbart.

Ps. Det går utmärkt för den som vill att beställa ett exemplar av min bok! Adlibris har en kampanj januari ut, där får ni den billigt och bra. Eller maila mig, så får du den signerad också 🙂

Det går framåt – men vi får inte stanna upp

13 Maj

Vad har vänskaps- och kärleksrelationer gemensamt?
Finns det några åldersgränser när det gäller kärlek?
Vad behöver göras för att alla ska kunna vara öppna med vem de är kära i?
Är det möjligt att gå emot sin familjs religion och värderingar för att vara med den man är kär i?
Hur motverkar vi förekomsten av sexuella övergrepp?

Alla dessa frågor har mina åttor diskuterat i veckan. Jag har suttit vid sidan av och bedömt deras insatser – men framför allt bara lyssnat, njutit och då och då varit tvungen att anteckna i marginalen av matrisen, inte för bedömningens skull utan för att de sagt något så himla klokt.

I flera grupper återkom åsikten att vi måste sluta nöja oss med att ”acceptera” olika sexuella läggningar; vi måste normalisera att vissa blir kära i samma kön och att vissa blir kära i ett annat. Varför förutsätter vuxna att vi är heterosexuella? sa flera stycken. Varför frågar de om jag har en pojkvän, när jag lika gärna kan ha en flickvän? Och varför måste en homo- eller bisexuell person komma ut när inte en heterosexuell person måste det? Många ifrågasatte även varför man pratar om t.ex. bögar som ”så himla roliga” – det är ju lika utpekande det och förutsätter att bögar ”är” på ett visst sätt, som om ”bög” vore ett personlighetsdrag.

Diskussionerna om religion och kärlek var klurigare, men ändå lika fint respektfulla och öppna. Vissa menade att familjen och dess värderingar alltid går först, medan andra höll fast vid att familjen borde respektera en oavsett vem man väljer att leva med – eller att man bör bryta med familjen om de inte respekterar en. Och just ”respekt” var ett ord som återkom i alla grupper. Man ska visa respekt, mot alla, och är det något man själv är ovan vid eller tycker känns ”otäckt” – oavsett om det gäller trosuppfattning, ålder eller sexuell läggning – så får man hålla inne med eventuella fördomar.

Framtiden känns onekligen ljus när man lyssnar på de här ungdomarna. De är kloka, de är kritiska till förtryckande normer, de ser alla människors lika värde som något självklart eftersträvansvärt.

Men. På samma gång är det fortfarande få ungdomar som faktiskt vågar vara öppna, framför allt när det gäller att bryta mot normer rörande kön och sexualitet. Att dessa diskussioner alls förekom i ett klassrum, ja, det är ju min förtjänst. Åsikterna och tankarna finns där, men de måste få utrymme, så att de får ett faktiskt värde, så att ungdomarna får dela med sig, lyssna och lära av varandra. Kanske leder det till att någon slipper den där klumpen i magen, och kanske blir någon stärkt att ”komma ut” med något som den egentligen inte borde behöva komma ut med.

Tidigare i veckan släpptes en undersökning i Kronobergs län, där det visar sig att ungdomar som inte känner sig hemma i kategorierna ”tjej” eller ”kille” generellt sett mår sämre än andra ungdomar. Och det är ännu ett bevis på att vi inte är ”där” än. Vi tror gärna att vi är så öppna och härliga här i Sverige, att alla kan vara precis den de är. Men – tänker vi ett varv till så bör vi inse att så inte riktigt är fallet. Än. Jag kommenterar den här undersökningen ca 19 minuter in i det här radioprogrammet i P4, och ger även lite tips på hur man i skolan kan arbeta för att alla ska må bra och känna sig inkluderade.

Ps. I nästa inlägg ska jag berätta vad som togs upp gällande frågan om sexuella övergrepp. Det var också otroligt bra!

Viktigast är att bebishen kommer ut, och det gör den – om tre veckor…!

9 Jun

Så, det där vändningsförsöket i torsdags lyckades inte. I fyra timmar var vi på förlossningen; väntade, ctg-kurvade bebis, min fru fick bricanyl och därmed en massa hjärtklappning, läkaren tog i allt hon hade för att försöka vrida runt ungen, min fru blev yr och illamående och svimfärdig, jag andades för min egen och för hennes skull medan jag smekte arm och baddade panna. Efter återhämtning gjordes ytterligare försök som nästan fick mig att tippa omkull också, bara åsynen av den förvridna magen gav mig rysningar och jag är imponerad av min frus lugn mitt i allt det där.

Tre försök gjorde läkaren innan hon konstaterade att nej, ungen vill inte. Och trots att vi nästan ställt in oss på att det nog inte skulle funka och att det var kejsarsnitt som gällde så kom besvikelsen oundvikligen över oss. En liten stund, i alla fall.

Det är ju så att kejsarsnitt ändå anses ”sämre” än att föda vaginalt. Det är liksom lite ”fusk” och inte att föda barn ”på riktigt”, framför allt enligt personer som själva endast fött vaginalt. Vissa av dessa predikar dessutom gärna om hur oändligt mycket bättre det är med vaginal förlossning, och ja, jag har också varit betydligt mer av den uppfattningen innan – innan jag insett att jag 1. bara ska hålla käften och 2. faktiskt har haft fel. Så konstigt att man ens har åsikter om något man inte har en aning om egentligen. (Minns att jag blev rätt rejält avhyvlad i en diskussion inne hos Lady Dahmer om just kejsarsnitt för något år sedan, när jag sa något ”ytterst välment”, men ni vet med ett sånt där fult och jäkligt onödigt ”men det är ju ändå bättre bla bla bla…”-tillägg. Det fick mig verkligen att backa några steg och fundera vem fan jag var som ens uttalade mig. Nåväl, skönt att man kan bättra sig… Och skönt att det finns folk som säger ifrån.).

Givetvis är en lyckad, lagom utdragen vaginal förlossning som avslutas med skrikande rödrosig baby efter två krystvärkar, ett bara aningen sargat underliv och en moderkaka som lossnar på ett kick säkerligen det ”bästa” sättet att föda och födas på, men hur många vaginala förlossningar ser ens ut så? Det räcker med att prata med människor i ens närhet, eller för den delen läsa om vår förlossningsupplevelse och alla som delat med sig i mitt kommentarsfält för att få lite perspektiv på det där. Vaginalt eller ej, smärtlindring eller ej – inget är en garanti för någonting alls.

Nä, det viktigaste är att barnet kommer ut, givetvis. Samt att det blir väl omhändertaget när det kommit ut, att andningen kommer igång, att den födande får den omsorg hen behöver och allra helst inga omfattande bestående men. På samma sätt som det är viktigast att en spädis får mat som den växer och mår bra av, inte var maten finns förpackad eller hur den levereras.

Och allra viktigast är att när det blir på ett sätt – antingen för att man inte har något val eller för att man själv tagit ett beslut som känns alldeles riktigt – så ska folk runt omkring inte ifrågasätta eller se bekymrade ut, utan stötta istället. Så enkelt är det. Eller, borde åtminstone vara.

Det aningen läskiga i vårt fall är att vi fick tid för snittet på beräknat förlossningsdatum!! Visst, bara tre veckor dit – men alltså… det kan ju sätta igång innan. Och blir det som med Adrian innebär en eventuell vattenavgång att livmodern är fullt öppen bara sju timmar senare. ”Du är mycket ovanlig!” sa vår barnmorska idag, och det har hon ju rätt i, men ändååå. Vi får helt enkelt hoppas att detta är en bebis som vill bakas tiden ut.

Nervösa är vi. För snittet, förstås, men framför allt för… hela grejen. Att få en unge till! Att det ska finnas en bebis här hemma hos oss snart! Åh, jag längtar ihjäl mig, samtidigt som jag är rätt skräckslagen. Har jag ens fattat än? Och kommer jag hinna börja fatta på tre veckor? Puh. image image(Jag = mer skärrad än den gravida.)

Orange is the new black, ”upplevelsen” av (o)jämställdhet och lite annat

6 Jun

Idag har säsong två av fantastiska serien Orange is the new black släppts på Netflix. Jag minns i augusti, när vi precis hade plöjt hela första säsongen, hur olidligt det kändes att behöva vänta ända till sommaren 2014 – men tänk va, nu är vi här! Ikväll, då jäklar ska det tittas! (Först ska jag bara genomlida hela den här dagen med överpigg/övertrött/övertrotsig unge… mysigt och ”mysigt”.)

I förrgår pryddes Metros förstasida av denna rubrik:2014-06-05 09.01.55-1 ”Kvinnorna tar för sig”, jojo. Och så under det en rad om Filips och Fredriks framgångar… talande. För nej, det är ju (tyvärr) inte så att bara för att ”kvinnorna tar för sig” i den omåttligt populära serien ”Orange is the new black” så är tv- och filmvärlden jämställd. Inte ens i närheten. Själva artikeln i tidningen handlar sedan om just detta, att andelen kvinnliga huvudroller i biofilmer är skrämmande låg (15% 2013) och att till och med andelen kvinnor med repliker är så pass låg som 30%.

Det är givetvis därför som Metro alls väljer en sådan rubrik som ovan, för att det fortfarande är något sensationellt att kvinnor på tv och film anses så pass intressanta att tittarsiffrorna skjuter i höjden.

Tröttsamt.

…och tröttsamt var också vår statsministers uttalande om jämställdhet och feminism i Agenda häromkvällen:BpWMq3vIAAENsP2(Bild lånad av ksomivem)

Kvinnor ”upplever” (och som vi alla vet bör kvinnors ”upplevelser” inte tas på riktigt samma allvar som en mans dito). Att en politiker med mångårig erfarenhet av riksdags- och regeringsarbete inte har koll på att jämställdhet inte handlar om ”upplevelser” eller ”åsikter” utan om kunskap och fakta är faktiskt riktigt skrämmande. Dock föga förvånande.

Såhär såg det förresten ut på partiledardebatten tidigare i vår:2014-06-04 15.53.28(Bild lånad av Konventionen)

…och såhär när Europeiska rådet samlar alla EU-länders statsministrar och regeringschefer:europeiska_radet_toppmote_okt_2012 Hmmm, bara jag som ”upplever” att Europa till väldigt liten del styrs av kvinnor? Rasifierade? Ja, det är bara jag, va?

Håhåjaja. En lång jävla bit har vi kvar till det där jämställda och jämlika samhället – som ju faktiskt även Reinfeldt och hans gäng, skämtpartiet Maskulint initiativ (som tyvärr inte är ett skämt, bara nästan, eh väldigt nära på) samt många andra icke-feminister säger sig eftersträva. Problemet är bara att vi aldrig kommer uppnå jämlikhet och jämställdhet på samhällets alla nivåer om inte alla erkänner att det idag finns en mansnorm, en vithetsnorm, en cisheteronorm, en funktionalitetsnorm som inte bara talar om för oss hur vi ska vara och bete oss utan som aktivt gynnar och tillåts gynna män, vita, cisheteros och personer utan funktionsnedsättning och lika aktivt missgynnar/bestraffar och tillåts missgynna/bestraffa alla andra. Dessa normer och samhällsövergripande strukturer är liksom inga ”upplevelser” som vi som kallar oss feminister råkar ha, utan det rör sig – som sagt – om kunskap. Fakta. Att förminska ”upplevelsen”, neka fakta och istället krampaktigt hålla om och tillbedja den privilegierade, förtryckande gruppen leder ingen vart (även om vissa, verkar tycka det.)

Tänkte bara påminna om detta såhär mellan hamburgerätning på Burger King, ponnyridningskö (dock vågade barnet inte sätta sig på hästen efter 40 minuters väntan) och upptäcktsfärd/insektsjakt bland stock och sten. Fasen vad mycket pms-godis jag ska äta ikväll. Och jäklar vad många OITNB-avsnitt jag ska kolla. Because I’m so worth it.

När den andra mamman blir den första mamman och den första mamman blir den andra mamman (samtidigt som vi såklart är MAMMOR båda två)

6 Maj

Jag kan inte fullt ut förstå det, jag inser det. Om åtta veckor är vår bebis beräknad att födas, och det kan mycket väl bli tidigare (även om risken/chansen är liten). Och även om själva grejen ”snart ligger det en bebis i vår dubbelsäng” känns fullständigt overklig så har vi så smått börjat inse att något är på gång, och både jag och min fru har även insett betydelsen av att det faktiskt är första gången samtidigt som det är andra gången. Första gången för henne att föda, första gången för mig att stå bredvid. Andra gången för oss båda att bli föräldrar. Hittills har det där ”andra gången” stått i förgrunden, och vi båda har varit rätt… coola? Eller, inte coola kanske, snarare insiktslösa. Men i takt med att hennes mage har vuxit och ju sämre hon har börjat må, desto tydligare blir det där:
Första gången fast andra. Andra gången fast första. 

Det är inte helt lätt.

På vissa sätt lurar vi oss själva, båda två, och tänker saker som ”andra förlossningen går snabbare”, ”förmodligen kommer bebisen lite tidigare den här gången” och får för oss att vi kan det här med att föda och att ha en nyföding hemma, för vi har ju gjort det en gång!

Men så kommer vi på att så är det inte alls, förstås. Vi har faktiskt ingen aning, eftersom rollerna den här gången är helt omvända. Vi vet inte hur hennes kropp kommer reagera på smärta, vi vet inte hur snabbt hennes livmoder kommer vilja öppna sig, det finns ingenting alls som talar för att det kommer gå snabbare än 10 timmar från start till mål den här gången. Och tänk om jag inte är lika bra på att stötta henne som hon var på att stötta mig? Dessutom har vi redan ett barn här hemma nu, vilket också är lätt att glömma bort. Vi båda ser liksom framför oss hur vattnet går klockan 00.00, hur jag (fast hon) sitter i duschen och lindrar värkar, hur hon (fast jag) värmer vetekuddarna, packar klart det sista och ringer taxin som hon (fast jag) sedan hjälper mig (fast henne) in i…

Men Adrian då?

Vissa farhågor och funderingar delar vi självklart med vilket födande par som helst, men visst är det en annan grej om samma person föder båda barnen. Rollerna är aningen mer givna; andra gången blir verkligen andra gången (även om den givetvis kan se helt annorlunda ut i jämförelse med första).

När jag var gravid stod jag ständigt i fokus. Jag var verkligen Gravid. Illamåendet färgade hela vintern 2011, oron över att jag tränade för hårt/att jag tränade för lite gjorde mig halvt galen, sedan var det ligamentspänningarna, halsbrännan, bebisens stångande huvud i bäckenet, oron över ehec-smittan efter att vi oturligt nog ätit böngroddar i Tyskland precis den vecka då sjukdomen härjade som värst, det eviga nattkissandet, den fantastiskt dåliga sömnen… Vi levde båda med min graviditet – vår graviditet! – och hela sommaren gick åt till att plöja igenom serier som ”En unge i minuten” och ”Barnmorskorna”. Jag lusläste gravidlitteratur, gick på gravidyoga och tillsammans gick vi på en dyr profylaxkurs i sällskap med en massa heterosar. Vi köpte barnvagn och barnkläder och packade förlossningsväskan i god tid.

När det var dags att föda var vi så redo som det går att vara.

Min fru har inte alls fått samma uppmärksamhet och utrymme. Dels (tror jag) för att hon blev gravid så himla fort att vi knappt hann tänka, dels för att vi nu har ett barn redan, dels för att jag passade på att gå in i väggen i vintras (typiskt mig att stjäla showen), dels för att hennes kropp och psyke de allra första veckorna tycktes ”hantera” graviditeten betydligt bättre än min (något som dock ändrades under vintern…). Tiden har flutit på, hon har främst på egen hand kämpat för att bli beviljad graviditetspenning och jag har brottats mot utmattningsdepression och med att fixa det nya jobbet. Det har blivit vår och… snart är det liksom dags.

Det känns inte rättvist. Det är inte riktigt rättvist. Men den sista tiden fram till förlossningen, den kan vi och måste vi förvalta väl, så att vi båda känner oss förberedda: Hon på att föda, jag på att stå bredvid. Med oss i bagaget har vi den omvälvande, häftiga och också ganska traumatiska upplevelsen när Adrian föddes, och det gäller att vi lyckas använda den på rätt sätt. Alternativt: Bara släppa det, åtminstone just då, för den här förlossningen har ju egentligen ingenting alls att göra med den förra.Vi är inte samma personer nu som då.

Det är rejält svindlande alltihop.

Något som jag verkligen har saknat mitt i allt detta, och som jag tror att min fru också hade haft nytta av, är litteratur som berör just det här med att föda varsin gång. Ja, över huvud taget vänta barn-litteratur och -texter som frångår heteronormen, som frångår uppfattningen att ”mamma” alltid är lika med ”födande”. Det finns liksom inga texter över huvud taget att känna igen sig i. Boken ”Gravid igen” som vi fick av vår MVC-barnmorska handlar just om att vara gravid igen, vilket det ju inte alls är fråga om i vårt fall. Och även om det egentligen inte är viktigt vem som föder – vi ska båda bli mammor! – så är det viktigt. Också.

I kommande nummer av nya föräldratidningen ”Nära Barn” skriver jag en krönika just om att bli mamma för andra gången, utan att vara gravid. Den texten skiljer sig ifrån den här en del, eftersom vänta barn och bli förälder förstås är något komplext. Det finns mycket att berätta om och reflektera kring, oavsett om du är gravid eller inte, om du lever ensam eller ihop med någon. I slutet av maj finns numret i butikerna, köp det vetja!

Om långhåriga pojkar och korthåriga flickor och om barns rätt att vara sig själva

13 Apr

I kommande nummer av Vi föräldrar är jag och min lilla familj med på ett uppslag:1422542_10151973649132551_7705320813119292190_n Kommande, eftersom numret inte finns i butik än. Det är bara prenumeranter som redan haft äran att skåda oss. Kul grej att delta i, faktiskt, och särskilt kul att få vara med bakom kulisserna på ”hemma hos”-reportagen och inse att redaktionen inte alls kommer hem till en utan att alla deltagande familjer kommer hem till någon annan. Vi fick äran att fotas i någon annans badrum, betydligt luftigare än vårt.

”Artikeln då?” kanske någon undrar, och jag kan säga direkt att nej, det är inte värsta reportaget om oss, utan mest en väldigt lättsam liten intervju om… hår, och i vårt fall: hårklippning. Och den enda utsagan som litegrann speglar vår genusengagerade föräldrasida redigerades dessvärre bort i slutversionen, så förvänta er inget särskilt alls.

Dock tycker jag att temat hår är väldigt intressant just när man pratar och tänker genus och feminism och jag hade gärna ägnat lite mer tid åt det i intervjun: Barn i normbrytande frisyrer, om de starka könsmarkörerna som olika frisyrer utgör, om viljan att vidga normerna för och åt sina barn, att hitta balansen mellan det praktiska kontra det utseendemässiga och inte minst barnets egen vilja när det handlar om hens kropp och identitet.

Vårt barn har långt hår, ”trots” att det står ”male” i hans pass och det är egentligen inte så vansinnigt uppseendeväckande. Nog för att han tack vare frisyren ofta tolkas som flicka av omgivningen, men ser man sig omkring är det rätt vanligt med pojkar i långt hår, både i så kallade genusmedvetna kretsar och i familjer som inte alls tänker på sådant. Men, i just genusmedvetna familjer skulle jag nog vilja påstå att pojkar i långt hår är extra vanligt, kanske just för att håret är en så tydlig könsmarkör: Den korta snaggen eller den klassiska pottfrisyren anses typiskt pojkiga, och otaliga är de familjer med söner och döttrar, i vilka döttrarnas hår sparas ut för att kunna flätas och tofsas, medan sönernas hår klipps av så fort det vuxit ut. Många genusförälder vill ju gärna tumma lite på dessa starka utseendenormer, för att ge barnet olika alternativ inför den dagen hen är stor nog att välja själv, och då är det inte då konstigt att de stereotypa pojk- respektive flickfrisyrerna ofta undviks, tänker jag.

I facebookgruppen ”Genusmedvetet föräldraskap” diskuterades hårfrågan för inte så länge sedan apropå att vissa medlemmar titt som tätt lägger ut foton på sina ”normbrytande barn”. Frågan som ställdes var varför det läggs upp så många bilder på pojkar i klänning eller med långt hår och så få bilder på flickor i kort snagg eller andra typiskt pojkiga attribut. Ja, det diskuterades även varför folk alls lägger upp bilder på sina barn i normbrytande outfits och dylikt, och om ”genus” verkligen är att bryta mot så många normer som möjligt… Men det är en annan diskussion (och för att själv genast svara kortfattat på den funderingen: Nej, att vara genusmedveten handlar inte om att göra statements eller uppfostra ”tvärtom” och det är inget nederlag att som genusförälder få en dotter som gillar dockor eller en son som gillar bilar. Läs gärna Ett tigerlivs inlägg ”Genusmedvetenhet eller tvärtomtänk?”.)

Hur som helst identifierades under facebookdiskussionen främst två alternativ till varför folk ofta ”stoltserar” med sina småpojkars normbrytande kläder och frisyrer, medan det omvända är ovanligare:

För det första för att det pojkiga och manliga av och i samhället generellt sett värderas högre än det flickiga och kvinnliga, och för att det därför redan är mer accepterat att som flicka vara ”pojkig” än att som pojke vara ”flickig”. Kanske kan det vara av denna anledning som genusmedvetna pojkföräldrar gärna talar om och visar bilder av sina pojkar i färgglatt, blommigt, med långt hår osv: För att uppvärdera det flickiga och kvinnliga, och för att visa att det är okej att pojkar tycker om stereotypt kvinnliga färger, prylar och uttryckssätt.

För det andra (eller som en fördjupning av det första) för att mycket av det stereotypt kvinnliga och flickiga verkligen bör uppvärderas mer än det gör, och för att mycket av det stereotypt manliga inte alls är särskilt eftersträvansvärt egentligen: Behöver vi fler machomän i den här världen eller? Skulle inte tro det. Och inte heller ska alla kvinnor ”bli som män” för att vi på sikt ska uppnå jämställdhet och jämlikhet liksom… (Obs, den sista meningen handlar på intet vis om transidentiteter, utan knyter an till en feministisk diskurs där lösningen på ojämställdheten anses vara just att kvinnor slutar vara kvinnor. Helt fel taktik, menar jag.)

När föräldrar stolt lägger upp bilder på sina pojkar i normbrytande outfits och frisyrer rör det sig därmed sammanfattningsvis om att dels uppvärdera det kvinnliga och dels att utöka pojkars valmöjligheter när det gäller kläder, hår, intressen, prylar osv. Kanske kan det även vara en strategi för att motverka homofobi och transfobi, vilken till stor del väldigt tydligt riktas mot bögar, ”feminina män” och transkvinnor: Kroppar som tolkas som manliga i stereotypt kvinnliga attribut provocerar.

Men.

Det är trots allt grovt förenklat och lite… lögnaktigt att påstå att det är ”okej att vara pojkflicka” eller att ”kvinnor och flickor har så mycket större könsmässigt spelrum än män och pojkar”. Som kvinna, tjej eller flicka är det trots allt bara okej att bryta mot könsnormerna till en viss gräns: Du får gärna vara lite ”tuff” och våga säga vad du tycker (så länge du inte är feminist eller säger något illa om män/manlighet, så länge du som flicka inte är ”oregerlig”, grov i munnen eller spydig i klassrummet), du får gärna vara sportig och stark (så länge du inte är lika snabb eller starkare än killarna i klassen och så länge du inte heter Caster Semenya), du får gärna ha en hyfsat laidback inställning till ditt utseende och inte vara rädd för att ”få lite skit under naglarna” (så länge du fortfarande är ”naturligt söt och så länge du inte ser ut som en man/kille). When darkness falls skrev bra om dubbelbestraffning nyligen, inget som rör barn i hennes text, men strukturerna börjar redan där…

När jag gick i mellanstadiet hyllades de coola tjejerna i ”robynfrisyr”, men den ocoola tjejen i vanligt kort hår ansågs äcklig, och särskilt äcklig just på grund av det korta håret. Mina syskon har under sin skoltid pratat om vilka man kan leka och inte leka med, och just den där tjejen i kort hår… Nä, henne vill man inte vara med, hon är konstig, ”hon vill vara som en kille”. Och ser man sig omkring i vilket klassrum som helst, från förskoleklass upp till högstadiet, är det extremt ovanligt med korthåriga tjejer. Normen att som tjej ha långt hår är extremt stark, helt enkelt, och jag gissar att även många genusmedvetna föräldrar kan dra sig lite för att klippa sina flickor rejält kort. De berövar dem liksom deras flickighet, deras söthet. Enligt normen, alltså. Och detta är givetvis en norm som minst sagt behöver krossas, utan att för den skull i nedvärdera det som idag klassas som kvinnligt. Vi måste alla ha rätt till fler alternativ, vi måste själva få välja hur vi vill se ut.

…och så har vi ju, till sist, det faktum att vi pratar om barn och att barn inte är några utställningsdockor i första hand. Nej, de är barn, som leker, rullar sig i sandlådan, kladdar med mat i håret, vägrar duscha, avskyr att borsta och frisera… Är långt hår egentligen passande för någon unge? Egentligen?

Jag frågar mig det ibland när jag borstar Adrians hår, vilket klibbar och tovar ihop sig till dreadsliknande korvar nattetid. Han är håröm, han avskyr att borsta håret, det är en kamp nästan varje gång. Varför utsätter vi honom för det? Och varför utsätter ungefär varje flickförälder sina döttrar för det? För att de ska vara söta förstås. För att kunna fläta och sätta upp i tofsar. För att det ska synas att de är flickor. Och samtidigt blir alla dessa flickor ständigt tränade i tålamod, i ”vill man vara fin får man lida pin”. I många fall är det även en social träning, att man sitter och småpratar medan man borstar och kammar. Sådant som pojkar inte fixar, sägs det.

Just det där är faktiskt en anledning till att vi envisas med att Adrian ska ha långt hår ett tag till: För att han är fin i det, ja, men också för att den där stunden i knät känns så värdefull. Han är sällan still annars (utom när vi läser böcker, så där har vi också ett bra mystillfälle) och utan borstningsstunden går ännu en fantastisk möjlighet till närhet, en lugn stund och social samvaro till spillo. Jag tror att de där stunderna är extremt nyttiga, särskilt kanske när man har ett barn som kategoriseras som ”pojke”.

Samt, förstås, att vi än så länge inte vet vem han är eller vill vara. Pojkrollen finns redan där, färdigpaketerad, bara att trä på sig. Men alternativen måste vi ge honom. Och en del i det är något så ytligt som en frisyr. Så enkelt är det.